Låg tillgänglighet till hjälpmedel

Den 26 augusti genomförde FoU Välfärd Värmland på Karlstads Universitet ett seminarium där de presenterade en rapport under bearbetning om kognitiva hjälpmedel. På plats samsades arbetsterapeuter och brukare med personer från både landstings och kommunpsykiatrin. ASP Bladet fanns på plats för att bevaka tillställningen.

Enbart en av tio har idag tillgång till den typ av kognitiva hjälpmedel som de anses behöva, berättade Per Folkesson för seminariets åhörare. Med denna insikt gav Hjälpmedelsinstitutet FoU Värmland i uppdrag att undersöka tillgängligheten till hjälpmedel hos målgruppen.

I centrum för rapporten står brukarna själva, som i ett antal nedskrivna intervjuer får sin röst hörd till följd av det gedigna arbete Per Folkesson och Therese Karlsson har genomfört. Även om saker är i förändring; vilket också rapporten är ett uttryck för, berättar Therese Karlsson att tillgängligheten är starkt beskuren.
– Tillgängligheten till förskrivningsbara kognitiva hjälpmedel har varit starkt begränsad till specifika kommunala verksamheter i ett fåtal kommuner, under den tiden som intervjuerna genomfördes. Kunskapen om psykiska funktionsnedsättningar och kognitiva hjälpmedel upplever vi som personbundna till de arbetsterapeuter som har ett specialintresse kring detta, berättar Therese Karlsson.

De tre huvudfaktorerna som Per och Therese Karlsson lyfter fram varför tillgängligheten är låg är: bristande kunskap, små ekonomiska resurser och att vi talar om ganska komplexa organisationer. Det finns flera huvudmän, med andra ord ska kommun och landsting dra åt samma håll. Men när det gäller stöd för hjälpmedel finns det inget som säger att inte arbetsförmedling, försäkringskassa och arbetsgivare skulle kunna ha ett intresse av att stötta den som är i behov av detta.

Många gånger är också behovet okänt både av personen som skulle kunna dra nytta av hjälpmedel samt av omgivningen. Kopplingen görs inte mellan funktionsnedsättning och hjälpmedel. Förutsättningarna är därför låga att rätt hjälpmedel till slut ska kunna hamna hos rätt person. Lättast att få hjälpmedel förskrivna är de som har kontakt med socialpsykiatrin, som ju har också har arbetsterapeuter knutna till sin verksamhet.
– Man vet inte vilka rättigheter man har och vart man ska vända sig. Det är något som framkommer tydligt i många intervjuer. Får man inte information om vad som finns att få är det också väldigt svårt att få ett brukarinflytande utöver det stöd som ges. Information är en grundläggande aspekt för inflytande och egenmakt, menar Therese Karlsson.

Under seminariet fick även arbetsterapeuten Gunilla Barse Persson och Marit Granberg Eskel, doktorand i sociologi, agera opponenter. Att opponera innebär i universitetsvärlden att man sätter sig in i texten för att kunna komma med kritik som förhoppningsvis leder fram till att slutresultatet blir bättre. Även åhörare kunde under seminariet komma med olika infallsvinklar.

En diskussion som väcktes var skillnaden mellan funktionshinder och nedsättning. En inte helt självklar fråga, då samtal om vilka ord man bör använda ständigt förs överallt i samhället. En annan huruvida en rättighetsbaserad lagstiftning skulle kunna vara en väg framåt, vilket socialpsykiatriskt engagerade Görgen Göstas tror. Therese Karlsson och Per Folkesson listar även förslag på åtgärder i rapporten. Bland annat vill man se spridning av information samt ökad kunskap och kompetens.
– Det anses vara en dold målgrupp och en dold problematik. Vi har hållit på att harva med detta hur länge som helst. Men det är inte en dold problematik utan man väljer att inte se. Det handlar om diskriminering och stigma. Man blundar för problemen, säger Marit Grönberg Eskel, doktorand i sociologi och opponent för dagen.

Text: Robert Halvarsson Foto: Kajsa Jansson

Attityder i förändring

Stigma, attityder och ambassadörer. Temat var brett under denna heldagskonferens som Socialpsykiatriskt forum genomförde på temat under rubriken ”Tillställning om inställning”.

Frågan? Hur fler kan engageras i arbetet mot diskriminering och för förändrade attityder.
Läs även

På jobbet: Karin Haster – Biträdande divisionschef

Karin Haster är ny biträdande divisionschef inom den Värmländska psykiatrin. I bagaget har hon med sig ett långt intresse av brukarinflytande och social ekonomi. ASP Bladet fick möjligheten att föra en dialog med en kvinna som betonar att människors behov bör styra vårdens utformning.

Berätta lite om din bakgrund, hur kom du till din nuvarande position som biträdande divisionschef inom psykiatrin?
– Jag började som skötare inom psykiatrin och stod och vägde mellan att studera till sjuksköterska eller studera till socionom. Men det blev sjuksköterska till slut. Jag har trivts med det. Jag har arbetat inom psykiatrins områden nästan hela mitt yrkesverksamma liv. Jag var också med och startade upp en verksamhet i Eda när psykiatrireformen trädde i kraft. Sedan sökte jag jobb i Karlstad och fick arbete som enhetschef för vad som då bara var ASP och blev verksamhetschef på Sandbäcken. Jag har även jobbat tillsammans med Bertil Larsson på ”Nya Perspektiv”, så det kändes naturligt att söka den här tjänsten. Jag upplever det verkligen som mitt område och att det är något som jag trivs att jobba med.

Vad är den drivkraft som har bidragit till att du har valt att arbeta med de frågor du gör?
– Att människor ska få det bättre. Att alla människor ska ha rätt att välja vilket liv man vill leva. Har man inte förutsättningar att välja bra livskvalitet och hälsa, ska man bli stöttad till det. I övrigt har jag en positiv livssyn som gör att jag inte tror att det finns några hopplösa fall eller att någonting är omöjligt. Det har jag verkligen fått bekräftat är rätt inställning när jag har arbetat på Sandbäcken.

Är det en fördel i ditt nya jobb att ha arbetslivserfarenhet inom Karlstad kommun?
– Jag har gått en jättebra skola i Karlstads kommun. Jag trivdes verkligen med Karlstad som arbetsgivare, men fick förmånen att byta jobb. När jag har klivit vidare har jag en annan grundtrygghet eftersom att jag har lärt mig saker från basen. Det har stor betydelse att man har med sig erfarenheter från både kommun och landsting när vissa frågor stöter på patrull i samverkan. Det blir inte lika lätt pajkastning. Man försöker mer hitta bra förhållningssätt istället för att ägna massa energi åt att tycka saker.

Hur planerar du att arbeta med brukarperspektiv inom ramen för ditt nya jobb?
– Det pågår redan ett bra jobb men det går alltid att förbättra detta. En sådan spännande utveckling på andra ställen är att man arbetar med erfarna brukare som har kommit en bit på vägen. Människor som har kommit så långt att de inte far illa längre, utan vänt sina erfarenheter till livserfarenheter. Det är spännande att tänka att man kan använda patienter och brukares erfarenheter, för de kan i sin tur lär oss hur vi ska arbeta inom sjukvården och kommunen. Sedan tycker jag att brukare ska ha rätt att tala om vilka behov man har vad man behöver stöd med. Att en person kan säga vad de vill vara med i och vad de vill tycka kring. Det ska vara ett möte som är jämlikt och inte genomsyras av ett ovanifrånperspektiv.

Vilken roll anser du att den sociala ekonomin kan spela för människor som har olika typer av problematik?
– Vi har mycket att lära av sociala arbetskooperativ när det gäller empowerment och att skapa utrymme och arenor. Det skapar en plats för alla att göra bra saker, där man får möta andra som har tagit ett kliv till. Det är helt fantastiskt med Solakoops utveckling, där man i dagsläget till och med har arbetsgivaransvar. Den arbetsmiljö och gemenskap som finns där har vi hur mycket som helst att lära av. I det samhälle vi lever i nu tror jag det kommer ha stor betydelse för att alla människor ska få utrymme och plats. Det kan också vara en jättebra väg in till brukarinflytande och delaktighet.

Vad anser du är den största utmaning som den värmländska psykiatrin ställs inför i dagsläget?
– Med en viss ödmjukhet i och med att jag inte har varit i landstingets organisation särskilt länge tycker jag att det är en häftig utveckling som sker nu. Jag tror att vi upplever vad som kan kallas för ett paradigmskifte. Man växlar över synsätt till ett där vi anses vara mer till för patienternas behov. Det kommer vi att få möta upp i mycket högre utsträckning. Det växer också upp en generation som är mycket bättre på att ställa krav. Det ställer också krav på att vi ska nå ut på ett helt annat sätt, där vi inte kan inte kan förlita oss på våra traditionella metoder. Det är spännande att tänka vad vi kan lära av varandra. Vad kan patienter föra tillbaka till verksamheten så att vi kan lära oss av dem. Behoven ska styra. Där är vi inte än, men vi är på väg dit.

Avslutningsvis, hur vill du se psykiatrin utvecklas under ett längre perspektiv?
– Man ska kunna vara patient när man behöver vård samt brukare när man behöver stöd. Men i grund och botten är man medborgare och värmlänning. Man ska inte behöva stämplas jämt och ständigt. När behov uppstår finns vi där. Däremellan ska man kunna få vara en vanlig människa och inte reduceras till sina tidigare erfarenheter eller diagnos. Det är jätteviktigt. Vi ska heller inte ha en massa väntetider när behov uppstår. Vi ska kunna möta upp människor på ett sätt så att man kanske inte behöver bli lika sjuk. Det tror jag är en utmaning: vilket kräver samverkan mellan kommun och landsting.

Text: Robert Halvarsson  Foto: Per Rhönnstad

VAD ÄR? Socialpsykiatri

Vi har under detta år en artikelserie som vi kallar ”Vad är?” Här förklarar vi olika saker. Denna gång ska vi reda ut begreppet ”Socialpsykiatri”.

Begreppet Socialpsykiatri
Termen socialpsykiatri innebär att se psykiatri ur ett socialt perspektiv. Socialpsykiatri kan stå för flera olika saker. Det kan betyda att man organiserar psykiatrin på ett speciellt sätt, eller att socialpsykologiska och sociologiska teorier får påverka psykiatrins olika verksamheter. Socialpsykiatri kan också ses som ett sätt att förhålla sig, eller som en teori, där man betonar sidor av psykiatrin som inte utgörs av medicinska aspekter. (Andersson Höglund & Hedman Ahlström, Socialpsykiatri, s. 10)

Med tiden har socialpsykiatri alltmer kommit att avse den kommunala psykiatrin. Det är denna aspekt som den här artikeln handlar om.

Kommunal Socialpsykiatri
När en person med psykisk funktionsnedsättning behöver sociala insatser för att klara sin dagliga livsföring är det kommunens ansvar. Kommunen ansvarar också för att olika hjälpinsatser samordnas och att olika aktörer samverkar kring brukaren. De verksamheter som har byggts upp i kommunerna som berör personer med psykiska funktionsnedsättningar är boende och boendestöd, sysselsättning, fritid, habilitering och rehabilitering. (Anfört arbete, s. 71)

Socialpsykiatri i Karlstads kommun
För cirka 1 år sedan slogs Avdelningen för Socialpsykiatri ihop med Avdelningen för Alkohol & Narkotika. Hur den nya Avdelningen för Socialpsykiatri, Alkohol och Narkotika (ASP-ANA) är organiserat, framgår av nedanstående bild:

Avdelningen har tre målgrupper/ansvarsområden:

• Personer med psykisk funktionsnedsättning
• Personer med psykisk ohälsa/funktionsnedsättning och missbruksproblematik
• Personer med missbruksproblematik

Med sitt arbete vill man stödja brukaren/klienten på vägen till återhämtning. Med stöd i egen bostad, särskilda boendeformer och med sysselsättning vill man skapa förutsättningar till en förbättrad livssituation.

Brukaren/klienten ska känna gemenskap, kunna påverka och leva i ett socialt sammanhang. Avdelningen erbjuder en verksamhet som är tillgänglig, välkomnande, kraftfull och attraktiv.

Att ansöka om stöd
Ansökan om stöd i egen bostad, särskilda boendeformer eller sysselsättning görs på en särskild blankett. Blanketten kan fås av mottagningsenheten eller via kommunens hemsida.

Ansökan behandlas sedan av avdelningens team som består av enhetschef, handläggare, sjuksköterska och arbetsterapeut. Därefter träffar handläggare den sökande för att diskutera behovet av stöd innan ett beslut fattas.

När beslutet är fattat förmedlas det till sökanden via handläggare och sjuksköterska och till de som ger stöd i boendet, eller till aktivitetssamordnare som är handledare inom sysselsättning och daglig aktivitet.

Beslutet kan överklagas. Överklagan lämnas in till den som fattat beslutet, som då har möjlighet att ändra det. Görs ingen ändring, vidarebefordrar handläggaren överklagan till Länsrätten.

Text: Karl-Peter Johansson