Förlåta, livets enkla gåta?

Alla har någon gång blivit sårade, dåligt bemötta eller själv sårat någon. Varför är det viktigt att kunna förlåta både sig själv och andra? Är det någon skillnad på att be om förlåtelse eller be om ursäkt och varför är skam så skamligt?

Skam

Nu för tiden är skamstraffen avskaffade. Personer som begått brott blir inte längre tvingade att marschera nakna genom staden eller pryglade offentligt. Däremot riskerar idag individer som är misstänkta för brott att bli jagade av fotografer och journalister från olika mediaföretag. De flesta av oss har sett bilder i dagstidningar på misstänkta brottslingar som förs in i rättegångslokaler. På många av dessa bilder försöker den misstänkte dölja sitt ansikte. Orsaken är ofta känslor av skam och rädsla. Det känns obehagligt och medför att man inte vill visa sig som man är. Upplevelsen av skam är en känsla av underlägsenhet och inte längre ha makten över sina handlingar och konsekvenser av dem. Känslan beskrevs redan i Bibelns skapelseberättelse om Adam och Eva. När de ätit av den förbjudna frukten öppnades plötsligt deras ögon. De kunde då se att de var nakna och ville då skyla sig.

”Skam handlar om att känna sig utsatt, blottad och naken. Vi är rädda för förakt. Skam handlar om att jag är något dåligt. Skam är som en spricka i självet.” (anonym)

Bli av med sin skam

För att hantera skam är ofta strategin att försöka gömma sig eller skylla på någon annat. Adam skyllde på Eva som i sin tur skyllde på ormen. Skam är en stark känsla som vi människor inte har ett ansiktsuttryck för, jämfört med glädje eller ledsamhet. Kanske är det för att vi så desperat inte vill att omgivningen ska veta om när vi känner skam? Skam är en väldigt nedbrytande och energislukande känsla, för att kunna bli av med den måste vi acceptera skammen och våga prata om dess orsak.

Förlåta är bra för hälsan

Att be om ursäkt och förlåta är nödvändigt för vårt välbefinnande.  Älta eller förtränga händelser och känslor skapar bitterhet och är mycket energikrävande, det kan till och med hindra dig från att leva livet fullt ut. Ryan Holmes, amerikansk forskare och psykolog, säger till tidningen Hälsa &Fitness att studier visar att förträngande av känslor kan orsaka allt från högt blodtryck till migränattacker. Holmes säger också att ”genom att förlåta tillåter vi oss själva att släppa både hatet mot människor som gjort oss illa och själva offerrollen som vi annars lätt iklär oss”.

Förlåt dig själv

Att försöka tvinga fram en ursäkt eller förlåtelse är meningslöst och saknar värde för både mottagare och givare, tvärtom skapar det ofta bara ytterligare negativa känslor. När man ber om ursäkt eller förlåtelse är det inte heller självklart att den godtas. Det kan upplevas jobbigt men är egentligen värre för mottagaren som kanske kommer att känna hat, agg eller bitterhet för oförrätten under lång tid. När du bett om förlåtelse men den inte accepteras av mottagaren ska du ändå förlåta dig själv för det fel du gjort. Det är lika viktigt att förlåta sig själv och känna sig trygg med att man insett sitt felande och försökt rätta till det på ett korrekt sätt. Detsamma gäller om någon inte ber dig om förlåtelse för en felaktighet i dina ögon. Istället för att vänta i onödan och eventuellt själv känna bitterhet och hat är det bättre att du förlåter och går vidare. Situationen kan vara att personen inte lever längre, inte vet om att den sårat dig eller helt enkelt uppfattat situationen annorlunda. Du kan aldrig styra över andra människors handlande och känslor men du kan styra över sitt eget liv och dina tankar.

Förlåtelse eller ursäkt

Att be om förlåtelse är en mer krävande fråga än att be någon om ursäkt. När du ber någon om förlåtelse ber du samtidigt den personen att ändra sina tankar och känslor om dig. Vid förlåtelse  upphör bitterhetskänslorna och förväntan på gottgörelse. Ordet förlåtelse betyder kort och gott ”låta gå” eller ”överge”! När du ber om ursäkt tar du själv ansvaret för dina handlingar och lämnar över förlåtelsen till motparten.

En bra ursäkt
Erkänn att du hade fel
Ångra vad du har gjort
Skyll inte på något annat/annan
Gottgör

Varför ska man förlåta?
Om du slutar vara arg eller bitter kan det förbättra din hälsa Ingen är perfekt. Vi uppskattar när andra förlåter oss, och därför ska vi förlåta andra.

Text: Ylva Alsterlind
Foto: Björn Eriksson

 

Skulden och skammen – konsten att skilja dem åt

ASP Bladet har haft förmånen att se många skribenter figurera i tidningen. Då och då har vi haft glädjen att någon med sällsynt stora litterära kvalitéer skriver för oss. En av dessa är utan tvekan Håkan Kristensson. Läs därför gärna hans ömsinta berättelse om tio långa år, och en möjlig väg framåt.

Det är svårt att se skadan, såren. Att visa sina sår är ingenting människor gärna gör när den man älskar är sårens upphov; människor som älskar kan låta sig skadas oerhört svårt. Kanske kan skadeverkan skymta förbi lite snabbt och oreflekterat mellan raderna, i tystnaden, ur avstånden och slutligen konkretiserad i en ensamhet. Desertering är i många fall det enda möjliga för en anhörig. Nu under mitt eget tillfrisknande, är det skulden över såren och oron jag skapat som är svårast att bryta sig igenom. Jag vet nu, jag förstår nu. Eller tror mig veta, tror mig förstå.

Att flanera livet, tio gånger normal fart, ovetandes om, eller med självlögner förträngt alla de korkade val man gjort, alla handlingar och uppbrott i livet – med en självdestruktivitet utan ramverk; att detta så oerhört lätt kan skada och såra någon annan än just sig själv – som jag gjort – känns nu såhär efteråt oerhört förkastligt. Det heter ju självdestruktivitet, resonerar man, och borde således rent logiskt vara något alldeles personligt. Jag upplevde full kontroll i det fullt okontrollerbara. När folk runt omkring mig tog en lugnande tablett till natten, så tog jag hela burken. Första gången med lugnande, svalde jag genast en handfull piller, men jag kände ingen ångestlindring, kände faktiskt ingenting alls.

Det var först dagen efter som jag insåg dess verkan. Jag hade förstört hela min lägenhet, bokstavligt och noggrant, tagit ett varmt bad med en brödkniv och sparkat sönder gitarren, tryckt in den i ugnen. Ingenting jag egentligen kommer ihåg; badet minns jag, men endast som ett litet gulnat mentalt fotografi, ett av många i mitt livs brokiga fotosamling. Jag la in mig, och skrev ut mig – allt i kontinuerliga cykler; desperat i brist på vildmark och mening sökte jag frenetiskt djupt i min inre urskog, och där hittade jag saker månitro – herregud.

Mina föräldrar var livrädda, mina vänner oroliga; de såg nämligen något jag inte hade ens hade en tanke på: att fortsätter jag utan förändring så finns det tillslut en gräns, ett något som stavas slutet, död eller bristningsgränsen. Det blev till en saltomortal, måste jag säga, att djupt ur mitt inre kaos, kunna betrakta något så dråpligt konkret som döden. Jag började tänka på den, göra mig bekant och beredd, när som helst kunde den tydligen förenkla mig och mitt liv till knastriga minnen att tugga på tills de slutligen förloras i rymden, långt ovanför stratosfären.

Bilden att kräla omkring på golvet och skrika ut mina livs aber, för ingen, åt ingen, till ingen – men fullt synlig (ur kontext) av de som älskade mig – förfärade av allting, livrädda. Den bilden, insikten fick mig att skruva ned volymen betydligt, återgå till någorlunda normal tidsuppfattning. Att skada mig själv är en sak. Inga problem. Men att indirekt skada andra av mina handlingar, brustna löften och försummelse, var och är något jag verkligen aldrig menade, eller hade för avsikt skulle hända. Det bara blev så. Och med den insikten, lät jag människor runt mig börja få berätta, låta mig känna hur de känt. Betrakta ett liv, som är mitt, utdrag ur deras ögon. En stormlös storm. Tog därmed form.

Så min väg ut ur den här tio år långa destruktiva parentesen med versaler, var snarare att betrakta och behandla den skuld jag känt och känner, kartlägga den skada jag åstadkommit och försöka återfå ett förtroende för mig som en människa, ett barn och en vän. Att hitta konkreta strategier för detta, en enkel väg, var och är fullkomligt meningslöst. Jag är av inre lag tvingad till bevis, men att bevisa tar väldigt lång tid. Skulden – precis som oron och rädslan – är seg och dras ut som tuggummi, sätter sig slutligen under skosulan och följer mig vart jag än går. Däri ligger den välförtjänta misstron, misstankarna. När jag balanserade mellan den oerhörda skuld jag kände och illusionen om en frihet att fritt få förvalta och författa min väg, tycktes det jag balanserade på slutligen lossna i sina fästen och ned föll jag, precis vad som förutsagts. I alla fall bildligt, känslomässigt, psykiskt. Det finns nämligen ingen annan möjlighet. Någon gång faller man, och skulden kommer tillslut dränka en i störtfloden man själv skapat. Ledsamt . Ofrånkomligt. Men tillika nödvändigt. Där kan bevis skapas i trovärdig jord, där kan nya strategier formuleras. Där kan ett bättre liv slå rot, och där kan relationer på nytt förankras.

Hur och när kommer skammen in? Min strategi var att i reningsbadet låta skammen vara. Den fanns där givetvis, men jag maskerade den och förträngde den, tvingade mig stå rakryggad upp när jag egentligen kanske hellre skulle vilja ligga djupt försjunken under mitt täcke och inte låta världen in ens i form av ljusskimmer genom persienngliporna. Skammen måste separeras från skulden. Först då kan den slutligen upplösas, och skulden mildras i svalt vatten av pånyttfödd tilltro. Där kan man finna grunden att bygga sitt liv. Utan att skada, vare sig själv, eller de man älskar.

Text: Håkan Kristensson
Foto: Kajsa Jansson

Skam

Skam – den oförlösta rädslan
Oförlöst skam är oförlösta känslor. Att känna skam är att vara fjättrad vid ett smärtsamt minne som präglats in i själen med gravyrnål. Det är att bli nedstirrad av något som bränt oss och skrämmer oss. Vi till och med skäms för att vi skäms. Enligt Bibeln var skam den första känsla människan upplevde på jorden, när hon drevs ut ur Paradiset av en vredgad Gud. Det kan vi tro vad vi vill om, men skam är en primär känsla som påverkar oss betydligt mer än vi kanske är medvetna om. När vi inte vill konfrontera dessa jobbiga känslor, utan är beredda att ta omvägar för att undvika smärtan, fortsätter vi domineras av skammen. Effekten blir att våra liv begränsas.

Skammens ansikte
Skam är känslan av att inte duga, inte vara sedd eller älskad. Att känna sig skamsen är att känna sig blottad och sårbar för andras nedlåtande hån. Eftersom skam är så svårt att komma till tals med, att verbalisera, försöker den skamfyllda människan finna sätt att leva utan att ta itu med den. Detta innebär allt som oftast att man låter skammen helt ta makten och ger upp möjligheten till självförverkligande och självständiga val. Istället kommer självtvivel och självförakt att styra livet.

Exempel på skamsymtom människor kan uppleva är olust, känslor av maktlöshet, att känna sig otillräcklig och nedstämd. Detta tar på självkänslan och livslusten, det skapar stress och hotar i det långa loppet både liv och hälsa.

Skam och skuld: syskon – inte tvillingar
Att känna skam ska inte förväxlas med att känna skuld. Skamkänslan är djupt personlig och handlar om ditt värde som själsvarelse (det värde man tror sig ha i både sina egna och andras ögon), medan skuld är individens känsloreaktion när man brutit mot en högt hållen samhällsnorm (en norm man själv anammar). Skuldkänslor är oftast lättare att hantera eftersom vi kan gottgöra det vi känner skuld för. Skammen är mer komplex. Den är en svärta som fastnat intill vårt innersta och som vi felaktigt tror definierar oss som individer.

Skam- och skuldkänslor fyller dock en viktig funktion i upprätthållandet av social ordning i ett samhälle, då de inympar etik och moral i människor. I lagom dos leder de till insikt om att vi gått över gränsen, vi korrigeras och lär oss om vikten av goda handlingar – men utsätts vi för stark skam kan den göra stor skada.

Skam och rädslan att ”avslöjas”
Skam är en känslomässig reaktion som visar sig i kroppsliga fenomen: man börjar stamma, slår undan blicken, rodnar och dylikt, vilket är typiska rädslobeteenden. Människor som lider av skam känner rädsla för att bli ”avslöjade”, att stå nakna med sin skam. Många bär på trauman från barndomen, där de utsatts för djupt skamfyllda upplevelser som påverkar dem ända upp i vuxen ålder. Dessa upplevelser präglas in i själens svarta låda, där de blir kvar trots försök till förträngning, därav de psykofysiska reaktionerna.

Skamfyllda människor vill inte gärna prata om dessa jobbiga upplevelser, ofta på grund av rädsla för att omgivningen ska se på dem med nya, skeptiska ögon. Detta skambesvär leder till att man utvecklar diverse försvarsbeteenden, vilka innebär att man sätter på sig en ”mask” som ett försvar mot outhärdliga skamkänslor.

För att slippa beröra plågsamma och skamfyllda händelser i sina liv utvecklar många en strategi där de i samtal försöker styra konversationen bort från för dem alltför laddade områden. När man inte lyckas, försöker man undanhålla sina jobbiga erfarenheter och lägger stort fokus på mindre farliga detaljer, så att samtalspartnern får en skenbart ärlig bild av det den skamfyllde beskrivit. Det sociala livet blir lätt ett minfält där man kryssar fram efter bästa förmåga, i hopp om att undvika skamupplevelser.

Skamlöshet – en destruktiv reaktion
För vissa känns hanterandet av den egna skammen så övermäktig att de reagerar med skamlöshet. Genom ett skamlöst beteende mot andra försöker de skärma sin skam bort från sig själva, detta genom att uppträda med utåtagerande provokationer, allt med syftet att antingen vinna andras beundran eller injaga rädsla. På sikt leder dock beteendet endast till att komplexet förvärras, då personer med olöst skamlöshetsproblematik löper risken att utvecklas till missbrukare.

Att lösa upp skammens knut
Människor som levt länge i skam behöver hjälp att finna en väg ut. Man behöver en lyssnande, icke-dömande medmänniska som tar sig tid. Att få upp skammen på bordet, att sätta ord på den – hur jobbigt det än må vara – måste till för att få den ur kroppen. Ont ska med ord fördrivas.

Detta är inte enkelt, och det krävs ett visst mod att våga beträda dessa mörklagda områden – och det tar tid. Nyckeln till att kunna lösa upp skamknuten ligger i samhörigheten. Att bli hörd och sedd leder till en väg ut ur återvändsgränden.

Stigma – skammens konsekvens
I dag finns en ökad medvetenhet om skammens inverkan på våra liv. Inom forskningsområdet har man tagit fram instrument för mätning av skam och skuld. Man har insett att skam måste räknas som en faktor i moderna sociala problem som exempelvis familjevåld, social utslagning, arbetslöshet och självmord.

En av skammens tragiska konsekvenser är att den kan stigmatisera både individer och grupper (ordet stigma kommer från grekiskan och betyder bland annat just skam). Många människor som inte klarar av att leva upp till samhällets normativa idealbild är medvetna om sitt annorlundaskap och är inga främlingar för stigmats effekter. Ett område som fått en stigmastämpel är psykiatrin. Media har under åratal beskrivit dess svårigheter och kliver emellanåt över gränsen när de ger allmänheten intrycket av att alla psykpatienter är potentiella mördare. Denna onyanserade bild av psykvården – som länge varit kraftigt underfinansierad – har skapat ett stigma runt hela verksamheten, där inte bara patienter känt sig utpekade, utan också drabbat vårdpersonalen. Detta stigma är sannolikt orsaken till att så få personer idag vill utbilda sig till psykiatriker, för vem vill arbeta i en verksamhet som ständigt hängs ut i media?

En av de saker som utsätter många för skamgörande erfarenheter i vår tid är ekonomisk stress. I dagens Sverige uppgår antalet överskuldsatta till minst 400 000 personer, varav många är så kallade evighetsgäldenärer (personer med skulder de inte kan betala av under överskådlig tid).  Människor som inte klarar av sin ekonomi ses ofta som oansvariga och opålitliga och får bära ett skamkors. Den som har det dåligt ställt kan känna sig skamsen över att de inte orkar leva upp till konsumtionssamhällets krav och förväntningar . Oprivilegierade grupper är medvetna om sin lägre status vilket leder till stress och skamgörande upplevelser.

Skammen har många ansikten och dess inverkan på våra liv kan inte överskattas. Den skadar vår självkänsla och stjäl vår energi. Paradoxen för skamfyllda människor är att skam får dem att känna sig sårbara, medan lösningen är att ta tjuren vid hornen och våga vara just sårbar.

Text: Christer Jansson