– Sjuksköterskan gick från det ena barnet till den andra, hon höll fast dem och rev av bandagen. Flera av barnen skrek av rädsla, och då jag frågade: ”var är föräldrarna?” svarade sjuksköterskan: ”de har jag kört ut, det blir mycket lugnare då”, berättar Pernilla.
Vi befinner oss i Nepal. Ett mindre kungadöme i centrala Asien. Ett land där hjälpbehovet är stort. Pernilla Ardeby har med sin familj bott fem år i, för att hjälpa de lokala sjuksköterskorna.
Men innan vi beskriver hennes situation i Nepal, ska vi först börja i Sverige. I ett gult hus med vita knutar närmare bestämt. Här bor Pernilla med sin familj.
ASP Bladet kliver in i hennes lantliga kök; på väggar och kylskåp finns små citat med kärleksbudskap, teckningar barnen ritat och foton på familjen. Min upplevelse är, att här bor människor som ”bryr sig om”. Redan i hallen möter hon oss med orden: ”jag kommer inte be om ursäkt för att det inte är perfekt städat, i stället väljer jag att bjuda in er till ett levande hus.” Hon menar att vi lite till mans skulle kunna bli mer avslappnade genom att våga visa lite av vårt stök.
Längtan till Nepal
Redan i början på 90-talet längtade Pernilla efter att åka till ett u-land och arbeta. Hon gick då sjuksköterskeutbildningen på Hälsouniversitetet i Linköping. Hon reste till Nepal under några månader och arbetade på ett sjukhus i Pokhara, redan då kände hon att Nepal och nepaleserna fastnade i hennes hjärta och att hon ville återvända dit.
Efter att åren gått gjorde hon återigen en resa till Nepal, med sin man Otto, och även han blev förtjust i landet. Året därefter kom en platsannons till hennes kännedom, om att utveckla en kurs för sjuksköterskor i Tansen, vilket är en liten stad på hög höjd, ett tjugotal mil väster om Katmandu. Där låg missionssjukhuset. När Pernilla Ardeby läste platsannonsen fick hon en känsla att den var skriven till henne.
– Kursen skulle handla om barns rätt och smärtbehandling, vilket ligger väldigt nära mitt hjärta, det lyser i hennes ögon av engagemang när hon säger detta.
Så i februari 2008 åkte familjen iväg; Pernilla, Otto och barnen Ida, 8 år, Moa 6 år och John, tio månader.
Om kursen
När de väl var på plats, insåg hon att ett stort problem var bristen på smärtlindring. Barn med stora brännskador fick inte tillräcklig smärtlindring, personalen höll fast dem och slet av bandagen, barnen skrek och föräldrarna grät ofta. Förhållningssättet där skiljde sig mycket från vårt.
Pernilla arbetade först ett år på Tansens missionssjukhus, lärde känna sjuksköterskorna och såg hur de arbetade. Då kunde hon se vilka behov som fanns och utformade sin kurs under tiden. Samtidigt lärde hon sig också språket, nepali.
PNC, ”Pediatric Nursing Care training”, heter kursen som Pernilla skapade. I kursen ingår smärtlindring, medicinsk och kirurgisk omvårdnad, känslomässigt stöd för föräldrarna och barnen, metoder för avledning i procedurer, respektfullt bemötande och barns rättigheter.
Det kan vara svårt att förstå hur sjuksköterskor kan behandla barn så illa. Men synsättet skiljer sig åt. De flesta föräldrar i Nepal slår sina barn, det är så de uppfostras, berättar Pernilla. Det sitter väldigt djupt. De trodde inte på Pernilla när hon berättade att vi i Sverige inte slår barn i uppfostringssyfte. Att det skulle vara förbjudet att slå.
Det är otroligt svårt att se hur barnen blir behandlade, tyckte Pernilla. Barnen på gatan är helt utlämnade, få ser något värde i dessa. De schasas bort som lösdrivna hundar. Pernilla berättar hur hon tog ett steg fram emot en tiggarpojke i Katmandu för att hon ville prata. Han ryggade undan och var rädd för att ta emot ett slag, förstod inte att chansen fanns att någon skulle vilja prata med honom.
Det handlar mycket om okunskap hos sjuksköterskorna som gör att de på sjukhuset är hårdhänta mot barnen. För sjuksköterskorna var de en aha-upplevelse att se att det finns andra sätt, som att blåsa såpbubblor eller ta hjälp av en handdocka som pratar via sjuksköterskan till barnet som svarar an med stora ögon. Fortfarande behövdes två sjuksköterskor, men istället för att en av dem höll fast patienten, avledde denne barnet från smärtan. De hade aldrig tänkt att de kunde göra på detta sätt för att avleda barnens uppmärksamhet.
Lekfullt förhållningssätt
Sjuksköterskorna hade själva aldrig lekt, så under undervisningen om hur man avleder barn under smärtsamma procedurer började de blåsa såpbubblor på varandra och leka med skallror och handdockor. När Pernilla försökte lugna dem så sa de: ”Sister, du måste låta oss få leka. Vi har aldrig fått göra det”. De behövde själva lära sig leka, för att kunna leka med barnen.
Pernilla berättar om den otroliga skillnaden som inträffade när sjuksköterskorna började använda avledning vid smärtsamma procedurer. En stor anledning till varför det fungerade så bra med dessa barn var att det var första gången som de såg leksaker. Pernilla berättar att de lekar hon sett, har varit när de rullar hjul med pinnar. Leksaker har man inte råd med. Barnen börjar arbeta i tidig ålder eller tar hand om yngre syskon.
– Det är så jobbigt att se att de inte blir behandlade som Gud har tänkt att de skall bli, säger Pernilla.
Under första halvåret såg Pernilla fler barn dö på sjukhuset än vad som skett under de 16 år hon jobbat i svensk barnsjukvård. I Nepal dog det ibland fler än ett barn per dag, ofta av infektionssjukdomar som lunginflammationer och diarréer. Det var svårt att acceptera tanken att de skulle kunna ha överlevt, om de fått tillgång till annan vård.
Stort erkännande
Först var PNC-utbildningen bara tänkt för Tansensjukhuset. Men efter mycket positiv feedback började överläkaren arbeta för att den skulle bli nationell. Detta var ett tufft jobb. Att Pernilla dels var kvinna, ung och ”bara” en sjuksköterska gjorde inte processen lättare. För att direktörerna hon mötte skulle lyssna på henne, behövdes en manlig doktor som ”förkläde”. När familjen december 2012 lämnade Nepal såg det ut som om dörren stängdes för PNC, eftersom direktören som jobbat med dessa frågor gick i pension. Men den nya direktören var en ung man med positiv syn på nya tankar, dessutom fanns det fler på hälsoministeriet som följt med i processen och kunde hjälpa till. Ett år senare, maj 2013, blev PNC till slut godkänd som nationell utbildning.
– Jag tror att Gud har varit med i den här processen. Ibland kan man ju tänka att man måste vara med och styra och kontrollera allt som sker. Kursen blev godkänd utan att jag var där och styrde, det ser jag som en vittnesbörd på hur stor Gud är, säger Pernilla.
National Health Training Center (NHTC) planerar att det ska bli tre träningscenter för PNC i Nepal och att kursen ska bli obligatorisk för statliga sjuksköterskor över hela Nepal. Detta bidrog till ringar på vattnet. Hon är förvånad över hur bra det ändå går med spridning och tillstånd av deras arbete. Det kan vara svårbearbetat i ett u-land, men Unicef har verkligen engagerat sig och drivit på. Pernilla fortsätter att resa till Nepal någon gång i halvåret och fortsätter undervisa.
Tillbaka till Sverige
Att resa till Nepal upplevdes inte som någon egentlig kulturkrock för familjen, de var väl förberedda på att landet skulle skilja sig rejält från vårt. När de slutligen skulle resa hem, upplevdes däremot en ordentlig kulturkrock. Vilket var oväntat för dem.
Livet i Nepal och Sverige skiljer sig åt. I Nepal är dörrarna alltid öppna, folk kommer och går. Väggarna är så tunna att folk vet vad som händer hos varandra. Om ett par har bråkat på natten så vet alla det. Där går det inte att ha några hemligheter. Här i Sverige gömmer vi oss ofta bakom fasader, menar Pernilla. När vi träffar varandra och någon frågar den andre hur den mår, svarar vi: ”bara bra”.
– När vi kom hem till Sverige, frågade John, ”varför kommer det inte någon och knackar på dörren?” Han påpekade också: ”varför sitter det inga kvinnor och gråter i vårt vardagsrum, mamma”.
I Nepal tog Pernilla hand om de kvinnor som arbetade i hemmen åt de internationella missionärerna. Tjänstekvinnorna hade tuffa hemförhållanden med män som försvunnit, dött eller hade de det svårt ekonomiskt. Att det satt kvinnor i deras vardagsrum och grät tillhörde det normala. Livet blev mer genomskinligt.
Hon berättar att hennes upplevelse är att vi i Sverige fäster oss vid våra mobiltelefoner. När man pratar med en vän så kan det pipa till, den man pratar med tar genast upp telefonen, läser sitt sms och svarar. Sedan fortsätter samtalet, efter en liten stund så kommer det ett nytt pip och proceduren upprepas. Om vi håller igång flera samtal samtidigt, kan närvaro utebli i mötet. Personen framför oss upplevs inte som den i stunden viktigaste, i Nepal är det tvärtom.
Närheten, att umgås mycket och gå överallt tillsammans. Familjelivet blir väldigt tajt av att leva så nära inpå varandra. När någon dog kom alla hem till den avlidnes familj med mat för att hjälpa till. Sörjde gjorde man tillsammans.
Förhållandet till tiden skiljer sig också åt. Personer som möts på vägen stannar ofta till och pratar, om någon kommer en halvtimme för sent till ett möte gör inte så mycket.
Här i Sverige hyllar vi ungdomen. Media och reklam exploderar av rubriker som lyder, ”så får du magrutor tre månader efter förlossningen”, antirynkkrämer för att se evigt ung ut och andra skönhetstips för att stanna åldrandet, vilket tros göra oss vackrare, anser Pernilla. Samtidigt menar hon att respekten för de äldre saknas. Kanske deras åldrande skrämmer oss.
Hon berättar om en statusuppdatering på Facebook från en vän som är missionärsbarn, idag 33 år gammal. ”Jag fann mitt första gråa hårstrå idag och det är så vackert. Nu kommer jag få mer respekt, för i majoriteten av världens kulturer är det vackert att bli äldre, för då är man fylld av så mycket livserfarenhet.” Sådant gör Pernilla glad att se.
I Nepal är det vackert att vara gammal och tjock, det visar att du levt länge, är vis, frisk och välmående. Där är det hälsosamt att väga lite mer och det finns en stor respekt för de som är äldre.
Mitt i skavet
Hon berättar för oss hur det är att resa med barn i ett fattigt land, där det finns allvarliga sjukdomar, farliga ormar och ständiga strömavbrott. Hur det är att leva med ett trasigt avlopp under ett års tid, så att hennes flickor fick gå på toalett med klädnypa för näsan. I ett land som är smutsigt och dammigt, så man får väja för bajs på gatorna. Att leva mitt i skavet i livet.
Pernilla berättar om en händelse där hennes man Otto bar lille John i en bärstol på ryggen. Han var då inte fullt två år. Då de klev in genom dörren till skolan föll det ner en giftig orm från dörrlisten, precis när de gick förbi.
– Jag tror inte det är så farligt att barn får vara lite svettiga, dammiga och att hoppa över ormar på väg till skolan ibland, säger Pernilla.
Hon upplever att i Sverige tar vi ofta bort skavet för barn och ungdomar innan det uppstår, sopar vägen där de går. De behöver inte äta upp maten om de inte tycker om den, de får sova länge på morgonen och de slipper hjälpa till med arbetet.
När barnen varit hemma några månader sa en av döttrarna: ”tänk, här i Sverige så behöver man inte längta efter nånting – här får man allt direkt.” I början när familjen kommit hem till Sverige, var det helt underbart att få äta vispgrädde, komjölk, müsli och andra lyxigheter som de hade saknat i Nepal. Den tacksamheten upplever vi i vanliga fall inte här, för vi har tillgång till det mesta, när vi så önskar.
Något annat hon har reagerat på sedan återkomsten till Sverige är hur individualistiskt man lever här, alla har sig själva och den egna familjen närmast. Hon känner själv att hon blir mer självcentrerad här och fokuserar lättare på hennes egna brister – I Nepal var behoven runtomkring så stora, så man hade inte tid att tänka på sina egna problem. Jag tror att en av hemligheterna till att uppleva större lycka och tillfredsställelse i livet, är att sträcka ut en hand till de som har det jobbigt runtomkring en. Det gäller inte bara i Nepal, utan också i Sverige.
Det behöver inte vara så dramatiskt, berättar Pernilla. Det kan handla om att klippa gräsmattan för en granne, ge någon en påse bullar eller att passa barnen till en mamma som skulle behöva en paus.
Det är med stor tacksamhet i hjärtat Pernilla ser tillbaka på sina år i Nepal. Hon känner att denna tid verkligen har gett henne och familjen någonting livsviktigt, en helt ny dimension på livet!
Text: Johanna Englund
Foto: Privat
ASP BLADET 