Första linjen har fått pris för sitt samarbete med ungdomar!

Första linjen är ett samarbete mellan landstinget och kommunerna Karlstad, Hammarö, Grums, Forshaga och Kil. Verksamheten har tilldelats den nationella utmärkelsen Psynkpriset 2016 i kategorin samverkan. Priset ges för förtjänstfulla insatser kring barn och ungas psykiska hälsa.

ASP Bladet har pratat med Christina Sand som är avdelningschef för Första linjen. Verksamheten finns till för barn och unga mellan 6-20 år och syftar till att så tidigt som möjligt erbjuda hjälp och stöd till de som har av olika anledningar lindring till måttlig psykisk ohälsa. På mottagningen arbetar två psykologer, fem socionomer, en sjuksköterska, en administratör samt avdelningschef.

– Det här är ju ett samarbete mellan kommun och landsting och att vi i personalen har så olika kompetens gör att vi har större möjligheter att ringa in problemet och ge de unga samt deras familjer den hjälp de behöver och vill ha, säger Christina

Under de snart två år som mottagningen funnits har cirka 1 200 barn och ungdomar sökt hjälp via Första linjen. Christina Sand berättar att det är nästan lika många pojkar som flickor som vill ha hjälp och att det de flesta sökande är mellan 16-19 år.

– Ångest, nedstämdhet, oro och stress är de vanligaste problemen. Många av de negativa känslorna och tankarna är kopplat till skolsituationen, berättar Christina.

Pris för samverkan
Verksamheten fick 2016 utmärkelsen Psynkpriset för sin samverkan med unga. Priset instiftades 2010 och i kategorin samverkan utdelas utmärkelsen till konkreta exempel eller verksamheter där samverkan bidragit till praktisk nytta för barn och ungas psykiska hälsa.Christina anser att de hade aldrig kunnat starta denna typ av verksamhet utan ett samarbete med unga.

– De ser saker ur sitt perspektiv och hjälper oss att sätta fokus på vad som är viktigt för dem. Den här verksamheten bygger ju på att barn och unga ska tycka att det är lätt att få kontakt och hjälp. Då måste det finnas kontaktvägar och en miljö som barn och unga känner sig bekväma i.

Christina berättar att ungdomsgruppen bland annat har varit med och färgsatt mottagningen. De unga har uttryckt ett behov av att personalen ska kunna tillhandahålla självhjälp. ”Vad kan jag själv göra för att må bättre?” De tycker även att skolan bör ta upp ämnet psykisk ohälsa i mycket större utsträckning. Ungdomarna har också haft önskemål på en webapplikation för att kunna kontakta och boka en tid hos Första linjen. En sådan app är i princip klar och Christina tror att den kommer sättas i drift efter sommaren.

– Många barn och unga känner sig inte bekväma med att prata i telefon eller anpassa sig efter telefontider, menar Christina.

I applikationen kommer det att finnas skrivfält och man kommer även kunna använda sig av emoji-symboler om man tycker det är svårt att formulera sina besvär i ord. Det kommer också att finnas kryssalternativ för att på ett enkelt sätt förmedla sitt mående samt behov av hjälp.

Kontakt
Första linjens lokaler ligger på Drottninggatan 1B i Karlstad och har öppet dagligen. Man kan också sms:a på 070-244 95 11 eller mejla forstalinjen@liv.se. På http://www.liv.se finns ytterligare information.

Text: Ylva Alsterlind
Foto: Första linjen

Té och gemenskap

Första september 2012 öppnades Tehuset i Karlstad. Soheila Fors dröm om en plats för kvinnor från olika kulturer blev då verklighet. ASP Bladet träffade henne i Tehusets lokaler på Lantvärnsgatan i Karlstad, för att få veta mer om den nya verksamheten. Det första tehuset för kvinnor i världen öppnades 2010 i Karlskoga. Karlstad kan nu stoltsera med det andra i världen.

Tehuset har sina lokaler i en anonym kontorsbyggnad i Tormestad vid Lambergstjärn, en bit utanför de centrala delarna i Karlstad. När man kliver in möts man av ett stort rum med bord och stolar. Ett kök skymtar till bakom en dörr. En bit in i större lokalen öppnar sig den till höger, där finns soffor längs väggarna med inbjudande kuddar. På golvet ligger en stor persisk matta och färgglada lampor lyser upp denna mysiga orientaliska hörna.

– Avsikten med Tehuset är att hjälpa att bryta isolering. Kanske har många ett bra äktenskap men har ingen plats, förutom hemmet, att vara på som är godkänd av släkten, eftersom här vistas bara kvinnor, förklarar Soheila Fors.

En del muslimska kvinnor får inte vistas med främmande män. Eftersom kurserna hålls av kvinnor i en kvinnlig miljö blir det inte några problem, när det gäller det, i mannens och släktens ögon.

En plats för kunskap och gemenskap

Det var ett behov av en plats för enbart kvinnor som fick Soheila Fors att starta Tehuset. I Karlskoga fick hon fick kontakt med misshandlade kvinnor. Det var speciellt en kvinnas berättelse som berörde Soheila. Kvinnan hade blivit misshandlad på grund av att hon hade druckit kaffe på ett café i staden.

– Då fick jag en idé: ett tehus för kvinnor. I Mellanöstern är tehusen bara för män, säger hon.

Det handlar inte bara om att ge en plats åt isolerade kvinnor. Kunskap är också en viktig del i Tehusets verksamhet. Det finns kvinnor som inte får gå till SFI (svenska för invandrare), men eftersom det är enbart kvinnliga lärare som lär ut svenska och kvinnor i klassen, kan de delta i Tehusets undervisning.

Det är inte bara kurser i det svenska språket som erbjuds, även cykelkurser, träning, bakning och matlagning finns på menyn. Hon menar att prata med varandra kan vara en bra terapi. Att umgås kan bryta isolering som många idag mår dåligt av.

Besökarna har olika bakgrunder

När ASP Bladet kommer på besök är det fredag och man anordnar då inga speciella aktiviteter, utan man sitter mest och pratar och lagar mat. Samtalet är underskattat som terapiform och ett otvunget samtal i en lugn miljö kan göra skillnad. Tehuset verkar vara en bra plats för det.

– Den bästa terapin är bara att sitta prata med varandra, menar Soheila.

De som besöker tehuset har olika bakgrunder. En del av besökarna är ensamma och behöver någon att prata med. Det finns även svenskar som mår dåligt och kommer till lokalerna på Tormestad. Soheila vill verka för integration, många olika kulturer som möts tillsammans.

– I Karlskoga har vi tolv nationaliteter. Här i Karlstad är det ännu mera. Vi har olika religioner här, det är helt okej. Politik och religion är inte viktigt här. Det handlar om kärlek, förklarar hon.

När det gäller framtiden finns det planer på fler tehus runt om i Sverige. Det finns femton kommuner som är intresserade av konceptet. Det som driver Soheila Fors är att någon måste göra skillnad. Hon tror på att alla kan bidra med något och om gör det tillsammans, kan vi göra en stor skillnad, i stort och smått.

                        Text och foto: Henrik Sjöberg

Nya perspektiv på psykisk hälsa

”Det viktiga är att man har något gemensamt ” för att en självhjälpsgrupp ska fungera. Eva Persson, projektledare för självhjälpsgrupper inom projektet Nya perspektiv, berättar för ASP-bladet hur hennes arbete ser ut.

Vi har satt oss i ett lugnt hörn på ASP Bladets redaktion för att prata om vad hon gör inom projektet Nya perspektiv och i synnerhet inom arbetsgruppen Psykisk hälsa. Eva Persson är projektledare för självhjälpsgrupper inom projektet Nya perspektiv. Hon är spindeln i nätet när det gäller implementering av självhjälpsgrupper för ungdomar 18-25 år.

Hon arbetar också med utbildning genom temadagar, workshops för att informera vad självhjälpsgrupper är och lär ut hur de ska fungera. Föreningen Solkatten i Göteborg är en föregångare i arbetet med självhjälpsgrupper.

– I Göteborg har de en stor lägenhet där det bara finns självhjälpsgrupper, säger Eva Persson.
Hon berättar vidare att i Göteborg har de en väl fungerande organisation. Från början var de en ideell förening och har haft tolv år på sig att bygga upp sin verksamhet, medan här i Karlstad befinner sig saker och ting fortfarande i sin linda. Det finns även självhjälpsgrupper i Norge och Danmark och våra två nordiska grannländer har kommit betydligt längre än Sverige.

Eva Persson har tidigare arbetat på studieförbundet Sensus med dessa frågor och berättar att det viktiga är att få med sig folk. Det är inte så lätt att själv starta en självhjälpsgrupp. Oftast går det till på så sätt att folk visar intresse om att starta en självhjälpsgrupp. Eva berättar att när hon jobbade på studieförbundet Sensus och Svenska Kyrkan ringde folk och sa de ville vara med i en grupp för bipolära. Hon bildade ingen grupp själv utan det skötte deltagarna själva.

Att verka för samverkan mellan olika intressen so0m kommuner, landsting och andra aktörer ger också bättre resultat.  Det behövs även skapas strukturer som bygger på att människor samarbetar. Det viktiga är därför strukturen, betonar Eva Persson.

Hur det går till
En igångsättare visar självhjälpsgruppen hur den ska arbeta. Han eller hon lär ut reglerna och har som syfte att skapa trygghet i gruppen. Det går inte att börja prata hursomhelst. Man pratar en i taget och om någon vill ha en kommentar måste den be om det.
– Det är väldigt strukturerat eftersom det ska kännas tryggt att vara i gruppen, berättar Eva Persson.

Gruppen får inte vara för liten och inte heller för stor. Idealgruppen är fem till åtta personer. Igångsättaren är med högst fem gånger och sedan vet gruppen hur den ska fungera. Gruppen kan fungera i flera år eller under kortare tid och det finns alltså ingen tidsbegränsning på hur lång tid man får mötas.
Till en början ger man kanske det en chans för det tar ett tag innan man förstår hur det fungerar. Eva rekommenderar att man är med åtminstone fem gånger innan man bestämmer om det är något att satsa på. Det viktiga är att de i gruppen kan lita på varandra och det som sägs stannar bland deltagarna.

Målet med gruppen är att prata om något som är gemensamt för gruppen och dela med sig av sina erfarenheter. Det måste finnas ett tema som samtalet kan byggas kring. Sedan kan det finnas ämnen som hänger ihop med huvudtemat som man också kan prata om.

I Sunne håller de på att intervjua ungdomar för två självhjälpsgrupper under temat Ung i Sunne. Det är ungdomsmottagningen som är drivande i arbetet. I mars satte man ihop en arbetsgrupp som bestod av kuratorer, barnmorskor och diakoner för att testa hur en självhjälpsgrupp fungerar.  På flera plaster i Värmland börjar man nu att förbereda igångsättandet av självhjälpsgrupper.

Kontakten med verkligheten
För att detta ska fungera måste kommun, landsting och andra aktörer samverka intimt, menar Karin Haster, division psykiatris biträdande chef. Hon förklarar vidare i informationsmaterialet för Nya Perspektiv att sättet att jobba är brukarfokuserat. Individen har ett tydligt inflytande och det krävs en delaktighet för att detta ska fungerar, säger Karin Haster.
– Jag tycker att det är jättebra att kommuner och landsting ser att det behövs samtal om livet, tycker Eva Persson.
Hon berättar om ett stort möte där politiker och anställda möttes i Sunne. Under mötet var det en deltagare ur en självhjälpsgrupp som berättade om sina erfarenheter. Det var väldigt positivt och hade lett till nya kontakter som utvecklat sig till vänskapsband. Eva berättade att de till och med firade jul tillsammans. Det var ett starkt vittnesbörd om hur självhjälpsgrupper kan påverka på ett positivt sätt.
– Det finns ett stort behov av vård- och stödsamordning. Jag har tidigare jobbat med metoden och vet vilken betydelse den har för den enskilde brukaren, säger Karin Haster.

Text: Henrik Sjöberg Foto: Per Rhönnstad

Fakta:
Nya Perspektiv är ett samverkansprojekt som ska leda till ett samarbete mellan kommun och landsting. Detta leds av Region Värmland. ”En gemensam kunskapsbas” som det heter i Nya perspektivs informationsbroschyr ska byggas för att gynna värmlänningarnas vård, omsorg och folkhälsa.

Den sårbara familjen
Arbetslöshet och medelinkomsten är lägre än riktes total siffror. Det saknas statistik över de värmländska skolbarnens hälsa.
Mål: alla föräldrar ska få föräldrastöd om de vill innan 31 december 2012

Psykisk hälsa
Självmordsförsök bland unga har ökat.
Mål: kvinnor 18-25 år som lider av psykisk ohälsa ska vara 30 % 2012.
män i åldrarna 18-25 med nedsatt psykiskt välbefinnande ska 2012 vara 15 %

Riskbruk/riskbeteende
Mål: bekämpa övervikt med tonvikt på rätt kost och motion.
Sexuellt överförda sjukdomar och konsekvenserna av dessa ska begränsas.  Tobaksanvändandet måste minskas med fokus på gymnasister i första årskursen.  Det krävs en minskning av riskbruket av alkohol i alla åldrar och en halvering av ungdomar med risbruk till 2018.

Äldres hälsa
Mål: negativa effekter av läkemedelsanvändandet ska minskas som fallrisk och förvirring. Överbehandling av läkemedel och även underbehandling ska reduceras.

Källa: www. regionvarmland.se

”Här får vi en chans”

Sällskapet länkarna är ett samfund som uppkom för 60 år sedan och vänder sig främst till alkoholberoende men även till människor med drogproblematik. De har möten varje vecka och har även olika aktiviteter. ASP Bladet var på plats för att intervjua vice ordförande Lars Boman och ställde några allmänna frågor kring deras organisation.

Hur är er organisation uppbyggd?
– Den är uppbyggd på sju punkter som vi jobbar efter – själva länkidén, säger Lars Boman.

– Erkänn att DU ej behärskar spriten
– Du måste tro på en kraft som är starkare än Din egen
– Ställ inga krav på Dina medmänniskor
– Vi eftersträvar absolut ärlighet, renhet, kärlek till medmänniskor och osjälviskhet
– Erkänn Dina fel och brister för någon annan människa
– Gör upp med alla personer till vilka Du står i något missförhållande
– Såsom Du själv blivit hjälpt skall Du hjälpa andra

Är ni ett religiöst samfund?
– Nej absolut inte.

Hur länge har länkarna funnits?
– Ja, sällskapet länkarna tror jag har funnits sen 1945, här i Karlstad har sällskapet funnits i 60 år – vi fyller 60 år i år.

Hur kommer man i kontakt med er?
– Vi finns ute på nätet där vi har en hemsida, men oftast sprids kunskapen om oss mellan vänner och bekanta. De som bor i Karlstad vet ofta att länkarna finns, men de kanske inte vet så mycket vad det är för någonting. Det enklaste är att gå via nätet.

Vilka vänder ni er till?
– Vi tar helt enkelt emot alla här som har en önskan att bli nyktra och drogfria.

Har ni några aktiviteter?
– Det försöker vi också ha. På torsdagar har vi grillning här på kvällen och på vintertorsdagar är vi och bowlar borta vid badhuset. Vi spelar mycket biljard här i huset – vi har ju ett stort hus det är på 400 kvadrat. Så det finns att göra om man vill.

Hur många medlemmar har ni nu?
– Som det ser ut idag är har vi 35 medlemmar och utöver det 5 stödmedlemmar.

Vad sker om någon får ett återfall, är han eller hon välkomna tillbaka då?
– Absolut, det är väldigt viktigt att få komma tillbaka. Det är väldigt sällan någon går raka vägen i Länkarna. Men det är väldigt viktigt att vi är nyktra på lokalen här.

Vilka metoder använder ni er av för att hjälpa?
– Vi har måndagsmöten samt uppladdningsmöten, där de här mötena  i stort sett är samma som AA-möten. Det vill säga, de är så kallade självhjälpsmöten. Sen pratar vi allmänt. Vi är en kamratförening så vi försöker hjälpa och stötta varandra!

Hur orkar man med att bryta med alkohol eller droger när man har blivit hemlös?
– Vi kan ta ett exempel på en kille som heter Christer som flyttade in här. Han grep tag i mig på stan. Då sa jag till honom: kom hit på fredag, för då har vi möten då vi röstar in nya medlemmar. Det gjorde Christer. Vi har fyra boendeplatser och oftast är det sådana som varit hemlösa som vi har fått tagit hand om här. Här får vi en chans. Men det är inget vandrarhem här där man kommer in och ut.

Text: Jane Alsing Foto: Per Rhönnstad