På jobbet: Cecilia Eriksson, Socialsekreterare på USB-enheten, Vuxenavdelningen

Nyfikenhet kring hur människor fungerar är själva grunden till varför Cecilia Eriksson har valt att jobba med det hon gör. På USB-enheten har hon därför hamnat rätt, och får här möjligheten att ständigt utvecklas.

Berätta om din bakgrund, hur kom det sig att du började arbeta som socialarbetare?

– Innan jag började studera till socionom jobbade jag inom vården, som vårdbiträde för handikappsomsorgen. Sen fick jag för mig att jag skulle bli lärare ett tag, men det visade sig att det skulle jag inte alls. Sedan 2006 har jag jobbat som socialsekreterare.

Vad har du för utbildningsbakgrund?

– I grund och botten är jag socionom och har en sådan utbildning. Men som så många andra har jag ändrat mig flera gånger i livet kring vad jag vill göra. Tidigare ville jag bli lärare och funderade även på att bli bagare. Jag studerade till undersköterska en tid och jobbade med det, men ändrade mig igen. Till slut blev det socionomutbildning, vilket var förutsättningen för mig att jobba här.

Fick du bra verktyg genom din utbildning?

– Det tycker jag. Men det är en sak att läsa om något och en annan att göra det. Det är svårt att föreställa sig hur det är att verkligen jobba med något förrän man gör det, hur allt är runtikring och hur det ser ut i verkligheten. Man plockar med sig kunskap längs med vägen. Man lär sig något vid varje tillfälle, då alla människor är olika.

Hur känner du att du har utvecklats sedan du började som socialsekretare?

– Om man lyssnar på andra är det klart att man utvecklas. Det vore nog svårt om man inte lärde sig nya färdigheter under tiden man jobbade, om det inte skedde något med en själv. Det tror jag är en förutsättning. Som tur är så händer det saker med en hela tiden. Man lär sig grejer; om så inte varje dag, så åtminstone varje vecka. Om man ger andra chansen att lära en, så får man kunskap av alla runtomkring. Kollegorna stöttar en i jobbet.

Är det en bra egenskap att vara lyssnande?

– Det är en grundförutsättning. Om man inte kan lyssna på de man träffar så är det svårt att hjälpa dem på rätt sätt, det går helt enkelt inte. Jag har ett allmänt och generellt intresse för hur människor fungerar. Sen det området jag har hamnat i är något som intresserar mig särskilt mycket.

”Om man inte kan lyssna på de man träffar så är det svårt att hjälpa dem på rätt sätt, det går helt enkelt inte.”

Vilka är det du träffar i ditt dagliga arbete på USB?

– Det är lite olika faktiskt. Det är de som känner att de behöver hjälp från USB, och så är det andra som tycker att någon de känner behöver hjälp. Man kan säga att det i huvudsak är personer som behöver stöd från både kommunen och landstinget, människor med ”dubbla behov”. Behov av samordnade insatser har nog alla, men främst handlar det här om just personer som har behov av mer stadigvarande insatser av fler parter.

Vad har du för tankar om kommunens arbete med utsatta människor?

– Min övertygelse är att mycket av det kommunen gör är bra. Sen är det klart att det är mycket som kan bli bättre. Det handlar också om hur förutsättningarna för att hjälpa människor ser ut, de kan är alltid förbättras. Sedan finns det även resursfrågor och vad man väljer att satsa på. För egen del tycker jag trots allt att det finns stor möjlighet att hjälpa till samt stora möjligheter att påverka.

Vad motiverar dig i ditt arbete?

– Att man får vara med att skapa förutsättningar för att människor ska lyckas, när de vill någonting. Man får vara involverad i när det händer saker för folk. Det är riktigt roligt och naturligtvis det som är drivkraften.

Vilka tankar och förhoppningar har du kring det sociala arbetet för framtiden?

– Jag tänker en del kring min egen arbetssituation och situationen vi har här, även om det inte handlar så mycket om vad som sker på ett övergripande plan. Vi har olika sätt att jobba, men när det gäller samverkan med landstinget, så hoppas jag på ett mer strukturerad och samordnat arbete mellan oss. Även om det kan tyckas tjatigt finns det väl också kanske en orsak varför det talas om så ofta. Att man vill något annat än det som är idag, vilket är positivt!

Text och foto: Robert Halvarsson

Korta frågor:
Ålder: 33 år.
Bor: Hyresrätt i centrala Karlstad.
Familj: Särbo.
Drömresa: Kina.
Senast lästa bok: Twinkle twinkle, av Kaori Ekuni.
Favoritmat: ”Allt med ost”.

Från kunskap till handling

Det behövs mer kontakter mellan brukare och myndigheter. Det bör skaffas lokalgrupper på flera håll där man kan jobba tillsammans brukare, beroendevård, psykiatri och socialarbetare, i enligt med rådande evidens.

Kunskap till praktik höll i en utbildningsdag i Karlstad 7 mars, angående missbruks- och beroendevården. Den stora kärnan var om, och i så fall hur, man ska jobba tillsammans på regional och kommunal nivå, för att få så bra vård som möjligt. Det talades om evidensbaserad praktik, som är sammanfattningen av brukares erfarenheter och önskemål, professionellas erfarenhet och bästa rådande evidens. Grums jobbar till exempel med aktiviteter, för att brukaren skall kunna må bra en stund.

Grums samarbetar Ria, Länkarna och Verdandi. De har flera grupper som arbetar med olika saker. Exempelvis finns det träningsgrupper, samtalsgrupper, känslogrupper, matgrupper och även en målargrupp.

Några av killarna är så fattiga att de får bada i kalsongerna. Det viktigaste är att samlas för att göra någonting tillsammans. Både kommunala och privata bostadsbolag bör hjälpa till, då det behövs bostäder för att klara sig undan missbruk, någon stans att bo, helst inte i missbrukarområden, är ett minimum för att kunna bygga upp ett nytt liv. Det konstaterades att det finns väldigt lite skrivet om missbruk från högre ort, jämfört med exempelvis skolfrågar och psykiatrin. Kanske är detta för att missbruk upplevs som skamligt? Under en period höll Sverige på att supa ihjäl sig, då byggdes nykterhetsrörelsen upp av kyrkan, nykterhetsförbund och arbetarrörelsen.

Att få vara med och påverka  I Grums finns brukarenkäter där brukare efter sin vårdtid får fylla i vad de tycker varit bra och sämre i den vård de fått. Ett problem är att mottagare av vård, så kallade ”brukare”, får vara med i grupper för att förbättra vården, men då de blir utskrivna får de inte det längre. En person som är djupt nere i ett missbruk eller psykisk ohälsa har inte kraft och vilja att jobba i intressegrupper när man ligger nere på botten. Det bör därför skapas lokala råd utan knytning till myndigheter för att kunna påverka politiker direkt, menar en deltagare på föreläsningsdagen.

Definitionen av ordet brukare, är ”en användare av offentliga tjänster”. Brukarinflytande handlar om rätten att påverka sin situation i förhållande till dessa tjänster. Det är viktigt att stå på sig med vårdgarantin, vilken gäller även för missbrukare, även om Socialstyrelsen själva ger delade budskap. Det är viktigt att folk får hjälp med detta, för vem orkar stå på sig och hävda sina rättigheter under en kort tids vård?

I dagsläget ser det så ut att anhörigorganisationer inte får vara med i råden. ”Min mamma ska inte vara med och bestämma hur ofta man ska ta urinprov”. Det kan vara svårt för anhörighetsorganisationer att arbeta tillsammans med myndigheter, då de lätt hamnar i minoritet och blir överkörda. Anhörigorganisationerna bör ha kontinuerlig kontakt med politiker, tjänstemän i vården och ta plats i planeringen och återkoppla resultaten, hävdade en deltagare.

Egen plats vid psykiatrihuset  Brukarorganisationerna har egna rum i nya Psykiatrihuset i Karlstad, dit även beroendeenheten flyttar 4 april, med 12 platser.

”Missbruksvården är ofta som en schweizerost, mer hål än ost”, tyckte en kvinna. En åsikt som dryftades var att anhöriga bör engageras till och med i rekryteringsprocessen av nya läkare till missbrukarvården. Politiker bör också vara välkomna att visa intresse för frågorna, det uppfattas lätt som att det är något fel då politiker kommer på besök, men så behöver det inte vara. Man ska våga pröva nya vägar.

En uppfattning som även togs upp var att det var lättare att få hjälp i början av året, i januari eller februari är det större chans att man får hjälp än i november december. För sent på året har budgeten sinat och små medel finns kvar.

Ett regionalt råd som paraplyorganisation kan vara ett gott val, där organisationer som både är för och emot Subutex och Metadon kan samarbeta utifrån de viktiga gemensamma nämnarna som faktiskt finns. En sådan punkt kan vara att man är överens om att det är svårt att vara nykter om man ingenstans har att bo.

Text: Maria Lundby Bohlin Foto: Per Rhönnstad