Etikettarkiv: social kompetens

Godkänt på Facebook?

Okej Facebookare. Jag har funderat mycket på just Facebook. Inledningsvis vill jag nämna att jag har ett vanligt Facebook-konto samt en Facebook-sida där jag postar egengjorda seriestrippar. För mig känns det här med sociala medier rätt avtändande och, ja… platt.

Men det är också genom ögonen på någon som tecknar satirserier vilka ibland kan vara ganska vågade, och har just Facebook som huvudforum. I teorin är ju detta ett ypperligt ställe att nå ut till folk utan kostnad. Men vad händer om materialet man postar ibland inte är ”rumsrent”?

Vad ska andra tro?
Vi vet väl alla att många skräddarsyr sina Facebookaktiviteter och därmed bilden av hur de vill att andra ska uppfatta dem. Detta bör då leda till att man i allmänhet blir väldigt feg och selektiv i det man lägger upp, delar och gillar. Man vill ju inte riskera att någon av sina ”vänner”, kollegor eller varför inte chefen ska tro att man gillar nåt som kan vara konstigt, stötande eller tvivelaktigt – fast man egentligen kanske gör det. Det blir ett slags strategiskt gillande och postande. Lustigt, harmlöst och knasigt är okej, så länge det är safe. Inget får riskera att rasera bilden man byggt upp om sitt liv och sina värderingar.

Riktigt trist om det är så att man måste skala bort sådant man tror inte passar sig men som man egentligen gillar eller tycker är intressant, av rädsla för att någon annan ska höja på ögonbrynen på fel sätt. Anpassat, tillrättalagt och rentav torftigt om jag får säga mitt.

Gilla eller inte gilla
Visst kan det kännas otacksamt att lägga ner tid och arbete på egenproducerat material, lägga upp på Facebook för gratis läsning och sedan få förvånansvärt lite respons, när man via ingående statistik samtidigt kan se att väldigt många regelbundet läser. (Detta gäller främst mer vågat material). Kanske är det en liknande känsla för en musiker som spelar för en tyst publik, eller en tidning man läser i butiken men inte köper, nåt i den stilen.

Samtidigt som jag välkomnar Facebook som ett bra sätt att nå ut om man sysslar med kulturellt arbete, är det uppenbart att det finns många oskrivna regler för vad som är okej eller inte bland de flesta användare. Man har ju sin internetimage att tänka på. Sin framgångssaga och sociala kapital. Sitt CV. ”Vågar jag gilla det här när alla andra kan se? Är det här rätt marknadsföring för min person?” Ska man behöva degradera sitt innehåll till en slätstruken, framtvingat positiv, harmlös sörja som är designat att passa alla för att folk ska våga visa att de gillar det?

Detta handlar inte om missnöje, jag tycker det är skitkul att folk vill läsa mina serier, men förbryllas över att det är relativt sparsam interaktion med tanke på hur många som läser. När arbetet inte genererar några pengar blir lönen istället respons från läsarna. Åtminstone för mig.

Är du okej?
Jag är uppriktigt fascinerad av fenomenet Facebook, hur det används och hur det har kommit att spela så stor roll i våra liv idag. Sedan fattar jag ju att det är lite lotteri när man postar något. Det kan försvinna i mängden så man helt enkelt missar det. Kanske blir man bombarderad med så mycket material och uppdateringar att man inte orkar bry sig?

Sedan finns ju de som inte behärskar det sociala spelet, som inte har koll på alla oskrivna regler man förväntas kunna för att föra sig på godkänt vis. Personer som postar spontana, känslomässiga inlägg som på förhand inte är så noggrant kalkylerade. Passar de in i Facebook-kulturen? Det som skrivs på nätet finns ju där för alltid. Ska vi skämmas för och maskera vår egen personlighet av rädsla för att göra ett mänskligt, socialt snedsteg på nätet? Nätet som jag nog vågar påstå är och kommer förbli en hörnsten i våra liv.

Godkänt?
Kan det ligga något i mina spekulationer? Att Facebook-mentaliteten/kulturen inte passar sig för ”socialt osmidiga” och mer vågat material. Material som är okej att gilla hemma på kammaren bland sina nära, men inte okej bland alla bekanta ute på nätet. Vågar man inte visa offentligt att man gillar något som riskerar att vara obekvämt, eller är jag helt ute och cyklar? Vill vi hålla med varandra och tycka lika till varje pris? Vad är vi rädda för?

Jag återknyter till erfarenheterna med mina tecknade serier. Tycker man att de suger är det ju inte konstigt om man inte vill interagera, men många skickar uppskattande, privata meddelanden som förstärker kontrasten. Många läsare – liten interaktion. Inte så Facebookigt. Detta är mina erfarenheter och tankar kring vår tids nya sätt att kommunicera och interagera med varandra.
Hur skulle du beskriva Facebook? Gå in och säg din mening på ASP-Bladet, via vår hemsida eller ja, även på Facebook.

Text och illustration: Martin Bäckström-Ledin

 Läs gärna mina serier:

www.mblserier.se

A-Kursen

akursen

Ökad självständighet.

Niclas Modig är kursföreståndare för en ny kurs vid Molkoms folkhögskola som heter A- kursen den vänder sig till personer som har Aspergers syndrom eller Autism utan utvecklingsstörning. Kursens inriktning innebär att man får lära sig att ta hand om sitt eget liv, vilket resulterar i en ökad självständighet.

Kursen startade 2007 och det finns nio platser. Eleverna behöver träna sin sociala kompetens och en del vardags göromål som t ex. att betala räkningar och handla. Alla ämnen går ut på att lära sig hur omvärlden fungerar. Kursen leder till att eleverna får lättare att ta kontakt med andra människor.

Eleverna har ett eget internat där dom bor och där det finns fritidsledare dygnet runt. All personal på skolan har fått utbildning om funktionshindret. Innan kursen startade så var personalen på studieresa till andra folkhögskolor för att se hur det fungerade där med kursen. En del av personalen har även läst specialpedagogik på universitetet.
Kursen är ingen yrkesutbildning utan en språngbräda ut i livet säger Niclas. Eleverna kan söka en yrkesutbildning eller komplettera gymnasiestudierna efter kursen. Det man läser är bland annat Livskunskap som ger kunskap om det egna funktionshindret. Ett annat ämne är Vardagsmatematik som handlar om elevernas privata ekonomi. Ämnesvalet är grundat på studieresorna och kursen i specialpedagogik, säger Nickas. Får vi bara ut information om kursen så tror jag att det inte skall vara några problem med att få nya deltagare.

Kursen innehåller följande ämnen:

Livskunskap (ger kunskap om det egna funktionshindret)
Samhällsorientering (att förstå sin omvärld)
Friskvård
Hemkunskap
Vardagsmatematik
Färg & Form
Drama
Svenska

VAD ÄR EGENTLIGEN SOCIAL KOMPETENS?

manisko

Begreppet ”social kompetens” stöter man på allt oftare tycker jag. Oftast i samband med yrkesannonser som någonting meriterande. Att vara socialt kompetent har hög status i dagens samhälle.

Men vad innebär det att vara socialt kompetent, eller kanske snarare, att inte vara det? Är det geografiskt betingat; kan jag ha mer social kompetens i Peru än i Sverige, eller vara mer socialt kompetent på Herrhagen än på Våxnäs? Vad menas det egentligen med uttrycket social kompetens?

Handlar det inte om att vara allmänt trevlig och hygglig? Tänk dig följande: Kurt är på anställningsintervju och får frågan om han anser sig vara socialt kompetent. Kurt svarar:

– Jag vet inte vad det innebär, men min mor och jag brukar fika hemma hos mig på eftermiddagarna och vi har det ganska gemytligt tillsammans.

Visar inte Kurt med det svaret tecken på att han faktiskt är socialt kompetent?!

För mig verkar det som att vi lever i en trend i vår tillvaro där vardagliga företeelser ska kompliceras och låta mer akademiska. Istället för städare så är man hygientekniker, istället för butiksbiträde så är man kassaoperatör. Istället för att umgås med folk så utövar man sin sociala EQ. För vid sidan om sin kompetens att vara social, så ska man ha ett högt EQ. Istället för att säga: – Jag bryr mig om min nästa.

För det är ju ändå så; saker och ting blir inte mer annorlunda bara för att det får en finare etikett.

Text: Karl-Peter Johansson