Kränkningar lika illa som mobbning

I Värmlands Folkblads artikel ”Nolltolerans mot kränkningar” tas det upp två olika kränkningstyper, den ena är kränkning inom skolan och den andra innefattar nätkränkning. VF nämner att kränkningar på sociala medier är lika allvarliga som all annan mobbning och att skolan alltid är skyldig att göra en utredning.

Barn- och elevombudet Caroline Dyrefors Grufman berättar att skolan har skyldigheter i och med att anmälningar från elever visar att kränkningarna sker både på nätet och i skolmiljön.

– Det är inte så att mobbning eller kränkningar sker separat från skolan. Ofta börjar det där och fortsätter kanske sedan på sociala medier när barnet kommer hem, säger Caroline Dyrefors Grufman till VF.

Hon säger också att om inte skolan uppfyller sin anmälningsskyldighet samt utreder och vidtar åtgärder mot kränkningar, så har vårdnadshavaren möjlighet att göra en anmälan till Barn- och elevombudet.
Caroline menar att det är lärarnas skyldigheter enligt lag att agera och anmäla.

– Det räcker med att en elev anser sig vara utsatt för kränkningar för att det ska göras en anmälan till rektorn.

I många fall har Skolinspektionen konstaterat att det finns skolor som brister i sitt arbete i att skapa trygghet. Om skolorna inte lever upp till kraven från inspektionen kan de som ansvarar för driften av skolan riskera att få betala skadestånd, enligt VF.

Text: Shanta Eriksson
Foto: Stefan Ek

Finland vill förbjuda alkoholreklam i sociala medier

I ASP Bladet nummer 7/2013 skrev undertecknad om att norska TV 3 har förbud mot alkoholreklam, medan svenska TV 3 tillåter den. Nu vill Finland följa efter Norge och förbjuda alkoholreklam i sociala medier, till exempel på Facebook. Sidan Pop Nad redogör för några av turerna i denna härva.

Enligt Pop Nad, vilket står för Nordens Välfärdscenter, är sociala medier en nattmara för folkhälsoorganisationerna och rena önskedrömmen alkoholindustrin. Den här debatten är inte aktuell, utan den har förts fram och tillbaka i flera år. Frågan har bollats mellan olika instanser i några år nu.

Champion är Eurocares benämning på länder som tar ansvar för välbefinnandet hos sina medborgare. I och med att Finland nu vill skriva om alkoholreklamlagstiftningen får de nu denna ”titel”. Detta är den näst högsta beteckningen ett land kan få. Enda länderna som har totalförbud, Norge och Island, är kungar. Debatten har böljat fram och tillbaka mellan den amerikanska kontexten visavi den europeiska. Amerikansk forskning visar att alkoholreklam ökar förbrukningen. Men yttrandefriheten gör att kontrollen av reklamen regleras mer eller mindre av industrin själv.

Ismo Tuominen, regeringsråd från social- och hälsovårdsministeriet säger att Finland har två vägar att gå; antingen ett totalförbud som i Norge, eller också att göra som i Grekland, där det knappt finns några restriktioner. När Finland införde en lag som förbjöd utomhusreklam, lyckades branschen införa ett undantag vid idrottsevenemang. Han försvarar inte undantaget, utan hävdar att det var ett resultat av en politisk kompromiss. En amerikansk forskare, David Jernigan, säger till Pop Nad, att undantag gör att reklamen flyttar på sig och företagen blir mer innovativa.

Kampen om utrymmet
Det som är intressant är att kampen tas upp mot reklam på sociala medier. Regeringsförslaget går ut på att förbjuda marknadsföring där konsumenterna uppmanas att dela visuellt eller skriftligt material. Tidigare var det lättare att se vem avsändaren av reklambudskapet var. Men hur är det nu när någon eller några laddar ner en bild eller film av sig själv/a när de är berusade och flaskan/burken på en alkoholfabrikants hemsida? Eller när användarna skickar reklamfilmer mellan sig på sidan? Ju mer reklamen engagerar, desto större är effekten, menar Tuominen.

Debatten följs med stort intresse av andra länder som överväger att förnya sin alkoholreklamlagstiftning. Jernigan hävdar att alkoholindustrin är bland de snabbaste att börja använda nya tekniker och kanaler i sin marknadsföring. Alkoholindustrin måste också ta ett egenansvar, säger Jernigan till sajten.

– Vi kommer alltid att vara beroende av att alkoholindustrin reglerar sig själva till viss mån. De är snabba på att hitta nya marknadsföringsstrategier och myndigheterna kommer alltid att vara steget efter. Men det är upp till myndigheter och allmänheten att bestämma ramen för industrin, avslutar Jernigan för Pop Nad.

Text: Liselotte Frejdig
Illustration: Janni Littorin

Pop Nad är en populärvetenskaplig webbplats för forskning inom alkohol och narkotika. De återfinns via följande websida:

http://www.nordicwelfare.org/popNAD/

Godkänt på Facebook?

Okej Facebookare. Jag har funderat mycket på just Facebook. Inledningsvis vill jag nämna att jag har ett vanligt Facebook-konto samt en Facebook-sida där jag postar egengjorda seriestrippar. För mig känns det här med sociala medier rätt avtändande och, ja… platt.

Men det är också genom ögonen på någon som tecknar satirserier vilka ibland kan vara ganska vågade, och har just Facebook som huvudforum. I teorin är ju detta ett ypperligt ställe att nå ut till folk utan kostnad. Men vad händer om materialet man postar ibland inte är ”rumsrent”?

Vad ska andra tro?
Vi vet väl alla att många skräddarsyr sina Facebookaktiviteter och därmed bilden av hur de vill att andra ska uppfatta dem. Detta bör då leda till att man i allmänhet blir väldigt feg och selektiv i det man lägger upp, delar och gillar. Man vill ju inte riskera att någon av sina ”vänner”, kollegor eller varför inte chefen ska tro att man gillar nåt som kan vara konstigt, stötande eller tvivelaktigt – fast man egentligen kanske gör det. Det blir ett slags strategiskt gillande och postande. Lustigt, harmlöst och knasigt är okej, så länge det är safe. Inget får riskera att rasera bilden man byggt upp om sitt liv och sina värderingar.

Riktigt trist om det är så att man måste skala bort sådant man tror inte passar sig men som man egentligen gillar eller tycker är intressant, av rädsla för att någon annan ska höja på ögonbrynen på fel sätt. Anpassat, tillrättalagt och rentav torftigt om jag får säga mitt.

Gilla eller inte gilla
Visst kan det kännas otacksamt att lägga ner tid och arbete på egenproducerat material, lägga upp på Facebook för gratis läsning och sedan få förvånansvärt lite respons, när man via ingående statistik samtidigt kan se att väldigt många regelbundet läser. (Detta gäller främst mer vågat material). Kanske är det en liknande känsla för en musiker som spelar för en tyst publik, eller en tidning man läser i butiken men inte köper, nåt i den stilen.

Samtidigt som jag välkomnar Facebook som ett bra sätt att nå ut om man sysslar med kulturellt arbete, är det uppenbart att det finns många oskrivna regler för vad som är okej eller inte bland de flesta användare. Man har ju sin internetimage att tänka på. Sin framgångssaga och sociala kapital. Sitt CV. ”Vågar jag gilla det här när alla andra kan se? Är det här rätt marknadsföring för min person?” Ska man behöva degradera sitt innehåll till en slätstruken, framtvingat positiv, harmlös sörja som är designat att passa alla för att folk ska våga visa att de gillar det?

Detta handlar inte om missnöje, jag tycker det är skitkul att folk vill läsa mina serier, men förbryllas över att det är relativt sparsam interaktion med tanke på hur många som läser. När arbetet inte genererar några pengar blir lönen istället respons från läsarna. Åtminstone för mig.

Är du okej?
Jag är uppriktigt fascinerad av fenomenet Facebook, hur det används och hur det har kommit att spela så stor roll i våra liv idag. Sedan fattar jag ju att det är lite lotteri när man postar något. Det kan försvinna i mängden så man helt enkelt missar det. Kanske blir man bombarderad med så mycket material och uppdateringar att man inte orkar bry sig?

Sedan finns ju de som inte behärskar det sociala spelet, som inte har koll på alla oskrivna regler man förväntas kunna för att föra sig på godkänt vis. Personer som postar spontana, känslomässiga inlägg som på förhand inte är så noggrant kalkylerade. Passar de in i Facebook-kulturen? Det som skrivs på nätet finns ju där för alltid. Ska vi skämmas för och maskera vår egen personlighet av rädsla för att göra ett mänskligt, socialt snedsteg på nätet? Nätet som jag nog vågar påstå är och kommer förbli en hörnsten i våra liv.

Godkänt?
Kan det ligga något i mina spekulationer? Att Facebook-mentaliteten/kulturen inte passar sig för ”socialt osmidiga” och mer vågat material. Material som är okej att gilla hemma på kammaren bland sina nära, men inte okej bland alla bekanta ute på nätet. Vågar man inte visa offentligt att man gillar något som riskerar att vara obekvämt, eller är jag helt ute och cyklar? Vill vi hålla med varandra och tycka lika till varje pris? Vad är vi rädda för?

Jag återknyter till erfarenheterna med mina tecknade serier. Tycker man att de suger är det ju inte konstigt om man inte vill interagera, men många skickar uppskattande, privata meddelanden som förstärker kontrasten. Många läsare – liten interaktion. Inte så Facebookigt. Detta är mina erfarenheter och tankar kring vår tids nya sätt att kommunicera och interagera med varandra.
Hur skulle du beskriva Facebook? Gå in och säg din mening på ASP-Bladet, via vår hemsida eller ja, även på Facebook.

Text och illustration: Martin Bäckström-Ledin

 Läs gärna mina serier:

www.mblserier.se

I avsaknad av bättre ton

Fenomenet näthat har på senare tid fått stort utrymme i media, speciellt efter Uppdrag gransknings program Män som näthatar kvinnor som sändes 6:e februari i SVT. Men vad menas med näthat?

Vad är näthat?

Det är personer som trakasserar, mobbar och hotar andra på internet. Det sker ofta i kommentarsfält i sociala medier, i artiklar, nätforum eller direkt till det utvalda offret i personliga mail.

Uppdrag gransknings reportage hade fokus på hur kvinnor i media hatas av män. Män som med extrema ordalag och grova sexuella inslag trakasserar och hotar. Givetvis är det inte bara kvinnor och offentliga personer som drabbas, eller att det bara är män som står för hatet. Även många privatpersoner kan vittna om påhopp på internet.

Vem hatar?

Vanliga ämnen som tenderar att generera mycket näthat är kvinnofrågor, invandring och muslimer. Spekulationerna haglar tätt, både vad gäller vilka som näthatar och varför. Många hävdar att det oftast är Sverigedemokraternas anhängare, eller ”fotsoldater” som de brukar kallas. Det kan nog ligga en del i den generaliseringen, men det vore också att kraftigt förenkla det hela.

Andra hävdar att det helt enkelt är (oftast män) som står utanför samhället och gemenskapen. Otrygga, besvikna och rädda människor som inte känner sig hörda och efterfrågade. En annan grupp kan vara ”vanliga” ungdomar som genom Internets anonymitet vill framföra sina åsikter och tankar om saker de bryr sig om. Varför deras kommentarer tenderar att bli hatiska, sexistiska och hotfulla är en annan fråga.

En förklaring kan vara just anonymiteten på internet. Vet ingen vem man är, samt att man saknar ett ansikte, en person framför sig när man pratar, är det klart det blir lättare att bre på. Diskussionsklimatet på Internet har också alltid varit mer grovt till att börja med. Lägg då till den eventuella sociala frustration och utanförskap personen känner i ett ständigt uppdaterande hav av information. Då gäller det att göra intryck, bli hörd. Den som skriker högst vinner.

Brott och straff?

Vidare finns ingen tydlig lagstiftning gällande dessa beteenden på internet, vilket också kan bidra till att man blir extra oaktsam. ”Du är så jävla ful och värdelös att jag kräks din slyna” skulle i juridisk mening kunna vara en förolämpning, men att det blir åtal är ytterst ovanligt. ”Jag ska skära halsen av dig och lämna kniven uppkörd i fittan” är dock ett solklart brott.

Att leda bevisen till en specifik gärningsman som uttryckt de olaga hoten är på flera sätt svårt. Hur ska man bevisa att just personen i fråga var den som satt vid datorn då hoten skrevs? Om hoten skett på exempelvis Facebook så krävs internationell rättslig hjälp eftersom verksamheten inte ligger i Sverige. Problemen är för svåra att lösa inom svensk lag. Det skulle krävas ett internationellt samarbete mellan polis och bolag som Facebook och Twitter i sådana fall.

Varför?

Många näthatare som konfronterats och ställt upp på intervjuer är allt från ungdomar, medelålders män och invandrare. De får frågan: varför? De flesta hävdar att det bara var på skoj, inte så allvarligt menat eller att de inte tänkte på hur den utsatte kan reagera.

Andra har mer politiska agendor. Folk som spenderar stor del av sin tid på forum och kommenterar allt de kommer över för att värva fler meningsfränder. De riktar sitt hat mot PK-media, som de ofta kallar det dominerande medieklimatet för. Där är siktet inställt på kvinnor, feminister, invandrare, muslimer och politiskt korrekta. Medias homogena fördömande mot dessa människor kan också förstärka avståndet mellan de båda. De upplever än mer att de inte blir tagna på allvar.

Värt att nämna är också de som hatar näthatare samt deras eventuella politiska agendor. Även de kan göra sig skyldiga till samma ton, men att de riktar sitt hat mot hatarna. En ond cirkel tycks uppstå under slöjan av cyberrymdens anonymitet. En ”bättre ton” på nätet är vad många efterfrågar. Hur man uppnår detta är en annan fråga.

Text och illustration: Martin Bäckström-Ledin