Kvinnofrukost i Pingstkyrkan

Lördagen den 12 november var det dags för höstens kvinnofrukost i Pingstkyrkan. Det hela började vid halvnio-tiden med en stor frukostbuffé. ASP Bladet fanns på plats.

Sedan var det dags för musikunderhållning med Linus Liljeblad med band. Hans stämma trängde in i själen och det hela var en positiv överraskning. Sedan var det ett seminarie med Therese Liljeblad, ”När spegelbilden förändras”, och det var med spänd förväntan man undrade vad detta kunde tänkas handla om.

Med ett bildspel började hon berätta om sin barndom och uppväxttid i en liten småstad. Bland annat så var hon väldigt intresserad av att sy, så hon gick en gymnasieutbildning inom modebranschen. Det hela berättades väldigt harmoniskt och man började fundera på vad hela seminariet handlade om.

Sedan beslutade hon sig för att arbeta med människor, så hon började läsa teologi. Vidare hade hon sytt sin egen balklänning och brudklänning. Hon hade även arbetat som ungdomspräst och hemkunskapslärare. Hon är också gift med Linus som uppträdde under själva seminariet.

Hon har även en dotter på cirka 14 månader, och för åhörarna framstår hennes liv som problemfritt.

Då kom själva historien fram. För cirka fyra år sedan hade hon borstat sitt hår framför spegeln, vilket hon gjorde varje kväll, och upptäckte att hon börjat tappa hår. Det hela blev värre och värre och efter en vecka hade hon kala fläckar över hela hjässan.

På scenen stod en stor spegel som hon använde i sin berättelse. Eftersom hon var starkt troende började hon fundera över Gud och sin tro på honom. Då blev det en paus i berättelsen och Linus framförde ”Du måste finnas”, vilket gjorde ett så starkt intryck på alla kvinnor att det inte fanns en enda som inte var tårögd i publiken.

Sedan var det dags för Therese att fortsätta sin historia. Hon berättade att hon alltid varit intresserad av sitt utseende och att håret var väldigt viktigt för henne. När hon slutligen hade tappat allt hår och även håret på benen fick hon sin diagnos. Hon hade fått en sjukdom som innebär att man tappar allt hår på kroppen, även ögonbryn och ögonfransar. Therese hade svårt att acceptera detta och allt blev bara värre när hon såg sin egen spegelbild.

Seminariet gick således ut på att kunna acceptera sig själv som man är och inte stirra blint in i spegeln.

Det hela avslutades med sång av Linus och sedan var det dags att gå. Det var en helt otrolig känsla när man gick därifrån. Man kände verkligen att Thereses berättelse gått rakt in i hjärtat, samt att sången och musiken var helt underbar!

Text: Andrea Karlsson
Foto: Lotta Tammi

I skrivandets magiska land

Jag minns den magiska känslan när jag som åttaåring skrev min första berättelse. Plötsligt hade bokstäverna blivit ord och orden bildade meningar. Det var jag som bestämde vad som skulle stå skrivet och fantasin flödade. Det var som att stiga in i en annan värld, en slags vaken dröm där allting kunde hända. Jag både skapande och upplevde berättelserna.

Poesi har för mig också ett magiskt skimmer. Det magiska blir då att genom liknelser och metaforer måla en tavla av ord, som varje gång man tittar på den delvis ändrar motiv. Dikten liksom lever sitt eget liv. Det är en utmaning att försöka fånga känslor och stämningar i några få rader, få texten att andas.

Även min dagbok andas magi. Den för mig tillbaka veckor, månader, år, som en tidsmaskin, för att sedan landa i nuet. När jag skriver blir jag ett med pappret och pennan framför mig. Jag känner pennans sträva trä mot min hand, hör spetsens raspande mot pappret och känner lukten av nyligen vända blad i den bok jag gjort till min egen.

Det är som att tänka på papper, min inre värld med alla tankar, känslor, upplevelser och erfarenheter, fyller blocket utan att jag riktig vet hur det gick till. Jag får syn på mig själv på ett helt annat sätt, som om jag vore någon annan. Denna distans till mig själv som skrivandet då skapar har många gånger fungerat som en livlina, det har hjälpt mig att se saker ur andra perspektiv och bidragit till större självkännedom.

Hur vilsen och rotlös jag än har känt mig, har skrivandet alltid känts som ett hem, något att vila i. Pennan och pappret har varit en vän i alla lägen. Under perioder har jag känt mig ensam och letat efter något att hålla fast vid när det känns som om allting rasar samman, då har skrivandet funnits där som en famn att krypa upp i. Pennan och pappret har torkat mina tårar och vaggat mig till sömns. Jag har kunnat skapa ljus i en grå vardag, trollat och pusslat med ord och på så vis byggt ett inre rum där skrivandets magi från barndomen fortfarande finns kvar.

Länge höll jag mina texter för mig själv, det var som om magin skulle försvinna om någon annan fick läsa. Successivt insåg jag dock det magiska i att våga bjuda in någon annan i sin värld. Olika skrivarform på Internet blev mina oaser. Där kunde man utbyta tankar om skrivandet och lära känna andra genom deras texter. Plötsligt var skrivandet inte bara en vän i sig utan jag hittade även vänner genom mitt skrivande, men under tiden som andra vänner kommer och går finns skrivandet alltid kvar.

Den existentialistiska tanken att livet får den mening du själv ger det tror jag stenhårt på och en sak är säker, jag lever inte för att skriva, jag skriver för att leva.

Text: Therese Nilsson
Foto: Per Rhönnstad