Etikettarkiv: sjukdom

Kvinnofrukost i Pingstkyrkan

Pingstkrykan i Karlstad

Lördagen den 12 november var det dags för höstens kvinnofrukost i Pingstkyrkan. Det hela började vid halvnio-tiden med en stor frukostbuffé. ASP Bladet fanns på plats.

Sedan var det dags för musikunderhållning med Linus Liljeblad med band. Hans stämma trängde in i själen och det hela var en positiv överraskning. Sedan var det ett seminarie med Therese Liljeblad, ”När spegelbilden förändras”, och det var med spänd förväntan man undrade vad detta kunde tänkas handla om.

Med ett bildspel började hon berätta om sin barndom och uppväxttid i en liten småstad. Bland annat så var hon väldigt intresserad av att sy, så hon gick en gymnasieutbildning inom modebranschen. Det hela berättades väldigt harmoniskt och man började fundera på vad hela seminariet handlade om.

Sedan beslutade hon sig för att arbeta med människor, så hon började läsa teologi. Vidare hade hon sytt sin egen balklänning och brudklänning. Hon hade även arbetat som ungdomspräst och hemkunskapslärare. Hon är också gift med Linus som uppträdde under själva seminariet.

Hon har även en dotter på cirka 14 månader, och för åhörarna framstår hennes liv som problemfritt.

Då kom själva historien fram. För cirka fyra år sedan hade hon borstat sitt hår framför spegeln, vilket hon gjorde varje kväll, och upptäckte att hon börjat tappa hår. Det hela blev värre och värre och efter en vecka hade hon kala fläckar över hela hjässan.

På scenen stod en stor spegel som hon använde i sin berättelse. Eftersom hon var starkt troende började hon fundera över Gud och sin tro på honom. Då blev det en paus i berättelsen och Linus framförde ”Du måste finnas”, vilket gjorde ett så starkt intryck på alla kvinnor att det inte fanns en enda som inte var tårögd i publiken.

Sedan var det dags för Therese att fortsätta sin historia. Hon berättade att hon alltid varit intresserad av sitt utseende och att håret var väldigt viktigt för henne. När hon slutligen hade tappat allt hår och även håret på benen fick hon sin diagnos. Hon hade fått en sjukdom som innebär att man tappar allt hår på kroppen, även ögonbryn och ögonfransar. Therese hade svårt att acceptera detta och allt blev bara värre när hon såg sin egen spegelbild.

Seminariet gick således ut på att kunna acceptera sig själv som man är och inte stirra blint in i spegeln.

Det hela avslutades med sång av Linus och sedan var det dags att gå. Det var en helt otrolig känsla när man gick därifrån. Man kände verkligen att Thereses berättelse gått rakt in i hjärtat, samt att sången och musiken var helt underbar!

Text: Andrea Karlsson
Foto: Lotta Tammi

Född ledare?

345534Personer med bipolär sjukdom har högre chans att bli ledare än genomsnittspersonen, då de är mer drivna, verbala och motiverade att nå toppositioner.

Men en ännu högre andel av dem med bipolär sjukdom anses inte vara lämpade för ledarbefattningar och vidare tjänst inom militären, säger Svenska Dagbladet.

Detta utifrån en artikel i den vetenskapliga tidskriften ”Acta Psychiatrica Scandinavica”. Störst chans att få ledarpositioner är den som är syskon till en bipolär, men som själv inte har drabbats.

Hos en miljon 18-åringar som mönstrat, jämfördes resultaten av ledarlämplighet med vilka som redan hade, eller senare fick en bipolär diagnos.

Detta syns i många yrken men framför allt inom politiken, enligt en undersökning som forskare vid Karolinska Institutet har genomfört, med information några decennier bakåt i tiden.

Simon Kyaga, som ingår i forskargruppen, säger att en del inte alls får ledande positioner, snarare motsatsen. Han ser det som ett tecken på att en potential inte blir tillvaratagen genom rätt behandling av sjukdomen. Detta är inte bara en förlust för personen – men för samhället i stort.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Liselotte Frejdig

Bipolär sjukdom är ett nytt, lite vidare begrepp av vad som tidigare kallades manodepressiv sjukdom. Detta innebär att den drabbade svänger mellan uppvarvning, hypomani eller mani. I början så är det: ”jag har aldrig mått så här bra”, man får ett okritiskt beteende och blir irritabel, det vill säga får häftiga humörsvängningar.Detta beteende är onormalt för den ”friske” personligheten. Till detta är den bipoläre depressiv, ledsen, passiv och ibland suicidal. En person med bipolär sjukdom behöver ofta livslång medicinering, ofta med litium, och kontakt med psykiatrin.

Du blir inte vad du äter

Att vad vi stoppar i oss för kost har en stor betydelse för hur vi mår är ingen nyhet, och denna insikt är något som är väldigt aktuellt i dagens samhälle. Något som om nu är uppe på tapeten är att man ska kunna bota sitt barns autism eller ADHD genom att ge dem en mjölk- och glutenfri kost.

Den amerikanska fotomodellen och skådespelerskan Jenny McCarthy är en av dem som dragit i gång denna karusell. Hennes son Evan diagnostiserades med Autism 2005 och Jenny gav 2007 ut en bok vid namn Louder than words, som handlar om hennes sons autism. Jenny påstår att vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund skulle ha orsakat sonens symtom, då hon tycker att han gick från att vara en väldigt kramgo pojke till att bli tyst och introvert. Hon saknar dock vetenskapliga rön för sådana påståenden, det hindrar henne dock inte från att påstå att Evan idag är botad från sin autism på grund av ändrad kost.

Jag får ofta kommentarer på min blogg med länkar till artiklar om detta ämne med uppmaningar som: ”kolla in detta, du kan slippa din sjukdom”.

För det första är Aspergers syndrom ingen sjukdom, det är en del av mitt sätt av vara. Och för det andra, varför skulle jag vilja ändra min personlighet? Jag trivs bra som jag är, jag är jag och jag vill fortsätta att vara det.

Jag förstår om föräldrar med barn med svår ADHD/autism vill sitt barns bästa och desperat testar alla metoder som finns, men jag är kritisk mot att man ska testa metoder som inte ens läkarna tror på. Jag kan gå med på att ändrad kost kan dämpa symtom vid ADHD/autsism men jag tror inte att det ska kunna ”bota” ett personlighetsdrag. Det finns i dagsläget inga läkemedel som kan dämpa autistiska symptom. Och även om det finns mediciner mot ADHD så kommer du aldrig att kunna ”bota” det.

Jag är rädd för att denna karusell ska göra så att barn far illa till följd av sina föräldrar, att de plockar bort mediciner som är livsviktiga för att barnen ska fungera bra i samhället och få ett bättre mående. För i dag finns det ingen vetenskap på att koständringar botar dessa neuropsykiatriska funktionshinder.

Och sen känner jag: varför ska vi förändra allt hela tiden? Varför kan vi inte bara få vara som vi är? Alla människor är vi unika oavsett om vi har en diagnos eller ej.

Text: Joanna Halvardsson
Foto: Robert Halvarsson

Själen har inget ord

Den konnotation som är underliggande i alla diagnosord är alltid negativ men diagnostisering stigmatiserar på så många andra sätt. De syftar som alla andra fasta redskap för kategoriseringar inte till annat än att ställa inför fullbordade fakta och som sådana hämmar de personlig utveckling.

Om syftet någonsin varit att bota sjukdomar så biter psykiatrin och dess personal sig i svansen. Inte minst jag, som alltid har hävdat att det inte finns några kriterier för normalitet hos var sig barn eller vuxna människor, har blivit illa åtgången. Min uppfattning präglas givetvis också av just det faktum att jag inte har varit sjuk, inte skadat någon och inte mått dåligt, och ändå har jag blivit diagnostiserad och till och med inlåst.

Resan jag personligen gjort inom psykiatri har kantats av förolämpningar av såväl min intelligens som min karaktär. Antaganden i strid mot allt förnuft har dessutom präglat i stort sett alla de kontakter med läkare som jag personligen haft. Till slut fick jag nog.  Jag hade varit så full av, och kämpat mot, andras felslut att jag till slut blev arg. Därmed fick jag kraft att göra mig fri från det system som hade sökt hämma mig. Jag hade fått försvara mig mot anklagelser om känslokyla och gud vet vad inom ramen för ett onaturligt sätt att se på människor. Det som skrämt mig och det som också har slagit och chockat mig är att jag varit i en vardagsspråklig bemärkelse försvarslös.

Det är denna insikt som präglar mina åsikter och min uppfattning.  Jag medger att jag inte kan tala i egen sak, och jag vill av många skäl poängtera det. Jag har dock gjort iakttagelser. Jag har varit lyckligt lottad i det att jag aldrig haft några s.a.s själsliga problem. Jag har dock ärr efter att ha blivit vårdslöst hanterad av inte minst psykiatrin. Jag är ingen auktoritet på alla de andra individer som söker sig till psykiatrin och som faktiskt upplever sig ha olika typer av problematik men en av mina poänger är att det är ju faktiskt ingen, expert på alla alltså. Vem kan göra anspråk på att känna sina medmänniskor helt och hållet. Alla iakttagelser jag överhuvudtaget gjort leder dock fram till det faktum att ord och idéer kan begränsa och fängsla in. Detta visserligen lika väl som de kan befria om brukets syfte är just utveckling och kommunikation.

Jag har förstått att mycken hantering av människor bygger på stereotyper och otvivelaktigt även på fördomar. Det är lätt för mig att säg, kanske, som aldrig haft några större problem, att medicinering och diagnostisering stänger in och hämmar. Jag har dock gjort en del iakttagelser under min tid som mer eller mindre misshandlad av psykiatri och socialtjänst. Ett för mig uppenbart problem är de frågor som man, mot allt förnuft, underlåter att ställa. Potentiell kommunikation går i möten mellan människor ofta förlorad och grumsas inte sällan av bristande självkritik från både sändare och mottagare. Så är det i vardagliga möten och varför då inte acceptera att så kan vara fallet även inom sjukvården.

Personligen har jag min hyfsade självkritik och åtminstone partiella, självinsikt att tacka för att jag fortfarande är mentalt frisk efter att ha slungats hit och dit inom sjukvården. Hur lätt blir det inte ”en höna av en fjäder” när lösa antaganden som inte de drivs till slut får bli vägledande för läkare och övrig personal. Att patienter dessutom stigmatiseras och placeras in i fack där man klumpas ihop med andra människor i kategorier med samma egenskaper är i sig skrämmande. I synnerhet inom ett system som arbetar och rör sig i sfären för det mänskliga. Läkare själva skulle förmodligen sparka bakut om de så blev fördomsfullt betraktade som en egen kategori av människor utan sinsemellan olika personliga egenskaper.

Det är besynnerligt och högst märkligt att medicinering av sk ”sjuka” prioriteras så högt framför vad som i de allra flesta fall otvivelaktigt skulle kunna göra större nytta. I stort sett undrar jag personligen om man inte komplicerar psykiatrivården i onödan. Resultatet har blivit att ett mörker har legat över kommunikationen och ingen verklig information har kommit till stånd.

Kontinuitet är dessutom endast fruktbar om den bygger på sanning och hur lätt kan det inte bli en ”höna av en fjäder” av en enda illvillig eller dåligt påläst läkare. I varje nytt möte är varje läkare novis. Inför varje ny individ de möter och fruktbara möten kan komma till stånd endast om de bygger på någon sorts dynamik och ömsesidighet. Rent samhällsekonomiskt skulle det väl dessutom vara kostnadseffektivt att utnyttja det värdefulla i den dynamiken för att skapa verkligt välbefinnande bortom nerdrogningar och det påföljande ”vidsidanavskapet”.

En klok sjuksköterska jag mötte under en av mina resor var okonventionell och precis som jag, såg han inget uppenbart sjukt i någon av dem som var på avdelningen just då och vågade faktiskt, på ett faktiskt ganska roligt sätt poängtera detta. Han var en av de ”whistleblowers” jag har mött under min tid som tvångsinlåst utan skäl och grunder.

Det saknas tid för samtal och bara något enstaka ord eller möte med hjärta vid sidan av byråkrati skulle kunna göra mycket nytta såväl för den behandlande läkaren som för den vårdsökande och detta är den poäng jag vill göra med den här texten.  En människas själ går inte överhuvudtaget att sammanfatta och när man, som jag, då ropar efter självkännedom så blir ju frågan, som ju kanske aldrig tillfredsställande kan ställas och som kanske endast i process över tid kan besvaras, vad som överhuvudtaget kännetecknar en människa och hennes själs innersta rum.

Alla är vi olika individer och det måste ges utrymme för tillväxt!

Text: Helene Westling Brautigam

Sjukdom i vänte- & prioriteringstider

sjukdom

Att drabbas av sjukdom kan innebära att man tvingas omvärdera inte bara vad som är viktigt i livet, utan kanske också sin egen självbild. Mycket av det man har tagit för givet är inte längre självklart, kroppen fungerar inte som den gjorde tidigare och den egna hälsan är inte längre en fråga man har inflytandet över själv. Enbart viljan till förändring är inte tillräcklig.

Har man tur i oturen och drabbas av en lätt diagnostiserbar sjukdom med bra behandlingsmöjligheter och god prognos kanske man kommer undan med blotta förskräckelsen, och kanske också med en föresats att leva hälsosammare, sluta röka etc.

Om man däremot råkar mer illa ut, och drabbas av en svår eller kronisk sjukdom tar livet oundvikligen en ny vändning. Man tvingas lära känna en ny och okänd värld; sjukhusvärlden, en plats med sitt eget liv, sina egna rutiner, ett eget litet samhälle i samhället. Det är också en värld med sitt eget tempo.

Personalen stressar förbi, men väntan i telefonköer, på undersökningar, provsvar och behandlingar kan tyckas oändlig. Remisser ska till exempel inte bara beslutas om, de ska dikteras, skrivas ut, undertecknas, skickas och förhoppningsvis komma till rätt ställe där de sedan ska prioriteras. Kanske kommer de då också bort i hanteringen och måste efterlysas. Allt detta tar tid, vilket kan vara frustrerande när man väntar på hjälp och egentligen mår sämre än man står ut med.

”Alla reagerar olika inför svår psykisk eller fysisk sjukdom, men gemensamt för de flesta är att man försöker vara positiv, och försöker hålla fast vid hoppet om att en gång bli frisk igen.”


Hur väl man lyckas varierar
säkert från person till person, och från dag till dag. Men oavsett hur hoppfull man orkar vara tär det på självförtroendet att vara sjuk. Tidigare var man kanske van vid att klara sig själv, präglad av samhällets syn att allt annat är ett misslyckande och tecken på svaghet.

Nu är man plötsligt beroende av andra. Beroende av läkaren som ordinerar behandling, beroende av anhöriga som stöd, men också som medföljare i sjukhusvärldens labyrinter och som hjälp med att ställa krav och vara besvärlig när man själv inte orkar. Dessutom, vilket inte bör underskattas, blir man beroende av bemötandet. Som sjuk sitter nerverna utanpå, och man kan känna sig oändligt sårbar och utsatt. En stressad och irriterad läkare eller sjuksköterska kan plötsligt få en att bryta ihop över något man tidigare skulle ha tagit lätt på.

sjukdom2Eftersom den sjuke inte alltid är så stark
som hon eller han önskar, kan behovet av stöttande anhöriga inte nog poängteras. Inom missbruksvården brukar man prata om medberoende. Kanske skulle man kunna tala om medsjuklighet inom övrig vård, för de anhöriga får ofta ett tungt lass att bära. Ibland kan deras ansträngningar vara avgörande för hur snabb och bra hjälp den drabbade får. Men hur går det då för den som inte har någon anhörig som kan hjälpa och stötta, och inte kan eller orkar kämpa för sig själv? Riskerar den personen att hamna längre ned i prioriteringslistorna?

Vården borde ju vara lika för alla, men i verkligheten är det kanske en utopi. Att välbärgade kan betala för privatvård och slippa vårdköerna är inget nytt, men en annan faktor som också påverkar, mer än man vill tro, är det sociala kapitalet. En ung, välutbildad, välartikulerad och social person har större chans att få snabb och bra behandling, än låt säga en missbrukare eller äldre, som inte är van att ställa krav och ifrågasätta, eller informera sig själv via internet eller medicinsk litteratur.
Detta är förmodligen till viss del oundvikligt, men man borde kunna göra mer för att alla ska få vård på lika villkor, utan att man ska behöva vara besvärlig och ställa krav, eller vara påläst och trevlig. Vården borde gå att organisera bättre. Riktlinjer för prioriteringar skulle exempelvis kunna vara tydligare för att inte ge så stort utrymme för godtycke. Samtidigt går det inte att lagstifta om alla tänkbara situationer, man måste kunna lita till enskildas bedömningsförmåga. Faran är dock att det personliga ansvaret i stora hierarkiska organisationer som landstingen sprids ut till så många att ingen känner det som sin uppgift att ifrågasätta beslut och rutiner.

Det finns dessutom en risk att personalen förlorar sitt engagemang och sin arbetsglädje om de känner att de är ständigt underbemannade och saknar inflytande över sin situation, vilket naturligtvis i slutändan går ut också över patienterna. Det finns en risk att människor blir avhumaniserade och reduceras till varor på vårdens löpande band.

Självklart är det allas uttalade strävan att sjuka ska få bra vård snabbt, och landstingen arbetar otvivelaktigt för att uppnå detta. Vårdgarantin är exempelvis ett försök i den riktningen. Tyvärr är ekonomin dålig och garantin kan i många fall inte uppfyllas. Kanske krävs det något mer genomgripande för att komma tillrätta med vårdköerna, man kanske inte kommer tillräckligt långt med att lappa och laga i det system som är. Det är i alla fall i allas intresse att vården fungerar, och det borde alltså också vara i allas intresse att skapa en bred samhällspolitisk debatt om vad vi vill ha för vård och vad vi är beredda att betala för den. Vilken är exempelvis den privata vårdens roll, och hur fungerar tänkandet att vårdinrättningar ska gå med vinst? Vad kan den offentliga vården lära av den privata? Allt fler vänder sig till alternativmedicinen. Vad tyder det på?

En teori är att det har med bemötandet att göra, att den sjuke får ordentligt med tid att berätta om sina problem. Och vad har egentligen personalneddragningarna inom den offentliga vården betytt för kvarvarande personal, för patienter och för samhällskostnaden för sjukvården i stort? En effekt det fått är exempelvis att läkare får lägga ned delar av sin arbetstid på administrativa uppgifter som tidigare sköttes av läkarsekreterare. Också övrig personal får allt mindre tid för varje patient, då de blir färre om samma arbetsuppgifter. En färsk undersökning visar att en stor utgift inom vården är att reparera misstag som gjorts i tidigare behandling, vilket säkert till viss del kan förklaras med stress.

Som i många stora organisationer finns säkert också hål att täppa till där onödigt mycket pengar försvinner.
Men vad som definitivt kostar, både samhällsekonomiskt och i personligt lidande är att en människa går sjuk i väntan på diagnostisering eller behandling. Ett snabbare omhändertagande kanske kostar mycket i ett initialt skede, med eventuellt dyra undersökningar och behandlingar, men det är en kostnad som säkert sparas in i längden.

Carin Eriksson