Att bryta i tid

Att bryta i tid

Att ge vissa patienter möjlighet att skriva in sig själva i psykiatrins slutenvård, det vill landstingets politiska styre Värmlandssamverkan. Detta tror man ska öka självbestämmandet och korta vårdtiderna, samtidigt som man får möjlighet att fånga patienter tidigare i sjukdomsförloppet, så som de med självmordsrisk, anorexia och psykos.

Undertecknads första tanke är att det blir svårt att prioritera vem som får komma in? Avdelningarna är ju redan fulla som det är för det mesta? Men funkar det borde vårdtiderna kunna kortas? ASP Bladet har talat med Marianne Utterdahl från Sjukvårdspartiet i Värmland.

Idag är det inte så att man kan bestämma själv om man vill bli inlagd, utan det görs en bedömning av läkare när man kommer in på psykakuten. Att genomföra någon form av självinskrivning innebär en maktförskjutning.

Det finns exempel ute i landet där det skrivs ett vårdkontrakt mellan patienter som är lämpliga och landstinget eller motsvarande vårdgivare.
– Det skrivs en planering där patienten kan åka hem och känna sig trygg med vetskap att om symtomen börjar blir sämre, så vet jag att det finns en plats dit jag kan vända mig för att lägga in mig.

Enligt förslaget behöver patienten inte ta vägen via akuten för att bli inskriven, utan har en direktfil in. Detta för att kunna bryta ohälsan tidigare. På så sätt hoppas förespråkarna att patienten blir mer delaktig i sin egen vård.

Tanken är att detta ska kunna vara en förändring i arbetssätt som betalar sig själv, i och med att det finns mycket som talar för att det kan leda till förkortade vårdtider. Värmlandssamverkan har bett landstingsdirektören att utreda om det här är  lämpligt. Fast man vill inte detaljsstyra uppdraget, det ger man organisationen i uppdrag att ta reda på själva.

Marianne Utterdahl ser dock fördelarna. – Relationen mellan patient och personal har blivit mycket bättre där man genomfört detta, och det är ju viktigt för patienten att få en bra relation, då har man bättre chans att återhämtning. För personalens del låter det som att det kan leda till en betydligt bättre arbetsplats.  Som vi ser det så är det liksom alla rätt.

I de delar av Sverige politikerna har tittat på får avdelningarna komma med förslag om de vill ha särskilt avsatta vårdplatser. Om vårdplatsen är upptagen, kan man som patient behöva vänta nån dag, men de har fortfarande en direktfil in i verksamheten.

– Men om det är så vi tycker det ska fungera i Värmland eller om vi har en annan lösning för det, det vet vi inte utan det är principen som är viktig. Genom att göra patienter delaktiga och genom att bryta ohälsan i tid kan vi hitta vinst för både patient och landstinget.

Detta är ett förslag som den 25 april presenterades för Landstingsstyrelsen, går det igenom då, så kommer de sätta ett datum då det skall återrapporteras från landstingsdirektören. Marianne Utterdahl är ödmjuk inför vad som kan bli resultatet.

– Det kan bli att ”detta har vi alla förutsättningar för och kan börja med direkt” eller ”det här är ingenting vi tycker därför att” och då får vi se vad vi tycker om det. Eller så kan det bli så att de tycker ”Detta är jättebra, men vi behöver de här och de här förutsättningarna”. Så det är omöjligt att svara på innan vi får verksamhetens kunskap och analys om det här.

Ser du att det här arbetssättet skulle kunna innebära några problem?
– Nej, det gör jag inte egentligen, jag litar på att vi har en profession som vet hur och när det här ska användas, och till vilka. Jag tror att det är en fördel när patienter får en större egenmakt och att vi får ett samspel mellan vården och patienten. Det finns alltid en risk med varje vårdmöte, men jag tror att den risken minskar om patienten får ett större inflytande.

Marianne vill att patienterna ska veta att de på alla sätt jobbar för att höja både tillgängligheten och kvalitén i vården, och där patientens perspektiv är i första rummet. Det är den väg de har valt att gå för att utveckla vården i Värmland. Hon ser en stor kraft, en stor vilja, i organisationen att göra sådana saker som även professionen ser skulle leda till bättre vård för patienterna.

– Vi är inte framme vid målet än, men vi jobbar verkligen med detta i första hand. Jag kan också tillägga att jag hoppas vi får en vård där patienten är mer delaktig, då det ger individen större trygghet och att det också ger närstående större trygghet.

Text och foto: Maria Lundby Bohlin

Posttraumatiskt stressyndrom är krigarens onda skugga

Detta är fortsättningen på vårt tidigare reportage om PTSD – posttraumatiskt stressyndrom.   ”När tiden inte läker dina sår”

Sverige har nyligen gått över till yrkesförsvar, och svensk militär kommer i högre utsträckning än tidigare att delta i fredsframtvingande operationer i utlandet. Detta kommer att innebära ökad förekomst av ptsd-skadade soldater. De destruktiva effekterna av ptsd bland krigsveteraner i USA och Danmark vittnar om ett stort problem som tagit det civila samhället på sängen.

Nästan ett årtionde av konflikter i Irak och Afghanistan har satt djupa spår i USA:s armé (Afghanistankriget är nu det längsta i landets historia). Idag beräknas att minst en halv miljon soldater och officerare – kvinnor och män – lider av psykiska besvär till följd av sina traumatiserande erfarenheter, med ptsd som dominerande åkomma.

En av de stora bovarna bakom besvären tros vara de ständigt återkommande missionerna. En soldat anses egentligen behöva en viloperiod på 36 månader mellan skarpa utlandsmissioner, men den begränsade storleken på armén – och utformningen på dess uppdrag – har inneburit att man tvingats pressa organisationen till max, till och med över gränsen för vad den tål.

Upprepade missioner innebär högre risk En psykiatrisk undersökning av de amerikanska styrkorna visade att en av tio hade fått någon form av psykiska besvär efter en genomförd utlandsmission i ett konfliktområde. Detta ökade till en av fem efter två missioner och en av tre efter tre missioner. Många är nu inne på sin fjärde och vissa har gjort ännu fler.

Effekten av detta har inneburit en flodvåg av psykiskt skadade soldater som mer eller mindre lamslagit arméns underdimensionerade psykvårdsapparat. Personalen bryter ofta ihop under arbetsbördan. Då ska också läggas till att man beräknar att endast hälften av dem som behöver vård också söker hjälp.

Arméns problem med nyrekrytering har även gjort att standarden för vem som tillåts tjänstgöra sjunkit. En anonym arméterapeut har beskrivit sin frustration över att behöva lägga ner stor kraft på att behandla ”verkligen sjuka människor som aldrig borde ha fått arbeta inom det militära till att börja med”. Själva bristen på manskap är en av orsakerna till att många nu närmar sig ett halvdussin utlandsuppdrag. Problematiken har fortplantat sig i hela arméapparaten.

Man försöker nu stävja den destruktiva uppåtspiralen av mentala besvär bland soldaterna genom att medicinera manskapet, oftast med SSRI-preparat. Från 2007 till början av 2010 ökade förskrivningen av psykofarmaka med 75 procent.

Många som äter medicin är alltså i aktiv tjänstgöring, något som tidigare inte var tillåtet. Av goda skäl, kan man tycka. Lämpligheten i att låta en individ som är beväpnad till tänderna samtidigt ta preparat som ofta ger den medicinerade ett avtrubbat känsloliv känns minst sagt tveksam. Idag tar var femte amerikansk soldat i Afghanistan antidepressiv medicin.

Analysföretaget Rand Corporation och statliga Institute of Medicine har nyligen publicerat varsin forskningsstudie på SSRI-preparatens effektivitet på ptsd-besvär. Enligt Rand-studien var resultaten – även i de största kliniska testerna – ”blygsamma”. IoM:s konklusion var: ”bevismaterialet är otillräckligt för att kunna fastslå effektiviteten hos SSRI-preparat i behandling av ptsd.”

Självmordsepidemi i armén Det beräknas att soldater med ptsd löper sex gånger större risk att ta sina liv än soldater med andra psykiska besvär. Föga överraskande har också antalet amerikanska soldater som årligen begår självmord slagit nytt rekord sex år i följd.

På militärbasen Fort Campbell i Kentucky beordrades förra året ett akut tredagarsstopp för all verksamhet, så att alla kunde sätta sig ner och diskutera igenom den epidemiska ökningen av självmord bland basens personal.

Över hela USA har de typiska följdeffekterna på ptsd blommat ut i de städer som ligger intill landets militärbaser. Där rapporteras om ökad förekomst av generell brottslighet, familjerelaterat våld och missbruk. I Colorado Springs, Colorado, har man haft en dramatisk ökning av antalet mord, de flesta begångna av veteransoldater förlagda på den intilliggande militärbasen Fort Carson.

Under senare år har staden även fått uppleva en drastisk tillväxt av antalet självmord i förhållande till sin befolkningsstorlek, också detta har kunnat kopplas till Fort Carson.

Bittra danska erfarenheter Nu behöver man inte ta sig över Atlanten för att finna exempel på konsekvensen av ptsd. På andra sidan Öresund har effekterna av krigen i Irak och Afghanistan uppenbarats efter dansk medias rapportering om den sociala utslagningsprocess som pågår bland landets ptsd-drabbade soldater.

Mellan två- till tretusen veteraner beräknas bära på svåra psykiska skador.  Oförmögna att komma till rätta i samhället blir de isolerade i sina lägenheter, som många efter hand vräks ifrån eftersom de inte betalar hyran. De öppnar överhuvudtaget inte sin post.

Med tiden faller de ur systemet och hamnar på gatan där de sen fastnar i missbruk. Vissa har flytt livet i staden och dragit till skogs, där de överlever på bär och vilt.

Fackföreningen för det danska underofficersförbundet anser att antalet självmord och självmordsförsök – bland både aktiva och före detta soldater – ligger på en oroväckande hög nivå. De beräknar att var sjunde veteran är i behov av något slags stöd från samhället. Ett stöd de sällan eller aldrig erbjuds. Flera veteraner som avvisats när de sökt hjälp vid landets psykakutmottagningar har sett sig tvungna att begå brott för att kunna få vård.

När försvarsminister Gitte Lillelund Bech uttalade sig om den påstått dåliga stöttning staten och armén erbjöd veteranerna ansåg hon att psykiskt skadade soldater inte skulle visas någon särskild hänsyn. De fick allt lov att ställa sig i kön till landets psykmottagningar, precis som alla andra, fastslog hon. Och fann sig då ha fastnat med foten i dragspelet.

Det blev ett fasligt oväsen. Lillelund Bech var tvungen att be om ursäkt och göt sen olja på vågorna genom att meddela att hon tillsatt en utredning som ska leda till en förbättrad dansk veteranpolitik.

Nyligen öppnades två veteranhem för danska soldater, och ett tredje slår upp portarna i oktober eller november. Även om de är till för alla soldater är de främst tänkta att vara till gagn för de mest traumatiserade veteranerna.

Carl Bratved, verksamhetsansvarig vid veteranhemmet i Fredericia, tror inte att det civila samhället har förmåga att sätta sig in i de upplevelser som själsligen skadat soldaterna.

– Eftersom vi är ett land som inte varit i krig sen 1864 har det inte funnits ett erkännande av de trauman som sådant ger soldaterna, säger han.

Den danske filmaren Janus Metz hyllade krigsdokumentär Armadillo  (vinnare av stora kritikerpriset på filmfestivalen i Cannes) , som under ett halvår följde en grupp unga danska soldater i Afghanistan,  har dock fungerat som en ögonöppnare. Filmen chockade Danmark. Opinionen i landet svängde, från ett starkt stöd för danska trupper i Afghanistan till en vilja att få hem soldaterna. Krigets skitiga verklighet skildras rakt och osentimentalt, utan skyddsfilter.

Attitydförändring bland danska soldater Något som trots allt får ses som positivt är att det på senare tid blivit mer legitimt bland aktiva danska soldater att uppsöka psykologstöd. Machoattityden ”riktiga män behöver ingen hjälp” håller gradvis på att klinga av. Mellan 2007 och 2009 fyrdubblades besöken hos arméns psykologer. Ökningen går hand i hand med att kriget i Afghanistan blev mycket brutalare från 2007. Det har kommit ner på ett personligt plan, eftersom soldaterna numer får uppleva närstrid.

Ur svensk synvinkel är exemplet Danmark särskilt intressant på grund av att danskarna har det system med yrkesmilitär som Sverige nyss infört. Det som främst skiljer de svenska och danska Afghanistanmissionerna är att danskarnas uppdrag så här långt varit mycket tuffare. De danska styrkorna är förlagda till landets våldsdrabbade södra delar och är den utländska nation som lidit störst förluster i relation till sin folkmängd (32 döda).

Men våldsexponeringen mot svenskarna har varit på ständigt uppåtgående, särskilt under de senaste två åren, då talibanerna blivit mer aktiva över hela landet. Mellan 2008 och 2009 tredubblades attackerna mot den svenska ISAF-styrkan och under 2010 har attackerna ökat i både omfattning och allvarlighetsgrad.

De korthuggna och knastertorra kommentarer som Högkvarterets pressavdelning numera nästan dagligen publicerar på Försvarsmaktens hemsida – angående talibanattacker på svensk trupp – korrelerar dåligt med de märgfulla berättelser som soldater och officerare sporadiskt tillåts lämna till journalister, gällande sina stridsupplevelser.

Hemkomstverksamheten Svenska försvaret har de senaste åren arbetat på att utveckla och förbättra den så kallade hemkomstverksamheten. Det är ett program där varje återvändande medlem från en utlandsmission går igenom en screeningprocess (genomlysningsprocess) för att kunna identifiera risk för framtida psykisk ohälsa. Processen startar redan i insatsområdet när beteendevetare och psykologer från försvaret besöker gällande förband. Man ”sonderar terrängen” för att kunna anpassa stödet efter det hemkomna förbandets upplevelser i operationsområdet.

Väl hemflugna går samtliga igenom ett tredagarsprogram med individuella avlastningssamtal, läkarundersökning och föreläsningar om hur man bäst hanterar stressreaktioner. Tre psykologer arbetar uteslutande med uppföljning av medlemmar från utlandsmissioner, vid behov lånar man in psykologer från försvarets övriga verksamheter och i nödfall kan även utomstående psykologer kopplas in.

Försvarsmakten säger sig inte känna till några fall av ptsd bland dem som tidigare tjänstgjort i Afghanistan, kända fall härrör alla från äldre insatser. Försvarets uppföljningsansvar löper över fem år. Det har föreslagits att ansvarstiden borde förlängas, eftersom ptsd ofta  debuterar åratal efter det trauma som ligger till grund för besväret – latensperioder på femton år och uppåt förekommer. I exempelvis USA har armén ett livslångt hälsoansvar för sina veteraner.

Du sköna nya värld Att vi i framtiden kommer att få se ett tilltagande antal ptsd-skadade svenska soldater förefaller oundvikligt. Riksdagsman Allan Widman, Folkpartiets talesperson i försvarsfrågor, har under de senaste åren utrett frågan om det framtida stödet för våra krigsveteraner.

Denna utredning ligger till grund för den nya veteranlag som träder i kraft från 1 januari 2011. Enligt Widman stärker den nya lagstiftningen skyddet för veteranerna, men han hymlar heller inte om den nya verkligheten:

– Belastningen på soldaterna kommer att öka framöver och vi kommer att förlora fler soldater.

Fredrik Yllemo, personalspecialist på försvarets insatsstab, tror att Sverige har en dansk situation inom ett årtionde. Frågan är om det ens dröjer så länge.

Även om det ännu inte finns några kända svenska fall av veteraner som blivit skogseremiter har vi trots allt exempel på fenomenet inpå knutarna. I skogarna öster om Kongsvinger, nära norsk-värmländska gränsen, hade en liten grupp norska Afghanistanveteraner isolerat sig, och ägnade sig av okända skäl åt att gräva skyttegravar …

Text: Christer Jansson

Källor: Försvarsmakten, Dagens Nyheter, Expressen, Sydsvenska Dagbladet, TT, Jyllandsposten, Dagens Medicin, SkadePortalen, Framsyn (FOI), Svenska Dagbladet, Time Magazine och Nyhetsbyrån NTB.

Metod vid tidigare självmordsförsök riskindikator vid bedömning

Nya uppgifter från en omfattande svensk undersökning gällande riskbedömning för framtida fullbordat självmord visar på att metod vid tidigare självmordsförsök bör spela stor roll i läkarnas bedömning.

Läkare vid S:t Görans sjukhus och Karolinska Institutet har gått igenom historiken bland knappa 50 000 patienter som var intagna för vård efter suicidförsök på S:t Görans under perioden 1973-1982, och sedan följt upp dessa till och med 2003. Man kunde konstatera att tolv procent av de tidigare patienterna tagit sina liv. Resultaten pekar på att våldsamma metoder vid tidigare suicidförsök, i synnerhet hängning och kvävning, kan innebära höjd risk för framtida självmordsrisk. Fler än hälften av de undersökta patienter som senare tagit sina liv hade tidigare försökt suicidera på just detta sätt.

Självmordsrisken var för dessa individer 6,2 gånger högre än för de som varit intagna efter att försökt begå självmord genom förgiftning. Förutom förgiftning var risken för framtida fullbordat självmord lägst bland dem som skurit sig.

Text: Christer Jansson

Vad är ECT?

Vi har under detta år en artikelserie som vi kallar ”Vad är?”. Här förklarar vi olika saker. Denna gång ska vi reda ut begreppet elektrokonvulsiv terapi (ECT).

Bakgrund I dagligt tal använder man inte begreppet ”elektrokonvulsiv terapi”, utan säger istället ECT (av engelskans electroconvulsive therapy) eller elbehandling. Förr sa man elchock, men den benämningen är föråldrad och dessutom missvisande. De som kom på metoden med ECT var två italienska professorer, Ugo Cerletti och Lucio Bini. År 1938 kunde de påvisa att ett epileptiskt anfall, framkallat med hjälp av elektricitet, kunde användas som ett sätt att behandla psykiska sjukdomar.

Tillvägagångssätt Behandlingen innebär att en elektrisk ström på ca 0,8 Ampere vid 450 Volt sänds genom patientens hjärna med hjälp av elektroder som placeras på huvudet. Strömmen framkallar ett epileptiskt anfall och detta förändrar balansen i ett flertal signalsubstanser i hjärnan. Patienten är sövd under behandlingen och märker därför inte av det epileptiska anfallet. Även muskelavslappnande medel ges för att patienten inte skall få den muskelvärk som annars är vanlig vid generella krampanfall.

När används ECT? ECT är den mest effektiva behandlingen vid djupa depressioner eller där självmordsrisken bedöms som stor. Den är också ett alternativ när läkemedelsbehandling inte fungerar eller orsakar svåra biverkningar. ECT kan ges vid depressioner med inslag av psykos (med vanföreställningar). Det förekommer också att man ger ECT vid mycket svåra maniska sjukdomstillstånd av livshotande karaktär. Man brukar då ge daglig behandling under tre dagar för att bryta udden av den maniska sjukdomsbilden.
Biverkningar Vissa personer kan få tillfälliga minnesstörningar efter behandlingen på grund av minskad syretillförsel till hjärnan under en kortare tid. Patienten kan då få en minneslucka som täcker behandlingstiden eller få svårigheter att minnas vad som hände strax före, under och efter behandlingen. Även tillfällig förvirring kan uppstå. Såväl minnesstörningen som förvirringen är dock ganska obetydlig eftersom narkosmetoden och tillvägagångssättet vid ECT har moderniserats. Vanlig huvudvärk förekommer hos cirka 30% av alla patienter som behandlas med ECT. Övergående muskelvärk och illamående är mindre vanliga. Ibland händer det att patienten får tandfrakturer om muskelkramperna blivit för starka.

Karl-Peter Johansson