Etikettarkiv: Socialpsykiatri

I fokus: Stockfallsboendet

img_0222
Invigning av Stockfallet, Per-Inge Liden klipper bandet

Den 17 november var det dags för invigning av det nya gruppboendet på Stockfallet. De nybyggda husen har utsikt mot skogen men är samtidigt beläget nära ett bostadsområde.

– Alla människor hör till det här samhället som vi vill bygga tillsammans, säger Per-Inge Lidén i sitt invigningstal.

Socialpsykiatrin har genom åren alltid fått ta över gamla och befintliga byggnader eller lokaler. Men nu får man tillgång till lokaler som är helt nya, vilket är en ny situation för förvaltningen. Stockfallsboendet är det första som är helt nybyggt och enbart till för socialpsykiatrin, med avsikten att vara ett gruppboende.

Ett antal brukare har dessutom fått bidra med åsikter om hur huset skulle utformas. De har fått möjlighet att ge sina förslag om färgval och material och har även varit med på anställningsintervjuer. Inflyttningen påbörjas den 21 november.

Per-Inge Lidén, ordförande i arbetsmarknads- och socialnämnden, beskriver i sitt inledningsanförande historien om hur de psykiatriska boendena har utvecklats över tid. Han menar att vi har gått ifrån att människor placerats i samhällets utkant till att de nu har hamnat mitt i samhället.

– De hör till samhället som alla andra. Socialpsykiatri är precis som det låter, ett socialt och samhällsperspektiv. Ett mitt i samhället-tänkande, där alla människor ska få plats. En del behöver stöd i form av boende, aktiviteter och struktur. Det här huset är unikt för det berättar om en människosyn om hur vi vill ha vårt samhälle, säger Per-Inge Lidén.

Boendets form och placering
Boendet består av två hus med sammanlagt 16 lägenheter. Byggnaderna är utformade på så sätt att man alltid måste passera ett gemensamt luftigt vardagsrum för att komma in eller ut ur huset. Varje hus har två korridorer med fyra lägenheter i varje. Korridorerna går ihop i den gemensamma delen för att ingen ska känna sig förbisedd eller kunna isolera sig.

Grundtanken med placeringen av boendet är närheten till naturen men samtidigt vara nära annan bebyggelse. Omgivningen är lugn och stilla, utan brus och mycket människor i rörelse men samtidigt nära till exempel kollektivtrafik.

Johan Asp, Stockfallets enhetschef, är mycket nöjd med hur boendet har förverkligats. Han tycker att byggnaderna är jättefina och säger att han har en jättepositiv känsla nu när det är klart.

– Boendet har blivit som jag hade hoppats på och uppfyllt mina förväntningar, menar Johan Asp.

Endast psykisk funktionsnedsättning
Boendet kommer inte att prioritera någon viss form av funktionsnedsättning. Det enda som gäller är att man ska ha en långvarig psykisk funktionsnedsättning. Personer med beroendeproblematik eller missbruk kommer inte att bo på Stockfallsboendet.

Omgivningens reaktioner
Reaktioner gällande läget av boendet var intensivast i början av 2015. Det fanns en oro i de närliggande bostadsområdet huruvida det var lämpligt att placera ett boende för personer med psykisk funktionsnedsättning på Stockfallet. Det anordnades informationsmöten där grannar och de som bor i området kunde delta och få information om projektet. På dessa möten har kommunen förklarat vilka som ska bo där, samt förmedlat budskapet att man inte behöver vara orolig.

Johan berättar att efter mötena har ingen hört av sig. Det har enbart kommit två samtal från familjer som planerat att köpa tomt i närheten och som hade frågor om boendet.

– Det är ofta okunskap som gör att folk tror att det här är farliga människor, förklarar Johan Asp.

Text: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg
Foto: Matilda Eriksson och Henrik Sjöberg

Avdelningskonferens med socialpsykiatri i fokus

Mårten Jansson och Ing-Marie Wieselgren
Mårten Jansson och Ing-Marie Wieselgren

I slutet av oktober genomförde Vuxenavdelningen en konferens med fokus på socialpsykiatri, en fortsättning på en konferens som ägde rum tidigare under våren, som då hade tema beroende och missbruk.

– Vi som befinner oss i denna lokal har som gemensam uppgift att se till att personer med psykiska funktionsnedsättningar får det stöd de har rätt till, inledde Marita Halvarsson med att säga.

Socialpsykiatrin i Karlstads kommun riktar sig till de som är 25 år och äldre, med psykisk funktionsnedsättning vars störning är så pass omfattande att man har svårigheter att klara sitt dagliga liv och därför har behov av vård, stöd och/eller omsorg.

– Det är inom ramen för detta man beviljas stöd inom Vuxenavdelningen, berättar Mattias Hallberg, konferencier och till vardags verksamhetsutvecklare på Vuxenavdelningen.

Under dagen besökte fina gäster Vuxenavdelningens konferens. Däribland Mårten Jansson, mobiliseringsansvarig på NSPH, (Nationell samverkan för psykisk hälsa). I hans uppdrag stödjer han lokala patient-, brukar och anhörigföreningar, liksom kommuner och landsting för att utveckla dialogen om vad som behöver göras gällande psykisk hälsa. Mårtens prioriteringar är glasklara:

– Överst på listan står frågan om delaktighet och inflytande. Vi säger att personer med psykisk ohälsa måste vara mer delaktiga på alla nivåer i samhället. Vi vill få till en bra utveckling på det här området, vilket ju alla vill, inte minst staten. För att det ska bli möjligt måste personerna det rör få vara med, styra och driva på utvecklingen, berättar Mårten Jansson.

Inflytande bör inte bara handla om att kommuner bedriver så kallade brukarråd. Ett sätt att arbeta där man arbetar för brukarinflytande gemensamt med andra brukare, i samråd med de olika verksamheterna som kommunen står för.

Men inflytande kan också handla om hur man som individ upplever det stöd man får, exempelvis graden av egenmakt i en rehabiliteringskedja eller som kund i Socialtjänsten.

– Hur mycket har jag att säga till om gällande mina egna insatser? Känner jag att jag kan stå för de insatser jag blivit tilldelad, eller är det mer eller mindre något jag blivit tilldelad, illustrerar Mårten Jansson frågeställningen.

Ing-Marie Wieselgren, projektledare på Sveriges kommuner och landsting, utgick under sitt samtal från professionens utgångspunkt och vilka metoder man bör arbeta med. Hon har varit med om stora förändringar, och drar sig till minnes hur utvecklingen sett ut sedan 1983, innan psykiatrireformen genomförts.

– Skulle jag vilja backa tillbaka till det? Nä, verkligen inte. Det fanns många bra saker då som man skulle vilja ha tillbaka, men sättet vi tänkte på då, vem som visste bäst, det är verkligen jättestor skillnad idag, berättar Ing-Marie Wieselgren.

Överlag upplever Ing-Marie Wieselgren att samhället har varit bättre på att arbeta med den kroppsliga hälsan. Medellivslängden har ökat för de allra flesta. Men den psykiska hälsan har samhället inte varit lika bra på att tackla. Kanske för att det påverkar människor olika.

Ing-Marie Wieselgren pekar på de som arbetar inom socialpsykiatrin som en riskgrupp. Ironiskt nog. Ja, kvinnor i sociala yrken, så kallade ”kontaktyrken”, och människor som arbetar inom välfärden löper större risk för måttlig psykisk ohälsa.

För att hjälpa andra behöver man kanske även med andra ord hjälpa sig själv. Välmående människor i socialpsykiatrin som i sin professionalitet möter brukare utifrån deras önskemål, förutsättningar och gemensamt förverkligar det goda mötet.

Med avdelningskonferensen i ryggen hoppas Vuxenavdelningen förverkliga sin del av det sociala kontraktet.

Text: Robert Halvarsson
Foto: Stefan Ek

Öppna dörrar under sommaren

Kom in och fika och känn dig som hemma. Det är så Anna-Greta Wirsén och Vasti Ekholm vill att du ska känna när du kommer till mötesplats Tingvalla, här kan ta en paus eller fika och äta hembakat bröd för självkostnadspris.

Dela vardagsrum
Mötesplats Tingvalla öppnade i september 2012 och folk har börjat hitta hit, men det finns plats för fler. Anna-Greta och Vasti önskar är att flera personer hittar till mötesplatsen, i stället för att sitta ensamma hemma så kan man dela sitt vardagsrum med andra.
– Vi hoppas på att människor vill komma hit för att sitta ner för en liten pratstund, kanske läsa, lyssna på musik eller annat, funderar Vasti.
Det har också startat en diskussionsgrupp som träffas och diskuterar olika ämnen som känns angelägna för dagen. De som är med i den gruppen är måna om att inte missa träffarna. Anna-Greta och Vasti vill att platsen skall formas efter människornas egna behov, önskemål eller intressen. Och vill du delta i köksbestyren möter du inga hinder, allt är upp till den som besöker mötesplatsen.

Hoppas få hjälp av egna förvaltningen
Anna-Greta och Vasti försöker sprida informationsblad om att deras verksamhet finns. Vid start blev de uppmärksammade av pressen och det lockade många besökare. Det sprids även genom mun mot mun-metoden av besökarna som tycker det är ett trivsamt ställe.
De hoppas även på hjälp genom den egna förvaltningen att de ska sprida att mötesplats Tingvalla finns till, att de i sin tur sprider det till brukare, klienter och andra. De hoppas på att personal och kontaktpersoner tar med sig människor för att besöka mötesplatsen för att visa var vi finns. Det hjälper många att ta det första steget, det steget som kan vara så svårt att ta ibland för en del människor.

Knyta vänskapsband
På mötesplatsen Tingvalla finns tillgång till spel, böcker och tidningar. Det går även bra att lyssna på musik, måla, titta på tv eller klinka lite på gitarren om så önskas. Det finns möjlighet till att använda dator och man kan få hjälp med lite datakunskap på onsdagar. Men det viktigaste är att man kan knyta vänskapsbanden med någon som har samma intressen som en själv.
På onsdagar kan det även visas film, eller kanske kommer det någon som pratar om något aktuellt ämne. De onsdagarna kan också hända att det äts en matig sallad tillsammans, som gör det trevligt och gemytligt. Men även om det finns en del aktiviteter så är det samtalet som är viktigast för många, att kunna komma hit och kunna prata med en medmänniska för att få utbyta sina tankar och få höra andras åsikter.
Många kanske lever ensamma och då är det skönt att ha någon att prata med, eller bara få sitta ned och lyssna på andra. Men också möjligheten att sitta själv existerar, för tillgången till flera rum finns och det skapar möjligheter till egentid om så önskas.

Ändrade öppettider
– Under de sju månader som mötesplatsen har varit öppen har vi märkt att det finns ett behov av ändrade öppettider. Detta efter önskemål från våra gäster. Så vi har senarelagt tiderna på onsdagar, säger Anna-Greta.

Dörren står öppen
Vasti och Anna-Greta hoppas att ryktet om mötesplatsen sprids så fler människor ska hitta dit. Nu i sommar ställer de ut bord och stolar, dörren får stå öppen vid fint väder.
– Många frågar oss ”ni blir väl kvar här, ni lägger väl inte ner nu när vi har hittat till er, för vi tycker det är så lugnt och fridfullt här hos er”. Ute på andra kaféer är miljön mycket bullrigare och stimmigare med musik och andra ljud som frestar på, säger Vasti.
Det är många som uttrycker sin uppskattning av enkelheten och lugnet här. Och som menar att det betyder mycket för livskvalitén att kunna komma hit.
– Vi vill att många olika människor ska hitta gemenskap här och få en större förståelse för varandra, avslutar Anna-Greta och Vasti, som önskar nya och gamla besökare välkomna dit.

Text: Lotta Tammi
Foto: Per Rhönnstad

  Kaféet har stängt från mitten av juni till mitten av juli.

Förening i Fokus: Socialpsykiatriskt Forum

Under 2010 har vi en artikelserie här i ASP bladet som vi kallar ”Förening i fokus”. Här tittar vi närmare på olika föreningar, organisationer och nätverk, både stora som små, med den gemensamma nämnaren att man på olika sätt verkar för personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Denna gång är föreningen ”Socialpsykiatriskt Forum” i fokus

 

Vad var bakgrunden och hur kom föreningen till? -”Ett tidigt minne som finns dokumenterat från år1992 är ett samtal en försommarkväll, i den finlandssvenska skärgården, om ett behov av en mötesplats för socialpsykiatrisk arbete och forskning”, så skriver Margareta Axelsson-Östman i ”Information inför bildandet av socialpsykiatriskt forum”. Ett socialpsykiatriskt forum skulle kunna stimulera samhällsutvecklingen till att ge de psykiskt sjuka ett bra liv: och genom förebyggande insatser medverka till att så få som möjligt drabbas av svår psykisk sjukdom.

En nationell konferens under rubriken: ”Samling för socialpsykiatri” i november 1992 blev startskottet; kraftfulla röster betonade vikten av ett tvärvetenskapligt forum och förslagen på innehåll var många; här ett axplock:

  • Belysa social etiologi som orsak till sjukdom
  • Verka för samarbete över organisationsgränser och för tvärvetenskaplighet
  • Bevaka de psykiskt långtidssjukas rättigheter inklusive möjligheter till behandling i en föränderlig vårdstruktur med marknadsinslag
  • Granska välfärdsutbudet ur den psykiskt sjukes perspektiv och verka för ett ökat inflytande för vårdtagarna
  • Stödja socialpsykiatriska synsätt i vårdutbildningar och socialpsykiatrisk forskning

Vilket syfte har föreningen idag? Vi vill vara en mötesplats där patienter/ brukare, närstående, professionella och andra intresserade kan utbyta kunskaper och erfarenheter kring socialpsykiatriska frågeställningar. Sådana möten kan stimulera deltagarna att utveckla, sprida och tillämpa socialpsykiatriska synsätt i praktiskt arbete.

Vilka vänder ni er till? Till alla personer och verksamheter som stöder föreningens syften och ändamål. Det unika i föreningen är att den inte är yrkes- eller verksamhetsspecifik; alla med intresse för socialpsykiatriska frågor är välkomna.
Hur är ni organiserade? En nationell styrelse med representanter från olika delar av landet, från olika yrken och verksamheter leder arbetet. Den består av 13 personer; en representant ska finnas från  en brukarorganisation respektive en anhörigorganisation. I år finns dessutom följande yrkesgrupper representerade; mentalskötare, sjuksköterskor, läkare, socionomer, psykolog och en antropolog. Geografisk representation är Skåne, Blekinge, Västra Götaland, Värmland, Jämtland, Örebro och Stockholm.

Styrelsen sammanträder ca 5-7 ggr/år och en del av det löpande arbetet sker i mindre grupper, s k ämnesgrupper där fördjupat arbete fokuseras. Under en arbetshelg varje år fördjupas planeringar. Telefonmöten fungerar som förberedelse till styrelsemöten. Hemsidesansvarig anställd har en viktig roll som nyhetsbevakare och samordnare.

Vilken verksamhet har ni?

  • Hemsidan socialpsykiatrisktforum.se är ett prioriterat område som erbjuder fortlöpande uppdatering av färsk information som berör socialpsykiatriska frågeställningar.
  • Ett nyhetsbrev kommer ut regelbundet och krönikor varvas med olika artiklar.
  • Deltar i utvecklingsarbete, kan vara remissinstans.
  • Exempelvis har indikatorsarbetet  på Socialstyrelsen kring psykosociala insatser för personer ur målgruppen bevakats och kommenterats.
  • Genomför seminarier och konferenser, senast konferenserna ”Med barnets ögon” i Göteborg och  ”Tillställning om inställning”  i Stockholm och Göteborg. Planering pågår nu  för  årskonferensen  i Örebro 24 och 25 mars 2011. Betoningen ligger på ungdomars eget perspektiv på stöd och vårdstruktur. Socialpsykiatri i primärvården kommer likaså att vara ett tema under en av dagarna.
  • Väljer pristagare till God socialpsykiatri årligen. Förra årets pristagare blev Ritva Gough för sina insatser som forsknings- och utvecklingsledare vid Fokus i Kalmar: -”I sitt arbete lyfter hon fram brukarens delaktighet och röst i såväl den skrivna utredningen som i det praktiska arbetet”, står det som en del av motiveringen.
  • Delar ut hedersmedlemskap. Ett första hedersmedlemskap  förärades Filipe Costa psykiater och chef för psykiatrin södra Stockholm 2010, för ett  konsekvent socialpsykiatriskt arbete under decennier.
  • Initierar och genomför olika typer av nätverksträffar. Ett doktorandnätverk har stimulerats och fungerar och nu planeras ett nätverk för de s k BISAM, brukarinflytande-samordnare som är en satsning på samordning för att öka inflytandet för personer med psykiska funktionshinder.
  • Förvaltar Olle Lönnerbergs minnesfond som gör det möjligt för personer med egen erfarenhet av psykiska funktionshinder att delta på föreningens arrangemang utan kostnad.

En stor del av arbetet sker i ämnesgrupper

  • Socialpsykiatri i primärvården
  • Barn/ungdom och familj
  • Redaxarbete med bl a hemsida
  • Hjälpmedelsfrågor
  • Attityder och stigmatisering
  • Internationellt arbete
  • Samverkansfrågor

Arbetet bedrivs av styrelsens ledamöter och med hjälp  av en hemsidesansvarig anställd. Föreningen Steg för Steg sköter olika administrativa uppgifter.

Något mer ni vill lyfta fram? Socialpsykiatrin är en konsekvens av vår människosyn, den är ett sätt att tänka kring vårt relationsarbete och kring hur vi organiserar våra insatser.
Förändringar i våra liv sker både inifrån och ut och utifrån och in. Det är något mycket speciellt att arbeta tillsammans med andra kring angelägna frågor och att få uppleva att förändring är möjlig. Vår vision är att samhället utformas så att uppkomsten av psykisk ohälsa begränsas och att funktionshinder till följd av sådan ohälsa minimeras och att diskrimineringen av funktionshindrade ska upphöra.

Samhällets insatser ska vara lättillgängliga och utformade med förståelse för den enskildes villkor, så att alla får möjlighet till återhämtning och kan leva sitt liv utifrån sina egna behov och önskemål.

Text: Karl-Peter Johansson

Låg tillgänglighet till hjälpmedel

Den 26 augusti genomförde FoU Välfärd Värmland på Karlstads Universitet ett seminarium där de presenterade en rapport under bearbetning om kognitiva hjälpmedel. På plats samsades arbetsterapeuter och brukare med personer från både landstings och kommunpsykiatrin. ASP Bladet fanns på plats för att bevaka tillställningen.


Enbart en av tio har idag tillgång till den typ av kognitiva hjälpmedel som de anses behöva, berättade Per Folkesson för seminariets åhörare. Med denna insikt gav Hjälpmedelsinstitutet FoU Värmland i uppdrag att undersöka tillgängligheten till hjälpmedel hos målgruppen.

I centrum för rapporten står brukarna själva, som i ett antal nedskrivna intervjuer får sin röst hörd till följd av det gedigna arbete Per Folkesson och Therese Karlsson har genomfört. Även om saker är i förändring; vilket också rapporten är ett uttryck för, berättar Therese Karlsson att tillgängligheten är starkt beskuren.
– Tillgängligheten till förskrivningsbara kognitiva hjälpmedel har varit starkt begränsad till specifika kommunala verksamheter i ett fåtal kommuner, under den tiden som intervjuerna genomfördes. Kunskapen om psykiska funktionsnedsättningar och kognitiva hjälpmedel upplever vi som personbundna till de arbetsterapeuter som har ett specialintresse kring detta, berättar Therese Karlsson.

De tre huvudfaktorerna som Per och Therese Karlsson lyfter fram varför tillgängligheten är låg är: bristande kunskap, små ekonomiska resurser och att vi talar om ganska komplexa organisationer. Det finns flera huvudmän, med andra ord ska kommun och landsting dra åt samma håll. Men när det gäller stöd för hjälpmedel finns det inget som säger att inte arbetsförmedling, försäkringskassa och arbetsgivare skulle kunna ha ett intresse av att stötta den som är i behov av detta.

Många gånger är också behovet okänt både av personen som skulle kunna dra nytta av hjälpmedel samt av omgivningen. Kopplingen görs inte mellan funktionsnedsättning och hjälpmedel. Förutsättningarna är därför låga att rätt hjälpmedel till slut ska kunna hamna hos rätt person. Lättast att få hjälpmedel förskrivna är de som har kontakt med socialpsykiatrin, som ju har också har arbetsterapeuter knutna till sin verksamhet.
– Man vet inte vilka rättigheter man har och vart man ska vända sig. Det är något som framkommer tydligt i många intervjuer. Får man inte information om vad som finns att få är det också väldigt svårt att få ett brukarinflytande utöver det stöd som ges. Information är en grundläggande aspekt för inflytande och egenmakt, menar Therese Karlsson.

Under seminariet fick även arbetsterapeuten Gunilla Barse Persson och Marit Granberg Eskel, doktorand i sociologi, agera opponenter. Att opponera innebär i universitetsvärlden att man sätter sig in i texten för att kunna komma med kritik som förhoppningsvis leder fram till att slutresultatet blir bättre. Även åhörare kunde under seminariet komma med olika infallsvinklar.

En diskussion som väcktes var skillnaden mellan funktionshinder och nedsättning. En inte helt självklar fråga, då samtal om vilka ord man bör använda ständigt förs överallt i samhället. En annan huruvida en rättighetsbaserad lagstiftning skulle kunna vara en väg framåt, vilket socialpsykiatriskt engagerade Görgen Göstas tror. Therese Karlsson och Per Folkesson listar även förslag på åtgärder i rapporten. Bland annat vill man se spridning av information samt ökad kunskap och kompetens.
– Det anses vara en dold målgrupp och en dold problematik. Vi har hållit på att harva med detta hur länge som helst. Men det är inte en dold problematik utan man väljer att inte se. Det handlar om diskriminering och stigma. Man blundar för problemen, säger Marit Grönberg Eskel, doktorand i sociologi och opponent för dagen.

Text: Robert Halvarsson Foto: Kajsa Jansson

Attityder i förändring

Stigma, attityder och ambassadörer. Temat var brett under denna heldagskonferens som Socialpsykiatriskt forum genomförde på temat under rubriken ”Tillställning om inställning”.

Frågan? Hur fler kan engageras i arbetet mot diskriminering och för förändrade attityder.
Läs även

På jobbet: Karin Haster – Biträdande divisionschef

Karin Haster är ny biträdande divisionschef inom den Värmländska psykiatrin. I bagaget har hon med sig ett långt intresse av brukarinflytande och social ekonomi. ASP Bladet fick möjligheten att föra en dialog med en kvinna som betonar att människors behov bör styra vårdens utformning.

Berätta lite om din bakgrund, hur kom du till din nuvarande position som biträdande divisionschef inom psykiatrin?
– Jag började som skötare inom psykiatrin och stod och vägde mellan att studera till sjuksköterska eller studera till socionom. Men det blev sjuksköterska till slut. Jag har trivts med det. Jag har arbetat inom psykiatrins områden nästan hela mitt yrkesverksamma liv. Jag var också med och startade upp en verksamhet i Eda när psykiatrireformen trädde i kraft. Sedan sökte jag jobb i Karlstad och fick arbete som enhetschef för vad som då bara var ASP och blev verksamhetschef på Sandbäcken. Jag har även jobbat tillsammans med Bertil Larsson på ”Nya Perspektiv”, så det kändes naturligt att söka den här tjänsten. Jag upplever det verkligen som mitt område och att det är något som jag trivs att jobba med.

Vad är den drivkraft som har bidragit till att du har valt att arbeta med de frågor du gör?
– Att människor ska få det bättre. Att alla människor ska ha rätt att välja vilket liv man vill leva. Har man inte förutsättningar att välja bra livskvalitet och hälsa, ska man bli stöttad till det. I övrigt har jag en positiv livssyn som gör att jag inte tror att det finns några hopplösa fall eller att någonting är omöjligt. Det har jag verkligen fått bekräftat är rätt inställning när jag har arbetat på Sandbäcken.

Är det en fördel i ditt nya jobb att ha arbetslivserfarenhet inom Karlstad kommun?
– Jag har gått en jättebra skola i Karlstads kommun. Jag trivdes verkligen med Karlstad som arbetsgivare, men fick förmånen att byta jobb. När jag har klivit vidare har jag en annan grundtrygghet eftersom att jag har lärt mig saker från basen. Det har stor betydelse att man har med sig erfarenheter från både kommun och landsting när vissa frågor stöter på patrull i samverkan. Det blir inte lika lätt pajkastning. Man försöker mer hitta bra förhållningssätt istället för att ägna massa energi åt att tycka saker.

Hur planerar du att arbeta med brukarperspektiv inom ramen för ditt nya jobb?
– Det pågår redan ett bra jobb men det går alltid att förbättra detta. En sådan spännande utveckling på andra ställen är att man arbetar med erfarna brukare som har kommit en bit på vägen. Människor som har kommit så långt att de inte far illa längre, utan vänt sina erfarenheter till livserfarenheter. Det är spännande att tänka att man kan använda patienter och brukares erfarenheter, för de kan i sin tur lär oss hur vi ska arbeta inom sjukvården och kommunen. Sedan tycker jag att brukare ska ha rätt att tala om vilka behov man har vad man behöver stöd med. Att en person kan säga vad de vill vara med i och vad de vill tycka kring. Det ska vara ett möte som är jämlikt och inte genomsyras av ett ovanifrånperspektiv.

Vilken roll anser du att den sociala ekonomin kan spela för människor som har olika typer av problematik?
– Vi har mycket att lära av sociala arbetskooperativ när det gäller empowerment och att skapa utrymme och arenor. Det skapar en plats för alla att göra bra saker, där man får möta andra som har tagit ett kliv till. Det är helt fantastiskt med Solakoops utveckling, där man i dagsläget till och med har arbetsgivaransvar. Den arbetsmiljö och gemenskap som finns där har vi hur mycket som helst att lära av. I det samhälle vi lever i nu tror jag det kommer ha stor betydelse för att alla människor ska få utrymme och plats. Det kan också vara en jättebra väg in till brukarinflytande och delaktighet.

Vad anser du är den största utmaning som den värmländska psykiatrin ställs inför i dagsläget?
– Med en viss ödmjukhet i och med att jag inte har varit i landstingets organisation särskilt länge tycker jag att det är en häftig utveckling som sker nu. Jag tror att vi upplever vad som kan kallas för ett paradigmskifte. Man växlar över synsätt till ett där vi anses vara mer till för patienternas behov. Det kommer vi att få möta upp i mycket högre utsträckning. Det växer också upp en generation som är mycket bättre på att ställa krav. Det ställer också krav på att vi ska nå ut på ett helt annat sätt, där vi inte kan inte kan förlita oss på våra traditionella metoder. Det är spännande att tänka vad vi kan lära av varandra. Vad kan patienter föra tillbaka till verksamheten så att vi kan lära oss av dem. Behoven ska styra. Där är vi inte än, men vi är på väg dit.

Avslutningsvis, hur vill du se psykiatrin utvecklas under ett längre perspektiv?
– Man ska kunna vara patient när man behöver vård samt brukare när man behöver stöd. Men i grund och botten är man medborgare och värmlänning. Man ska inte behöva stämplas jämt och ständigt. När behov uppstår finns vi där. Däremellan ska man kunna få vara en vanlig människa och inte reduceras till sina tidigare erfarenheter eller diagnos. Det är jätteviktigt. Vi ska heller inte ha en massa väntetider när behov uppstår. Vi ska kunna möta upp människor på ett sätt så att man kanske inte behöver bli lika sjuk. Det tror jag är en utmaning: vilket kräver samverkan mellan kommun och landsting.

Text: Robert Halvarsson  Foto: Per Rhönnstad