Public Enemies, Terrorismens Historia & Under the Skin

PUBLIC ENEMIES

Nu har Michael Mann (Heat, Collateral) kommit med en ny film, på DVD från 2009.Under J Edgar Hoovers styre över FBI får man följa deras jakt på John Dillinger (Johnny Depp, bl. a. känd från Pirates of the Caribbean) , en ökänd amerikansk bankrånare. Filmen är bra klippt och skådespeleriet från Depp och Cotillard sviktar inte en sekund. Inledningsvis gör filmen ett rörigt intryck – då man har svårt att hänga med i alla de olika identiteterna – den lugnar dock ner sig under sin andra halva.

Man får följa Dillinger och hans flickvän Billie Frechette (Marion Cotillard – Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i La vie en rose) till slutet, och i slutändan blir den riktigt bra. Filmen utspelar sig under den stora depressionen och är verklighetsbaserad, den är 2 timmar och 14 minuter lång.

Text: Jane Alsing

TERRORISMENS HISTORIA

Björn Kumm

Terrorismen pockar allt som oftast på vår uppmärksamhet nu för tiden, och för den som önskar sätta sig in i ämnets orsaker och problematik rekommenderas den svenske journalisten Björn Kumms bok Terrorismens historia. Den utgör främst en exposé över terrorismen under kalla kriget fram till nutid, dock visar författaren att fenomenet sträcker sig långt tillbaks i historien.
I boken sätts tidigare eller befintliga terrororganisationers bevekelsegrunder in i sitt orsakssammanhang, men Kumm vidgar också på själva begreppet terrorism. Det är inte endast olagliga politiska organisationer som brukar utomrättsligt massvåld, även demokratiska stater har tagit till dessa metoder för att utnyttja terrorvapnets främsta aspekt: att sprida skräck bland sina fiender.

Boken belyser den definitionsmässiga gråzon som existerar om vad som är moraliskt försvarbar våldsanvändning, och svårigheten att skilja en god revolutionshjälte från en ond terrorist. Sanningen verkar ligga i betraktarens öga. Man kan beakta den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatchers ord: ”Jag talar inte med terrorister, åtminstone inte förrän de blivit premiärministrar.”

Text: Christer Jansson

UNDER THE SKIN – Lindsey Buckingham

Under the skin är Lindsey Buckinghams (Fleetwood Mac´s kreative motor) fjärde soloalbum. Skivan präglas av ett akustiskt singer/songwritersound, där Buckingham kompar sin sång med sedvanlig briljant gitarrteknik, kryddat med stämsång. Albumet har huvudsakligen spelats in i hemmet, med undantag av två studiospår där Mick Fleetwood och John McVie gästar på trummor och bas.

Två av låtarna är covers från ett par av 60-talets stora: Rolling Stones I am waiting samt Donovans To try for the sun. Man kan konstatera att Buckingham ger dessa original en helt ny (och enastående) dräkt. Bara dessa covers i sig motiverar ett inköp.

Ytterligare ett knippe pärlor förtjänar omnämnas från detta elva spår starka album: Not too late, Down on Rodeo, fantastiska Someone´s gotta change your mind samt Flying down Juniper är urstarka sånger som hjälper till att lyfta denna skiva till fyra välförtjänta Aspblad.

Text: Christer Jansson

American Gangster & Röyksopp

AMERICAN GANGSTER berättar den sanslösa och sanna historien om den fattige, svarte ynglingen från landet, som under 1970-talets början lyckades bli USA:s heroinkung. Frank Lucas – en man lika disciplinerad som en asketisk munk – var ett geni som byggde ett imperium med vad som föreföll vara en vattentät affärsmodell.

Denzel Washington spelar rollen som Frank Lucas och Russell Crowe rollen som Richie Roberts, polisen som får upp spåret på Lucas. Bland flera bra birollsaktörer förtjänar Josh Brolin extra beröm. I rollen som den korrumperade, skallerormshale snuten Trupo stjäl han varenda scen han är med i.

Arbetsnarkomanen Ridley Scott har regisserat detta ambitiösa drama, där han gapar efter mycket. Att Scott gillar att arbeta snabbt, med få tagningar, kan vara orsaken till att filmens karaktärer emellanåt känns ytliga. Kanske är det signifikativt att den bästa scenen är både den längsta och långsammaste, därman tagit sig tid.

Filmen är dock klart sevärd, och får tre starka aspblad.

RÖYKSOPP – Junior Den norska elektronikaduon Röyksopp släppte i våras sitt tredje studiealbum: Junior. Tromsösönerna Svein Berge och Torbjörn Brundtland fortsätter här längs sin upptrampade stig, att leverera en produktion med stilmässig variation.
Till skillnad från tidigare album har man denna gång valt att nästan uteslutande lämna sånginsatserna åt kvinnliga gästartister, varav tre är svenskor: Robyn, Karin Dreijer och Lykke Li.
De instrumentella spåren är också färre – endast två stycken – vilka båda är vackra symfoniskt präglade alster med tonvikt på stora stråkarrangemang. Musiken står med ena benet i den moderna dansmusiken, och det andra i melodiös pop. Låtarna (elva spår/51 minuter) lånar i varierande grad från bland annat drum and bass, trance och funk.
Junior är inget mästerverk, men för sin jämna, höga kvalitet är den väl värd sina fyra aspblad. Röyksopp släpper under början av 2010 ett syskonalbum till Junior, med den logiska titeln Senior.

MÅNADENS TIPS: Brända av Solen, Maffia & Glasvegas

BRÄNDA AV SOLEN

Atlanticfilms

Den ryske skådespelaren Nikita Mikhalkov har både skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i filmen ”Brända av solen”. Den utspelas under inledningen av Josef Stalins stora utrensning i Sovjetunionen under mitten av trettiotalet. Filmen visar hur revolutionshjälten överste Kotov (spelad av Mikhalkov) spenderar en ledig söndag med familjen i sin datja, lyckligt ovetande om den annalkande katastrof man som tittare känner närma sig. En oväntad gäst dyker upp och den initiala harmonin  byts mot en känsla av hot. Besökaren är fru Kotovs ungdomskärlek och jobbar för NKVD, Stalins hemliga polis, att ont blod gjutits mellan Kotov och den objudne gästen märks tydligt. Ett olustigt spel inleds.

Filmen är i mitt tycke fantastisk, vackert fotograferad, med starkt bildspråk och skådespelarinsatser på topp. Somliga kan nog anse den för långsam, men jag tycker det lugna tempot blir ett plus när regissören långsamt drar åt snaran om den godtrogne överstens hals och kastar hans och familjens liv över stupkanten.

MAFFIA

Fischer & Co

Den svenske journalisten Tomas Lappalainens bok Maffia handlar om den sicilianska maffians historia, kultur, samt dess betydelse och påverkan på dagens italienska samhälle.

Lappalainen sammanfattar maffians verksamhet som ”våldsbaserad privat beskyddarverksamhet i strid med det statliga våldsmonopolet”. Orsaken till att detta privata våld ”accepterats” av befolkningen, är rädslan för att själv bli utsatt i i kombination med en kultur där misstro mot statens institutioner är näst intill betingad i den sicilianska folksjälen. Orsaken till statens dåliga anseende på Sicilien är att folket genom tiderna ständigt invaderats och förtryckts av andra. En annan betydande faktor i maffians utveckling var öns topografi, den bergiga terrängen isolerade både byar och städer, och då statens representanter oftast verkade i de större städerna, växte en lokal rättsskipning fram där den som tog för sig kunde skapa en maktbas för att dominera den lokala ekonomin.

Boken är intressant och upplysande, även om författaren emellanåt blir något långrandig i filosoferandet runt frågan om statlig kontra privat våldsutövning.

GLASVEGAS

Sony Music Entertainment UK Ltd

Glasvegas självbetitlade debutalbum släpptes i september 2008 och har sedan dess vunnit ett flertal priser. Bandet bildades 2003 i Glasgow, Skottland, och består av fyra medlemmar; James Allan (sång, gitarr), Rab Allan (gitarr), Paul Donoghue (bas) och Caroline McKay (trummor).

Musiken är melodisk pop/rock, inspelad med distad ljudbild som ger ett både smutsigt och vackert sound, där tydligt släktskap med band som The Jesus & Mary Chain och The Smiths framträder. Textmaterialet är mycket starkt, så långt från genrens alla klichéer man komma kan. Här avhandlas kärleksförklaringar till socialsekreterare, destruktiva relationer, frånvarande fäder och en nästintill sakral ballad där en glassbil får symbolisera hoppet om en bättre värld.

Albumets absoluta höjdpunkter utgörs i mitt tycke av låtarna ”Geraldine”, ”Daddy´s  Gone” och ”Flowers & Football Tops”, men faktum är att större delen av de tio spåren håller högsta klass. För att vara ett debutalbum är skivan galet stark. Jag utfärdar hög klassikervarning.

Text: Christer Jansson