Sara kämpar mot könsapartheid i Sverige

Sara Mohammad

Sara Mohammad kom till Sverige 1993, efter att hon lämnat sitt dåvarande hemland där hon trakasserades och levde under hedersrelaterat våld. I Sverige har hon haft ett mångårigt engagemang för att opinionsbilda runt hur kvinnors frihet kringskärs av det som kallas för hederskultur.

Sara står självsäkert vid podiet på Karlstad CCC under Socialchefsdagarna. Hon har gjort en lång resa genom livet, och är idag en av Sveriges främsta föreläsare kring hedersvåld, samt är talesperson och grundare av Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF).

Hedersvåld har debatterats flitigt de senaste åren, och GAPF har varit en av de organisationer som har varit i centrum för att driva samtalet framåt. Sara Mohammed berättar om anständighetspoliser som kväver kvinnor och flickors frihet, inte bara i länder med fundamentalistiskt styre, utan även i Sverige.

– Tro inte att jag är omedveten om mäns våld mot kvinnor i Sverige överlag. Eller hur löner och bolagsstrukturer ser ut. Men det är skillnad på det och hur hedersvåld och hederskulturer ser ut, berättar Sara Mohammad.

Sara Mohammed berättar engagerat och tydligt kring det våld hon själv sett, och väjer inte för smärtsamma ämnen som könsstympning eller rå misshandel.

– Hur många gånger har jag inte misshandlats av vattenslangar? Jag har träffat många pojkar och flickor i Sverige som vittnar om samma sak. Om personer som kontrollerar och rapporterar avvikande beteenden, säger Sara Mohammad.

Kvinnor och flickor betraktas som mindre värda, och smutsiga i hederskulturer. Brott för att upprätta denna ”heder” är dessutom sällan genomförda av enstaka individer, utan är kollektiva. De bygger på familjestrukturer eller gemensamma värderingar inom expanderade familjer, så som klaner, vilka legitimerar och organiserar övergrepp mot de flickor som går över gränsen.

– Det handlar bland annat om att bevisa att det finns blodiga lakan på bröllopsnatten. Idag har oskuldskontroller flyttat till Sverige. Det är absurt att vi ska ha det så i det här landet, berättar Sara Mohammad.

För att vända på den utvecklingen önskar Sara bland annat att Sveriges kommuner ska ta större ansvar. Bland annat att de inrättar så kallade hederssamordnare, genomför kontinuerliga utbildningar hur man bäst möter de som är drabbade av hedersvåld, liksom att man inte visar överdriven anpassning för familjers beteenden utan sätter barnet först.

Sara riktar sig direkt till socialcheferna med förhoppningen att socialtjänsterna ska bli bättre på att bejaka unga flickor och kvinnors mänskliga rättigheter.

– Jag har sett det som min livs uppgift att bekämpa våldet som begränsar och mördar kvinnor. Vi kan tala om rasism och islamofobi när vi diskuterar det här våldet, men ansvaret ligger på våra axlar. Jag vill inte uppleva könsapartheid igen, säger Sara Mohammad.

Text & foto:
Robert Halvarsson

---

Riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime
GAPF bildades 2001 och kom att få sitt namn till följd av de två unga kvinnorna Pela och Fadime, som mist livet till följd av hedersvåld. På GAPFs sida kan man se på Fadimes tal till Riksdagen. Se deras hemsida här: http://gapf.se/

Civilministern vill överge detaljstyrningen

Civilminister, Ardalan Shekarabi

En tillitsbaserad styrning för verksamheter inom det sociala området. Det önskar regeringen stödja, berättade civilminister Ardalan Shekarabi under Socialchefsdagarna i Karlstad.

Målet är att provverksamheter ska komma igång, som ska ge medarbetaren inom den offentliga sektorn möjligheten att arbeta annorlunda med styrning. Ambitionen är stor. Måltavla för kritiken är det som kallas för New public management, en typ av verksamhetsledningsfilosofi som uppstod som reaktion på hur offentliga organisationer arbetade under 1970-talet.

– Vår utgångspunkt är att låta proffsen vara proffs. Ska vi låta dem vara det måste vi våga lita på dem och medarbetarna i den offentliga sektorn. New public management hade fördelar, det bidrog till effektiv resursanvändning, men har också lett till en del perversa effekter, berättade Shekarabi.

Däribland åsyftas en ökad detaljstyrning och byråkrati, liksom omfattande rapport- och interndebiteringssystem. Istället talar Shekarabi om en tillitsmodell som man önskar främja. Detta ingår i ett paraply i något de kallar för tillitsreformen, för vilket de nu söker provkommuner.

– Målet är att eliminera omotiverade tidstjuvar från den offentliga sektorn. Om vi begär ut uppgifter som inte används bör vi nog sluta begära ut dem, berättade Shekarabi.

Det var inte enda frågan som diskuterades. Under en frågestund fördes även kritiska synpunkter fram angående planerandet av stor-regioner, liksom kring hur regeringen tänker kring kostnaderna för de ensamkommande flyktingbarnen, vilket i det sistnämnda fallet regeringen avser minska.

För många myndigheter och stödinstitutioner var belastningen runt mottagandet av nyanlända stort under föregående år. Shekarabi adresserade detta vid slutdelen av sitt anförande.

– Jag vill rikta ett stort tack till er och era medarbetare för det goda arbete ni utförde under månaderna hösten 2015, och som ni arbetar med även nu, avslutade Shekarabi.

Text & foto:
Robert Halvarsson

Ett annat sätt att jobba på

Cecilia Leijon & Ola Johnsson

Arbetsmarknadsförvaltningen i Trelleborgs kommun har reflekterat kring arbete. Under Socialchefsdagarna talade Cecilia Leijon, chef och Ola Johnsson från arbetsmarknadsförvaltningen kring hur de kom att tänka nytt för att nå personer som står långt från sysselsättning.

Trelleborg är Sveriges sydligaste kommun och är ofta transitort, med Sveriges störta hamn, och är därmed vägen mellan Sverige och övriga Europa. Med 43 000 innevånare är de en kommun som idag styrs politiskt av en kvartett partier bestående av: Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Söderslättspartiet.

Cecilia Leijon har varit med och skapat en arbetsmarknadsförvaltning där fokus ligger på jobb och i lägre grad på bidrag.

– Det är mils skillnad om man har fokus på biståndsrätt eller självförsörjning, det är ju ofta samma organisation men det blir väldigt olika beroende på vilket perspektiv man lägger an i verksamheten, säger Cecilia Leijon.

Det kan låta som tuffa tag, men det beror förstås på hur självförsörjningsperspektivet tillämpas.

Första kontakten för en trelleborgare som söker försörjningsstöd är med arbetsmarknadssekreterare. Mindre dokumentation begärs ut för att snabba upp processen. Nyckelord är: snabba insatser, service till medborgarna och direkt planering.

– Frågan du får är: du är arbetslös nu, vad ska du göra för att komma ut i försörjning eller studier? Sedan upprättas en plan, berättar Ola Johnsson.

På samma sätt upprättas inte nödvändigtvis någon vård och behandlingsplan för exempelvis ensamkommande, utan sätter etablering i arbets- och samhällslivet först. Behandlar man någon som sjuk så känner de sig nog sjuka till slut. Höga förväntningar ger höga prestationer, är deras perspektiv.

– Om jag tror på dig när du kommer in till mig kommer du också att leverera till mig, sammanfattar Cecilia Leijon det hela.

De pekar på att de har nått goda resultat. Strängt taget fick de ut dubbelt så många personer i egen försörjning, jämfört med innan.

Men vad händer med de som lider större social nöd än enbart arbetslöshet? Jo, det finns socialsekreterare och annan personal som kan ta vid då problemen är större än vanligt. Trelleborgs idé är dock att betrakta etableringen i samhället och arbetsmarknaden som det primära problemet för en arbetslös.

– 85% av de vi möter idag kan ta ett arbete imorgon. De femton procenten som är kvar, kan vara föräldralediga, sjukskrivna eller personer med missbruk. Vi glömmer absolut inte dem, vi är kanske inte världsbäst på att möta dem, men vi har ett systematiskt arbetssätt, sammanfattar Ola det hela.

Om man i en kommuns arbetsmarknadsenhet, eller dylikt, möter majoritetens behov och faktiskt lyckas, frigörs resurser för att möta de som blir över och som har mer avancerade stödbehov, tänker man.

Text & foto:
Robert Halvarsson

Hur nås bättre resultat i missbruksvården?

Maria Branting, Myndigheten för Vård- och omsorgsanalys.

Vilka resultat är viktiga för personer med alkohol eller narkotikamissbruk? Under Socialchefsdagarna pratade Maria Branting om detta utifrån frågeställningen: Missar vi målen för missbruks- och beroendevården?

Maria Branting är utredare för Myndigheten för Vård- och omsorgsanalys. Hon berättar hur brukare och patienter uppfattar de insatser och den omsorg som riktas mot dem i en särskild rapport som nyss givits ut, liksom hur kunskapsuppföljning ser ut.

Det finns tolv viktiga områden för de patienter och brukare som blivit intervjuade i denna studie. Dessa områden som uppfattas som viktiga är, utan inbördes rangordning: grad av missbruk och beroende, fysisk och psykisk hälsa, boendesituation, ekonomisk stabilitet/försörjning arbete/sysselsättning, kriminalitet, trygghet och säkerhet, närstående, socialt nätverk, självständighet, stigmatisering, sammanhang.

– De här områdena går in i varandra och påverkar varandra. En övergripande slutsats man kan dra är att hela livssituationen är viktig och att uppföljningen i större utsträckning borde ta hänsyn till helheten, berättar Maria Branting.

Vårdanalys-intervjuer har varit kvalitativa och bestått av ett antal djupintervjuer. Utifrån det urval man har, drar de inte några slutsatser kring skillnader i attityder mellan könen, inkomstnivåer och vilka områden som är viktigare än andra.

För att nå framgång med bättre resultat för denna grupp, tänker Vårdanalys att det behövs mer kunskap och bättre strukturer genom alla nivåer för att följa upp vilka effekter insatserna ger. Såväl på lokala, regionala som statliga nivåer. De betonar också behovet av helhetsperspektiv som återspeglar brukarnas perspektiv.

– Vi tror att det är viktigt att fler använder sig av de verktyg som redan finns, för att samla in uppgifter på ett systematiskt sätt. Det är också viktigt att länka samman resultaten med hela kedjan av processer. Vi ser också ett behov av att man ser över de juridiska förutsättningarna för insamling av kunskap, med hänsyn till den personliga integriteten, säger Maria Branting.

Vårdanalys övergripande rekommendation utifrån sin rapport är att det behövs ett större grepp för hur man följer upp det arbete som redan sker mot de som missbrukar eller missbrukat:

”En övergripande rekommendation är att Rådet för styrning med kunskap tar initiativ till en struktur för en gemensam uppföljning av resultat inom missbruks- och beroendevården – en struktur som förtydligar vad som ska följas upp, vem som ska göra det, när det ska göras och på vilket sätt.

Text & foto:
Robert Halvarsson

---

Läs Vårdanalys rapport här:
http://vardanalys.se/Rapporter/2016/Missar-vi-malen-med-missbruks–och-beroendevarden/
”Uppskattningsvis har 800 000 personer ett missbruk eller är beroende av alkohol. 55 000 personer har ett missbruk eller är beroende av narkotika, och 45 000–65 000 personer har ett läkemedelsrelaterat missbruk eller beroende”, sammanfattar Vårdanalys läget i rapporten. Då anhöriga som har släkt eller vänner som missbrukar är antalet drabbade personer långt fler än så.