Etikettarkiv: Självhjälp

Första linjen har fått pris för sitt samarbete med ungdomar!

Första linjen

Första linjen är ett samarbete mellan landstinget och kommunerna Karlstad, Hammarö, Grums, Forshaga och Kil. Verksamheten har tilldelats den nationella utmärkelsen Psynkpriset 2016 i kategorin samverkan. Priset ges för förtjänstfulla insatser kring barn och ungas psykiska hälsa.

ASP Bladet har pratat med Christina Sand som är avdelningschef för Första linjen. Verksamheten finns till för barn och unga mellan 6-20 år och syftar till att så tidigt som möjligt erbjuda hjälp och stöd till de som har av olika anledningar lindring till måttlig psykisk ohälsa. På mottagningen arbetar två psykologer, fem socionomer, en sjuksköterska, en administratör samt avdelningschef.

– Det här är ju ett samarbete mellan kommun och landsting och att vi i personalen har så olika kompetens gör att vi har större möjligheter att ringa in problemet och ge de unga samt deras familjer den hjälp de behöver och vill ha, säger Christina

Under de snart två år som mottagningen funnits har cirka 1 200 barn och ungdomar sökt hjälp via Första linjen. Christina Sand berättar att det är nästan lika många pojkar som flickor som vill ha hjälp och att det de flesta sökande är mellan 16-19 år.

– Ångest, nedstämdhet, oro och stress är de vanligaste problemen. Många av de negativa känslorna och tankarna är kopplat till skolsituationen, berättar Christina.

Pris för samverkan
Verksamheten fick 2016 utmärkelsen Psynkpriset för sin samverkan med unga. Priset instiftades 2010 och i kategorin samverkan utdelas utmärkelsen till konkreta exempel eller verksamheter där samverkan bidragit till praktisk nytta för barn och ungas psykiska hälsa.Christina anser att de hade aldrig kunnat starta denna typ av verksamhet utan ett samarbete med unga.

– De ser saker ur sitt perspektiv och hjälper oss att sätta fokus på vad som är viktigt för dem. Den här verksamheten bygger ju på att barn och unga ska tycka att det är lätt att få kontakt och hjälp. Då måste det finnas kontaktvägar och en miljö som barn och unga känner sig bekväma i.

Christina berättar att ungdomsgruppen bland annat har varit med och färgsatt mottagningen. De unga har uttryckt ett behov av att personalen ska kunna tillhandahålla självhjälp. ”Vad kan jag själv göra för att må bättre?” De tycker även att skolan bör ta upp ämnet psykisk ohälsa i mycket större utsträckning. Ungdomarna har också haft önskemål på en webapplikation för att kunna kontakta och boka en tid hos Första linjen. En sådan app är i princip klar och Christina tror att den kommer sättas i drift efter sommaren.

– Många barn och unga känner sig inte bekväma med att prata i telefon eller anpassa sig efter telefontider, menar Christina.

I applikationen kommer det att finnas skrivfält och man kommer även kunna använda sig av emoji-symboler om man tycker det är svårt att formulera sina besvär i ord. Det kommer också att finnas kryssalternativ för att på ett enkelt sätt förmedla sitt mående samt behov av hjälp.

Kontakt
Första linjens lokaler ligger på Drottninggatan 1B i Karlstad och har öppet dagligen. Man kan också sms:a på 070-244 95 11 eller mejla forstalinjen@liv.se. På http://www.liv.se finns ytterligare information.

Text: Ylva Alsterlind
Foto: Första linjen

Té och gemenskap

Första september 2012 öppnades Tehuset i Karlstad. Soheila Fors dröm om en plats för kvinnor från olika kulturer blev då verklighet. ASP Bladet träffade henne i Tehusets lokaler på Lantvärnsgatan i Karlstad, för att få veta mer om den nya verksamheten. Det första tehuset för kvinnor i världen öppnades 2010 i Karlskoga. Karlstad kan nu stoltsera med det andra i världen.

Tehuset har sina lokaler i en anonym kontorsbyggnad i Tormestad vid Lambergstjärn, en bit utanför de centrala delarna i Karlstad. När man kliver in möts man av ett stort rum med bord och stolar. Ett kök skymtar till bakom en dörr. En bit in i större lokalen öppnar sig den till höger, där finns soffor längs väggarna med inbjudande kuddar. På golvet ligger en stor persisk matta och färgglada lampor lyser upp denna mysiga orientaliska hörna.

– Avsikten med Tehuset är att hjälpa att bryta isolering. Kanske har många ett bra äktenskap men har ingen plats, förutom hemmet, att vara på som är godkänd av släkten, eftersom här vistas bara kvinnor, förklarar Soheila Fors.

En del muslimska kvinnor får inte vistas med främmande män. Eftersom kurserna hålls av kvinnor i en kvinnlig miljö blir det inte några problem, när det gäller det, i mannens och släktens ögon.

En plats för kunskap och gemenskap

Det var ett behov av en plats för enbart kvinnor som fick Soheila Fors att starta Tehuset. I Karlskoga fick hon fick kontakt med misshandlade kvinnor. Det var speciellt en kvinnas berättelse som berörde Soheila. Kvinnan hade blivit misshandlad på grund av att hon hade druckit kaffe på ett café i staden.

– Då fick jag en idé: ett tehus för kvinnor. I Mellanöstern är tehusen bara för män, säger hon.

Det handlar inte bara om att ge en plats åt isolerade kvinnor. Kunskap är också en viktig del i Tehusets verksamhet. Det finns kvinnor som inte får gå till SFI (svenska för invandrare), men eftersom det är enbart kvinnliga lärare som lär ut svenska och kvinnor i klassen, kan de delta i Tehusets undervisning.

Det är inte bara kurser i det svenska språket som erbjuds, även cykelkurser, träning, bakning och matlagning finns på menyn. Hon menar att prata med varandra kan vara en bra terapi. Att umgås kan bryta isolering som många idag mår dåligt av.

Besökarna har olika bakgrunder

När ASP Bladet kommer på besök är det fredag och man anordnar då inga speciella aktiviteter, utan man sitter mest och pratar och lagar mat. Samtalet är underskattat som terapiform och ett otvunget samtal i en lugn miljö kan göra skillnad. Tehuset verkar vara en bra plats för det.

– Den bästa terapin är bara att sitta prata med varandra, menar Soheila.

De som besöker tehuset har olika bakgrunder. En del av besökarna är ensamma och behöver någon att prata med. Det finns även svenskar som mår dåligt och kommer till lokalerna på Tormestad. Soheila vill verka för integration, många olika kulturer som möts tillsammans.

– I Karlskoga har vi tolv nationaliteter. Här i Karlstad är det ännu mera. Vi har olika religioner här, det är helt okej. Politik och religion är inte viktigt här. Det handlar om kärlek, förklarar hon.

När det gäller framtiden finns det planer på fler tehus runt om i Sverige. Det finns femton kommuner som är intresserade av konceptet. Det som driver Soheila Fors är att någon måste göra skillnad. Hon tror på att alla kan bidra med något och om gör det tillsammans, kan vi göra en stor skillnad, i stort och smått.

                        Text och foto: Henrik Sjöberg

Nya perspektiv på psykisk hälsa

”Det viktiga är att man har något gemensamt ” för att en självhjälpsgrupp ska fungera. Eva Persson, projektledare för självhjälpsgrupper inom projektet Nya perspektiv, berättar för ASP-bladet hur hennes arbete ser ut.

Vi har satt oss i ett lugnt hörn på ASP Bladets redaktion för att prata om vad hon gör inom projektet Nya perspektiv och i synnerhet inom arbetsgruppen Psykisk hälsa. Eva Persson är projektledare för självhjälpsgrupper inom projektet Nya perspektiv. Hon är spindeln i nätet när det gäller implementering av självhjälpsgrupper för ungdomar 18-25 år.

Hon arbetar också med utbildning genom temadagar, workshops för att informera vad självhjälpsgrupper är och lär ut hur de ska fungera. Föreningen Solkatten i Göteborg är en föregångare i arbetet med självhjälpsgrupper.

– I Göteborg har de en stor lägenhet där det bara finns självhjälpsgrupper, säger Eva Persson.
Hon berättar vidare att i Göteborg har de en väl fungerande organisation. Från början var de en ideell förening och har haft tolv år på sig att bygga upp sin verksamhet, medan här i Karlstad befinner sig saker och ting fortfarande i sin linda. Det finns även självhjälpsgrupper i Norge och Danmark och våra två nordiska grannländer har kommit betydligt längre än Sverige.

Eva Persson har tidigare arbetat på studieförbundet Sensus med dessa frågor och berättar att det viktiga är att få med sig folk. Det är inte så lätt att själv starta en självhjälpsgrupp. Oftast går det till på så sätt att folk visar intresse om att starta en självhjälpsgrupp. Eva berättar att när hon jobbade på studieförbundet Sensus och Svenska Kyrkan ringde folk och sa de ville vara med i en grupp för bipolära. Hon bildade ingen grupp själv utan det skötte deltagarna själva.

Att verka för samverkan mellan olika intressen so0m kommuner, landsting och andra aktörer ger också bättre resultat.  Det behövs även skapas strukturer som bygger på att människor samarbetar. Det viktiga är därför strukturen, betonar Eva Persson.

Hur det går till
En igångsättare visar självhjälpsgruppen hur den ska arbeta. Han eller hon lär ut reglerna och har som syfte att skapa trygghet i gruppen. Det går inte att börja prata hursomhelst. Man pratar en i taget och om någon vill ha en kommentar måste den be om det.
– Det är väldigt strukturerat eftersom det ska kännas tryggt att vara i gruppen, berättar Eva Persson.

Gruppen får inte vara för liten och inte heller för stor. Idealgruppen är fem till åtta personer. Igångsättaren är med högst fem gånger och sedan vet gruppen hur den ska fungera. Gruppen kan fungera i flera år eller under kortare tid och det finns alltså ingen tidsbegränsning på hur lång tid man får mötas.
Till en början ger man kanske det en chans för det tar ett tag innan man förstår hur det fungerar. Eva rekommenderar att man är med åtminstone fem gånger innan man bestämmer om det är något att satsa på. Det viktiga är att de i gruppen kan lita på varandra och det som sägs stannar bland deltagarna.

Målet med gruppen är att prata om något som är gemensamt för gruppen och dela med sig av sina erfarenheter. Det måste finnas ett tema som samtalet kan byggas kring. Sedan kan det finnas ämnen som hänger ihop med huvudtemat som man också kan prata om.

I Sunne håller de på att intervjua ungdomar för två självhjälpsgrupper under temat Ung i Sunne. Det är ungdomsmottagningen som är drivande i arbetet. I mars satte man ihop en arbetsgrupp som bestod av kuratorer, barnmorskor och diakoner för att testa hur en självhjälpsgrupp fungerar.  På flera plaster i Värmland börjar man nu att förbereda igångsättandet av självhjälpsgrupper.

Kontakten med verkligheten
För att detta ska fungera måste kommun, landsting och andra aktörer samverka intimt, menar Karin Haster, division psykiatris biträdande chef. Hon förklarar vidare i informationsmaterialet för Nya Perspektiv att sättet att jobba är brukarfokuserat. Individen har ett tydligt inflytande och det krävs en delaktighet för att detta ska fungerar, säger Karin Haster.
– Jag tycker att det är jättebra att kommuner och landsting ser att det behövs samtal om livet, tycker Eva Persson.
Hon berättar om ett stort möte där politiker och anställda möttes i Sunne. Under mötet var det en deltagare ur en självhjälpsgrupp som berättade om sina erfarenheter. Det var väldigt positivt och hade lett till nya kontakter som utvecklat sig till vänskapsband. Eva berättade att de till och med firade jul tillsammans. Det var ett starkt vittnesbörd om hur självhjälpsgrupper kan påverka på ett positivt sätt.
– Det finns ett stort behov av vård- och stödsamordning. Jag har tidigare jobbat med metoden och vet vilken betydelse den har för den enskilde brukaren, säger Karin Haster.

Text: Henrik Sjöberg Foto: Per Rhönnstad

Fakta:
Nya Perspektiv är ett samverkansprojekt som ska leda till ett samarbete mellan kommun och landsting. Detta leds av Region Värmland. ”En gemensam kunskapsbas” som det heter i Nya perspektivs informationsbroschyr ska byggas för att gynna värmlänningarnas vård, omsorg och folkhälsa.

Den sårbara familjen
Arbetslöshet och medelinkomsten är lägre än riktes total siffror. Det saknas statistik över de värmländska skolbarnens hälsa.
Mål: alla föräldrar ska få föräldrastöd om de vill innan 31 december 2012

Psykisk hälsa
Självmordsförsök bland unga har ökat.
Mål: kvinnor 18-25 år som lider av psykisk ohälsa ska vara 30 % 2012.
män i åldrarna 18-25 med nedsatt psykiskt välbefinnande ska 2012 vara 15 %

Riskbruk/riskbeteende
Mål: bekämpa övervikt med tonvikt på rätt kost och motion.
Sexuellt överförda sjukdomar och konsekvenserna av dessa ska begränsas.  Tobaksanvändandet måste minskas med fokus på gymnasister i första årskursen.  Det krävs en minskning av riskbruket av alkohol i alla åldrar och en halvering av ungdomar med risbruk till 2018.

Äldres hälsa
Mål: negativa effekter av läkemedelsanvändandet ska minskas som fallrisk och förvirring. Överbehandling av läkemedel och även underbehandling ska reduceras.

Källa: www. regionvarmland.se

”Här får vi en chans”

Sällskapet länkarna är ett samfund som uppkom för 60 år sedan och vänder sig främst till alkoholberoende men även till människor med drogproblematik. De har möten varje vecka och har även olika aktiviteter. ASP Bladet var på plats för att intervjua vice ordförande Lars Boman och ställde några allmänna frågor kring deras organisation.

Hur är er organisation uppbyggd?
– Den är uppbyggd på sju punkter som vi jobbar efter – själva länkidén, säger Lars Boman.

– Erkänn att DU ej behärskar spriten
– Du måste tro på en kraft som är starkare än Din egen
– Ställ inga krav på Dina medmänniskor
– Vi eftersträvar absolut ärlighet, renhet, kärlek till medmänniskor och osjälviskhet
– Erkänn Dina fel och brister för någon annan människa
– Gör upp med alla personer till vilka Du står i något missförhållande
– Såsom Du själv blivit hjälpt skall Du hjälpa andra

Är ni ett religiöst samfund?
– Nej absolut inte.

Hur länge har länkarna funnits?
– Ja, sällskapet länkarna tror jag har funnits sen 1945, här i Karlstad har sällskapet funnits i 60 år – vi fyller 60 år i år.

Hur kommer man i kontakt med er?
– Vi finns ute på nätet där vi har en hemsida, men oftast sprids kunskapen om oss mellan vänner och bekanta. De som bor i Karlstad vet ofta att länkarna finns, men de kanske inte vet så mycket vad det är för någonting. Det enklaste är att gå via nätet.

Vilka vänder ni er till?
– Vi tar helt enkelt emot alla här som har en önskan att bli nyktra och drogfria.

Har ni några aktiviteter?
– Det försöker vi också ha. På torsdagar har vi grillning här på kvällen och på vintertorsdagar är vi och bowlar borta vid badhuset. Vi spelar mycket biljard här i huset – vi har ju ett stort hus det är på 400 kvadrat. Så det finns att göra om man vill.

Hur många medlemmar har ni nu?
– Som det ser ut idag är har vi 35 medlemmar och utöver det 5 stödmedlemmar.

Vad sker om någon får ett återfall, är han eller hon välkomna tillbaka då?
– Absolut, det är väldigt viktigt att få komma tillbaka. Det är väldigt sällan någon går raka vägen i Länkarna. Men det är väldigt viktigt att vi är nyktra på lokalen här.

Vilka metoder använder ni er av för att hjälpa?
– Vi har måndagsmöten samt uppladdningsmöten, där de här mötena  i stort sett är samma som AA-möten. Det vill säga, de är så kallade självhjälpsmöten. Sen pratar vi allmänt. Vi är en kamratförening så vi försöker hjälpa och stötta varandra!

Hur orkar man med att bryta med alkohol eller droger när man har blivit hemlös?
– Vi kan ta ett exempel på en kille som heter Christer som flyttade in här. Han grep tag i mig på stan. Då sa jag till honom: kom hit på fredag, för då har vi möten då vi röstar in nya medlemmar. Det gjorde Christer. Vi har fyra boendeplatser och oftast är det sådana som varit hemlösa som vi har fått tagit hand om här. Här får vi en chans. Men det är inget vandrarhem här där man kommer in och ut.

Text: Jane Alsing Foto: Per Rhönnstad

Förening i fokus: Fountain House-rörelsen

Under detta år, 2010, kommer vi i ASP bladet att ha en artikelserie som vi kallar ”Förening i fokus”. Här tittar vi närmare på olika föreningar, organisationer och nätverk, både stora som små, med den gemensamma nämnaren att man på olika sätt verkar för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Denna gång är Fountain House-rörelsen

Inledning
Medlemskapet i ett Fontänhus bidrar till att återta förlorad mark. Där ses man som frisk och duglig, får möjlighet att omvärdera sig själv och bryta sina egna fördomar och föreställningar om psykisk ohälsa.

För individen innebär medlemskapet i Fontänhuset att det alltid finns en egen plats att komma till där man alltid är välkommen och kan utvecklas, ett ställe där man har ”tillåtelse” att må bra. Där får man ta del av ett socialt nätverk, återta sociala koder som gått förlorade, får stöd i sina drömmar och förhoppningar om framtiden liksom i boende och vardag. Det kan innebära en stor avlastning för familj och vänner, som därmed mår bättre, och leda till förbättrade relationer i de egna sociala nätverken.

Hur det en gång började
Klubbhusrörelsens historia börjar på Rockland State Hospital, ett mentalsjukhus strax utanför New York. 1943 startade psykiatern Hiram Johnson en självhjälpsgrupp bland sjukhusets patienter. Han hade tagit intryck av den nya organisationen Alcoholics Anonymous, och var övertygad om att självhjälpsidéerna även kunde tillämpas på psykiskt sjuka personer. En av medlemmarna i gruppen – Michael Obolensky – beslutade sig för att starta en ny självhjälpsgrupp när han skrevs ut från sjukhuset. Han tog kontakt med Schermerhorn, som tidigare hade jobbat på samma sjukhus, och de började tillsammans lägga grunden för en fristående självhjälpsorganisation.

De skrev brev till utskrivna patienter och den 15 mars 1945 samlades tio män i YMCAs lokal på Manhattan för att bilda organisationen WANA Society. WANA var en förkortning för We Are Not Alone.

Organisationen växte snabbt och lär ha haft ca 100 medlemmar i New York 1946. Man försökte också etablera lokalavdelningar i andra amerikanska städer. Organisationen upplöstes emellertid efter några få år på grund av ekonomiska och administrativa problem samt interna motsättningar i gruppen.

Schermerhorn, Obolensky och några andra före detta medlemmar i WANA Society beslöt sig för att pröva nya vägar och att skapa en stabilare organisation.

De tillsatte därför en styrelse som fick ansvar för ekonomin och den grannlaga uppgiften att skaffa lämpliga lokaler. Styrelsen fann till slut ett hus på West 47th Street på Manhattan och lyckades med hjälp av lån och donationer köpa fastigheten 1948. På gården stod en fontän och den fick ge namn åt den nya organisationen: Fountain House Foundation.

Verksamheten på Fountain House organiserades som en stiftelse. Tydlig skillnad gjordes mellan styrelsen å ena sidan, och de övriga medlemmarna som tillsammans bildade kamratföreningen Fountain House Fellowship å den andra. Styrelsen skulle enbart förmedla ett ekonomiskt och fysiskt ramverk för den verksamhet som kamratföreningen på egen hand skulle driva.

Klubbhusmodellen tar form
Socialarbetaren John Beard blev föreståndare för Fountain House 1955. Han hade tidigare arbetat på ett stort mentalsjukhus i Michigan. Beard kom att arbeta på Fountain fram till sin död 1982, och anses ha spelat en central roll för verksamhetens utveckling. Han drog upp riktlinjerna för det som idag kallas för klubbhusmodellen och bidrog till att den blev känd genom att formulera de bärande idéerna i skrift. Beards idéer och visioner har i hög utsträckning format klubbhusens ideologi och självbild.

Verksamheten på Fountain House skulle vara strukturerad på ett sådant sätt att fyra budskap förmedlades till varje medlem:

  • Fountain House är en klubb och liksom alla klubbar tillhör den medlemmarna vilka ger den liv. Du både är och kallas följaktligen för medlem, inte för patient eller klient. Medlemskapet är frivilligt och utan tidsbegränsning.
  • Du är välkommen och uppskattad på Fountain House. Din närvaro har betydelse för andra.
  • Alla önskar din medverkan.
  • Du behövs på Fountain House.

De fyra budskapen har kommit att uppfattas som hörnstenar i klubbhusmodellen. Enligt klubbhusfilosofin skall ett klubbhus både fungera som en skyddande kultur och verka för integrering, så att den enskilde medlemmen ges möjlighet att i sin egen takt välja de former av stöd han/hon behöver.

Den svenska Fontänhusrörelsen
Sveriges Fontänhus ingår i den internationella klubbhusorganisationen och vänder sig till människor som drabbats av en psykiatrisk problematik, i syfte att ge det stöd de behöver för att undvika sjukhusvistelse och samtidigt förverkliga sociala, ekonomiska och yrkesverksamma mål. Klubbhusen bedriver rehabilitering i enlighet med de riktlinjer som ligger till grund för Fountain Housemodellen. Varje svenskt Fontänhus är självständigt och bedrivs antingen som en förening eller en stiftelse, med en styrelse som ytterst ansvarig för verksamheten.

I Sverige finns Fontänhus på följande orter: Båstad, Eksjö, Falkenberg, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Malmö, Nyköping, Stockholm (2 st.), Älmhult och Örebro. Listan kan komma att bli längre då det finns arbetsgrupper runt om i landet som arbetar för att starta nya Fontänhus.

­”Till Fountain House på Götgatan i Stockholm kommer dagligen 50-60 personer för att efter förmåga bidra till verksamheten. Allt ifrån att skala en potatis till att vara med och planera inför värdskapet för nästa års Världskonferens som vi skall arrangera. En konferens för ca 600 delegater från ett 25-tal länder.

Vi har idag 994 medlemmar i vår medlemsmatrikel. 50-60 dagligen, 120 individer på en vecka och ca 250 deltar aktivt under ett år. Vi ”producerar” ca 60 000 arbetstimmar per år bland medlemmarna. Kostnaden per medlem och dag är ca 200 kronor. Dock är medlemskapet gratis för den enskilde”, säger Björn Asplund som är föreståndare på Fountain House i Stockholm.

Verksamheten
Fontänhusen erbjuder ett medlemskap i en klubb där man själv är med och bestämmer.
Var och en lägger upp sin egen plan och har inflytande över återhämtningsprocessen. Det är individens egna mål som styr. Då Fontänhusen samarbetar med myndigheter sker det i enlighet med individens önskan och aldrig ”över huvudet”.

Fontänhusen arbetar aktivt för att påverka negativa attityder kring psykisk ohälsa, såväl i samhället i stort som bland de människor som drabbats.

Fokus läggs på det friska och förväntningar på att alla kan bidra. Fontänhusen erbjuder en arbetsplats att komma till där vardagen för de deltagande medlemmarna ser ut som för folk i gemen, med arbetstider, raster, gemenskap, relationer, fritid, semester och så vidare.

Den arbetsinriktade dagen är en av flera viktiga hörnstenar i Fontänhusens verksamheter, därtill kommer program för arbete och studier, övergångsanställningar, fritidsprogram med social rekreation och boendeprogram.

Fontänhusen är kort sagt ett ställe där man utgår från det friska. Det bidrar starkt till att man identifierar sig med sina friska sidor vilket är ett effektivt medel för återställande av egenvärde och verksamhetslust.

 

Här finner du mer information om Fountain House-rörelsen

Text: Karl-Peter Johansson

Lite om kognitiv beteendeterapi, och självhjälp.

KBT (kognitiv beteendeterapi) är ett samlingsnamn för olika evidensbaserade former av psykoterapi. Det är en relativt ny och väldigt effektiv metod att bota olika former av depressioner, tvångssyndrom, fobier etc. När man har sett till resultat världen över har man kunnat se att det vanligtvis inte finns någon terapiform som fungerar bättre.

På många håll i världen har KBT en mycket stark ställning, och även om terapiformen är på frammarsch i Sverige så har det tagit tid. I många landsting är efterfrågan fortfarande mycket större än utbudet på detta revolutionerande sätt att bota psykiska åkommor, som skiljer sig ganska drastiskt från den klassiska psykodynamiska skolan. Man anser inte att fobier, tvångs- etc, har bakomliggande, omedvetna, och underliggande problem. Man fokuserar istället på att patienten ska blicka framåt, och förändra på vanor och tankar, vilket i förlängningen leder till mer positiva handlingar och levnadssätt.

En KBT-behandling inleds, enkelt förklarat, med en problemanalys, som ska utmynna i en teori om varför problemet upprätthålls, och utifrån den informationen väljer man i samråd med terapeuten en behandlingsform. Sedan sker en utvärdering, och är man inte nöjd med resultatet så gör man ett nytt försök.

Tonvikten i problemanalysen ligger i hur individen samspelar och interagerar med resten av omvärlden med tankar, känslor och beteenden. Fokus ligger på nuet och vart man vill i framtiden. I praktiken innebär terapin att man träffar sin terapeut från allt mellan 2-3 upp till 25-30 gånger under 45-60 minuter, beroende på vilket typ av problem man söker behandling för. Men en lika viktig del som själva terapisessionerna är det egna arbetet hemma med så kallade hemuppgifter, där man med tankeövningar väver in terapin i vardagen. Även om KBT blir en allt vanligare terapiform även i vår kommun, så kan köerna kännas långa för en ångestladdad person som ännu inte fått tid hos någon legitimerad psykoterapeut.

Därför tänkte jag här visa på några enkla råd och tekniker för självhjälp för er med panikångest/GAD som ingår i KBT-behandlingen.

Vad man ska tänka på är att ångest är själens smärtsystem som talar om att något är fel i vårt liv. Självhjälp för Panikångest:

Passa på när du mår psykiskt dåligt.

Ligg ner i ett tyst rum och blunda.

Då kommer du antagligen att känna ett starkt obehag.

Detta obehag kan stegras till det outhärdliga, om du stannar kvar i känslan. Men koncentrera dig ändå på den obehagliga känslan. Då kommer du så småningom att bli mer och mer medveten om vad du verkligen känner.

Exempel på instängda känslor är oro, avsky, trötthet, stress, tristess, skam, vrede, rädsla och sorg.

Obehaget kan kännas farligt, men det är de instängda känslorna som kan vara farliga, inte de medvetna och upplevda.

Låt ångestkänslan breda ut sig och ha en intensiv kontakt med den.

Inom en kvart har antagligen den obehagliga känslan försvunnit, och du har blivit medveten om vad du behöver göra för att börja lösa dina problem.

Vad man ska tänka på när man närmar sig sina känslor, är att ångesten kommer tillfälligt att kännas väldigt påtaglig, men om man inte blir rädd för de här känslorna, så kommer man gradvis att bli mindre rädd. Till slut kommer man att inse att det inte finns något att vara rädd för!

Självhjälp för GAD

Genom att skriva ner sina tankar och känslor kan man lättare få en översikt när ångesten och grubblerierna uppstår, och på så vis få en översikt över vad man kan förbättra, vilka situationer som triggar de negativa känslorna etc. Skriv även upp mål för vad du vill åstadkomma.

Avslappningsövningar, meditation, och promenader är ett bra sätt att få inre ro och fokusera på positiva tankar.

Planera in en stund under dagen (ej innan läggdags) då du ägnar dig åt ångest och ängslan, t ex en halvtimme om dagen, då du släpper fram alla jobbiga känslor. Under den stunden ska du vara helt ostörd. På detta sätt lär du dig hur dina orostankar ser ut, och lär dig att avdramatisera demonerna genom att möta dem öga mot öga. Förutom detta bör du också inrätta frizoner där du inte tillåter dig att ha någon oro alls.

En person med generaliserat ångestsyndrom har ofta mer problem med sina grubblerier än sina känslor. Personen håller gärna känslorna borta med hjälp av grubblerier. Det är viktigt att närma sig sina känslor och försöka sätta ord på dem.

Jag har själv nyligen påbörjat min KBT-behandling, och känner redan nu efter bara några möten att det gett resultat. Själva ifrågasättandet av ångesten, dvs ”mottankar” är oerhört effektivt. Eftersom jag själv lider av bl.a. GAD så är ångesten oftast irrationell och svår att sätta fingret på, grubblandet och oron lägger sig som en dimma så man inte kan fokusera på här och nu.

Text: Kim Larsson