Etikettarkiv: sjukvården

Sömnproblem ger sämre livskvalité

22222De flesta har någon gång i livet svårt för att sova. Vad kan det bero på? Men framförallt; vad kan man själv göra åt saken, utan att blanda in sjukvården?

Har man svårt att sova är det viktigt att gå igenom sina sov- och levnadsvanor och fråga sig om man behöver ändra på något. Att missa en natts sömn tål kroppen, det tar den igen natten efter. Men om man natt efter natt inte får någon god sömn påverkas både psyket och kroppen, bland annat blir man hungrigare om man inte sover. Att sova ordentligt är också det bästa tipset mot utbrändhet.

Det är viktigt att undvika sängen för allt som inte har med sömn eller sex att göra. Det är bra om man undviker att läsa, titta på TV, ligga och dra sig eller annat. Ju mindre tid i sängen, ju tröttare blir du till nästa natt. Har man inte somnat efter cirka 20 minuter så kan man exempelvis läsa en tidning, på en annan plats än sovrummet tills man blir trött, sen kan man försöka igen. Stressa dig inte att försöka somna, det är bättre att vila vaken än att inte sova alls. Ställ gärna väckarklockan utom synhåll, för att inte bli stressad av att titta på klockan. Om du måste arbeta, gör då det på en annan plats än i sängen.

ETT SUNT LEVERNE HJÄLPER
Motionera gärna 5-6 timmar före sänggåendet. En sjunkande kroppstemperatur hjälper till med insomnandet. Ett varmt bad kan också hjälpa för att varva ned. Alkohol kan göra att man somnar lättare, men sömnen blir betydligt sämre i kvalité, så bäst är att undvika alkohol, Cola, te och kaffe. I synnerhet hjälper detta äldre personer och de med en psykiatrisk diagnos.
Ät gärna före du går och lägger dig, men inga större mängder. En lätt måltid är bäst. Man kan äta en banan och ta ett glas mjölk till exempel. Undvik helst att ta en tupplur under dagen för att blir sömnigare till kvällen. Om du ändå gör det, ta inte mer än 20 minuter och inte senare än direkt efter lunch.

Gällande rökning och snusning, så piggar nikotinet upp och man får svårare att somna. Kanske finns det en sluta-röka-grupp på din vårdcentral? Kortsiktigt kommer sömnen bli sämre av abstinensen, men många mår bättre av att bara minska nikotinmängden.

1242HÅLL TIDEN
Spring inte mellan dina aktiviteter under dagen om det inte behövs, lägre stress ger bättre sömn. Börja gärna med kvällssysslorna i tid, så du slipper skynda dig i säng. Oavsett om du är ledig eller inte så bör du vakna och gå upp samma tid varje morgon. En sovmorgon kan rubba nästa natts sömn. Om man vaknar för att gå på toaletten kan man prova att dricka mindre på kvällen. Vissa mediciner såsom diuretika eller litium, kan också ge ökad urinmängd.

DEN FYSISKA MILJÖN
Att ljudisolera rummet man sover i från utifrånkommande ljud, kan vara svårt. Men om man har en snarkande eller nattaktiv partner, kan det hjälpa att sova i separata rum, eller ha öronproppar. Sängen ska vara bekväm och oftast fungerar ett svalt rum bäst för insomning. Man kan ha ett tunnare täcke på sommaren än på vintern. Även mobil- och datorförbud under natten är bra för att kunna slappna av.

TA DET LUGNT
Är du morgonmänniska eller kvällsmänniska? Anpassa sömnen så mycket du kan efter dina naturliga vanor. Är man överviktig är det större risk att man snarkar. Om du snarkar kan du försöka gå ned i vikt för att sova bättre.

En del tycker det är lättare att somna om man får tid att varva ner ett par timmar. Man kan läsa, handarbeta, lösa korsord eller lägga patiens. Gör helst inget som är upprörande eller problemlösande. Att titta på tv kan också öka vakenhetsgraden för vissa. Det kan även vara värt att prova olika avslappningsövningar.

Skriv gärna dagbok på kvällen och för ner de saker som du vill göra nästa dag och det som oroar dig, så att du vet att du ”kommer ihåg” det och därmed kan sova i ro utan att behöva tänka på morgondagen. Sakerna behöver ju inte lösas just då.

Många tips att testa för den trötte. Lycka till!

Text och illustration:
Maria Lundby Bohlin

”Se på mig – jag lever utan droger” – Augustina Lindgren – en före detta missbrukare

Augustina Lindgren, 59 år, är en före detta blandmissbrukare som mestadels höll på med amfetamin, hasch och alkohol. Hon har haft ett tufft leverne med både uppgångar och nedgångar. Innan det gick utför arbetade Augustina inom sjukvården och uppfostrade sina barn till att bli de fina och harmoniska människor de är idag. Bägge barnen har nu egna barn.

Augustina blev även utsatt för misshandel av sina pojkvänner och det har satt sina spår. Hon bor nu i ett gruppboende, som är ett skyddat kvinnohem. Idag har hon varit fri från sitt missbruk en längre tid och vill dela med sig lite om sina livserfarenheter så att hon därigenom kan hjälpa andra som är nere i träsket!

När började du missbruka?

1989.

Hur kom det sig att du fortsatte med ditt missbruk?

– Jag flydde från sorg och saknad. Min mor dog. Strax därefter dog min morfar. Jag började dricka regelbundet när jag var 36 år.

Är det alkohol i huvudsak du har hållit på med?

– Ja, men jag höll även på med amfetamin i 8 år och rökte hasch i cirka 4 år.

Vad har ditt missbruk fått för konsekvenser i ditt liv?

– Ja, ohyggligt många, blodtrycksfall, leverskador, gallsten, opererad för boleria, problem med nacken och huvudet. Jag har varit mycket sjuk. I fyra år nu, säger hon. Jag har även problem med att jag kan hamna i koma och finmotoriken i balansen fungerar inte som den ska, fortsätter hon. Annars har jag just nu inga skador mer än i levern!

Hur har du klarat den psykiska biten under missbruket?

– Jag har ju haft ångest, panikångest och dödsångest, varit manodepressiv och drabbats av psykos. Så den psykiska biten har jag klarat av genom psykiatrisk hjälp samt fått ”själahjälp” genom vänner och släkt.

Hur har dina relationer sett ut?

– Ja, i första hand så är det min son som är 40 år. Han är gift och har två barn. Han hade väldigt svårt för att acceptera att jag var narkoman och jag fick ju höra det att jag ej fick träffa mina barnbarn för att ”farmor knarkar”. Sen är det min dotter som jag har ett underbart förhållande med. Även hon har två barn. Idag har vi ett underbart förhållande och jag har en regelbunden kontakt med mina barn och barnbarn. De hämtar mig och ringer mig, ja allt gör dom för mig idag! Jag har även haft en bra kontakt med min svärmor och har haft många underbara vänner under åren som gått.

Har du varit misshandlad av din eller dina pojkvänner?

– Utav flera pojkvänner, den sista han dödade mig nästan. Jag skall iväg nu för undersökning av operation tack vare hans slag mot mig. Jag har fått så mycket stryk utav karlar som hållit på med missbruk.

Har ditt tidigare missbruk lett till ytterligare kriminell verksamhet för att klara av att betala missbruket?

– Nej.

Har du varit inlåst på sluten psykiatrisk avdelning pga. ditt missbruk?

– Ja.

Hur gjorde du för att sluta?

– Jag bestämde mig själv. För första gången var det nyårsafton 2007 då vaknade jag och hade pengar, men kände att jag inte orkar längre, kroppen klarade inte mer. Inte en enda gång sen dess har jag druckit alkohol.

Hur länge har du varit ren?

– 4 år från alkohol och hasch. 6 år från amfetamin.

Hur har detta boende du befinner dig i nu hjälpt dig på vägen?

– De har hjälpt mig med tryggheten. Att finnas till dag och natt. Jag har fått en fin lägenhet och de ställer ju upp, ordnar och kör mig om jag vill åka till min son eller dotter till exempel. Jag tycker att det är väldigt bra att bo här men det är väldigt dyrt med den pensionen jag har. Men de är ju stöttande och gör väldigt mycket för mig, så det är det värt!

 Text: Jane Alsing

Sjukdom i vänte- & prioriteringstider

sjukdom

Att drabbas av sjukdom kan innebära att man tvingas omvärdera inte bara vad som är viktigt i livet, utan kanske också sin egen självbild. Mycket av det man har tagit för givet är inte längre självklart, kroppen fungerar inte som den gjorde tidigare och den egna hälsan är inte längre en fråga man har inflytandet över själv. Enbart viljan till förändring är inte tillräcklig.

Har man tur i oturen och drabbas av en lätt diagnostiserbar sjukdom med bra behandlingsmöjligheter och god prognos kanske man kommer undan med blotta förskräckelsen, och kanske också med en föresats att leva hälsosammare, sluta röka etc.

Om man däremot råkar mer illa ut, och drabbas av en svår eller kronisk sjukdom tar livet oundvikligen en ny vändning. Man tvingas lära känna en ny och okänd värld; sjukhusvärlden, en plats med sitt eget liv, sina egna rutiner, ett eget litet samhälle i samhället. Det är också en värld med sitt eget tempo.

Personalen stressar förbi, men väntan i telefonköer, på undersökningar, provsvar och behandlingar kan tyckas oändlig. Remisser ska till exempel inte bara beslutas om, de ska dikteras, skrivas ut, undertecknas, skickas och förhoppningsvis komma till rätt ställe där de sedan ska prioriteras. Kanske kommer de då också bort i hanteringen och måste efterlysas. Allt detta tar tid, vilket kan vara frustrerande när man väntar på hjälp och egentligen mår sämre än man står ut med.

”Alla reagerar olika inför svår psykisk eller fysisk sjukdom, men gemensamt för de flesta är att man försöker vara positiv, och försöker hålla fast vid hoppet om att en gång bli frisk igen.”


Hur väl man lyckas varierar
säkert från person till person, och från dag till dag. Men oavsett hur hoppfull man orkar vara tär det på självförtroendet att vara sjuk. Tidigare var man kanske van vid att klara sig själv, präglad av samhällets syn att allt annat är ett misslyckande och tecken på svaghet.

Nu är man plötsligt beroende av andra. Beroende av läkaren som ordinerar behandling, beroende av anhöriga som stöd, men också som medföljare i sjukhusvärldens labyrinter och som hjälp med att ställa krav och vara besvärlig när man själv inte orkar. Dessutom, vilket inte bör underskattas, blir man beroende av bemötandet. Som sjuk sitter nerverna utanpå, och man kan känna sig oändligt sårbar och utsatt. En stressad och irriterad läkare eller sjuksköterska kan plötsligt få en att bryta ihop över något man tidigare skulle ha tagit lätt på.

sjukdom2Eftersom den sjuke inte alltid är så stark
som hon eller han önskar, kan behovet av stöttande anhöriga inte nog poängteras. Inom missbruksvården brukar man prata om medberoende. Kanske skulle man kunna tala om medsjuklighet inom övrig vård, för de anhöriga får ofta ett tungt lass att bära. Ibland kan deras ansträngningar vara avgörande för hur snabb och bra hjälp den drabbade får. Men hur går det då för den som inte har någon anhörig som kan hjälpa och stötta, och inte kan eller orkar kämpa för sig själv? Riskerar den personen att hamna längre ned i prioriteringslistorna?

Vården borde ju vara lika för alla, men i verkligheten är det kanske en utopi. Att välbärgade kan betala för privatvård och slippa vårdköerna är inget nytt, men en annan faktor som också påverkar, mer än man vill tro, är det sociala kapitalet. En ung, välutbildad, välartikulerad och social person har större chans att få snabb och bra behandling, än låt säga en missbrukare eller äldre, som inte är van att ställa krav och ifrågasätta, eller informera sig själv via internet eller medicinsk litteratur.
Detta är förmodligen till viss del oundvikligt, men man borde kunna göra mer för att alla ska få vård på lika villkor, utan att man ska behöva vara besvärlig och ställa krav, eller vara påläst och trevlig. Vården borde gå att organisera bättre. Riktlinjer för prioriteringar skulle exempelvis kunna vara tydligare för att inte ge så stort utrymme för godtycke. Samtidigt går det inte att lagstifta om alla tänkbara situationer, man måste kunna lita till enskildas bedömningsförmåga. Faran är dock att det personliga ansvaret i stora hierarkiska organisationer som landstingen sprids ut till så många att ingen känner det som sin uppgift att ifrågasätta beslut och rutiner.

Det finns dessutom en risk att personalen förlorar sitt engagemang och sin arbetsglädje om de känner att de är ständigt underbemannade och saknar inflytande över sin situation, vilket naturligtvis i slutändan går ut också över patienterna. Det finns en risk att människor blir avhumaniserade och reduceras till varor på vårdens löpande band.

Självklart är det allas uttalade strävan att sjuka ska få bra vård snabbt, och landstingen arbetar otvivelaktigt för att uppnå detta. Vårdgarantin är exempelvis ett försök i den riktningen. Tyvärr är ekonomin dålig och garantin kan i många fall inte uppfyllas. Kanske krävs det något mer genomgripande för att komma tillrätta med vårdköerna, man kanske inte kommer tillräckligt långt med att lappa och laga i det system som är. Det är i alla fall i allas intresse att vården fungerar, och det borde alltså också vara i allas intresse att skapa en bred samhällspolitisk debatt om vad vi vill ha för vård och vad vi är beredda att betala för den. Vilken är exempelvis den privata vårdens roll, och hur fungerar tänkandet att vårdinrättningar ska gå med vinst? Vad kan den offentliga vården lära av den privata? Allt fler vänder sig till alternativmedicinen. Vad tyder det på?

En teori är att det har med bemötandet att göra, att den sjuke får ordentligt med tid att berätta om sina problem. Och vad har egentligen personalneddragningarna inom den offentliga vården betytt för kvarvarande personal, för patienter och för samhällskostnaden för sjukvården i stort? En effekt det fått är exempelvis att läkare får lägga ned delar av sin arbetstid på administrativa uppgifter som tidigare sköttes av läkarsekreterare. Också övrig personal får allt mindre tid för varje patient, då de blir färre om samma arbetsuppgifter. En färsk undersökning visar att en stor utgift inom vården är att reparera misstag som gjorts i tidigare behandling, vilket säkert till viss del kan förklaras med stress.

Som i många stora organisationer finns säkert också hål att täppa till där onödigt mycket pengar försvinner.
Men vad som definitivt kostar, både samhällsekonomiskt och i personligt lidande är att en människa går sjuk i väntan på diagnostisering eller behandling. Ett snabbare omhändertagande kanske kostar mycket i ett initialt skede, med eventuellt dyra undersökningar och behandlingar, men det är en kostnad som säkert sparas in i längden.

Carin Eriksson