Etikettarkiv: socialstyrelsen

Uppsökande och informerande verksamhet

Att söka relevant hjälp kan vara svårt för personer med en allvarlig psykisk sjukdom. Nationell psykiatrisamordning gav Socialstyrelsen i uppdrag att driva det nationella projektet – Inventeringar, uppsökande och informerande verksamhet.  Ett projekt som pågick 2007-2009 och utmynnade i en rapport: Att nå personer med psykisk ohälsa – Uppsökande och informerande verksamhet.

Uppsökande verksamheter finns i många kommuner i Sverige. I praktiken fungerar det som ett stöd utanför reguljära vårdinrättningar. Tanken är att nå patienter som inte själva kommer till besök.  Kommunerna har inrättat uppsökarteam som exempelvis vid hembesök försöker nå ut med information och stöttning.

I Socialstyrelsens rapport kan man läsa att det uppsökande och informerande arbetet är av stor betydelse, för att människor med psykisk ohälsa ska få en ökad delaktighet i samhället och nås av samhällets insatser. Uppsökande arbete kan vara till stor hjälp för att förhindra ungdomar att hamna i längre perioder av psykisk sjukdom. Det är av stor vikt att man tidigt upptäcker psykiska problem .

 

Kommunernas insatser bör intensifieras och utvecklas mer anser Socialstyrelsen. De uppsökande och informerande åtgärderna ska medföra att fler personer med psykisk ohälsa ska få den hjälp de behöver. Det gäller också att hjälpen kommer i ett så tidigt läge som möjligt. Enligt rapporten ska detta ske genom att samarbetet mellan kommunen och psykiatrin ökar.

Främja goda levnadsförhållanden

Kommunerna har enligt socialtjänstlagen skyldigheter som de måste rätta sig. De ska informera om den uppsökande verksamheten samt erbjuda grupper och enskilda hjälp. När psykiatrinreformen genomfördes 1995 sattes fokus på kommunernas åligganden, att främja goda levnadsförhållanden för personer med psykiskfunktionsnedsättning.

Trots tydliga skyldigheter för socialtjänsten att bedriva uppsökande och informerande verksamhet, saknas dessa insatser i många kommuner, säger Socialstyrelsen.

Situationen ser annorlunda ut inom hälso- sjukvården. Där finns inte samma skyldighet vad gäller uppsökande och informerande verksamhet. Lagen säger däremot att vården ska vara lättillgänglig för de som behöver den.

Socialtjänsten och den psykiatriska vården har uttryckt behov av modeller och metoder för den uppsökande verksamheten. Socialstyrelsen menar att sammanställningen av de arbetssätt som används ska fortsätta. Det behövs även en systematisk utvärdering och utbildning riktat mot det praktiska arbetet.

Viktigt med tydlighet

Eftersom det finns många olika modeller och arbetssätt i det uppsökande arbetet behövs det ett tydliggörande av verksamhetsområdet. Strategier behövs i form av informations- och utbildningsinsatser, och riktat uppsökande arbete till personer som har och saknar kontakt med vård- och stödsystemet.

Enligt en rekommendation formulerad i regeringens handlingsplan gällande detta område, ska personer med stora eller komplicerad psykiatrisk problematik prioriteras i utbildningsinsatserna.  Denna uppmaning har Socialstyrelsen tagit fasta på och föreslagit att verksamhetsområdet ska begränsas till individer med svåra psykiatriska problem.

– För fortsatt kunskapsutveckling är det angeläget att ge stöd till hur det uppsökande och informerande arbetet kan följas upp på ett systematiskt sätt, fastslår Socialstyrelsen.

Text: Henrik Sjöberg

Källa:

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/18810/2012-8-14.pdf

Behovet av jämlik beslutsprocess

Inom psykiatrin finns det olika metoder och arbetssätt i mötet med patienten. I Socialtstyrelsens skrift Shared decision making – en introduktion till delat beslutsfattande inom psykiatrisk vård, behandlas ett arbetsätt som involverar patienten på ett tydligare och mer influensrikt sätt. Tanken med metoden är att patienten ska öka kunskapen om sin behandling, uppleva en stärkt autonomi och förbättrad hälsa.

Mötet mellan patient och läkare är viktigt och avgörande. Det är där som förtroendet och tilliten byggs upp, som i förlängningen kan påskynda tillfrisknandet. För att bra resultat ska uppnås i den psykiatriska vården är relationen mellan patient och behandlare av största betydelse.

Shared decision making (SDM) går ut på att ge patienten en större roll i mediciniska och behandlings relaterade frågor. I Socialstyrelsens text förklaras det att det handlar om att öka patienternas delaktighet i vården. Från patientens synvinkel är det är av stort värde att mötet med läkaren eller annan vårdpersonal sker på en jämlik nivå.

Enligt Socialstyrelsen visar det sig att många som inleder en behandling avbryter den. Ett skäl till detta kan vara att vissa patienter känner att de inte kan påverka sin behandling. En annan orsak är att många upplever att ingen lyssnar på dem.

En jämlik relation

Det arbetsätt som förespråkas inom Shared decision making är ett som betonar jämlikhet i relationen mellan patient och behandlare. Behandlaren ska inbjuda patienten till samarbete. Det ska ske ett jämlikt utbyte av information och att man tillsammans kommer fram till ett beslut. Patienten och behandlaren har som mål att hitta en gemensam grund för behandlingen.

Traditionellt har förhållandet mellan patient och läkare varit ojämlikt. Det är den som behandlar som har all kunskap och har genom sin status en avgörande auktoritet. Patienten får helt enkelt lita på att läkaren ger rätt råd och får den relevanta vård som han eller hon behöver.

Rollen som behandlare i ett SDM-perspektiv bygger på att förmedla kunskap om evidensbaserade behandlingsmetoder. Det gäller också att behandlaren förklarar för- och nackdelar med behandlingen och uppmuntrar patienten att aktivt delta i besluten rörande vården. Sedan är det också viktigt att patienten i sin tur berättar om sina sjukdomserfarenheter, värderingar och preferenser.

För att Share decision making ska kunna fungera kärvs ett antal förutsättningar. Det fodras att minst två personer deltar och delar all relevant information som rör behandlingen. Vanligtvis är det läkare och patient som medverkar men ibland kan det finnas behov att fler personer deltar.

Beslutsprocessen måste involvera alla inblandade och beslutet måste godtas av alla parter. Slutligen avslutas processen med att man kommer fram till ett aktivt beslut. Det kan leda fram till att ingenting behöver göras. Det viktiga är att beslutet tas gemensamt och att alla är överens om dess konsekvenser.

Finns det bevis eller evidens att Shared decision making fungerar som modell i mötet mellan patient och behandlare? I Socialstyrelsens text kan följande läsas om de studier som har gjorts om SDM:

”De största och mest konsistenta vinsterna jämfört med vanlig vård, det vill säga där beslutsprocessen inte särskilt fokuseras, var att patienterna fick mer kunskap om olika behandlingsalternativ och deras förväntade resultat.”

Under dessa förutsättningar färgade av ett systematiskt beslutsstöd kunde patienterna göra nya ställningstaganden. Det visade sig att i vissa fall ändrades det initiala beslutet när patienten fått hjälp att väga fördelar och nackdelar med olika behandlingsmetoder. Beslutsstödet förde även med sig en ökad nöjdhet med de beslut som hade tagits. Patienterna upplevde också en mindre osäkerhet kring sin behandling.

De patienter som fick vård under normala förhållanden fick inte tillräckligt med information. Detta medförde att de inte kunde förstå innebörden och resultaten av vårdinsatserna. Men när det gäller tillfredställelse med vården och effekter på patienternas hälsotillstånd märktes inga skillnader mellan beslutsstöd eller normal vård, konstaterar Socialstyrelsen.

På minner om Motiverande samtal

Om man lyfter blicken från det psykiatriska området har Shared decision making även berörningspunkter med behandlingsmetoden Motiverande samtal. Likheten med Shared decision making ligger i principen om ett jämlikt förhållande mellan behandlare och klient. Det är i samtalet mellan två likvärdiga parter som framsteg kan göras.

Motiverande samtal bygger på respekt, empati och en jämlik relation mellan patient och behandlare. Det är en samtalsmetod som genom motivation ska kunna påverka till beteendeförändring. Tanken är att klienten eller brukare ska vara delaktig i förändringsprocessen. Motiverande samtal används bland annat inom socialpsykiatrin för att förbättra livssituationen både sett ur ett psykologiskt och socialt perspektiv.

Oavsett vad man kallar metoden är det alltid viktigt att mötet mellan behandlare och klient sker på en likvärdig nivå. Det finns ingen som tjänar på att inte klienten känner att någon lyssnar på hans eller hennes historia. Alla parter vinner på att kommunikationen är så öppen som möjligt. Shared decision making och Motiverande samtal visar på att det att det finns en väg dit.

Text: Henrik Sjöberg

Notis – Sprututbyte i Stockholm

Stockholms läns landsting fick i juli ja till sin ansökan om att bedriva sprututbyte för narkomaner av Socialstyrelsen. Detta rapporterar Dagens Nyheter i en artikel.

Anders Tegnell, avdelningschef på Socialstyrelsen, anser i DN:s artikel att sprututbyte är ett bra sätt att minska spridningen av blodsjukdomar hos narkomaner, då dessa inte längre behöver byta sprutor med varandra.

Infektionskliniken i Huddinge ansvarar för sprututbytet, men det är i en särskild paviljong på S:t Görans sjukhus som själva bytena av sprutorna sker.

Skrivet av: Johan Holst

Läs mer via:

http://tinyurl.com/buaufan

Tvångsvård – Självstudiekurs för sjukvården

Karolinska Institutet har skapat en studiesajt på Internet: en kurs i psykiatrisk tvångsvård online, och den är gratis. Kursen är gjord för vårdpersonal, men även jag som patient tycker att den är mycket intressant.

Ämnet som behandlas är tvångsvård i psykiatrin. Kursen är välgjord: 9-10 timmar beräknas kursen ta om man läser, lyssnar och tittar på allting. Det gås igenom lagar, vilka papper som finns och hur man fyller i dem, hur bältning går till och när det är befogat, intervjuer med läkare och polis och hur och hur patienter som omfattas av Lagen om psykiatrisk tvångsvård kan överklaga i domstol med mera. Till varje avsnitt finns blanketter, ljudinspelningar och diskussionsfrågor: att tänka på-kommentarer innan filmen och frågetecken efter varje avsnitt. Idén till kursen kom från Christer Allgulander och Cecilia Dhejne vid Psykiatri Sydväst i Stockholm och är bekostad av Socialstyrelsen och Karolinska Institutet.

Det som jag finner mest intressant på sidan är de direktinspelade videosnuttarna. Filmerna är inspelade spontant, inte inövade. Det är tre fall vi får följa: en manisk kvinna spelad av en ST-läkare, en psykotisk kvinna spelad av en psykiatrisk sjuksköterska och en deprimerad man spelad av en skötare. All övrig personal: polis, socialsekreterare och vårdpersonal, spelar sig själva i sina vanliga yrkesroller.

MANI
Det börjar med att distriktsläkaren kontaktas av kvinnans familj, som är orolig för henne. Läkaren åker då på hembesök (egentligen måste man vara minst två personal för säkerhets skull) hos kvinnan som är minst sagt uppvarvad. Efter besöket ringer han ett samtal och de utfärdar vårdintyg för tvångsvård och kvinnan hämtas av polis.

Väl inne på psyket visiteras kvinnan, de går igenom hennes saker och plockar bort de som kan vara farliga, kvinnan tycker inte om detta, blir orolig, övermannas och behöver till slut bältas och får en spruta för att lugna ner sig och somna. Det finns också filmat samtal med kvinnan och en anhörig då hon skall skrivas ut. Den anhörige har bara hört kvinnans berättelse som inte på alla punkter överensstämmer med personalens upplevelser. Hon tillfrågas hur hon upplevde inläggningen och vad som skulle ha gjorts annorlunda.

PSYKOS
Fall två är en kvinna som uppsöker socialtjänsten då hon är orolig över att inte kunna betala sin hyra. Hennes ord är knapphändiga och mannen på socialen får ingen egentlig kontakt med henne. Med kvinnans godkännande får socialsekreteraren telefonnummer till kvinnans son, som kommer med sin mor till jourhavande läkare och berättar hur kvinnan blivit annorlunda på sistone. Bland annat tror kvinnan att hennes nacksmärtor beror på att hon har fått cancer av ett chip som skall ha opererats in i hennes nacke. Med stöd av LPT läggs hon in, då hon själv är oförmögen att välja frivillig vård.

DEPRESSION
En man är frivilligt inlagd för depression sedan dagen före. Han har tidigare gjort ett allvarligt suicidförsök och han uttrycker fortfarande sådana tankar. Han vill nu efter en svår natt skriva ut sig, men personalen anar oråd. Han blir konverterad till LPT för att han inte skall kunna skada sig.

HUR FUNGERAR BÄLTNING?
Ytterligare information och filmer som ingår i serien är detaljerade beskrivningar om hur bältning och tvångsinjektioner går till, den delen av kursen är gjord med grundlig steg-för-steg-metodik. Man lär sig hur en bältessäng ser ut, hur man håller en person som skall bältas och hur länge de får ligga, med mera. I dialog förs också fram vilka som skall bältesläggas eller isoleras. Man diskuterar också vilka kriterier som skall uppfyllas för LPT och vilka läkare som har rätt att sätta ett LPT och mycket mera.

Webbadressen till kursen är http://tvangsvard.ki.se. Kursen är gratis, men man måste fylla i ett formulär med detaljer om sig själv, för att få användarnamn och lösenord på sin mejl.

Text: Maria Lundby Bohlin

På jobbet: Carolyn Isaksson, verksamhetsutvecklare, öppenpsykiatrin

Carolyn Isaksson är verksamhetsutvecklare inom öppen psykiatrin. Hon har lång erfarenhet inom psykiatrin som bl.a. chef på psykosenheten.

Vad gör en verksamhetsutvecklare?

– Mitt uppdrag som verksamhetsutvecklare är att tillsammans med ledningsgruppen arbeta med patientsäkerhet och kvalitetsfrågor, förmedla i organisationen de nationella riktlinjer som Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting (SKL) utfärdar. Jag sköter också implementeringen i verksamhetens arbetsgrupper.

Jag är även med på arbetsplatsträffar där implementeringsarbetet är riktat till personalgruppen. Min erfarenhet inom psykiatrin är till god nytta för mig i det arbetet.

Hur ser din arbetsdag ut?

– Det kan se väldigt olika ut. Jag kan vara på arbetsplattsträffar då jag träffar personal där jag informerar om nya riktlinjer från socialstyrelsen, om t.ex. hur vårdplaner ska formuleras. Jag träffar även arbetsgrupper med brukare och anhörigrepresentanter.

Kan du berätta om dina drivkrafter?

– Jag drivs av att göra saker tillsammans. Det gäller att hitta lösningar ihop men det måste alltid finnas någon som fattar besluten, någon som tar ett övergripande ansvar.

Samverkan är mitt honnörsord och som ger mig väldigt mycket. Efter 20-års erfarenhet på psykosenheten är jag van med samverkan mellan olika parter. Kicken av samverkan, när det fungerar bra, är något som man vill ha mera av. I rollen som verksamhetsutvecklare får jag samma kick av att samarbeta. Det finns många parter i mitt jobb som man måste jobba ihop med, då krävs

Hur har omställningen från att vara chef på till psykosenheten till verksamhetsutvecklare gått?

– Omställningen har varit väldigt positiv för mig. Jag var tidigare enhetschef på psykosenheten, för 2,5 år sedan flyttades enheten till Bryggaregatan. Samtidigt som detta skedde upphörde mitt förordnande som chef. Jag fick då möjlighet att jobba i min nuvarande funktion

Nu jobbar jag med kärnfrågor, rena psykiatrifrågor och verksamhetsfrågor. En chef har mycket ansvar i arbetsmiljöfrågor, budget och så vidare.

Hur ser du på förändring?

– Jag tycker det är stimulerande att det pågår en ständig förändring. Det är också viktigt att man samlar verksamheten, så att alla är med och känner sig delaktiga.

Det gäller att göra förändringen i en vettig takt. Sedan är också inställningen till förändringen eller problemet avgörande. Är något omöjligt eller går det att lösa? Det är frågan.

När det gäller förändringar rent generellt arbetar vi med Lean-modellen. Grundtanken kommer ifrån industrin, närmare bestämt 1970-talets bilindustri i Japan.

Lean (engelska: smal) innebär att organisationen ska vara smidig och flexibel. Tanken är att manska se flödena i en organisation och identifiera var någonstans det blir stopp i flödet. I sjukvården leder stoppen till att patienten får vänta på vård. Målet är att minska köerna.

Förändringen ska komma från personalen på golvet som ser problemen med egna ögon. De är de som har kunskap hur problemen ska lösas. Det gäller att hitta felet och fråga sig varför det blivit så här.

Alla berörda chefer i verksamheten har gått en utbildning i Lean- modellen. Det är även förankrat bland politikerna i landstinget.

Hur ser framtiden ut för öppen psykiatrin?

– Vi är en specialistverksamhet och det kommer vi att fortsätta vara. Planen är att allmän medicin och distriktsläkare ska ge första linjens vård för en patient som sedan får kontakt med psykiatrin.

Vi måste tillhanda ett smörgåsbord av möjligheter, för vi har olika behov.

Sedan måste vi också bli mer flexibla och lyhörda. En starkare betoning på att vi måste göra rätt saker i rätt tid.

Text: Henrik Sjöberg Foto: Per Rhönnstad

Frågor:

Ålder: 56 år

Bor: Centralt i Karlstad

Familj: Två vuxna barn

Senaste lästa bok: Om inte nu så när, Annika Thor

Favoritmusik: Allt utom hårdrock

Favoritmat: Janssons frestelse

Färdiga schizofreniriktlinjer

Förra året var ASP Bladet på plats för att bevaka hur arbetsgruppen ”Framtidens psykiatri” resonerade kring framarbetandet av riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni. Nu är de färdiga, och vi ger dig som läsare några av slutsatserna från Socialstyrelsen.

Tidiga insatser är ett av de områden som man i Socialstyrelsens riktlinjer sätter fokus på. Andra är åtgärder för att öka individens deltagande och inflytande i vård och omsorg: att få till stånd så kallat brukarinflytande. Socialstyrelsen tar även upp utbildning, psykologisk behandling, kognitiv och social träning, arbete, boende och samordning. Tillsammans utgör de ett helt batteri med perspektiv som Socialstyrelsen vill se påverka praxis inom vård och socialtjänst.

Enligt Lars Högblom, som är enhetschef för patient- och medborgarservice, så handlade delvis processen att ta fram riktlinjer att ”utranchera icke-fungerande metoder”. Detta konstaterades även i ovan nämnda möte med ”framtidens psykiatri”.

Sättet att finna vilka metoder som är bättre än andra är att kika på hur det vetenskapliga underlaget ser ut. Socialstyrelsens rekommendationer sker utifrån en tiopoängsskala, där en etta representerar en väldigt högt rekommenderad åtgärd och tio står för saker som har väldigt liten dokumenterad nytta.

Mindre rekommenderade åtgärder 

Exempel på metoder som Socialstyrelsen rekommenderar i låg omfattning är bland annat att använda sig av trappstegsmodellen vid schizofreni och samtida hemlöshet. Trappstegsmodellen innebär krav på skötsamhet och behandlingsanpassning, något som riskerar leda till att brukare och klienter blir kvar längre tid i sin hemlöshet. Framför detta ställs ”Housing first”-modellen, som tar fasta på att bostad är och bör vara en social rättighet.

Ett annat område där man ger en låg rekommendation är kring psykodynamisk psykoterapi, där det vetenskapliga underlaget anses saknas. Framför den rekommenderas istället kognitiv beteendeterapi och även musikterapi, som enligt Socialstyrelsen stödjer sig på starkare evidens.

 Tidig upptäckt

En utmaning för tidig upptäckt av sjukdom är att allmänläkare har rätt redskap att tolka den psykotiskes ofta diffusa kroppsliga symptom.

Personen kan bedömas vara kroppsligt frisk och inte vara i behov av vård, därför är det viktigt att allmänläkarnas kunskap kring symptombilder är aktuella. Det kan spara mycket lidande i det långa loppet.

Vid insjuknande i psykos anser man också att ACT-modellen bör följas. En modell som bygger på familjeinterventioner och social färdighetsträning. Detta förklarar Socialstyrelsen på följande sätt: ”för personer som för första gången insjuknar i psykossjukdom, innebär att stöd, vårdplanering psykiatrisk behandling och psykosociala åtgärder finns tillgängliga och i stor utsträckning sker inom ett specialiserat team.”

Teamet bör bestå av personer med olika kompetenser, som psykiater, psykologer, arbetsterapeuter, socionomer och psykiatriskt vidareutbildade sjuksköterskor.

Delaktighet 

För personer som ligger inlagda på slutna psykiatriska avdelningar är det viktigt att kontakt sker mellan slutenvårdskliniker, öppenvård och socialtjänst. Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten bör dessutom erbjuda personer med schizofreni en personlig kontakt med personal från öppenvårdsteamet och socialtjänsten före utskrivning från psykiatrisk slutenvård.

Det som kallas för Modell för delat beslutsfattande anser också Socialstyrelsen bör tillämpas.

Något som har som syfte att hjälpa personerna att spela en aktiv roll i beslut som rör deras hälsa samt vård och stöd. På så sätt kan personens egna preferenser tydliggöras och skapa grogrund för gemensamma beslut om behandling.

Text: Robert Halvarsson Illustration: Maria Lundby Bohlin

Rena sprutor räddar liv

Sprutbyte minskar inte missbrukets omfattning, men kan reducera riskbeteende och risker för smittspridning. Det kan också möjliggöra ökad kontakt mellan injektionsnarkomaner och sjukvården, och därmed skapa förutsättningar för motivationsarbete och behandling. Det är många narkomaner som inte skulle behöva bära på en obotlig sjukdom som hiv eller hepatit om de sluppit dela spruta med någon.

Jag vet att många tycker att man får skylla sig själv om man är så dum att man använder sprutor. Men detta tycker jag är ett feltänk. Problemet existerar, och kommer förmodligen alltid att existera. Man kan faktiskt bli smittad utan att använda sprutor. Genom att minska smittspridningen inom gruppen narkotikaberoende minskas också risken för att smittan sprids till icke narkotikaberoende, genom exempelvis sexuella kontakter.

2004 undertecknade Sverige, tillsammans med andra europeiska nationer, Dublindeklarationen, där vi lovade att intensifiera arbetet mot hiv, aids och hepatit. I deklarationen rekommenderas att sprutbytesprogram ska nå minst 60 procent av dem som använder sprutor, men i Sverige nås högst 5 procent av dessa. Detta på grund av att vårt land endast har två sprutbytesprogram: ett i Malmö och ett i Lund.

Politisk ovilja en bromskloss

Trots att det sedan 2006 finns en lag som tillåter landstingen att starta såna program är intresset för dem – bland kommuner och landsting – mycket ljummet. Den bakomliggande orsaken till ointresset är sannolikt politikers rädsla för att framstå som knarkliberala.

En gång i tiden – mer exakt den 19 oktober 1989 – stängde Socialstyrelsen ner en väl fungerande verksamhet, som innebar att det fanns ett antal ställen som delade ut rena sprutor. Och detta utan någon tillfredsställande förklaring.

Jag har svårt att förstå varför det lades ner. Som jag ser på saken räddar dessa program liv och förbättrar dessutom människors hälsa. Detta genom att förhindra smittspridning samt genom att aktiva narkomaner får tillgång till sjukvård som de annars inte skulle kunna få. Sår och skador sköts om, vilket gör att det allmänna hälsoläget förbättras. Sprutbyten förhindrar också blodförgiftningar, vilket tar fler liv bland narkomaner än både hiv och hepatit.

Sprutbyte ger förbättrad samhällshälsa

Med sprutbyte ökar möjligheten att leva som frisk efter att man slutat ta narkotika. Man borde vända på perspektivet och se på sprutbyten som en hälsofråga istället för en narkomanfråga. I sjukvårdslagen anges att var och en har rätt till vård. Det skulle därför vara en skyldighet för landstingen att erbjuda denna form av vård, stöd och service. Argumenten mot sprutbyten brister ofta i logik och praktik. Det stora kruxet ligger i förmodligen i rädslan för att missbruket skulle riskera öka om samhället hjälpte till med rena sprutor. Att detta i sig skulle riskera leda till ett mer drogliberalt klimat. Man fruktar helt enkelt att det ska sända fel signaler.

Men då kan man ju också fråga sig vad det är för signaler som samhället sänder just nu: Du har dig själv att skylla; Vi bryr oss inte om ifall du får en farlig sjukdom eller dör; Sluta knarka först, sen ska vi hjälpa dig. Den attityden kostar människoliv. Dödstalen för svenska narkomaner ligger bland de högsta i Europa. Borde inte samhället istället säga: Vi vet att ni finns och att ni har problem. När ni själva är motiverade, då hjälper vi till. Och under tiden ska ni inte behöva smittas av en obotlig sjukdom. Man tycker ju att det borde ligga i samhällets intresse att vilja begränsa dödliga och smittsamma sjukdomar.

Text: Christer A.