Etikettarkiv: Socialsekreterare

Socialsekreterare smutskastas och kränks på nätet

IMG_6853Det blir allt vanligare att socialsekreterare kränks och hotas på bland annat Facebook. Där beskrivs de som barnkidnappare, svin och lögnare, och hängs ut med både namn och bild, berättar Dagens Arena.

– Det finns de som letar upp våra medlemmar på Facebook, identifierar där vad deras barn heter och var de går i skolan. Sedan tar de kontakt med socialsekreteraren och säger: Nu vet jag var dina barn går i skolan. Det är ett fruktansvärt hot för en förälder som jobbar inom socialtjänsten, säger Jonas Lidberg, ombudsman på fackförbundet Akademiförbundet SSR till Dagens Arena.

Dagens Arena beskriver en Facebookgrupp, med tusentals medlemmar, som jobbar mot tvångsomhändertagande av barn. Här hängs socialsekreterare ut med namn och bild och tillskrivs epitet som barnkidnappare, häxor, alkoholister, missbrukare, svin, lögnare, livsfarliga och störda.

– Och sådant här sprider sig oerhört snabbt på nätet, vilket förstås kan få konsekvenser för den som utsätts. Dessutom har sällan arbetsgivarna rutiner för hur och vem som ska ta bort det som skrivs. Ofta faller det på den enskilda utsatta medarbetaren, vilket är olyckligt, säger Jonas Lidberg, till Dagens Arena.

Flera anonyma socialsekreterare vittnar för Dagens Arena om hur de utsatts för hat och hot. I ett av fallen polisanmäldes inte händelsen, och i ett annat fall lades utredningen ned efter att anmälan gjorts.
Lena Säljö, chef för Individ- och familjeomsorg Västra Hisingen i Göteborg, polisanmälde ifjol Facebookgruppens administratör, och oroas av utvecklingen.

– Hur ska man våga arbeta i det här yrket om man blir uthängd som privatperson? Vi har svårt att rekrytera socialsekreterare i dag och jag tror att risken för hot är en av flera orsaker till att människor drar sig från yrket, säger Lena Säljö till Dagens Arena.

Text: Peter Sundström
Bild: Martin Bäckström-Ledin

På jobbet: Monica Persson

Karlstads kommun har fått en ny socialdirektör i egenskap av Monica Persson. ASP bladet ville självklart känna henne på pulsen och höra hennes tankar och visioner såhär i början av anställningen.

Vad gör man i egenskap av socialdirektör?
– Som socialdirektör har man ansvaret för hela Arbetsmarknads- och socialförvaltningen, alltså lika mycket arbetsmarknadsfrågor som socialtjänst. Det är en ganska stor förvaltning med 500 anställda och nästan 400 miljoner i budget. Det är också vi som ska se till att ta hand om de behov som alla medborgare kan ha. Vi skall räcka till åt alla som bor i Karlstads kommun. En del av mitt jobb är att försöka få de pengar vi har att räcka till så mycket som möjligt för medborgarna.
Hur kommer det sig att det blev just du som blev ny socialdirektör?
– Jag började som tillförordnad i slutet av september förra året så jag hann prova på jobbet väldigt länge. Det är självklart en bidragande orsak. Sedan hoppas jag naturligtvis att man valde mig för att jag är jag, att jag som person har något att bidra med till den här stora förvaltningen. Sedan fick jag också som alla andra sökande genomgå ett flertal olika tester för att säkerställa att jag har ordning på vissa funktioner som man måste ha som socialdirektör. Jag har dessutom ett genuint intresse för det här jobbet och det lyste nog igenom under alla de här testerna och intervjuerna.
Kan du berätta lite om din bakgrund och dina tidigare erfarenheter?

– Jag började jobba som socialsekreterare i Hällefors 1990 och efter det har jag fortsatte jag som det i många år och i många olika småkommuner. När man jobbar i de mindre kommunerna får man en bred kunskap för där jobbar man med allt. Det är dock både för- och nackdelar med det, för jag tror det är en väldig styrka att vara den här stora organisationen som blir väldigt duktiga på respektive bit. Det i sin tur leder dock till att människor kan uppleva att de slussas runt på väldigt många olika ställen och det är något jag tycker vi bör se över.

-Som chef och ledare började det när jag jobbade i Filipstad. Jag gick den försiktiga vägen och blev först förste socialsekreterare och sen fick jag ett jobb i Kil som IFO-chef. Det är i princip samma sorts jobb som det jag fått nu, fast i mycket mindre skala. Till Karlstad kom jag 2001 och började då som avdelningschef för IFA och sedan blev jag avdelningschef för Barn och familj som det hette på den tiden.

– Mina tidigare erfarenheter tror jag hjälper mig jättemycket. Bredden är viktig och det är viktigt att veta inifrån sig själv att det är väldigt ovanligt att man bara har ett bekymmer när man kommer till socialtjänsten. Missbruk exempelvis drar med sig så många andra problem. Det är som att lägga pussel med olika bitar och det fick jag öva mig väldigt mycket på i de små kommunerna. Sen kan jag tänka att det är bra att jag varit chef tidigare för det är något man lär sig och utvecklar över tid, det är inget man lär sig i ett nafs.

Är det svårt att ha översikt över hela verksamheten med tanke på att den är så pass stor?
– Jag måste lita på att man tar så mycket ansvar och har så tydliga uppdrag att man gör sitt jobb ute i verksamheten, för jag skulle aldrig ha möjlighet att kunna kontrollera varje specifik del. Jag måste istället ha koll på uppdrag, arbetsuppgifter, rutiner och riktlinjer och dylikt för att det skall fungera. Utmaningen för mig ligger mycket i att hänga med i utvecklingen för det jag vet att de gjorde på ett boende för tre år sedan gör de säkert inte på samma sätt idag. Rutiner utvecklas, man samverkar mer, man har mer brukarinflytande och man arbetar med andra processer. Inför större beslut får man nog verkligen undersöka så att man har dagsläget klart för sig. Det är lätt hänt att man tror att man kan allt, men så är det oftast inte.
Vilka utmaningar står du och verksamheten inför och vad behöver ni lägga ner extra mycket jobb på?

– Boendesidan är väldigt viktig. Det är ett stort behov och det är också en resurs som vi inte själva äger, då vi inte äger husen där människorna skall bo. Vi är helt beroende av att få de här bostäderna av andra och det är en stor utmaning att få tag i de lägenheter vi behöver. Det har varit en brist för vår målgrupp i många, många år. Det är en utmaning men det är också en fråga som är väldigt rolig att jobba med. Jag anser att allt som har med den grundläggande tryggheten att göra är en jätteviktig fråga som berör oss alla.

Vad har du för förhoppningar inför framtiden?
– Jag önskar mig själv en god start och jag ska verkligen göra allt jag kan för att den skall bli så bra som möjligt. Jag hoppas att det här kommer att fortsätta vara en förvaltning där det är högt i tak, där man får tycka och tänka, klaga och ge beröm. Man måste få säga vad man tycker i alla lägen. Att vi har en förvaltning där man tycker det är roligt att arbeta och där människor som kommer till oss känner sig trygga. Jag kommer att respektera alla som jobbar här och alla som söker sig hit, men jag vill också att man skall respektera mig. Jag önskar mig ett öppet klimat och en öppen dialog, för jag tror att de farligaste sakerna är de vi inte talar om. Det är något jag lärt mig under alla de här åren.

Text och foto: Kajsa Jansson

YRKE: Socialsekreterare

handlaggare-webBirgitta Bånkestad,

Socialsekreterare Karlstad Kommun

Vad gör en socialsekreterare? Jag arbetar på avdelningen socialpsykatri, alkohol och narkotika och till mig kan man vända sig om man är 20 år eller äldre och vill förändra sitt beteende gällande alkohol, narkotika och/eller spel. Min roll är att motivera personen ifråga, att stötta i förändringsarbetet, att göra utredningar utifrån individens önskemål och behov samt även att besluta om insatser som eventuellt skall sättas in (vissa beslut gällande det tas dock av hennes chef) och sedan följa upp de utifrån den lagstiftning som finns.

Jag träffar många männsikor, ibland kortare tid och ibland längre beroende på vilka problem som personen ifråga har. Förr var helheten mer tydlig för samarbetet mellan de olika avdelningarna inom arbetsmarknads- och socialförvaltningen fungerade bättre. Idag har många klienter kontakt med flera olika handläggare inom olika avdelningar och enheter och det kan tyvärr leda till att en del kommer i kläm och “hamnar mellan stolarna”.

Hur länge har du jobbat som socialsekreterare? 1975 avslutade jag min socionomutbildning så jag har arbetat som socialsekreterare i drygt 30 år vilket gett mig en stor erfarenhet inom det här området. Jag har även gått en treårig psykoterapiutbildning, s.k. steg 1-utbildning. Efter examen jobbade jag inom socialtjänsten i Kungsbacka, Falkenberg och Göteborg för att sedan hamna inom i Karlstad 1980.

Tidigare hade jag hand om barn- och ungdomsvård, socialbidragsärenden och missbruksvård. Bredden på arbetsuppgifter var bra för jag fick en god insikt i individers och familjers hela problematik. Idag arbetar jag mest med personer som har alkoholproblem.

Har missbruksproblemen ökat i samhället? Det är svårt att svara på rent generellt men jag ser att missbruk av alkohol har ökat, framförallt är det fler äldre människor som får stora alkoholproblem, mycket beroende på att alkoholen idag är så lättillgänglig.  Även blandmissbruk har ökat och vi ser också idag att många av de yngre personer som har ett drogmissbruk även har psykiska problem. Det har överlag blivit lättare att få tag i alkohol och droger idag – dels p.g.a de all öppnare gränserna mellan länderna och dels p.g.a möjligheten att beställa preparat över Internet.  Något som blivit mer uppmärksammat och också ökat är spelberoende.  Spelandet kan få stora negativa konsekvenser och det kan gå så långt att missbrukaren spelar bort allt den äger och har, såsom t. ex. boende. Men alla människor är olika och vissa kan förändra sitt beteende i tid medan andra behöver längre tid för förändring.

Hur ser kontakten ut med klienten? Den första kontakten kan se väldigt olika ut, det kan vara den blivande klienten själv som tar kontakt eller så kan det vara anhöriga som är oroliga och därför hör av sig. När sedan jag och klienten upprättat en kontakt så möts vi oftast hos mig men jag åker också på hembesök i hemmet eller i något av kommunens boenden.  Det händer även att jag besöker behandlingshem och dylikt. Om jag ser eller hör att någon far illa så har jag skyldighet att ta reda på hur det förhåller sig och att hjälpa personen.

Hur ser du på framtiden? Alkohol- och narkotikaavdelningen (ANA) är nyligen ihopslagen med avdelningen för socialpsykiatri (ASP) så det kommer bli en del förändringar. Allt är dock inte klart än så framtiden får utvisa vad som kommer att ske.

Text: Stefan Gustafsson  Foto: Robert Olsson

Invigning av Barnahus

– samordnade insatser för brottsutsatta barn

Den 29:e januari invigdes Barnahus i Värmland som är placerat i Karlstad. Under ett och samma tak möter barn som misstänks vara utsatta för övergrepp utredare och övrig personal i en trygg och anpassad miljö. Utredningarna är särskilt anpassade och barnet slipper slussas mellan myndigheter och förhöras vid flera tillfällen. Invigningstalade gjorde Staffan Janson, barnläkare och forskare, Monika Ekström (v), landstingsråd och ordförande i Folkhälso- och tandvårdsutskottet inom landstinget i Värmland samt Ingela Wretling (s), ordförande Arbetsmarknads- och socialnämnden i Karlstad.

På Barnahus finns specialister från de samverkande myndigheterna, åklagare, socialsekreterare, polis, läkare och kurator. Förhören hålls i en miljö som snarare påminner om ett hem än en kontorsmiljö. I anslutning till förhörsrummet finns ett medhörningsrum där åklagare, utredare och ombud förutom att lyssna på förhöret kan ställa frågor. Detta gör att barnet inte behöver upprepa sin berättelse i onödan.

Under perioden 2006-2008 har försöksverksamhet pågått i Umeå, Stockholm, Sundsvall, Göteborg, Linköping, och Malmö. En utvärdering gjord av forskare från rättssociologiska enheten och Lunds universitet visar på positiva effekter av Barnahus.

Barnahus i Värmland är ett samarbete mellan länets sexton kommuner, landstinget, polis och åklagare. Verksamheten är bemannad av två samordnare som är socialsekreterare med lång erfarenhet.

ANA:s mobila team/uppsökandeteamet

”Det finns ett stort behov av den här sortens boendestöd.”

– Kristina Hedin, mobila teamet

Det är en solig dag när ASP BLADET möter Maria Widén, enhetschef för boendestöd/mobila teamet, samt Kristina Hedin och Fredrik Jonasson som utgör ANA:s mobila team.

Anledningen till att det mobila teamet kom till var att det boendestöd som redan fanns inte räckte till. Många klienter hade blivit vräkta från sina lägenheter. Socialnämnden såg att utökat stöd behövdes och gav ANA projektpengar för att kunna starta upp det mobila teamet.

Projekttiden är mellan maj och oktober 2008. Därefter går projektpengarna över till IFA: s (Integration, Försörjning, Arbete) nya bostadsenhet.

När en klient får ett bostadssocialt-kontrakt arbetar ANA utifrån en s.k. Boplan som klienten måste godkänna och skriva under. Det betyder bl.a. att klienten måste genomgå drogtester, vilka sker i hemmet eller på BoRe. De flesta klienter väljer att inte göra testen hemma eftersom de inte vill förknippa sin lägenhet med det. Det finns en väldigt tydlig plan, som bostadsbolaget informeras om, där man lovar att ha extra koll i början men som successivt trappas ned om allt går bra.

Det mobila teamets uppdrag är detsamma som BoRe: s boendestöd förutom att det ska gå lättare och snabbare att få hjälp. Hjälpen ska vara mer intensiv och pågå i kortare perioder.

Uppdragen får de av socialsekreterarna på ANA när dessa tycker att en klient behöver utökat boendestöd. Det anordnas ett möte mellan klienten, socialsekreteraren och det mobila teamet. Stödet ser olika ut beroende på vad de tillsammans kommer fram till.

Ofta, när en klient har uttryckt en önskan om att sluta med alkohol och droger, så handlar det om motivationsarbete. Att hjälpa till i den processen med att t.ex. kontakta familjeläkaren, motivera till avgiftning och bryta abstinens. Deras klienter är ofta väldigt isolerade och då gör teamet sociala besök; att sitta ner och prata en stund. Många gånger kan det i sig vara en motivation till att gå vidare. Det mobila teamet hjälper klienten att kontakta socialsekreterarna för att få plats på ett boende, eller med transport till och från ett behandlingshem.

Fredrik Jonasson och Christina Hesselbom, som utgör det mobila teamet, säger att de är ute efter att frigöra klienternas egna resurser, att hjälpa till självhjälp. De är utbildade socionomer med erfarenhet av socialt arbete vilket betyder att de kan ge klienten tips på vilka olika vägar man kan ta. I slutändan är det meningen att man ska bli oberoende av socialtjänsten. Sedan teamet började har de sett flera personer som inte varit på avgiftning på många år åka iväg för att få hjälp.

Det händer att en handläggare är orolig för sin klient p.g.a. olika anledningar; det går inte att få tag på honom/henne. Då går det mobila teamet in och åker hem till klienten för att göra ett s.k. tillsynsbesök för att kolla läget. Vissa dagar har teamet endast ett uppdrag, andra dagar kan de ha sex tillsynsbesök.

Det mobila teamet finns tillgängligt dagtid och varannan lördag fram till kl. 21.00. Den nattpersonal som finns inom ANA jobbar på Ulleberg, och får inte lämna huset. Så de brukare som bor i eget boende får vända sig till Socialjouren om de behöver hjälp nattetid.

Kristina och Fredrik berättar att de har varit fullbokade och att de ser att det finns ett väldigt stort behov av den här sortens boendestöd.

Teamet kan följa med till ett läkarbesök och, om klienten vill, så följer de med in till doktorn. En del försöker att dölja hur långt det har gått i missbruket. När man är svag kan det många gånger vara mycket lättare om någon kan hjälpa till och föra deras talan.

Mår klienten dåligt och blir tvungen att sitta i timmar på akuten eller psykakuten orkar personen inte alltid stå ut med väntan, och går utan att få den hjälp han/hon behöver. Men har man någon med sig är det lättare att stå ut.

”Ett exempel på hur vi kan vara till hjälp, ” berättar Fredrik Jonasson,” var när vi satt på akuten och väntade tillsammans med en klient som var mycket berusad. Under tiden talade han om för oss vad han hade för fysiska problem. Ont i magen, dåliga leder och problem med ett ben. Väl inne hos läkaren hade han svårt att förklara sina problem, men då kunde vi sammanfatta det han sagt till oss i väntrummet. Annars är risken stor att klienten blir hemskickad igen.”

Det mobila teamet avlastar socialsekreterarna med att göra sådant de inte hinner med, och fungerar som deras länk utåt så att de får en mer nyanserad bild av hur klienterna egentligen har det. Teamet ser ju bakom den fasad som klienterna många gånger sätter upp. Hittills har de alltid fått komma hem till klienterna, även om de själva beklagat att det är stökigt i lägenheten. Det har inte funnits någon motvilja utan det mobila teamet är mycket uppskattat.

”När jag jobbade som socialsekreterare kände jag mig lite distanserad från klienterna, vilket kan vara en nödvändighet i det arbetet, men personligen trivs jag bättre med att få en närmare och mer verklighetsbaserad kontakt med klienten, ”säger Fredrik.

Maria Widén; enhetschef för boendestöd/mobila teamet, ANA fortsätter på samma spår:

”Jag tror att som boendestödjare så får man en mer sann bild av personen. Om man går till en socialsekreterare på kontoret så kan man förställa sig och vara en annan person, men när man möter en boendestödjare eller annan behandlingspersonal så kommer ens riktiga jag fram.”

I vissa fall vill klienten kanske inte ta emot stöd men det behövs en viss tillsyn för att missbruket inte blir värre. Det är alltså inte alltid frivilligt, men det är viktigt gentemot hyresvärd och grannar att kunna garantera att det hålls koll från ANA. Det är en trygghet för alla, även klienten.

Det finns tillfällen när det mobila teamet känner att de inte kan göra något mer för personen, att de inte kommer vidare och att de har gjort allt de kan.

Fredrik berättar att han märkt att det är en konst att veta hur man ska förhålla sig till klienten när han befinner sig i personens hemmiljö:

”Det kan ju vara väldigt integritetskränkande ifall man bara stövlar in och inte tänker sig för. Kristina och jag har funderat en hel del på hur vi förhåller oss till klienten och hur vi talar till personen vi är där för att hjälpa. Vi måste vara lyhörda för vad personen själv vill och visa respekt för individen.”

Som avslutning säger de alla tre att det känns tråkigt att inte kunna arbeta på det här sättet längre, men hoppas på att det stora behov av detta stöd som finns ska kunna täckas upp av den nya bostadsenheten på IFA.

Text: Sofia Lagerkvist