Etikettarkiv: Social Fobi

Välkommen till Ångestskolan

Ångestskolan
Ångestskolan

Ångestskolan är en nystartad webbsida av Eric Bergström, som riktar sig till människor med psykisk ohälsa och deras anhöriga. Där erbjuds webbkurser, e-böcker samt kortare videoklipp, rapporterar nyhetssidan 24Kalmar.

– Jag tror att jag har fyllt en roll som har saknats tidigare. Det är många som drabbas av psykisk ohälsa men som också har svårt att förklara och sätta ord på hur man känner. Med min hjälp blir det lättare att förstå och dela med sig av problemen, säger grundaren Eric Bergström.

Eric Bergström, som är 26 år, är hjärnan bakom Ångestskolan. Han har själv levt med social fobi och har bytt namn från Jonathan till Eric för att han tidigare hade rädslan för att stamma när han skulle säga sitt eget namn. På frågan varför Eric tror att så många lider av psykisk ohälsa svarade han följande:

– Idealet i dagens stressiga samhälle är att man ska vara väldigt social och utåtriktad. När man inte kan leva upp till det så mår man dåligt. Det bästa tipset jag kan ge är att man ska utbilda sig själv så mycket som möjligt, för att få kunskap och makten över sig själv. Då vågar man också prata om det, säger Eric avslutande till 24Kalmar.

Text: Per Fäldt
Foto: Jenny Sörlin


Du hittar Ångestskolan här:
www.angestskolan.se

Vad är generaliserat ångestsyndrom (GAD)?

IMG_3733Generaliserat ångestsyndrom är en psykisk störning som ger den drabbade både fysiska och psykiska symtom, som påverkar livet negativt i hög grad.

Ångest och oro tillhör livet. De flesta av oss har någon gång känt oro och ångest inför, under eller efter en svår händelse eller jobbig situation. Men när ångest och oro blir ett ofta återkommande hinder i vardagen kan det vara ett tecken på generaliserat ångestsyndrom.

Diagnos
1980 infördes begreppet GAD, generaliserat ångestsyndrom. En psykisk störning som inte har en tydlig orsak eller fobi, som vid till exempel tvångssyndrom, posttraumatiskt stressyndrom, agorafobi och social fobi. Tidigare kallades det diffus ångest. För att ställa diagnosen GAD får den som söker vård svara på ett antal frågor om fysiska och psykiska symtom. Kriterierna är att patienten ska haft en överdriven ångest och oro under häften av dagarna i sex månader, samt minst tre fysiska symtom utifrån en lista i frågeformuläret. Många som fått diagnosen GAD har i första hand sökt vård för de fysiska symtomen.

Symtom
Ångest är en ofarlig men mycket stark och obehaglig känsla av att vara väldigt rädd. Vid en ångestattack följer också fysiska symtom som hjärtklappning, svettningar, illamående, tunnelseende. Vårt sympatiska nervsystem blir aktivt och vi vill fly eller kämpa. För en vanlig människa kommer den känslan bara vid tillfällen som är förenat med fara eller traumatiska händelser och går sedan över. En person med GAD känner oro och ångest dagligen. Orsaken till ångesten växlar ofta och kan vara svår att förklara. Därav den tidigare benämningen diffus ångest. Ångesten tar mycket kraft och energi. En person med generaliserat ångestsyndrom är ofta lättirriterad, trött, har svårt att koncentrera sig och kan känna sig deprimerad. Huvudvärk, muskelspänningar, orolig mage, hjärtklappning, sömnproblem är vanliga fysiska symtom. De flesta som lider av GAD har någon gång upplevt att personer tycker att de oroar sig i onödan och bör ”skärpa till sig”.

Orsak
Som vid de flesta ångestsyndrom är stress och sårbarhet en utlösande faktor. Traumatiska upplevelser kan också vara en katalysator. De flesta utvecklar GAD redan i tonåren eller i början av vuxenlivet. Man tror att 30 procent är ärftliga faktorer och 70 procent beror på påfrestningar och erfarenheter under livets gång. Kvinnor drabbas oftare än män och i Sverige lider cirka en halv miljon av generaliserat ångestsyndrom.

Behandling
Generaliserat ångestsyndrom är svårbehandlat på grund av den skiftande ångesten. Kognitiv beteendeterapi (KBT) är dock en behandlingsform som har visat positiva resultat för patienter med GAD. Patienten lär sig känna igen sina irrationella tankar och accepterar att de bara är tankar. Patienten lär sig också mottankar och andra verktyg som avslappnings- och andningsövningar för att hantera ångesten.

En annan behandlingsform som visat goda resultat, och ofta kombineras med KBT, är medicinering med selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) eller serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmande medel (SNRI). Ibland kombineras även dessa. Bensodiazepiner (Sobril, Stesolid med flera) har god effekt mot ångest men det finns en stor risk för beroende av dessa mediciner. Bensodiazepiner skrivs ofta ut vid insättning av SSRI eller SNRI då ångesten initialt ofta förstärks. Med en optimerad medicindos och terapi kan en person som har diagnosen GAD bli symtomfri under en lång period.

Text: Ylva Alsterlind
Illustration: Martin Bäckström-Ledin
Källa: Svenska Ångestsyndromsällskapet (ÅSS), 1177 Vårdguiden

Lämna mig inte – jag är så ensam

Stabil instabilitet är en bra sammanfattning om vad borderline personlighetsstörning karakteriseras av. Personerna kan vara utåtagerande och oberäkneliga med ett stökigt beteende. Men också väldigt kärleksfulla och varma.

Borderline är inte en sjukdom utan en personlighetsstörning. En personlighetsstörning är när din personlighet så kraftigt avviker från normen att du får problem i vardagen. Diagnosen ställs inte före personen är 18 år eller äldre, då personligheten formas i ungdomsåren. Borderline börjar ofta i tonåren eller i tidig vuxen ålder, men man kan bli frisk från det och avdiagnosticeras.

Borderline betyder gränsland och omnämns ibland som området mellan lättare och svårare psykiska problem. Namnet borderline började användas tidigt 1900-tal och trots att man inte längre räknar det som ett tillstånd i gränsen mellan neuros och psykos, så har namnet behållits i diagnosmanualen DSM-IV. I den andra manualen, ICD-10, kallas diagnosen Emotionell instabil identitetsstörning.

Borderlinepersonen är splittrad, hon vill ha kärlek, vilken är snabb och stormande med lika snabba avslut med skarp nedvärdering. Hon klarar ofta inte av att vara i ett längre förhållande, i hennes rädsla att bli övergiven kan partnern kvävas av överdriven kärlek. Hon missförstås ofta och kan uppfattas som manipulativ och överdrivande. Jag skriver hon, då tre gånger fler kvinnor än män diagnostiseras med borderline. Borderlinepersonen har en svartvit syn på omvärlden och personer kring henne, hon ömsom älskar andra med mycket värme och ömsom hatar hon dem, vilket försvårar både sociala kontakter och en stabil terapeutisk relation.

Klicka på bilden för att se den i naturlig storlek
Klicka på bilden för att se den i naturlig storlek

Självskadebeteende  Det som kanske mest brukar förknippas med borderline är självskadebeteende, alltså att exempelvis skära, rispa eller bränna sig själv, utsätta sig för riskfyllda situationer, uppvisa suicidala gester, alltså beteenden som personen garanterat inte kan dö utav, till exempel strypa sig med en strumpa, som kan vara ett symboliskt självmordsförsök. Personen kan även hota med självmord: ”får jag inte en ny dator så tar jag livet utav mig”, vilket gör att de kan uppfattas som manipulativa.

Självskadebeteendet har många orsaker, t.ex. att bli lugn, att komma ur sitt disassociativa tillstånd eller att bestraffa sig själv. Man kan också göra det för att förflytta en svårhanterlig psykisk smärta till en mer hanterlig fysisk smärta. Det är svårt för en person som inte skadar sig att förstå den enorma ångest som ligger bakom beteendet.

Borderlinepersoner upptar mycket tid och resurser inom vården. 10-20% av dem med borderline dör som resultat av självmord, om den är kombinerad med missbruk är risken ännu högre. 1-2% av befolkningen har borderline och en av fyra av dem som är inlagda på psykiatriska vårdavdelningar har diagnosen. De självskadande beteendena kan vara impulsiva, eller komma i korta perioder av nedstämdhet, irritabilitet och/eller ångest, några som hos borderlinepersonen, till skillnad från den med bipolärt syndrom, kommer i korta intensiva perioder om några timmar till några få dagar. Karakteristiskt är även den kroniska tomhetskänslan som är kvar trots alla utsvävningar.

Vid stress eller kriser kan hon få paranoida tankegångar och dissociation, där personen kan få ett tillfälligt sammanbrott. Man får svårt att skilja på jaget och omgivningen, minnet, medvetandet och tänkandet. Personen är mycket instabil i humör med snabba stormande affektutbrott, som kan te sig oförståeliga för andra som inte alltid förstår vad som triggat situationen. Personen kan explodera plötsligt av ilska och ha svårt att kontrollera sig i ilskan, vilket kan leda till upprepade slagsmål.

Hon är impulsiv och svajande i sin självbild, vilket kan leda till ogenomtänkta relationer och sexuella kontakter. Hon kan även ha instabil och impulsiv identitetskänsla, vilket gör att hon snabbt kan skifta mellan intressen, stilar och grundläggande åsikter. Exempelvis kan detta ta sitt uttryck i vårdslöshet i trafiken, användande av droger, hetsätande, att kasta saker i väggen och utsvävande shoppingbeteende, med problem med den personliga ekonomin som följd. Personerna har ofta djupa självantaganden, till exempel att hon inte är bra eller förtjänar att älskas, de är också väldigt känsliga, minsta sak kan krackelera hela deras värld.

Borderline kan ofta innebära en samsjuklighet med social fobi, depression, panikångest, bipolär, ADHD och allvarliga depressioner. Det finns ingen medicin specifikt mot borderline, men det finns för enskilda symtom, där lugnande, antidepressiva och/eller neuroleptika kan användas. Det finns en terapi, dialektisk beteendeterapi (DBT) som används framgångsrikt, som är speciellt framtagen för borderline, där personerna får lära sig konkret hur de kan hantera känslor, någonting som är bra, då de har svårt att förvandla intellektuella idéer till verklighet.

Text & illustration: Maria Lundby Bohlin

Tankar om arbete och arbetslöshet

Under ett års tid varit har jag varit utan arbete. Jag har varit arbetslös tidigare men inte under så lång tid. Ett år en lång tid när dagarna och veckorna flyter i varandra. Under den här tiden har jag funderat mycket över arbete och arbetslöshet. Det är ju oftast det som upptagit mina tankar eftersom man har för mycket tid över. Jag tänkte här ta upp problematiken kring dessa problem.

Vad är arbete?
Man kan fråga sig vad arbete är. Enligt Wikipedia definieras arbete som en aktivitet som skapar ekonomiskt värde i form av varor och tjänster. För att ett samhälle ska fungera är arbete en förutsättning. Under kristider när arbetslösheten stiger blir samhället satt under press. En press som leder till utanförskap och i sin tur kan leda till psykisk ohälsa.

Arbete är något som de flesta tar för givet, något som bara finns där under trettio, fyrtio kanske femtio år av livet. Du vaknar på morgonen, går upp, äter, klär dig och tar dig till ditt jobb. Efter åtta timmar är du tillbaka hemma igen för att en stunds vila och sedan börjar proceduren om igen nästa dag. Under ett arbetsliv upprepas denna process tusentals gånger. Det kan synas vara ett evigt kretslopp, ett ekorrhjul som aldrig slutar. Men trots det synbart tröstlösa, inger tillvaron en trygghet. Varje dag vet du vad som väntar. Det finns inga osäkerhetsfaktorer som stör tillvaron.

Arbetskulturen
Kulturen spelar en stor roll för hur vi förhåller oss till arbete. Under lång tid har det svenska samhället präglats av den protestantiska arbetsetiken som menar att arbete är en moralisk plikt. Det är viktigt göra ett gott arbete för att tjäna sitt uppehälle.

In i gråzonen
Att vara arbetslös sätter livet i ett annat perspektiv jämfört med ett liv som är inordnat utifrån ett arbete.  I ett s.k. normalt liv där arbetet är den självklara medelpunkten finns tydliga skillnader mellan arbete och fritid.  Arbete och fritid är två skilda delar där båda är beroende av varandra.
Av egen erfarenhet vet jag att hur svårt det är att finna motivationen i vardagen när tillvaron blir en gråzon. Med gråzon menar jag att det inte går att inordna tillvaron på ett bra sätt, allt flyter samman till en grå massa. När du har ett arbete att gå till finns inte gråzonen. Helger och övrig ledig tid känns då mycket mer värdefull.

Utanförskap
Arbetet definierar vem man är. När jag träffar en person för första gången kommer alltid frågan vad man jobbar med. Om man är arbetslös kan den frågan vara jobbig att svara på. För egen del är har jag fått den frågan många gånger. Jag brukar svara som det är även om det ibland tar emot. Den frågan belyser utanförskapet på ett tydligt sätt. Om jag hade ett jobb skulle samtalet handla om mina arbetsuppgifter men istället beklagar sig den man pratar med över min situation. I sig kan det vara skönt att någon bryr sig men helst vill jag tala om att jag trivs på mitt jobb och jag gör något som är meningsfult för mig.

Om man identifierar sig med sitt jobb, vad identifierar man sig med om är arbetslös? För de som har många kompisar och är engagerande i exempelvis föreningsliv kan det fungera som ett substitut för vad ett arbete kan ge. Men om man inte har så många eller inga sociala kontakter kan utanförskapet fördjupas. I värsta fall kan det leda till social fobi, isolering och ångest.

Vägen tillbaka
En väg tillbaka, hur kan den se ut?  På den frågan finns inget enhetligt svar. Vi är ju alla olika med olika vägar att ta. Den mänskliga kontakten tror jag är mycket viktig för att kunna komma vidare. Det är lätt och bli isolerad och apatisk om man inte får mänsklig kontakt.

Text: Henrik Sjöberg

Dystymi – den okända sjukdomen

Dystymi är en förstämningssjukdom som enklast beskrivs som en mild men ständigt pågående depression. Orsaken till sjukdomen är okänd, men sannolikt ligger ett flertal verkande (och samverkande) faktorer bakom, så som kronisk stress, social isolering eller jobbiga uppväxtförhållanden. Människor kan leva i decennier med problemet, i värsta fall livet ut.

Personer med dystymi känner sig ofta otillräckliga, deras svaga självkänsla och dåliga självförtroende leder till låga förväntningar på vad tillvaron har att erbjuda. Sjukdomen debuterar ofta i tidiga år, då den gradvis kommer smygande och med tiden negativt påverkar både självbild och personlighetsutveckling. När dystymin bryter ut tidigt i livet tenderar både den drabbade såväl som omgivningen att tro att symtomen är individens naturliga personlighetsdrag, och svårmodet blir så normaliserat att man tror att det är så livet ska vara. Konsekvensen blir att diagnos och behandling fördröjs.


Tillvaron blir en kravfylld jämmerdal där de få existerande glädjeämnena näppeligen motiverar till en ljusare livssyn. Emellanåt kan man uppleva begränsade perioder av bättre humör, men ångesten kommer alltid tillbaka, det ständigt pyrande problemet hämmar dystymikerns förmåga att leva som man önskar.

Dubbel depression
Dystymi har stora likheter med egentlig depression och att skilja dem åt kan vara svårt. Den stora skillnaden ligger i att dystymin inte är lika förlamande, men även att den egentliga depressionen är av övergående natur.

Människor med dystymi kan även drabbas av så kallad dubbel depression, det är när sjukdomen djupnar till en egentlig depression – och det blir omöjligt att skilja sjukdomarna åt – när sedan depressionen avklingat finns dystymin fortfarande kvar. Även om dystymi traditionellt ansetts mindre allvarlig än egentlig depression kan ett ständigt pågående lidande ha svåra konsekvenser, obotad leder den bland annat till förhöjd självmordsrisk.

Liksom andra depressionssjukdomar som debuterar i unga år är dystymi kopplad till andra problem, exempelvis psykosomatiska besvär som huvudvärk och magont, dessutom kan så många som femton procent av dystymikerna ha ett alkohol- och narkotikamissbruk.

Social fobi vanligt bland dystymiker

Ångestsyndromet social fobi är vanligt bland dystymiker. De har svårt att finna sig till rätta, obekväma med sin omgivning orkar man aldrig slappna av och undviker helst att delta i sällskapslivet.

Undersökningar på denna grupp visar att även om man oftast har sociala relationer så investeras en stor del av energin åt arbete, vilket lämnar begränsat utrymme för ett socialt liv. På jobbet har man dock lätt för att spilla tid på oväsentliga småsaker, man är oflexibel och på grund av svårigheter att kunna prioritera växer berget av ärenden som ska utföras. Men det finns trots allt dystymiker som når framgång, men detta genom en kombination av självkritik och dåligt samvete, vilket man kompenserar med hårt arbete.

Siffran på antalet dystymiker i totalpopulationen varierar mellan fyra och tio procent, och sannolikheten att drabbas är dubbelt så stor för kvinnor som för män.

Diagnoskriterier
Diagnosen dystymi blir ställd när en vuxen individ uppvisat en kronisk nedstämdhet under minst två års tid (nedstämdhet under större delen av denna tvåårsperiod), dock utan att man har haft några akuta depressionsperioder, i kombination med minst två av följande sex symtom på nedstämdhet:

  • Minskad eller ökad aptit
  • Perioder av onormalt lite eller onormalt mycket sömn
  • Brist på energi (svaghets- eller tröghetskänsla)
  • Att man nedvärderar sig själv
  • Obeslutsamhet eller koncentrationssvårigheter
  • Hopplöshetskänslor

För barn och ungdomar räcker det med att uppvisa symtomen under ett års tid för att kunna ställa diagnos. Hos dessa är attribut som otålighet och retlighet utan någon egentlig nedstämdhet tecken på dystymi, och kallas då dysfori.

Orsaker
Orsakerna till att människor blir dystymiker är komplexa, men en otrygg barndomsmiljö är dock något som ofta bäddar för att människor inte klarar av att hantera kriser och motgångar i vuxenlivet.

Det finns även människor med vissa personlighetsdrag som löper större risk än andra att drabbas av dystymi och depressionsbesvär, dels personer med så kallad astenisk läggning, dels personer med pessimistisk läggning.

En asteniker är en blyg och osäker person som inte vågar hävda sig i sällskap med andra. I sitt arbete är de mycket noggranna men också stresskänsliga, vilket leder till att de lätt blir uttröttade och riskerar drabbas av utbrändhet. På grund av sin dåliga självkänsla vågar de inte ta initiativ av överdriven rädsla för misslyckanden och besvikelser. Deras blyghet leder till social isolering vilket givetvis ökar sannolikheten för att de utvecklar en depression.

Pessimisten är på kant med tillvaron. Ständigt missnöjd och irriterad över att människor i deras omgivning inte förstår deras behov.

Omvärlden tolkas alltid i negativa termer och man har svårt att njuta av livet, familjen och eventuella framgångar. Denna läggning är mycket utbredd bland de som lider av dystymi. Det finns även kemiska orsaker bakom dystymi och depression.

Under depressionstillstånd utsöndrar hypofysen mindre mängder av signalsubstansen serotonin, vilken spelar en stor roll för människans förmåga att uppleva välbefinnande.

Vid serotoninbrist blir man nedstämd, ångestfylld och lättirriterad.

Behandlingsformer
Dystymi behandlas för det mesta med SSRI-preparat (för att stimulera blodets serotoninhalt) i kombination med stödsamtal hos kurator eller, i de svårare fallen, kognitiv beteendeterapi (KBT) hos en psykolog.

Att enbart behandla med läkemedel har visat sig ge mindre god effekt vid dystymi, det är dock bättre att enbart medicinera än att endast gå i psykoterapi. För yngre patienter rekommenderas enbart psykologiska behandlingsformer. Behandlingstiden vid dystymi tar allt som oftast flera år.

Den okända sjukdomen

Ett stort problem för dystymiker är sjukdomens relativa anonymitet, de drabbade vet inte själva att de lider av en sjukdom, okunskapen finns även inom sjukvården, där man ofta misslyckas man med att identifiera grundorsaken till de hjälpsökandes besvär.

Primärvården behöver en utbildningsinsats för att kunna lära sig att upptäcka problemet i mötet med patienten, och dessutom kunna skilja på dystymi och andra förstämningsbesvär. Ökad kunskap är givetvis också nödvändig för att upptäcka och behandla sjukdomen i ett så tidigt skede som möjligt.

Text: Christer Jansson

Social Fobi

social fobi web

Social fobi klassificeras som ångestsyndrom och är en av de allra vanligaste psykiska störningarna. Fobin innebär att den drabbade upplever en irrationell rädsla och ångest vid sociala situationer eller prestationssituationer där man utsätts, eller riskerar utsättas, för andra människors kritiska granskning. Man ska inte förväxla social fobi med vanlig blyghet, en känsla som väl de allra flesta människor har erfarenhet av.

Länge sågs tillståndet som ett excentriskt personlighetsdrag (blyghet, skygghet, rampfeber), och inte förrän under 1980-talet blev social fobi en etablerad psykiatrisk diagnos. Tidigare fick de drabbade diagnoser som erytrofobi (rädslan att rodna), självosäkerhetsneuros, ångestneuros m.m. Siffran på hur stor procentandel som lider av social fobi varierar, sanningen tycks ligga i trakterna runt 10-15 %, och är något mer vanlig hos kvinnor än hos män.
Det finns två varianter av social fobi; dels isolerad/specifik social fobi, dels generaliserad social fobi.
Isolerad/specifik social fobi innebär att man känner rädsla för vissa typer av sociala situationer, vanligen att vara tvungen att tala inför en grupp eller exempelvis äta en måltid i offentlig miljö. Generaliserad social fobi innebär ångest i de allra flesta situationer som innebär kontakt med andra människor.
Olustkänslor inför framträdanden, som att hålla föredrag eller uppträda på en scen, är inget ovanligt. Diagnosen isolerad/specifik social fobi blir inte aktuell förrän en person inte längre klarar av sin uppgift och situationen rent praktiskt påverkar individens förmåga att sköta sitt arbete (eller andra specifika besvär som påverkar fobikerns liv i menlig riktning). Dock kan den som besväras i isolerade situationer ofta leva ett hyggligt liv, där man bildar familj, arbetar och har ett umgängesliv. De som lider av generaliserad social fobi har en tuffare situation. De lever ofta isolerade, utan vänner, oförmögna att etablera relationer eller på ett bra sätt kunna hantera ett yrkesliv. Cirka 3 % av socialfobikerna har den generaliserade formen av fobin.

De besvär social fobi ger upphov till kan delas in i fyra olika undergrupper

1) fysiologiska

2) tankemässiga

3) känslomässiga

4) beteendemässiga

De fysiologiska reaktionerna manifesterar sig i att man rodnar, får darrningar, huvudvärk, andnöd och hjärtklappning m.m. Tankemässiga besvär är hos socialfobiker ofta överdrivna och orimliga tankar om hur omgivningen uppfattar honom/henne; ”De tycker att jag är konstig”, ”Alla skrattar åt mig”, ”Man kan se att jag är rädd”. De känslomässiga reaktionerna yttrar sig i form av panikattacker, rädsla, nervositet och känslor av pinsamhet m.m. De beteendemässiga reaktionerna visar sig i att man försöker undvika det man finner obehagligt. Man håller sig i bakgrunden, drar sig undan, är tyst.
Social fobi innebär oftast ett långvarit lidande som präglat de drabbades liv sedan ungdomsåren. Flera vetenskapliga studier visar att nästan vart tionde barn kan diagnostiseras med syndromet, vilket den vuxna omgivningen ofta är omedveten om, inte minst skollärare. Sannolikt finns ett flertal samverkande faktorer bakom problemkomplexet. Besvären debuterar ofta i 15-20-årsåldern, då man ska börja ha ett socialt liv utanför familjens värld. Vuxna med social fobi är ofta ovetande om att deras problem startade redan under tonåren.
Att omgivningen för det mesta är okunnig om att en person lider av social fobi beror på att personen lärt sig dölja problemet. För att undvika hamna i en för fobiker besvärlig situation
utvecklas en förmåga att alltid ha ursäkter och undanflykter till hands. Man söker undkomma de saker man fruktar, detta leder dock endast till ett vidmakthållande av beteendet. När socialfobikern upplevt något obehagligt ältar han/hon de jobbiga detaljerna om och om igen. Känslan av otillräcklighet dröjer sig kvar och leder till förväntan på fler misslyckanden när man åter ska konfronteras med nya sociala interaktioner.
En drabbad person planerar ofta sin tillvaro för att undkomma ångestframkallande situationer. Då fobikern hela tiden känner sig iakttagen och granskad, kan småsaker som att handla mat eller hämta in posten bli till stora projekt som uthärdas under stark press. Att känna att man inte klarar av att kontrollera sin ångest i lägen som andra tycker är vardagliga är betungande. Tankarna uppfylls av ångest och skamkänslor, och problemen leder ofta till att man avslutar eller avbryter relationer, studier och umgängesliv. Man slutar att svara i telefonen.
Eftersom socialfobikern domineras av sin ångest förmår han/hon inte göra sig själva rättvisa i det sociala spelet. När en drabbad försöker passa in i mönstret blir de oftast så fokuserade på sig själva (sina tankar och reaktioner) att de istället gör ett dåligt intryck på omgivningen. Ironiskt nog uppnår de då en rakt motsatt effekt mot den de tänkt. Exempelvis kan sociala fobiker ha svårt med att hålla ögonkontakt, vilket gör att de riskerar att blibetraktade som arroganta och ointresserade.
Social fobi är tyvärr ett svårbehandlat syndrom där behandlingsresultaten ofta är otillräckliga, oavsett metod. I Quality of Life studier där man jämfört grupper med social fobi mot kontrollgrupper, visar sig socialfobikerna på många olika sätt ha en mycket sänkt livskvalitet. De är ofta ensamstående, oftare skilda eller separerade. De har sämre yrkeskarriärer, lägre genomsnittsinkomst och har svårt att få ett arbete som motsvarar deras verkliga kompetensnivå. Runt en fjärdedel använder alkohol för att dämpa oroskänslor vilket ofta leder till missbrukssituationer. Ungefär hälften drabbas av behandlingskrävande depressioner och sociala fobiker konsumerar mer sjukvård än genomsnittsmedborgaren.
Det finns ett flertal behandlingsmetoder mot social fobi, både terapeutiska och farmakologiska. Många gånger inleds en medicinsk behandling i och med man söker vård för depressionsbesvär, då läkemedel ofta sätts in för att häva depressionen. De idag vanligaste antidepressiva läkemedlen är de så kallade SSRI-preparaten (t. ex. Seroxat, Zoloft, Cipramil), som visat sig effektiva mot ångest- och paniksyndrombesvär. Effekten hos preparaten är dock varierande, och patienten kan få pröva sig fram till det som fungerar bäst för individen. Hävandet av depressionen går oftast snabbare än att få en farmakologisk effekt mot själva fobin, patienten får vara beredd på en lång behandlingstid. Läkemedelsbehandling har dock nackdelen att besvären ofta kan återkomma efter avslutad behandling. SSRI-preparaten utvecklades för att få fram skonsammare alternativ till de äldre antidepressiva medicinernas ofta obehagliga bieffekter.
Många psykiska besvär tros ha sin grund i en obalans i mängden monoaminer i hjärnan. Monoaminer är en grupp substanser, både signalsubstanser (t. ex. serotonin) och hormoner, som utgörs av en molekyl med en (1) amin. SSRI verkar endast mot serotoninet i hjärnan, där det fyller en viktig funktion för individens välmående.
Vid isolerad/specifik social fobi kan man behandla med betablockerare, detta dämpar kroppsliga manifestationer av ångest. Även lugnande medel används emellanåt, men brukas med stor försiktighet då patienten riskerar bli beroende av medicinen. De irreversibla monoaminoxidashämmarna (MAO-hämmare) är ett licensierat preparat som visat sig vara det mest effektiva läkemedlet man känner till mot social fobi. Dessa får dock endast skrivas ut till pålitliga patienter av psykofarmakologiskt kompetenta psykiatriker.
Den terapeutiska behandlingsmetod som idag anses ge bäst resultat vid social fobi är kognitiv beteende terapi (KBT). Denna terapiform går ut på att försöka förändra patientens tankemönster, vanor och beteenden. Metoden går ut på att patienten i nära samarbete med terapeuten konfronterar problemet ett steg i taget. Enligt en uppgjord handlingsplan utsätts/utsätter sig patienten för jobbiga situationer där obehagsgraden eskaleras, allt för att lära honom/henne att de klarar av saker som de tidigare ansåg var oöverkomliga. KBT-terapi har visat sig ge mer bestående resultat än medicinsk behandling.
Det finns numer även en kirurgisk metod för behandling av social fobi. Genom en titthålsoperation blockeras vissa nerver intill ryggraden, detta för att minska effekten av ångestsymptomen. Åtta av tio patienter som genomgått ett sådant ingrepp märkte en förbättring.
Den som vill lära sig mer om social fobi har ett rikt utbud på nätet. Psykoterapeuten Anna Kåvers bok; ”Social fobi – att känna sig granskad och bortgjord” är rekommenderad läsning för både drabbade och anhöriga.

Text: Christer Jansson  Foto: Per Rhönnstad