Etikettarkiv: SKL

Praktiska medietips

Hantera massmedia är inte det lättaste. Det krävs både kunskap och insikt för att kunna förstå hur media fungerar. ASP bladet var den 23 maj inbjudna till en kursdag med temat ”Effektiva massmediekontakter för ideella organisationer och brukarråd”.

Föreläsaren Ted Bergdahl har lång erfarenhet av mediearbete. Han har bl.a. jobbat på SVT och Sveriges Radio, varit pressansvarig på Alkoholkommittén, Mobilisering mot narkotika och Sveriges Kommuner och Landsting. Nyligen blev han dessutom ny informationschef för Vänsterpartiet.

Ted är kommunikationskonsult, moderator och föreläsare, och erbjuder sina tjänster genom sitt kommunikationsföretag. Föreläsningen hölls på Sveriges Kommuner och Landstings huvudkontor på Södermalm, med en vacker utsikt över Stockholm.

Även om man är en liten organisation eller förening är man en betydelsefull kugge i samhället. Ted Bergdahl använde Al Gore som exempel på hur man kan använda massmedia för att få ut sitt budskap.  Han skapade stor mediepublicitet kring den globala uppvärmningen och folk började prata om den.

– Jag vill att ni blir lokala Al Gores i era frågor, uppmanade Ted Bergdahl.

Han fortsatte vidare med att säga att det finns mängder av saker som organisationer och föreningar kan förmedla om sina medlemmar och de problem de stöter på. Ted uppmanade åhörarna att göra det på ett sådant sätt att folk i samhället börjar prata om det.

Han tyckte att även ideella organisationer och brukarråd kunde lära av Gores förhållningssätt. Det gäller att ta plats och ”blåsa upp sig”, som han uttryckte det. Det är viktigt om man vill hantera massmedia på ett bra sätt, för att kunna påverka lokala beslutsfattare och senare kanske på nationell och internationell nivå.

– Publicitet på redaktionell plats är värd sex till sju gånger reklamvärdet. Oavsett hur trovärdiga ni uppfattar er själva så kommer folk att uppfatta er mer trovärdiga om ni uttalar er via en artikel än via en annons, säger Ted Bergdahl.

Var först på plan

Han menar att den som vill nå ut inte enbart bör tänka reaktivt. Det vill säga, denne bör inte enbart reagera på samhällsklimat och vad som figurerar i tidningar och press. Riktigt framgångsrika föreningar och organisationer skapar samtalsämnen och sätter agendan i debatten.

Det handlar inte alltid om vem som har mest resurser eller störst organisationer. De numera rikskända påskuppropsmanifestationerna startades exempelvis av en katolsk kvinna. Det är alltså möjligt för en enskild människa att använda massmedia som ett verktyg för sina idéer och sedan lyckas med gott resultat.

­

­­– Den som är först ute på banan är den som styr dagordningen. I­ kontakten med media är det mycket viktigt att reagera snabbt på det som har hänt. Det gäller att agera proaktivt mot massmedia, ligga steget före, och inte bara svara på tilltal, menar Ted Bergdahl.

Köp dig tid

Att vara förberedd är a och o vid kontakten med journalister. 15-minutersregeln som ofta tas upp i kurser i mediehantering är en bra sak att använda sig av. När en journalist ringer och ber om en kommentar kan det vara bra att säga att man återkommer inom 15 minuter. Då har man tid att ringa en chef eller någon annan sakkunnig som kan hjälpa till.

Ted tog upp ett exempel. När han jobbade på Mobilisering mot narkotika tillsammans med Björn Fries ringde en tv-journalist och ville ha svar på en specifik fråga. Eftersom Bergdahl och hans kollega inte visste något om ämnet i fråga använde de 15-minutersregeln för att snabbt googla och samla information. Björn Fries ringde sedan tillbaka till journalisten och framstod då som en expert i ämnet. Detta är ett bra bevis på hur viktigt det är att vara förberedd i mötet massmedia.

 Text: Henrik Sjöberg & Robert Halvarsson

Foto: Henrik Sjöberg

Medskapare istället för mottagare

Sveriges kommuner- och landsting (SKL) antog tidigare i år ett positionspapper med ett principiellt ställningstagande för en uppdaterad syn på brukare och patienter. Den traditionella synen på dessa som ”mottagare” av socialtjänstinsatser och hälso- och sjukvård ska ersättas med ett förhållningssätt där personen anses vara medskapare.

Anders Knape som är ordförande i SKL skriver att socialtjänsten och hälso- och sjukvården i Sverige har en stark tradition av att involvera sina patienter och brukare på olika sätt. De senaste åren har inneburit en förstärkning och utveckling av detta synsätt, och nya positionspapper förändrar inte detta. Men de förtydligar och lägger an en riktning mot framtiden.
– Med allt fler välutbildade medborgare, nya tekniska lösningar och lättillgänglig information ökar kraven och förväntningarna på den gemensamt finansierade välfärden. Detta kombineras med en trend av individualisering, där många gärna ser skräddarsydda lösningar, skriver Anders Knape i förordet.

SKL lyfter bland annat fram att man vill verka för patient/brukarmedverkan som en strategi i sina verksamheter. Man konstaterar att detta skulle bidra till att öka kvalitén och effektiviteten i vid bemärkelse. Detta synsätt innefattar förutom funktionshindrade även personer med nedsatt autonomi, unga och barn. Synsättet där professionella yrkesutövare är auktoriteter som ska ”lösa individens situation” anses däremot vara otidsenlig och förlegad.

Dialog människor emellan
Att utveckla ett perspektiv där den enskilde är medskapande innebär att brukarupplevelser och önskemål anses vara en kunskapskälla som ska vägas samman med forskning och beprövad erfarenhet. Brukare som medskapande handlar heller inte bara om att man ska få medverka i traditionella verksamheter inom socialtjänst och hälso- och sjukvård. Det kan även innebära att vissa välfärdstjänster kan utövas av patienter och brukare själva.

Inom socialtjänsten kan detta betyda att t.ex sysselsättningsverksamheter eller sociala aktiviteter styrs av brukare eller det civila samhället. Ett annat exempel man lyfter fram är utvecklandet av självhjälspgrupper, vilket ASP Bladet tidigare har bevakat.

En nyckel för att patienter, brukare och deras närstående ska kunna inta rollen som medskapande är att det finns tillgänglighet till god information. SKL nämner kvalitétsredovisningar av verksamheter och öppna jämförelser som exempel på detta. De konstaterar också att medborgardialog i dagsläget ofta sker genom intresseföreningar och att det därför finns en risk att särskilt utsatta människor som inte har en stark föreningsverksamhet bakom sig får samma möjlighet till dialog.

Text: Robert Halvarsson

Attityder i förändring

Stigma, attityder och ambassadörer. Temat var brett under denna heldagskonferens som Socialpsykiatriskt forum genomförde på temat under rubriken ”Tillställning om inställning”.

Frågan? Hur fler kan engageras i arbetet mot diskriminering och för förändrade attityder.
Läs även

Psykiatrin skjuter nödraketer – Stort underskott av psykiatriker i vården

Svensk psykvård har akut brist på psykiatriker. Mångåriga neddragningar samt strukturella problem inom utbildningsorganisationen har skapat en problemknut som kommer ta åratal att lösa upp. Det råder landsomfattande läkarbrist inom svensk psykiatri. Samtidigt utbildas alltför få läkare, orsakerna bakom problemkomplexet är mångfacetterat.

Idag anser 75 procent av landstingen att efterfrågan på specialistläkare inom psykiatrin är mycket större än tillgången
, medan resterande nöjer sig med att konstatera att efterfrågan ”endast” är större än tillgången. Möjligheten att rekrytera psykiatriker är också mycket skevt fördelad över landets olika landsting. Stockholmsområdet har exempelvis tre gånger fler psykiatriker per 100 000 invånare än norra Sverige.

Psykvården har dåligt rykte

Psykvården har länge dragits med ett imageproblem. När psykpatienter begått svåra våldsbrott har medias strålkastarljus visat på pressade och stressade organisationer, där budgetramar och kvantitetsmål överordnats de individuella patientbehoven. Det är osexigt att arbeta i en bransch med dåligt renommé. Inte bara psykpatienter känner sig utpekade av all negativ publicitet, även vårdgivarna känner av detta stigma, vilket tveklöst skadar psykvårdens möjlighet att konkurrera om personal.

Katten på råttan, råttan på repet

Till följd av nedskärningarna inom de allmänpsykiatriska avdelningarna under andra halvan av 1990-talet, har personalen på landets mottagningar fått finna sig i att försöka sy ihop en fungerande verksamhet under något som förefallit vara ett permanent tillstånd av omorganisation. Dessa innebar en alltför tung arbetsbelastning för läkarna, vilket ledde till att många blev utbrända och lämnade psykiatrin. Detta ledde i sin tur till att de som stannat kvar fått bära ett ännu tyngre lass. När blivande läkare gör sin AT-tjänstgöring på psykiatriavdelningarna kan de se hur överhopade med arbete den underbemannade personalen är, och skräms således bort från psykiatrin, trots att många egentligen kunnat tänka sig att arbeta där.

Resursdräneringen har skapat en skadlig kedjereaktion som innebär att avdelningarna tvingas förlita sig på bemanningsföretagens dyra hyrläkare för att kunna hålla näsan ovanför vattenytan. 2008 uppgick landstingens samlade kostnader för hyr- och stafettläkare till 1,8 miljarder kronor.

Psykiatrin – kusinen från landet

Ett annat problem är att psykiatrin länge setts över axeln inom läkarutbildningen. Dess låga status speglas i att av fem och ett halvt års grundutbildning är endast fyra veckor avsatta för studier i ämnet. När socialstyrelsen gjort bedömningen att mellan 20-40 procent av befolkningen lider av lättare eller svårare psykisk ohälsa, är fyra veckors psykiatriutbildning tämligen snålt tilltaget. På grund av psykiatrins svaga ställning inom sjukvården kan det bli nödvändigt att staten går in och styr upp situationen, inte minst för att majoriteten av den medicinska professionens ”nomenklatura” aldrig visat något större intresse av att ta strid för ämnesområdet.

Vårdcentralerna ropar efter psykologer

Primärvårdens nuvarande brist på psykologer är också ett problem som fortplantar sig i landstingens psykvårdstruktur. 30 procent av dem som besöker en vårdcentral har någon form av psykisk ohälsa, och primärvården ska ha både kompetensen och resurserna att behandla alla med lättare till måttliga besvär – som exempelvis ångest- och stresstillstånd – som kan uppstå vid livskriser. Dagens underskott av psykologer på vårdcentralerna (2008 bedömdes att endast en av fem vårdcentraler hade tillgång till psykolog) innebär att dessa patienter skickas vidare till specialpsykiatrin, där de tynger ner en verksamhet redan drabbad av köer och eftersläpning.

Läkare – en bristvara

Psykiatrins rekryteringsproblem speglar också den generella läkarbrist som råder i hela riket. Idag tvingas många landsting ge sig ut och aktivt rekrytera från utlandet. Många känner sig obekväma med att Sverige utnyttjar andra länders utbildningsresurser för en nyckelgrupp inom alla länder infrastruktur. För närvarande är det inte fel att påstå att vi parasiterar på andra när det gäller att fylla vakanserna på våra landsting. 2008 gick 60 procent av alla nyutfärdade läkarlegitimationer till läkare som utbildats utanför Sverige, och samma år var en femtedel av hela den yrkesverksamma läkarkåren utlandsutbildad. Man bör skänka en tanke åt att även i Östeuropa (varifrån majoriteten av rekryterade läkare kommer) behöver människor gå till doktorn.

Att Sverige inte klarar av att vara självförsörjande på läkare är faktiskt anmärkningsvärt. Det råder ingen brist på behöriga sökande till läkarlinjen – tvärtom – men på grund av alltför få utbildningsplatser måste de sökande lita till turen och hoppas att de lyckas lottas in till grundutbildningen.

Många väljer att lämna landet och själva betala för en utländsk utbildning. Idag är var tredje svensk läkarstudent elev på ett utländskt universitet, där Polen gått förbi Danmark som vanligaste utbildningsland. En ironisk poäng är att fyra av de fem populäraste länderna dit svenska läkarstudenter reser, ligger i det Östeuropa svenska landsting nu själva dränerar på läkare (Polen, Ungern, Rumänien och Tjeckien). Även om studenterna är berättigade studiestöd från CSN, får de själva lägga ut mellanskillnaden i levnads- och utbildningskostnader. Detta innebär att svenska staten spar stora pengar för varje färdigutbildad student som efter avklarad utländsk examen söker svensk läkarlegitimation.

Fler utbildningsplatser ett måste

Staten, Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Högskoleverket och Läkarförbundet är alla överens om att antalet platser till läkarutbildningen måste utökas om man ska kunna svara upp mot en ständigt ökande efterfrågan på vårdtjänster.

Regeringen har sedan ett par år också utökat antalet platser, från 900 till knappa 1100 per år. Det räcker dock inte på långa vägar. Högskoleverket vill se ytterligare 300-400 platser – för att ens kunna komma i närheten av det verkliga behovet. Läkarförbundet har i en prognos kommit fram till att det kommer att finnas ett underskott på 4000 läkare år 2015.

Idag bedriver sex universitet läkarutbildning. Röster har höjts för att Sverige måste öka antalet lärosäten med läkarutbildning, inte minst för att kunna garantera studenterna en god praktiktjänstgöring och adekvat handledning, men sådana projekt har en lång startsträcka och kostar stora pengar.
Strukturella hinder försvårar nyrekryteringen

Det är staten som har finansieringsansvaret för den grundläggande läkarutbildningen, som leder till läkarexamen. Ett stort problem med utbildningen är att ansvaret delas av flera aktörer, som sinsemellan brister i kommunikation, samarbete och översyn.

Det årliga antalet studenter som antas till utbildningen styrs av flertalet hänsyn. Naturligtvis spelar budgetmässiga skäl in, men universiteten har också bestämmanderätt i frågan. Dock är landstingens förmåga att kunna förse studenterna med handledningsresurser den kanske starkast styrande faktorn. Sammantaget förefaller dessa orsaker begränsande på antalet antagna studenter.

De två efterföljande stegen i utbildningen, AT (allmäntjänstgöring, 18-21 månader lång – leder till läkarlegitimation) samt ST (specialisttjänstgöring – femårig heltidstjänst för att bli specialiserad inom ett visst område) är huvudsakligen finansierade av landstingen. Varje landsting styr själva vilken dimensionering AT- och ST-tjänsterna ska ha i deras organisation, utan någon nämnvärd samordning med andra landsting. Vissa tillsätter ST-tjänster baserade på kortsiktiga motiv med utgångspunkt i lokala behov.
Detta innebär givetvis att hela rikets behov av vissa typer av specialistläkare riskerar att inte bli tillgodosett, inte minst inom psykiatriområdet.

Statens styrning av läkarutbildningen försvåras även av att man saknar tydlig förankring inom Regeringskansliet, där ansvaret delats upp mellan olika departement. Konsekvensen av den spretiga organisationen leder till brist på överblick i styrning och planering.

Pengarna som försvann – statliga punktbidrag ingen lösning

Både föregående och nuvarande regering har naturligtvis inte varit omedvetna om psykiatrins svåra situation, och har genom punktinsatser gått in med tillfälliga ekonomiska bidrag för att lindra problemen. Dessa tillskott har kommit landstingen till del vid fyra olika tillfällen under åren 2001-2007.

Trots att dessa summor sammanlagt uppgått till flera miljarder, motsvarade de aldrig – utslagna över 21 landsting – mer än två till fyra procent av landstingens egna nettokostnader för specialiserad vård under perioden.

Det faktum att stora delar av pengarna inte heller villkorades till psykiatrin – utan enbart rekommenderades – innebar att landstingen kunde stoppa slantarna i vilka hål de själva så önskade.
När Riksrevisionsverket (RiR) undersökt vilka resultat dessa tillskott inneburit för psykiatrin, har man inte kunnat finna några som helst mätbara effekter. RiR ställer i sin undersökning den retoriska frågan om det över huvud taget är motiverat att staten stöder landstingspsykiatrin med tillfälliga resursförstärkningar.

Vägen framåt – långsiktiga mål, starkare styrning

Befintliga förslag för att få rätsida på dagens situation går ut på att långsiktigt pumpa in statliga medel i verksamheten på ett sätt som garanterar styrning och utvärderingsmöjligheter. Istället för att ge pengarna direkt till landstingen ska staten hålla i tömmarna, och inte skyffla ner pengar i ett illa fungerande system. Även om dessa belopp i sammanhanget kommer förefalla blygsamma, kan de få en positiv inverkan på psykvården om de kopplas till forskning och utbildningsinsatser. Förhoppningsvis kan sådana insatser hjälpa till att göra psykiatrin mer attraktiv.

Man bör se till att förstärka inslaget av psykiatri i läkarnas grundutbildning, och därmed bättre jämka utbildningsinnehållet mot sjukdomsmönstret i befolkningen. Att utöka AT-tjänstgöringstiden inom psykiatrin är även det en möjlighet.

Obligatoriska fortbildningskurser för all psykvårdspersonal – baserade på områdets senaste forskningsrön – kan hjälpa till i utfasningen av föråldrade behandlingsmodeller och se till att patienter får bättre vård snabbare.

Forskningen – psykiatrins hopp

Bland dagens unga läkarstudenter finns ett starkt intresse för hjärnans och nervsystemets funktioner. Under de närmaste åren kommer stora forskningsinsatser att göras inom just detta område, vilket gör det nödvändigt att ta vara på dessa studenter.

Genom en god introduktion och bra handledning kan blivande läkare – som ser en möjlig framtid inom psykiatrin – motiveras av framsynta och stimulerande forskningsmiljöer där de vill arbeta kvar. Här finns en god möjlighet för psykiatrin att fånga upp en ny generation och samtidigt öka psykiatrins status inom läkarkåren. Det är dessutom absolut nödvändigt, eftersom utan läkare: ingen psykiatri.

Under de kommande åren har psykvården många tuffa strider framför sig, strider man absolut kan vinna, men endast om ansvariga parter inser att konsekvensen av vatten-och-bröd-budgetar innebär usel patientsäkerhet, samt en psykvård som vilar tungt på övermedicinering och lätt på medmänsklighet och kompetent personal.

Text: Christer Jansson

Kunskap till Praktik

Förbättring av missbruksvård i fokus på regional konferens i Kristinehamn.

Värmlands läns vårdförbund och Kunskap till Praktik, Sveriges kommuner och Landsting, arrangerade torsdagen den 4 december en regional konferens som syftade till att förbättra och utveckla missbruksvården och beroendevården i Värmlands län.

Kunskap till praktik är ett utvecklingsarbete inom Sveriges Kommuner och Landsting där målet är att utveckla och förbättra den svenska missbruksvården och beroendevården.

Målet är att alla brukare ska få bästa möjliga vård. Arbetet går ut på att utveckla ett kvalificerat stöd för kommuner och landsting/regioner genom att utbilda och informera praktiker , chefer och politiker om vilka metoder och arbetssätt som har bäst effekt, och att stödja kommuner och landsting i förändringsarbetet samt utveckla en organisatorisk struktur för erfarenhetsutbyte och samverkan mellan kommuner , landsting , lokala FoU-enheter , högskolor och universitet.

gunborg1

Kunskap till praktik var titeln på föredraget som Gunborg Brännström, projektledare på SKL, höll.

Hur går man vidare med den kunskap ni får fram?
Vi har en överenskommelse med regeringen, säger Gunborg Brännström, om att implementera de nationella riktlinjerna d.v.s. att utveckla evidensbaserad praktik. Sedan har vi träffat överenskommelser inom psykiatrin och kommuner från första februari om hur det ska gå till. Vi gör då skriftliga överenskommelser med olika läns lansting och kommunförbundet, vårdförbundet eller regionförbundet där det framgår hur man organiserar sig på länsnivå.

Sedan hjälper vi SKL att stödja utvecklingsarbetet genom att man får ett ekonomiskt stöd av oss, man skriver under en överenskommelse där man åtar sig att bygga upp en struktur för arbetet. Där åtar man sig att på länsplanet stötta utvecklingen på lokalplanet i samverkan mellan kommun och landsting. Vi kräver också att de län som är med ska beskriva vad de ska göra med medföljande plan. Vi tycker det är väldigt viktigt att de utgår ifrån där de är i dag. Att de tittar på hur tillgänglig vården är hos dem, samt att de tittar på vad de gör och vad de inte gör i dag och vilka deras förbättringsområden är. Sedan vill vi hjälpa till kompetensutveckling och stöd, att utveckla det som man bestämmer sig själv för att man saknar.

Är det någon som kommer att kolla upp det som ni genomför?
I den överenskommelse som SKL träffat med regeringen står det att IMS, som är en del av socialstyrelsen, ansvarar för utvärderingen tillsammans med SKL och regeringen. Det är nu klart att det blir Lunds Universitet som kommer att ansvara för att följa det här arbetet under tre år, de ska då titta på vad det är som främjar utveckling av evidensbaserad praktik. De ska också se hur överenskommelsen med SKL och regeringen fungerar totalt sett..

Varför tror du att detta kommer att fungera?
Som grund för detta arbete så har vi gjort en utredning för SKL, intervjuat ett stort antal personer om man känner till riktlinjerna, och på arbetsplatserna diskuterat  samverkan mellan kommuner och landsting. Där såg man en hel del brister, folk som jobbade med de här frågorna visste inte vart de skulle vända sig om de ville fördjupa sin kompetens. Det är brister när det gäller samverkan mellan kommun och landsting och där måste det till strukturer för att de ska få till ett bra samarbete, det är oerhört viktigt att man utgår från hur det är på det lokala planet.

Jag tror att det som gör att vi kommer att komma längre med det här stödet är att vi sätter fokus på frågan, att vi kräver struktur och att vi stödjer en utveckling i samverkan. Vi håller också på med att ta fram utvecklingsplaner för de här yrkesgrupperna, vi har en expertgrupp på 20 personer som håller på att ta fram vad alla yrkesgrupper som jobbar med det här borde få för utbildning.

Vi har ju både en hälso- och sjukvårdslag och en socialtjänstlag som reglerar olika områden och det vi måste göra är att skaffa en gemensam nämnare för dem så att de tillsammans ska kunna utveckla det här. Det är ju det som är målsättningen.

Har ni mycket samarbete med frivillig organisationer och brukarorganisationer?
Vi har ett brukarråd där frivilligorganisationer sitter med, för vi tycker det är väldigt viktigt då vi utvecklar evidensbaserad praktik. Detta har både att göra med de nationella riktlinjerna som måste sammanvägas med brukarnas erfarenheter och önskemål, och sedan med de professionella som arbetar med det då deras erfarenheter och kompetens också läggs in i helhetsbilden.

Är det viktigt med brukarorganisationer?
Definitivt viktigt, inledningsvis redovisar vi att så här säger riktlinjerna och då blev det väldigt tydligt att riktlinjerna bara talade om en liten del av vad man borde göra. Så vi bjöd in till en hearing med brukarorganisationerna och de sa helt andra saker som inte står i riktlinjerna. Bemötandet är ett av de viktigaste ämnena, men det står det inte mycket om i riktlinjerna. Tillgängligheten är också viktig, det står det heller inte så mycket om.

En väldigt viktig del är att det inte bara handlar om missbruket i sig utan att det berör boende och sysselsättning också. Vi hoppas kunna bli en lots i systemet då man ofta inte vet vem man ska vända sig till beträffande riktlinjerna. Så hoppas vi kunna fylla en funktion.

mikael1

Leif Jacobson och Mikael Sandlund från statens offentliga utredningar pratade om sitt uppdrag från regeringen angående utredningen om missbruks- och beroendevård i Sverige.

Vi på ASP bladet fick en möjlighet att prata lite med Mikael Sandlund, sekreterare och leg läkare/docent.

Finns det inte en risk i att alla olika pågående utredningar tappar länken till verkligheten?
Jo, det tror jag tyvärr.

Hur kan ni påverka det?
Genom att ha så bra kontakt med verkligheten som möjligt.

Genom att påskynda utredningarna då?
Ja, men på ett sätt är det nog viktigt att de går långsamt också. De farligaste utredningarna kan vara de som man hetsar igenom för att det finns ett jättestort politiskt tryck. Politiskt tryck kan vara något som skyndar på en utredning åt fel håll, framförallt då det gäller att på kort tid prestera något som tilltalar folket och politikerna, själva grundproblemet kan ju då tappas bort. Själv känner jag mig tillfreds med den svenska modellen då det utreds ordentligt och tar lite tid, för då får man bra genomlysning på problematiken. Under en utredning är det viktigt att låta olika aktörer komma till tals så man får med helheten.

Missbruksvården är ju lite naggad i kanten och är på olika håll i akut behov av hjälp och förändring. Finns det en risk att den havererar innan alla utredningar är klara?
Det tror jag faktiskt, och det vi försöker säga hela tiden är att vi nu är ute efter att lämna förslag, vad som går igenom och vad som inte går igenom är en helt annan sak. Det viktiga är att se det jobbet som vi nu gör som ett sätt att fixa till lagstiftningen så att inte olika berörda inblandade aktörer motverkar varandra.

Sedan gäller det att förtydliga ansvarsbiten inom missbruksvården så att alla vet vem som har ansvaret. Svårigheten ligger ofta i att kommuner har huvudansvaret och sedan ligger en del hos hälso- och sjukvårdmyndigheten. Problem kan ofta uppstå då man inte ser sitt eget ansvar utan individen blir bollad mellan de olika myndigheterna. Det blir både en dyr lösning dåligt för individen.

Jag som skriver måste tillägga att jag fick ett spontant bra förtroende för Mikael Sandlund så jag tror att utredningarna är bra gjorda och kan bara hoppas att politikerna fattar rätt beslut i slutändan.

bjarne1

Bjarne Olsson, Verksamhetschef på Beroendecenter, var den som höll i micken under dagen och var en av dem som anordnade konferensen.

Asp bladet passade på att ställa några frågor.

Vart kommer konferensdeltagarna ifrån?
De flesta tror jag kommer från Värmland, sedan är det lite spritt. Längst bort är Söderhamn, så är det Vingåker, Katrineholm och Eskilstuna mm. Deltagarna kommer från både kommuner och landsting.

Det jobbas i olika områden mellan expertgrupper och brukarråd. Hur ligger Värmland till i den utvecklingen?
Jag tror vi ligger bra till faktiskt, framförallt inom socialpsykiatri och inom missbruksvård tror jag vi har kommit en bra bit på vägen.

Hur ser du på brukarråd?
Brukarmedverkan är viktigt men sedan om man ska organisera det i brukarråd eller inte beror ju på vad man skall ha för verksamhet. Det är viktigt att brukare får komma till tals och det kan ske på olika sätt genom frågeformulär eller annan kontakt. Vi har haft brukare med från beroendecenter här i dag, direkt från avgiftningen.

Har de nationella riktlinjerna fått fäste i Karlstad? Jobbas det aktivt utifrån dem?
Man jobbar med att sprida dem men att säga att de fått fotfäste är att säga för mycket. Alla har nog hört talas om dem men det innebär ju inte att man jobbar konkret efter dem. Men vår målsättning är att alla ska göra det.

Det pratas en del om lagstiftning inom missbruksvård. Är det positivt tycker du?
Ja, det tycker jag, det är ju för att ge kommunen möjligheter, men också för att den enskilde brukaren ska känna rättssäkerhet och veta vad det är för spelregler som gäller.

Kan en klar och tydlig lagstiftning bespara kommun och landsting diskussionen om vem som bär ansvaret?
Ja, det tror jag. Genom en klar lagstiftning blir det klart och tydligt vem som är ansvarig.

Hur tror du det skulle se ut om all missbruksvård gick under en enda enhet i landet?
Man skulle ju slippa tjafset mellan kommun och landsting om det var samma pengapåse, men hur det skulle gå att genomföra rent praktiskt vet jag inte. Det viktigaste är ju att man kan samarbeta.

Tycker du dagen fallit väl ut?
Jag tycker det har varit spännande grejer som kommit fram. Speciellt de praktiska exemplen. Sedan är det intressant att de små kommunerna får chansen att visa upp sig. Så dagen har varit bra för alla parter.

Text: Thomas Andersson