Mycket har ändrats de senaste åren. Den svenska välfärdsmodellen känns inte lika säker som tidigare, detta trots att vi globalt sett fortfarande tillhör den övre toppen av världens bästa länder att bo i.
De senaste åren har de ekonomiska och sociala klyftorna ökat. Resurserna har krympts. Folk som inte har arbete blir utstämplade och hamnar på socialen.
Man kan nu skönja ett tudelat Sverige. Den ena delen befolkas av dem som kommit lite utanför, som har det kämpigt med att komma in i arbetslivet eller i utbildning. Och så har vi den andra, med dem som har sitt på det torra. De med fast arbete, som fått lite mer i plånboken. Dessa verkar enligt intervjuundersökningar må väl både fysiskt och psykiskt.
En annan bild av vårt land är att vi nationalekonomiskt inte går helt bra. Sverige har om inte rasat, så dock fallit på välfärdslistan bland världens länder. En del svenska företag, som närmast varit flaggskepp, har köpts upp av utländska aktörer. Statliga företag som tidigare gynnat Sverige har bytt ägare. Istället för att gynna landet så går vinsterna nu till ett fåtal.
En tydlig indikation av att detta rätt välmående land förändrats är att vi nu kan uppvisa så mycket mental och mänsklig ohälsa. Ungdomar har på de senaste fem åren mångdubblat användningen av antidepressiva läkemedel. Närmare 400 000 barn lever i så kallade dysfunktionella familjer, där alkohol spelar en dominerande roll. Ungefär var tionde svensk har problem med spriten och var fjärde pensionär känner oro och ångest. I Stockholms landsting är kostnaderna för psykisk ohälsa högre än dem för hjärt- och kärlsjukdomar. Var tredje svensk lever ensam, och så vidare…
Ger mindre skattepengar sämre välfärd? Själv är jag inte någon expert på dessa frågor men någon som forskat i ämnet är Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco. Han säger att den svenska välfärden kommer att rasa samman om inget görs de närmaste åren. Dagens lösningar håller inte när färre arbetar och fler blir gamla. Skatteutrymmet räcker inte till för att finansiera det sociala skyddsnätet.
Den svenska välfärdsmodellen bygger på att säkra individens trygghet vid bland annat sjukvård, tillgång till skola, hjälp vid arbetslöshet, hjälp vid funktionsnedsättning och ålderdom.
Enligt Wetterberg handlar det inte om en katastrof som inträffar imorgon, men om man bara blundar och väntar kan det komma att bli för sent att rädda den allmänna välfärden. Idag köper ju de som har råd allt oftare privata försäkringar vid sidan av systemet, som då gör att systemet får in mindre skatt.
Ta bara det här med bostäder. Tidigare ansågs bostad vara en social rättighet – nu är det mer en handelsvara. För mig verkar det som om ambitionerna steg för steg övergivits – utan att det öppet medges – för att få pengar till annat. Detta kan komma att ske på område efter område. Det känns som vi blir mer och mer likt USA, och är det landet så himla bra om vi vill ha ett Sverige med stark välfärd? Eller vill vi inte ha det längre?
Solidaritet är ett ord som verkar kännas mer och mer främmande för den nyrike svensken. (Med ”den nyrike svensken” så syftar jag på dem som fått typ 500 kr mer i plånboken efter skatt, men blivit blinda för att mycket annat nu kostar mer.) Så därför tänkte jag avsluta denna text med att förklara att ordet solidaritet betyder att man kollektivt, gemensamt tar ansvar för något, att man i egenskap av deltagande i en grupp verkar hänsynsfullt, utan egenintresse, för denna grupps bästa.
Text: C. Adrian Bild: Per Rhönnstad
ASP BLADET 