Vi har hål inom oss som vi gör allt för att fylla. Allt för att slippa konfronteras med de verkliga orsakerna. Sanningar skapas i våra huvuden med hjälp av de fakta som vi tror att vi har, fakta som vi skapar i våra huvuden utifrån egna tolkningar av fragment runt omkring oss. Istället för att ta reda på varför så drar vi egna slutsatser som ofta är långt ifrån verkligheten.
Helheten är inte väsentlig, det viktiga är vår egna överlevnad.
Går vi bara ner de där kilona så favoritbyxorna återigen kan knäppas så kommer ju allt bli så mycket bättre, det skulle lösa alla bekymmer. Dieter och svält, hetsätning och träning – jakten på perfektion hetsar, hålet måste fyllas, till vilket pris som helst.
Vi omger oss med andra människor dygnet runt för då slipper vi möta vårt inre och varför påminnas om vi kan låta bli? Vi isolerar oss i våra lägenheter för att slippa möta världen som gör hålen så påtagliga; det som inte syns finns inte.
Unnar oss en öl efter dagens slut som lätt blir en till. Och ännu en. Slutar räkna dem i takt med promillehöjningen och det säger sig ju självt att ett skvalpande hål är tusen gånger bättre än ett tomt. Dricker oss till okänslighet och säkerhet, till glömska och bedövning.
En joint framför TV:n på kvällen – Livet är ju trots allt inte så tokigt och shit vad bra den här låten är och jävlar vad det vore gott med en chokladkaka och en påse chips men orka resa sig ur soffan för att gå till affären och det behövs ju faktiskt inte heller för pizzerian har ju hemkörning och fan vad rolig den där Frank Andersson ser ut när han försöker dansa och var kom alla dessa gäspningar ifrån?
Helg, fest, umgänge och skratt – snörvlande näsor och blanka ögon är ju ändå så vanligt nu i förkylningstider så vi kan gott unna oss en sniff till. Störst, bäst och vackrast virvlar vi ut på dansgolvet och vi är för stunden lyckligast i världen och det där med morgondag har vi ändå aldrig riktigt förstått.
Vi spyr galla om de kring oss, de vi kallar våra vänner, när de inget hör. Allt för att själva få känna oss lite bättre, lite starkare. Ibland låter vi t o m vår bästa väns partner fylla våra gapande hål i själen. Det som ingen vet…
Partners avverkas på löpande band och vi jagar hela tiden den där känslan av eufori och nyförälskelse. På samma sätt använder vi oss av våra kroppar för att bli bekräftade – om han ligger med mig måste han ju tycka om mig. Eller?
Ställer jag bara upp på hans sjuka fantasier så kommer han ju att älska mig. Eller?
Ibland gapar hålet så stort att den enda utvägen för oss är att rent konkret fysiskt skada oss själva. Även smärta är ju en känsla som går att ta på. Ibland går vi i vår naivitet ett steg längre och fläker ut bilder av våra uppskurna armar på Internet. All form av bekräftelse är ju bra bekräftelse.
Kanske är det dags att börja prova på en ny metod? Kanske är det dags att helt enkelt börja våga stanna upp och lära känna oss själva? Att acceptera oss själva, vår omgivning och det vi inte kan förändra. Vara lite Zen. Koncentrera oss på här och nu och jobba på att förändra de bitar i våra liv som vi inte är tillfredställda med. Släppa taget om den/det som skapar obehag för oss.
Altruism i all ära men glöm inte bort egoismen.
Det är du som ska leva ditt liv.
Det är du som bestämmer hur det skall se ut.
Ingen annan.
Text: Kajsa Jansson
ASP BLADET 