Etikettarkiv: socialpolitik

Hjärnkoll skapar dimridåer

11Projektet har desarmerat patientorganisationerna till tystnad. Nu är det dags att mobilisera och kräva en mänskligare vård, menar vårddebattören Torsten Kindström.

När jag engagerade mig inom psykhälsa i slutet av 90-talet var det sällsynt i Sverige att människor offentligt berättade om sina psykiska sjukdomar. Det krävdes mod av det fåtal som vågade. Så småningom lotsade till exempel RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa, ut patienter och anhöriga i media.

Det var viktigt att värna om oerfarna intervjupersoner. Efterhand har det blivit vanligare att ”komma ut”. År 2010 tog staten grepp över hanteringen av människor som ville berätta om sina sjukdomar och sin återhämtning. Det skedde genom att via myndigheten Handisam/ NSPH, Nationell Samverkan för psykisk hälsa, skapa Hjärnkollsprojektet. Patientföreningarna fick nu kreera rollen som leverantörer av ”attitydambassadörer” till Hjärnkoll.

Hjärnkoll såg till att hålla kvar på central nivå de statliga miljoner socialminister Hägglund flaggat med i valrörelsen 2010. Efter åratal av mest verkningslösa åtgärder för patienter och personal i psykiatrin från båda de politiska blocken. På det sättet undgick regeringen risken att de efter hand välformulerade ambassadörerna skulle börja använda sin plattform för att systematiskt analysera och kritisera vården i större utsträckning – och använda sina kontaktytor i landet för att föra ut iakttagelserna.

Eller att man skulle använda ambassadörsorganisationen för att mobilisera de hundratusentals drabbade av psykisk sjukdom – patienter och anhöriga – för en mänsklig vårdorganisation. Hjärnkollsprojektet har positiva inslag, fattas bara med så mycket skattepengar – men har i princip fungerat som ett led i desarmeringen av patientorganisationerna; en process som pågått sedan mitten av 2000-talet. Hur kan vi annars förklara att nedskärningarna inom psykiatrin fått fortgå i stor tysthet – till skillnad från protesterna mot nedskärningar av somatisk vård, förlossningsvård, äldrevård…?

Intresseorganisationerna har utan hörbara protester tillåtit den kräftgång för psykiatriskan som politiker och byråkrater ansvarar för. Projektet har fyllt funktionen att dra uppmärksamheten från den på många ställen underfungerande och ibland havererade vårdorganisationen.

Nyligen kom en rapport från Ersta Sköndals högskola som beskriver hur RSMH har förändrats från att bevaka medlemmarnas intressen till att bli serviceorgan för stat, kommuner och landsting, en konsultorganisation bland andra. Nya projekt som nu startar är ofta i tidsandan individuellt inriktade: juridisk rådgivning, kartläggning av diskriminering och så vidare – projekt som når ett fåtal och har marginell opinionsbildande effekt. De är i huvudsak plåster på en sårig vårdverklighet och ändrar ingenting, utom för enstaka individer.

Idag syns många patienter och anhöriga i media utan att många tycker det är konstigt. En del startar föreläsningsföretag och kan leva på sina livshistorier. Öppenheten är viktig av olika skäl. Men den växande frimodigheten ses inte som en möjlighet att mobilisera till gemensamma aktioner för bättre vård.

Hur blir det framöver? När fler och fler representanter för psykiatriska diagnoser och funktionsnedsättningar syns i och ibland utnyttjas av klickmedia? Kommer allmänheten att avtrubbas? Finns det en gräns där medborgarnas empati riskerar att gå förlorad? Kan man jämföra med de ambivalenta känslor många kämpar med inför explosionen av tiggare framför våra fötter? Eller kan de berättartekniker som ”ambassadörerna” använder för att förmedla personliga öden utvecklas, så att medkänslan lever vidare?

När nu Hjärnkoll organiseras om till ett riksförbund finns en chans att tänka över mål och medel.

För om inte patient- och anhörigorganisationerna kan och vill återta sin identitet i förhållande till de överlägset starka aktörerna stat, kommun och landsting kommer de psykiskt sjuka som snart sagt enda grupp att stå utan självständiga företrädare.

Text: Torsten Kindström

Artikeln är tidigare publicerad i tidningen SocialPolitik nr 1 2015. Torsten Kindström är vårddebattör och var tidigare ordförande i det som numera heter Riksföreningen Balans, där initierade han ett projekt med syfte att stötta patienter att berätta om sina psykiska sjukdomar i media.

Ropen skalla: bostäder åt alla!

Den tuffa konkurrensen på bostadsmarknaden, och svårigheten att hitta villiga hyresvärdar, har fått till följd att vissa kategorier av medborgare får allt svårare att finna tak över huvudet. Något som borde vara en självklar rättighet.

Hemlösheten är både en socialpolitisk och bostadspolitisk fråga. Ansvaret delas mellan socialtjänsten, som har det yttersta ansvaret för invånare som saknar bostad, och de kommunala förvaltningar som ansvarar för bostadsförsörjningen. Den minskade tillgången på bostäder och hyresvärdarnas allt högre krav på sina hyresgäster gör att ingången till bostadsmarknaden blir allt svårare för många. Sen vet jag av egen erfarenhet att om man någon gång gör något, exempelvis har en fest eller spelar hög musik, så är det inte alltid en rättvis bedömning av hyresvärden eller grannar.

MÄNNISKOR MÄTS EFTER OJÄMLIK MÅTTSTOCK

I socialförvaltningens planering står det att alla i Sverige (enligt hyreslagen) ska ha samma villkor. Ingen ska sakna tak över huvudet när natten kommer. Detta kan tyckas vara självklart för de flesta, Men glöm det, jag vet flera som är utan. Socialnämnden ska ha tillgång till bostäder i tillräcklig omfattning och för olika behov. Att det är svårt för unga att få en bostad är knappast en nyhet. Det är givetvis ännu svårare om personen har ett beteendeproblem. Har man väl blivit stämplad för något så har människor lätt för att fortsätta leta fel och är snara till att döma (en dålig egenskap anser jag).

Jag har själv fått en påkallelse för att någon hade pissat i en tunnel ca 50 meter från min lägenhet. Jag hade ingenting med pissandet att göra, men jag har haft ett socialkontrakt, och med ett sånt kan jag lova att man blir hårdare granskad. Alla har inte samma rättigheter och det är väl tyvärr bara och acceptera. Jag önskar att människor skulle kunna ge varandra både en andra och en tredje chans. Sen är det väl så att om en person har missbrukat droger stora delar av sitt liv, och varit kriminell, så behöver denne ett stort stöd i sitt boende.

MISSBRUKANDE KVINNOR BEHÖVER MER STÖD

I Karlstad kommun finns det ett flertal boenden för dem som har ett missbruk: till exempel Ulleberg, Bore och Gökhöjden. Men idag saknas skyddat boende för missbrukande kvinnor. För att vara exakt tror jag man har 72 platser. Jag skrev i föregående nummer om ett sånt ställe i Örebro, Villa Susanne. Genom att få i gång ett sådant ställe i Karlstad så skulle förvaltningen kunna erbjuda denna grupp ett förbättrat stöd och skapa förutsättningar till ett självständigt liv. För att uppnå denna effekt behöver antalet lägenheter för stödcentrum utökas, även så personalstyrkan.

Text: Christer Adrian

Socionomstudent i Karlstad

praktikant-web2006 öppnade Karlstads Universitet portarna för socionomutbildning här i Karlstad, Sandra Johansson var en av de som nappade på den då nystartade utbildningen.

Socionomutbildningen är ett program på tre och ett halvt år varav den näst sista terminen enbart består av praktik. Kursen har två inriktningar: Administration och ledarskap med inriktning mot äldreomsorg samt inriktning mot socialpedagogik vilket är den hon valt. När Sandra är klar så är hon och hennes kurskamrater den första studentkullen som examineras till socionomer vid Karlstads Universitet.  Att det blev just socionomutbildningen beror på att hon vill arbeta med människor och hjälpa dem till ett bättre liv. Innan studierna jobbade hon med just människor inom äldreomsorgen och hemtjänsten.

Sandra kommer ursprungligen från Hamburgsund i Bohuslän och kunde därför ha valt Göteborg som studieort men med tanke på bostadsbristen som råder där så hamnade hon i Karlstad vilket hon tycker är en trevlig stad. Borta bra men hemma bäst – I framtiden vill hon tillbaka till västkusten och kan tänka sig att jobba i exempelvis Uddevalla.

Just nu praktiserar Sandra på avdelningen för socialpsykiatri, alkohol och narkotika, där hon främst följer behandlingskonsulent Birgitta Bånkestads arbete. Det är viktigt att ta tag i missbruksproblematiken och komma i kontakt med klienterna, tycker Sandra.  De som jobbat inom det här i många år har mycket kött på benen och därmed lättare att möta de klienter som har de här problemen. Det är därför hon tycker det är intressant att se hur Birgitta jobbar. Praktiken har inneburit samtal med klienter, besök, utredningar samt möjligheten att få ta egna ärenden. Hon har även varit på studiebesök på olika ställen såsom Solareturen och Ullebergsgården.

Det hela har varit mycket givande för hon anser att man lär sig mer ute i verksamheten än i skolbänken. I skolan läser man mycket teori, lite för mycket enligt Sandra. Juridik, ledarskap, socialpolitik samt mycket mer står på schemat och det är därför extra kul att få komma ut på praktik. Att få den sociala biten och möta klienterna ”på riktigt”.