Plåstra om – prata sedan om annat

På Centralsjukhuset Karlstad hölls nyligen psykiatriveckan, där det fanns öppna föreläsningar om psykisk ohälsa och sjukdomar. En av föreläsningarna som hölls av Christina Görsing, Ann-Louise Englund och Victoria Thurfors handlade om självskadebeteende.

Det sorlar i publiken innan dagens sista föreläsning sätter igång, ämnena under dagen har sannolikt berört många. Det är svåra ämnen men viktiga. Föreläsningen som står på tur är av tre personer från DBT-teamet i Karlstad. DBT står för Dialektisk beteendeterapi. Bland annat jobbar man inom DBT med självskador.

VAD ÄR SJÄLVSKADOR?
Definitionen av självskadebeteende är att medvetet förorsaka skador på kroppen utan avsikt att ta sitt liv. Självskadehandlingen ger ofta en omedelbar men tillfällig lättnadskänsla. Självskadebeteende är inte en diagnos i sig, men är dock ett av kriterierna vid emotionellt instabil personlighetsstörning, det som ibland kallas ”borderline”.

– Det är att skära, riva, rispa eller använda annat yttre våld. En annan typ är att använda förskrivna läkemedel, droger, alkohol och annat som skadar kroppen. Man behöver inte ha någon diagnos för att ha självskadebeteende, inleder Ann-Louise.

VARFÖR SJÄLVSKADAR MAN?
Några vanliga orsaker är att få lättnad från outhärdliga känslor, få något som ersätter en upplevd tomhet, undkomma känslor av overklighet eller för att straffa sig själv. Det kan också vara så att man vill påverka andras beteende eller söka hjälp från andra, eller för att undkomma tankar om självmord. Victoria fortsätter:
– Att hota, böna och be hjälper sällan. Det finns ett syfte med beteendet, annars så skulle man inte fortsätta. Att skada sig är känsloreglerande. Känslan av intensiv ångest minskar eller tas helt bort, tillfälligt, fortsätter Ann-Louise.

Man kan uppleva en inre smärta som endast kan lindras av en yttre smärta. Man kan uppleva att man efter självskadandet blir mer närvarande i sin egen kropp. Många har dålig självkänsla och dömer sig själva mycket hårdare än andra. Man kan uppleva skuld och skam, och att man förtjänar att straffas, förtjänar smärtan.

Det är svårt att kommunicera hur det kaosartade känns, berätta hur dåligt man mår för att få hjälp.
– Man kan skada sig för att undvika självmordstankar och -planer, för att få kontroll. Det är viktigt att personerna lär sig andra sätt, påpekar Victoria.

BEMÖTANDE
Ett tips om du möter någon som skadar sig själv är att tala om att du bryr dig och att du vill hjälpa. Försök förstå syftet med självskadan. Samarbeta, försök undvika konfrontation. Lägg minst möjligt fokus på själva skadan. Hjälp till att söka hjälp. Uppmärksamma och ta hand om dina egna reaktioner.
– Det är viktigt att visa att man bryr sig om, säger Christina. Att man vill hjälpa. Det kanske inte tas emot, men folk kan komma ihåg flera år senare vad man sagt.

Det är viktigt att förstå varför det kunde ske, tillsammans. Skrik inte åt personen, även om det är mänskligt att känna ilska. Det är lättare sagt än gjort. Försök att inte skuldbelägga; ”varför gör du såhär mot mig?” ”Slutar du aldrig?” Personen har redan skam och skuld. Plåstra om och prata sedan om annat. Hjälp gärna till att söka professionell hjälp. Det är en djungel med alla telefontider. Man behöver ha tålamod. Läs gärna litteratur, det finns information som ej bara är för professionella.
– Och glöm inte att ta hand om dina egna reaktioner! Spela inte oberörd!

För den som behöver hjälp rekommenderar Ann-Louise att man inte bär sin egen börda ensam. Gällande vård, sök den!
– Man kan själv söka eller bli remitterad om man önskar DBT.

40 procent av alla har någon gång skadat sig avsiktligt. Men det är 12 procent av alla ungdomar och fem procent vuxna, som gjort det mer än fem gånger. Bland killar så är det vanligare att dricka kraftigt för att skada sig själv, så det är viktigt att vara medveten om att självskadebeteende kan vara väldigt olika från person till person.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Stefan Ek

Självskadebeteende-Den snabba ångestlindringen är svår att stå emot

Vad får en människa att skära sig i armarna eller benen, bränna sig med fimpar, kräkas eller annat sätt skada sig, till exempel genom skära sig med knivar, saxar, glasbitar, att banka huvudet i väggen, slå sig själv med en hammare eller ta tablettöverdoser? Min vän skar sig i högstadiet, nu över tio år senare sitter jag själv med ett rakbladsskärande sedan flera år. Vad hände?

Jag tror att personalen på somatiska akuten suckar stilla när det kommer in en person som själv har tillfogat sig en skada, egentligen borde de kunna använda sin tid och sina pengar på någonting annat än att sy och ventrikelpumpa tablettöverdoser. Akuten ska ju ta hand om bilolyckor och hjärtinfarkter. Å andra sidan tror jag de är uppgivna:

– Har du varit på akutpsykiatrin någon gång? Du var där i förrgår? Och du blev hemskickad? Hon suckar. Att aldrig psykiatrin kan fånga upp personer i tid säger hon halvt till sig själv och halvt till mig; men jag vet att psykakuten är överlastad. De måste prioritera, och jag var ”ny i branschen”.

SMITTOEFFEKT

På Internet samlas ofta självskadetjejer och en del killar i grupper såsom på Bilddagboken, fotosajten som numera heter Dayviews, där dessa personer både stödjer och konkurrerar mellan varandra. Självskadebeteende är smittsamt, kanske på grund utav glorifieringen som kommit efter böcker som gavs ut för några år sedan, men jag tror väl så mycket att det fungerar lugnande, man hamnar i ett stadium av fysisk smärta som gör att man för några minuter slipper den mycket mer svårhanterliga psykiska smärtan. Att skada sig gör att man hamnar i en gemenskap, slutar man skada sig så mister man den gemenskapen, det är ytterligare en sak som gör det svårt att sluta.

En annan orsak till att personer har självskadebeteende är att de vill straffa sig själva för något de gjort eller inte gjort, till exempel sexuella övergrepp, övervikt, undervikt, inbillad fulhet eller någonting annat. Många som håller på med självskadebeteende lider av ångest och har ont i själen. Självskadebeteende handlar inte om att vilja ta livet av sig, även om sådana tankar ibland parallellt finns hos personer med självskador.

Ibland är självskador ett frivilligt beteende, ibland är det ett tvång och ibland kan personen vakna med en fullkomligt nedblodad säng utan att komma ihåg att hon gjort någonting. Det finns goda perioder där personen mår bättre och tänker att ”nu ska jag sluta”, men sedan lockar de skarpa objekten när ångesten åter igen smyger sig på. Självskador kan ibland liknas vid missbruk; man använder det för att döva känslor, sen slutar detta att fungera. Då blir det givetvis värre och man upplever att man måste skära mer och svårare för att få den känsla man fick första gången.

VARFÖR SJÄLVSKADAR MAN?

Många säger att det fungerar bra mot ångest, ibland bättre än medicinerna de får, självskadan ger en vila från ångest, ett rus som sedan går över och sedan kommer ångesten tillbaka och man får ett ändå större ångestpåslag, det är därför viktigt att få hjälp att hitta någonting annat för att dämpa ångesten.

En del självskadare har upplevt traumatiska händelser som gör att man börjar skära sig, medan andra inte kan peka på en särskild händelse eller ”trigger”. Man kan ha låg självkänsla, vara mobbad, ha svårt att visa känslor, vara tonåring, det är åldern det oftast startar, kan ha varit med om saker som ingen annan än de själv känner till. Vad som är mycket viktigt är att veta att självskador inte syftar till att ta sitt eget liv, de är till för att lyckas orka fortsätta leva.

MER, MER, MER

Sedan ska man inte sticka under stol med att en viss kultur frodas kring självskadebeteenden. Ingen ska vara sjukare än jag, ingen ska ha tyngre diagnoser än jag, ingen ska ha coolare och mer mediciner än jag. Det är tyvärr vanligt att samla på sig mediciner, även gamla man har slutat med ”för säkerhets skull”. Det kan vara en hårfin gräns mellan en självskadeöverdos och en som leder till en suicid, det ord vården använder för det mer alldagliga ”självmord”. I mitt fall tänkte jag ”det får gå som det går”.

Självskadebeteende är som ett missbruk. Personen köper ofta mer och mer tillhyggen och drivs till att skära eller bränna mer eller djupare. Personerna planerar klädköp, till exempel tunna långärmade tröjor för att kunna dölja skärsåren även på sommaren. Man kan om man har en tvångsmässig läggning ha regler, till exempel att man efter en viss händelse eller aktivitet måste skära ett visst antal snitt, ”medicindos”, utifrån hur det känns själsligt för att klara att släcka känslan. Att se blodet är också för vissa det viktigaste lugnande effekten, hos andra är det själva smärtan som man är ute efter. Smärtan ger en känsla av lugn, tillfredställelse, trygghet och kontroll. Det att plåstra om sig själv efteråt kan ge en självständighetskänsla.

HISTORIK

Historiskt har självskadebeteende funnits till exempel som späkning och stympning i religionens namn. Eftersom självskadebeteende är så skamligt än idag så är det svårt att veta hur stor omfattning som finns, men klart är att de tidigare teorierna om att det är i princip bara tjejer som skadar sig är fel, många killar har liknande beteenden men de sker mer i det tysta, kanske är det till och med lika frekvent, och bland killar och män är det vanligare att dricka alkohol och utsätta sig för farliga situationer än t.ex. armskärning eller överbruk av tabletter som hos tjejer eller kvinnor. Några säger att de självskadar för att straffa eller rena sig själva, samma argument som förr i religionen.

REAKTIONER FRÅN OMGIVNINGEN

Om till exempel föräldrar upptäcker självskadebeteendet kan de reagera med rädsla, förskräckelse eller ilska. Vid svåra skador blir reaktionen än större. En viktig sak att veta om är att känslorna måste hanteras lika mycket, om inte mer, än den fysiska skadan. Det är den psykiska känslan som ger det fysiska uttrycket. Om man misstänker att sin son eller dotter självskadar så är det bästa att fråga rakt ut, kanske behöver man fråga många gånger, det viktigaste är att inte bli anklagande, det kan förvärra situationen. Knivar och rakblad på ovanliga ställen är också en stark varningssignal. Personen kanske även vägrar att delta i sport eller bad, där det krävs att man visar upp skadorna.

SÖK HJÄLP

Om ett självskadebeteende går långt så blir det en vardagssyssla i jämförelse med att äta och sova. Självskadebeteende kan finnas själv, eller i tillägg på framför allt ätstörningar eller vid personlighetsstörningar, till exempel borderline eller något man blir beordrad att göra av röster vid till exempel schizofreni.

Om inte familjen kan motivera sitt barn eller tonåring med att sluta skära, eller att samtal med skolsköterska eller kurator hjälper, så kan det behövas professionell hjälp. Upp till 18 års ålder skall man vända sig till Barn- och ungdomspsykiatrin (BU), Vid 18 år eller äldre är det Vuxenpsykiatrin man ska söka hjälp hos. Det är viktigt att få stopp på ett självskadebeteende så snabbt som möjligt då det är väldigt beroendeframkallande. Man kan också av misstag råka skära sig för djupt och få livslånga skador och få skärsår som sitter på kroppen resten av livet.

Text: Maria Lundby Bohlin

Foto: Per Rhönnstad

Den psykiatriska subkulturen

På Internet florerar personer som jag uppfattar tillhöra en psykiatrisk subkultur. Det är farligt att säga, då oskyldiga kan anklagas felaktigt, men det finns många tonårs-emo-jag-vill-också-gå-på-BUP-för-jag-är-så-speciell-och-unik.

Några kännetecken är tiaror, korta kjolar, sexuellt utmanande kläder, hårt smink, zebraränder, leopardmönster, neonrosa, svart och tävlingar i vem som har mest och värst mediciner och värst och mest diagnoser. Detta är personer som ofta benämns med det nedsättande epitetet emo (ej liktydigt med musikstilen emotional hardcore och den därtill hörande subkulturen fashioncore), andra kallas Attention Whores, eftersom de gör utspel om till exempel suicidhot, utan att fullfölja.

Självskadebeteende ingår, ju mer desto bättre, liksom ibland mycket alkohol, droger och sexmissbruk. Frekventa besök på psykjouren förekommer, med och utan inläggningar, där personen vill bli inlagd när hon är ute, och vill ha frigång när hon är inlagd. Flera gör mer eller mindre seriösa självmordsförsök eller gester. Ofta får dessa personer diagnosen borderline.

Fenomenet fick ett starkt uppsving i och med boken ”Vingklippt ängel” skriven av Berny Pålsson som, mot sin uttryckliga vilja, blev en idol för en generation av främst unga flickor med psykiska problem. På hennes föreläsningar kommer personer med tiaror, prinsesstavar, korta tyllkjolar och med håret färgat i svart och vitt liksom Berny; ena sidan av håret svart och det andra vitt, med rakblad i kedjor kring halsen. Några personer har ett plastband kring vristen från inläggningar på psyket och några är uppenbart påverkade av mediciner. Jag upplever att fenomenet lagt sig något efter att tid har gått sedan ”Vingklippt ängel”, men subkulturen finns ändå stark, både före och efter Berny.

Det är viktigt att veta att Berny inte skapade subkulturen, hon råkade bara bli ansiktet utåt. På fristaden Bilddagboken (numera kallas sajten Dayviews) skrivs dikter och deprimerade texter om hur dåligt de mår och näst intill dagliga ”jag klarar inte längre”. Det viktigaste är att visa respekt. Även om en del av dessa ungdomar inte är psykiskt sjuka ”på riktigt” så mår man inte bra om man lever i en sådan värld. Men minst lika viktigt: många av dem är faktiskt psykiskt sjuka. Det svåra är att veta vilka som är suicidbenägna och vilka som bara anammat stilen, ofta tror jag omedvetet.

Text: Maria Lundby Bohlin

MS Tibbs gubbar