Plåstra om – prata sedan om annat

På Centralsjukhuset Karlstad hölls nyligen psykiatriveckan, där det fanns öppna föreläsningar om psykisk ohälsa och sjukdomar. En av föreläsningarna som hölls av Christina Görsing, Ann-Louise Englund och Victoria Thurfors handlade om självskadebeteende.

Det sorlar i publiken innan dagens sista föreläsning sätter igång, ämnena under dagen har sannolikt berört många. Det är svåra ämnen men viktiga. Föreläsningen som står på tur är av tre personer från DBT-teamet i Karlstad. DBT står för Dialektisk beteendeterapi. Bland annat jobbar man inom DBT med självskador.

VAD ÄR SJÄLVSKADOR?
Definitionen av självskadebeteende är att medvetet förorsaka skador på kroppen utan avsikt att ta sitt liv. Självskadehandlingen ger ofta en omedelbar men tillfällig lättnadskänsla. Självskadebeteende är inte en diagnos i sig, men är dock ett av kriterierna vid emotionellt instabil personlighetsstörning, det som ibland kallas ”borderline”.

– Det är att skära, riva, rispa eller använda annat yttre våld. En annan typ är att använda förskrivna läkemedel, droger, alkohol och annat som skadar kroppen. Man behöver inte ha någon diagnos för att ha självskadebeteende, inleder Ann-Louise.

VARFÖR SJÄLVSKADAR MAN?
Några vanliga orsaker är att få lättnad från outhärdliga känslor, få något som ersätter en upplevd tomhet, undkomma känslor av overklighet eller för att straffa sig själv. Det kan också vara så att man vill påverka andras beteende eller söka hjälp från andra, eller för att undkomma tankar om självmord. Victoria fortsätter:
– Att hota, böna och be hjälper sällan. Det finns ett syfte med beteendet, annars så skulle man inte fortsätta. Att skada sig är känsloreglerande. Känslan av intensiv ångest minskar eller tas helt bort, tillfälligt, fortsätter Ann-Louise.

Man kan uppleva en inre smärta som endast kan lindras av en yttre smärta. Man kan uppleva att man efter självskadandet blir mer närvarande i sin egen kropp. Många har dålig självkänsla och dömer sig själva mycket hårdare än andra. Man kan uppleva skuld och skam, och att man förtjänar att straffas, förtjänar smärtan.

Det är svårt att kommunicera hur det kaosartade känns, berätta hur dåligt man mår för att få hjälp.
– Man kan skada sig för att undvika självmordstankar och -planer, för att få kontroll. Det är viktigt att personerna lär sig andra sätt, påpekar Victoria.

BEMÖTANDE
Ett tips om du möter någon som skadar sig själv är att tala om att du bryr dig och att du vill hjälpa. Försök förstå syftet med självskadan. Samarbeta, försök undvika konfrontation. Lägg minst möjligt fokus på själva skadan. Hjälp till att söka hjälp. Uppmärksamma och ta hand om dina egna reaktioner.
– Det är viktigt att visa att man bryr sig om, säger Christina. Att man vill hjälpa. Det kanske inte tas emot, men folk kan komma ihåg flera år senare vad man sagt.

Det är viktigt att förstå varför det kunde ske, tillsammans. Skrik inte åt personen, även om det är mänskligt att känna ilska. Det är lättare sagt än gjort. Försök att inte skuldbelägga; ”varför gör du såhär mot mig?” ”Slutar du aldrig?” Personen har redan skam och skuld. Plåstra om och prata sedan om annat. Hjälp gärna till att söka professionell hjälp. Det är en djungel med alla telefontider. Man behöver ha tålamod. Läs gärna litteratur, det finns information som ej bara är för professionella.
– Och glöm inte att ta hand om dina egna reaktioner! Spela inte oberörd!

För den som behöver hjälp rekommenderar Ann-Louise att man inte bär sin egen börda ensam. Gällande vård, sök den!
– Man kan själv söka eller bli remitterad om man önskar DBT.

40 procent av alla har någon gång skadat sig avsiktligt. Men det är 12 procent av alla ungdomar och fem procent vuxna, som gjort det mer än fem gånger. Bland killar så är det vanligare att dricka kraftigt för att skada sig själv, så det är viktigt att vara medveten om att självskadebeteende kan vara väldigt olika från person till person.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Stefan Ek

Ibland finns inga enkla svar

Många tycker att det är svårt att ta upp problem såsom självskador och ätstörningar. Man vet inte hur man ska bete sig mot de drabbade, så ibland säger de ingenting eller så drar de sig undan. Det viktigaste om man har en person som mår dåligt på något vis är att vara där för dem.

Det är svårt att skriva om en bok, där många personer medverkat med ett kapitel var. Conny Allaskog och Anna Åkesson står som författare till den av SHEDO, Self Harm And Eating Dis­orders Organisation, i denna nyutgivna bok, ”Ibland finns det inga lätta svar” och de har intervjuat ett stort antal människor. Patienter, lärare, psykiatri­personal, barn och partners till personer med dessa beteenden, samt givetvis personerna själva.

Det är många tragiska öden, men i de flesta fall har dessa personer ett ljus i tunneln. Ofta kan dessa beteenden bero på mobbing eller försummelse, men även så kallade ”normala” ungdomar kan utveckla självskadebeteenden och/ eller ätstörningar.

ALLA BEHÖVER INTE MEDICINER
Anna bor med sin pojkvän i ett hus ”mitt ute i skogen, ett jättegulligt som vi håller på att renovera.” Hon var ett ”mellanmjölksbarn” i skolan. Hon var aldrig mobbad, men aldrig hel­ler populär. Hon fick en pojkvän som misshandlade henne; han var extremt svartsjuk och kunde gå bärsärkagång om hon skickat ett sms till en vän han inte ansåg hon skulle umgås med. Detta höll på till han stukade hennes handled i ett klass­rum och en annan klasskamrat kom och frågade honom vad han höll på med. Hon hade bandaget som en symbol i flera veckor.

Nu har hon Hampus och de lever ett bra liv tillsammans. Hampus är nio är äldre vilket ger honom mer livserfarenhet och hon kör en tantbil. Anna påpekar starkt att man måste ta de mildare fallen av självskador på allvar; alla är ju inte Berny Pålsson som har tunga mediciner och diagnoser och äter antidepressiva som godis.

SAMTAL RÄCKER IBLAND
En annan av de som inkluderas i boken är Maria, som är skolsköterska på en gymnasieskola. Hennes huvuduppgift är att upptäcka elever som inte mår bra och slussa dem vidare, antingen till Barn och ungdomspsykiatrin eller Vuxenpsy­kiatrin. För några elever med ätstör­ningar eller självskadebeteende hjälper samtal med skolans kurator, men för de flesta behövs psykiatrin. Hon säger att hon träffar alla elever minst en gång un­der de­ras tid på skolan, ibland flera gånger. Det viktiga är att se ungdomarna, och ju fler som gör detta – desto bättre är det.

INTE STOR SKILLNAD
Jonas Bjärehed är psykolog och filosofie doktor i psykologi och lektor vid Lunds universitet. I sitt kapitel på­pekar han att skillnaden mellan de som skadar sig och de som inte gör det, inte är så stor. Vid intervjutillfället har han en stor bunt av sin doktorsavhandling liggande på skrivbordet. Han säger att han ofta får frågan om det inte är svårt och jobbigt att jobba med ungdomar med självskador och ätstörningar, men det nekar han till; det är intressant att tala med andra människor för att få lära sig hur de tänker, att lära sig nytt är hans drivkraft.

Ibland är det slumpen som avgör om man börjar skada sig själv, eller ej. Det kan dessutom vara svårt att avgöra vad som är självskadebeteende, många har spelat ”Krona” i skolan eller slagit sönder något i fyllan. De flesta menar dock att själv­skadebeteende är när man avsikt­ligt skadar sin kropp på utsidan,
till exempel genom att slå, skära eller bränna sig. En viktig sak som kommit fram på senare tid att inte bara personer med svåra psykiatriska problem har självskadebeteenden. Det är viktigt att komma ihåg, säger Jonas Bjärehed.

DET GÅR ATT BLI FRISK
Hanna är 32 år gammal. Hennes inled­ning börjar starkt; det hörs jämt om tjejer som skadar sig och killar som mår dåligt, men hon betonar starkt; det går att bli frisk! Man måste komma över kulmen att ha sin sjukdom som en identitet, många blir helt friska, det är viktigt att komma ihåg när man känner att man ligger på botten av måendet. Se på mig! Säger hon, jag är frisk, jag har ett normalt liv och arbete. Det enda som syns är ökad behåring på armar och ben. Det går att komma tillbaka och ha ett normalt liv. Hanna har haft självskade­beteende och ätstörningar i över 20 år.

Text: Maria Lundby Bohlin

Självskador i fokus

Självskador är ett växande problem här mitt ibland oss. Daniel Kristiansson vill gärna koppla loss problematiken från diagnoserna, eftersom han tror att det är ett mycket bredare fenomen som finns i många befolkningsgrupper.

Daniel Kristiansson jobbar för närvarande som politisk sekreterare på Miljöpartiet De Gröna i Karlstads kommun. Det är en halvtidstjänst som han har haft i nästan tre år. Innan dess jobbade han inom hemtjänsten och som personlig assistent. Han har utöver det en drivkraft i fråga om ett allvarligt fenomen i det moderna samhället. Människor som skadar sig själva.

Drivkraften har väckts när han upptäckt stora brister inom vården, och hans önskan är att vården ska bli bättre på hjälpa och förstå allvaret i detta problem. I nuläget finns det ett team för ätstörningar på landstinget.

Det finns alltså ett arbete och ett program för ätstörningar och den delen håller på att bli bättre. Men när det gäller självskadebeteende har man valt att låta detta tillhöra en specifik diagnos och behandlas som en del av övriga insatser. Man har då låst fast bredden av problemet. Det finns många som inte har den diagnosen men som skadar sig själva.

– Självskadebeteende kan ju drabba i princip vem som helst, menar Daniel.

Det ser annorlunda ut nu
Själva grundbilden är att det är yngre tjejer i tonåren som skadar sig. Problematiken uppmärksammades för drygt tio år sen. Men bilden ser väldigt annorlunda ut nu. Det kan vara föräldrar som gör det, det är personer med missbruksproblem, personer som har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Dessutom är det inte bara kvinnor som drabbas. De senaste undersökningarna som har gjorts bland skolungdomar visar på att fördelningen är lika mellan könen.

Det ser olika ut hur man skadar sig mellan kvinnor och män, och sedan är definitionen kring att skada sig själv svår att ringa in. Om den är att betrakta som dold eller öppen. Det finns unga män som använder alkohol som redskap och dricker tills de är helt ”knockade”. Det kan de göra flera gånger i veckan och då kan det betraktas som ett självskadebeteende. Om man ställer till det för sig själv, i sin näromgivning gång på gång och skapar konflikter kan också falla inom ramen för självskadebeteende.

Daniels mål
Målet och drivet för Daniel är i första hand att få landstinget att bli bättre på hanteringen av denna ohälsa, och att lyfta fram anhörigstödet, som till exempel utsatta barn och eller föräldrar. I andra hand tycker han att förebyggandet måste bli bättre. Daniel är även kritisk till avsaknaden av kunskap hos personal som jobbar med dessa frågor. Och kunde önska att det var ett behandlingsområde i sig att hantera självskador.

Han tipsar om Sofia Åkermans litteratur, som beskriver hur definitionen av självskador är svår att fastställa, eftersom det finns dolda handlingar som en komponent.
– Läser vårdpersonalen denna litteratur skulle de få mer kunskap, säger Daniel med övertygelse.

I värsta fall, när inget verkar hjälpa personer med denna problematik, kan det gå så illa att berörda personer bestraffas och att man siktar in sig på att med tvivelaktiga metoder förhindra fortsatta skador. De kan hamna i rättspsykiatrin, där exempelvis händer binds fast.

– När det har gått så långt, då vet man verkligen inte hur man ska hantera det, menar Daniel.

Hämta nycklar i litteraturen
Daniel har en idé om hur vården skulle kunna skaffa sig en bättre kunskap om självskador. Han menar att de måste prata med varandra över gränserna. Det börjar komma ut litteratur där självupplevda händelser beskrivs, som berättar om hur svårt det är, men också att det finns vägar framåt. Här kan man hämta information och nycklarna till både ett förebyggande arbete och hantering. Det är en svår utmaning för vården eftersom de fall man kan titta på skiljer sig åt. En del åtgärder funkar för vissa och en del funkar för andra.

Kanske det kunde vara ett bra detektivarbete att trots spretig information försöka hitta en röd tråd. Det gemensamma som man kan se nu, är att terapi hjälper. Medicinering kan behövas till viss del men samtalen är viktigast. Det finns DBT-behandling (dialektisk beteendeterapi) som man kan se fungerar.

– Att fokusera på det som är bra i livet och det som man kan, tror Daniel på och det har också visat sig fungera. Att kanalisera och styra över tanken på möjligheter om än så små, och att hitta de oväntade och nya tankarna kan ge verkan. Det kan bryta den negativa spiralen av skuld som föder skuld och istället bli ersatt av en positiv spiral, där framgång i dem små tingen kan leda till större framgångar. Avledande manövrar kan vara verksamma.

Man kan också väva ihop engagemanget i självskadefrågan, så att det blir uppmärksammat på politisk nivå, Daniel har själv tänkt de tankarna. Han förklarar att det mesta sker på landstingsnivå. Men han har börjat prata med sitt parti och även med andra att få komma och föreläsa om det. Främst blir det på lokal nivå han kommer försöka påverka och få dem att förstå vad det handlar om. Sedan kan de förhoppningsvis lyfta in det på högre nivåer. Det är de små stegen som räknas och känsla av sammanhang. Första föreläsning för Miljöpartiet blir, om allt går i lås, i början av december.

Daniel är även verksam i föreningen SHEDO. Det är en förening startad av Sofia Åkerman år 2008. Den är religiöst och partipolitiskt oberoende och ser det som sitt syfte att skapa kunskap om ätstörningar och självskadebeteende och ge anhörigstöd. Men även att skapa en opinion kring detta ämne. Den är indelad i regioner, och Daniel tillhör region öst. Där är de än så länge två medlemmar, med en lokalrepresentant på väg in. Målet är att få fler att lyssna och uppmärksamma ett växande samhällsproblem.

De små vägarna framåt
– Man får traggla sig in, säger han med gott mod. Det finns ett brukarråd som man kan jobba med och då får man mer direktkontakt med vårdpersonalen också. Som att jobba i båda riktningar samtidigt. Psykisk ohälsa ökar framförallt bland unga.

Och gällande de senare årens uppmärksamhet kring frågan, är förhållanden till den något dubbel:
– Kan det vara uppmärksamheten på det som får vissa att ”glida dit”, eller är det så att det anmäls mer, undrar Daniel lite eftertänksamt.

Klart är dock att de tabun som finns har börjat släppa. Men det är fortfarande en komplicerad fråga att känna att man måste skada sig själv för att bli hörd eller att dämpa sin ångest. Därför är det bra att vissa människor tar detta till sitt skötebarn och inte ger upp. Att göra sin röst hörd för denna växande grupp vilsna människor har Daniel tagit som sin uppgift och tänker fortsätta med. Det behövs fler sådana röster i vårt samhälle.

Text: Barbro Bruun
Foto: Per Rhönnstad

Debatt: Bestraffat självskadebeteende

Förra veckan släppte en av de personer jag beundrar absolut mest, Sofia Åkerman, en ny bok tillsammans med Thérèse Eriksson. Titeln är Slutstation Rättspsyk: om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott.

Boken tar upp ett mycket tungt ämne, som i detta sammanhang blir ännu tyngre: självskador (svårdefinierat begrepp, men diskussion finns på författarnas och bokens respektive hemsidor) och hur det bestraffas av offentlig verksamhet.

Åkerman och Eriksson har intervjuat 28 kvinnor i Sundsvall som blivit tvångsintagna på rättspsykiatrisk högsäkerhetsanstalt för sitt självskadebeteende. Där placeras de mot sin vilja, tillsammans med fångar av en helt annan dignitet: personer som mördat eller våldtagit. Kvinnorna har tvingats bära hockeyhjälmar, handskar för att förhindra greppmöjligheter och placerats i isoleringsceller –  allt för antingen bestraffa eller omöjliggöra självskador. Det är inte enbart häpnadsväckande att myndigheter idag sätter sig över individer och bestämmer att olagliga metoder får användas, utan att man bestraffar ett redan personbestraffande beteende.

Personer som skadar sig själva tenderar att i allra högsta grad göra det just för att man vill bestraffa sig för sina misslyckanden eller brister. Sådant ska inte bemötas med tvång, hot och straff. Istället krävs en stor uppbackning från vården i form av psykiatri, terapi, psykologer osv. Samtal är grunden för hela vården, inte hård behandling och isoleringsceller. Då blir risken än större för att man känner vanmakt och hat, och därmed ökar sannolikheten för att man inte lindrar sitt skadebeteende, utan snarare ökar det.

Hittills har en av kvinnorna Åkerman och Eriksson intervjuat begått självmord efter tvångsbehandlingen, vilket i sig är extremt tragiskt, men även skäl nog att blåsa i hornen för skandal och katastrof!

Jag tycker det är uppseendeväckande att, i dessa vårdskandaltider, inte mycket uppmärksamhet faller på den här boken. Beror det på att självskadebeteende är ett tabubelagt område som ännu inte accepterats av vare sig opinion eller samhälle? Beror det på att de flesta kända fall rör unga tjejer och kvinnor och inte killar eller män? Osäkerheten i statistik är stor, och den övervägande andelen personer med självskadebeteende av kända fall är tjejer, men under de få statistiska undersökningar som gjorts, framkommer att det troligtvis kan vara precis lika vanligt bland killar.

Eftersom självskador är ett i allra högsta grad tabubelagt område, som blivit feminiserat (dvs överförts från något könsneutralt till att bli ”kvinnligt” och därmed något negativt) som problem, avstår många ifrån att beröra det. Dels för att problem som drabbar kvinnor dessvärre oftare trycks undan av samhället som ett separat

”kvinnoproblem” istället för ett samhällsproblem, dels att killar inte antas vara lika känsliga och göra liknande saker som tjejer. Man antar att killar ska vara utåtriktade och destruktiva mot sin omgivning snarare än sig själva och jag misstänker att samhället därför har svårare att både misstänka och upptäcka killar med självskadebeteende.

Personligen har jag lika svårt att förstå och acceptera att samhället som helhet kan blunda för att minst tiotusentals tjejer och killar skadar sig själva, utan att det verkligen tas itu med, som att äldre kvinnor och män vanvårdas på sådant sätt att de avlider av skadorna! Men massmedia verkar ha missuppfattat poängen och hela innebörden av boken totalt.

Jag minns att Sofia varit uppe flertalet gånger för att diskutera självskador, tidigast tror jag var 2003, och försöka inleda större debatt och diskussion, om självskadebeteende bland främst unga tjejer och kvinnor. Vanligtvis händer inte särskilt mycket, eftersom ämnet inte känns behagligt, bekvämt eller bra, samt att många nog inte vet hur det ska hanteras.

Nu verkar det åter igen falla i skuggan. Jag är inte ett dugg förvånad. Jag har följt området på håll sedan 2002 och det tenderar alltid att försvinna ner. Däremot finns det idag några böcker som behandlar behandling och ämnet på ett bra sätt, vilket inte fanns för nio år sedan. Tydligen har någonting litet trots allt hänt och Slutstation Rättspsyk är förmodligen ännu en liten spark på samhället.

Text: Daniel Kristiansson
Illustration: Maria Lundby Bohlin