Etikettarkiv: Socialt arbetskooperativ

Grön Rehab i praktiken

Uppsatsen ”Grön rehabilitering – En väg till hälsa?” skrevs hösten 2010. ASP Bladets reporter fick en pratstund med Susanne, Inger och Christina som arbetar på GrönFramtid i Karlstad, med just Grön Rehabilitering.

Verksamheten startades av Lotta Ericsson, handledare var Annika Olsson. Från början lydde verksamheten under Karlstads kommun, men sedan några år tillbaka är det ett kooperativ. Även om kommunen finns kvar i bilden, har de ingen makt att påverka verksamheten. Det är i första hand Inger och Christina som arbetar med deltagarna och Susanne arbetar administrativt och med många praktiska saker.

Vår reporter kom några minuter före utsatt tid och fick ett varmt välkomnande av alla tre. Vi började med en rundvandring. Första lokalen var ett ljust rum, där allt gick i vitt, på den lilla bokhyllan i hallen brann ett ljus, även det vitt och kontoret gick också helt i vitt. Även om huset bara låg några meter från E18, hördes inget trafikbrus, inte ens från stora långtradare. Vi satte oss vid köksbordet, där det var lite färg, inte bara vitt, men det gav ändå ett lugnande intryck. De berättade för vår utsända reporter följande:

– Deltagarna kommer hit vid 9-tiden alla vardagar, utom onsdagar, då vi äter gemensam frukost. Vi lyssnar till hur de mår, vad de har för önskemål om vad de vill göra under dagen. Vi har en plan, men den följs inte alltid till punkt och pricka. Vi är öppna för förändringar. Skulle någon vilja gå ut och gå på promenad, kanske andra vill arbeta med växter. I så fall delar vi upp oss. Deltagarnas bästa kommer i främsta rummet. Det är viktigt att vi ger ett lugnt intryck, så att de inte känner sig stressade och inte har en massa ”måste-krav” på sig. Så, utan att säga för mycket, så längtar deltagarna hit. Inte bara för en chans att få lämna hemmet.

Vilka är det som kommer hit och vem skickar hit dom?
– Först och främst är det de som gått in i väggen, är sönderstressade och utbrända. Oftast är det arbetsgivare, men även Karlstads kommun skickar hit deltagare. Vårt upptagningsområde är hela Värmland, så även Arvika och Grums skickar hit deltagare.

Kostar det något att vara med som deltagare, och vem betalar det i så fall?
– Det är arbetsgivaren eller kommunen som betalar för själva deltagandet, men frukosten är gratis.

Har det blivit några större förändringar sedan uppsatsen skrevs?
– Inte mycket nytt har hänt sen dess. Det är fler deltagare, allt fler får upp ögonen för Grön Rehabilitering och att det märks att det finns ett ökat behov. I stället för att skicka en arbetstagare till en tvåveckorskurs i avstressning för 15.000, skickar de hit dem i stället. Det tar längre tid, men vi jobbar verkligen på djupet. Vi har inga deltagare som kommit tillbaka, vilket tvåveckorskurserna har. Det finns ett ökande intresse, men det känns ändå lite trögt emellanåt.

Umgås deltagarna privat också? Eller ses de bara här?
– De har tagit varandras telefonnummer, så de har telefonkontakt med varandra. Några gånger händer det att deltagare träffas och umgås privat, men det är inget vi lägger oss i.

Tack för att ni tog er tid att träffas.
– Tack själv.

Innan vi skiljs åt visar de upp ”kuvösen” där de har sticklingar, sådda frön och blommor som väntar på att planteras i trädgården. Vi går över till Gemet där de har olika planteringar och två växthus. ASP Bladets reporter var där i en timme och bara under den timmen infann sig ett stort lugn.

Text: Liselotte Frejdig

Forskning och juridik om sociala arbetskooperativ

Hur är det med de sociala kooperativen som projekt hos kommunerna? Hur går det med stöd och hjälp från kommunal och statlig sida till sociala arbetskooperativ? Vad har forskningen att säga om detta? ASP Bladet har kikat på två forskningsrapporter för att se vad de har att säga om saken.

Vad är ett socialt arbetskooperativ?

Först kanske vi ska starta med syftet. Redan här kan det bli problem för kommunerna, för vad är syftet med det sociala kooperativet? En form av hjälp att starta företag? Ett sätt att rehabilitera människor så den kan gå till vanligt arbete? Eller en social gemenskap för personer som inte kan få jobb på den öppna arbetsmarknaden?
Vi hamnar så att säga i själva definitionsfrågan av vad ett socialt företag är.

I Arbetsmarknadsprojekt som kooperativ, Erfarenheter från fyra ESF-projekt med ett kooperativt arbetssätt av Josefin Andersson för Temagruppen Integration i arbetslivet (TIA) (Andersson, 2010) tar man upp Nuteks föreslagna definition av social arbetskooperativ:

  • Målet med näringsverksamheten är att människor med stora svårigheter att få ett arbete ska integreras i samhälle och arbetsliv
  • De sociala företagen gör medarbetarna delaktiga (genom ägande eller annat avtal)
  • Vinster investeras i den egna eller liknande verksamheter
  • Företagen är fristående från den offentliga sektorn organisatoriskt (Nutek 2008:20) (Andersson, 2010)

Men det är, som de flesta ser, ett problem med detta när man använder Nuteks föreslagna definition. Det är när kommunerna använder sociala arbetskooperativ som ett verktyg i arbetsmarknadspolitiken. De blir inte till en början och kanske aldrig fristående från det offentliga, i form av kommun eller samverkansförbund. Vidare så är det på inget sätt säkert att personer som får möjligheten att gå en kommunal utbildning i kooperation i slutändan kommer att tycka att detta är en god idé. Kommunerna bär därför vara medvetna om att det där med finns en risk i att det inte blir någon nystartad verksamhet. Vilket kommunen bör acceptera.

Nutek definierar tre typer av sociala företag:

[1]Den första har en tydlig inriktning på arbete, marknad och löneanställningar och medarbetarna arbetar ofta hårt med att utvidga och utveckla verksamheten.[2] Den andra typen är företag som har större fokus på rehabilitering som förberedelse för annat arbete eller studier. [3]Den sista kategorin är främst inriktad på att ge medlemmarna en social gemenskap och sysselsättning anpassad efter deras förmåga och behov” (Nutek 2008:22–23)(Andersson, 2010).

1. Den första typen av företag och fråga är den som kommer kräva mest utbildning av personerna som kan tänka sig att starta företaget. Företagsekonomi, Lagen om ekonomiska föreningar, Avtalslagen, med många fler är något man måste få veta innan man kan starta ett företag. För att inte tala om de lagar som kan tänkas styra den verksamhet som man nu tänker bedriva, ex: Livsmedelslagen om man ska driva restauranger eller på andra sätt hantera livsmedel. Nu gäller det inte bara de personer som kan tänka sig att starta sociala arbetskooperativet. De av kommunen anställda handledare som befinner sig på kooperativet för att hjälpa till måste också få utbildning i dessa lagar.

2. Är företaget till för att rehabilitera personer så måste det finnas en bas att ta av så att medlemmarna fylls på allt efter som de, förhoppningsvis, blir bättre och lämnar kooperativet för att gå till annat arbete eller till studier. Där är det viktigt att ge medlemmarna strukturerna i föreningens organisations så att föreningen överlever rotationen av medlemmar. I det här fallet så blir det, förmodligen, kommunens personal som kommer att utgöra en fast struktur i föreningen.

3. I den sistnämnda typen så är det viktigt att organisationen är enkel nog att förstå. Vidare att kommunen inser att det är en verksamhet där handledarna från kommunen kommer att ha den största rollen. Det kommer att ligga på dem att den dagliga verksamheten och föreningens åtaganden sköts på ett korrekt sätt.

Vanligt är att kommunen/samverkansförbundet har en eller flera handledare där för att ge hjälp och stöd till det nystartade kooperativet. Vidare så är handledare där för att tillvarata kommunen intresse i företaget.

Kommunernas juridiska problem

Det är viktigt att kommunen inser att det finns vissa problem med att kommuner är med och startar arbetskooperativ. Ekonomiska föreningar är en juridisk person, med andra ord ett företag så som alla andra företag, oavsett ifall de är aktiebolag eller någon av de andra företagsformerna.
Därför kan man vid första anblick anta att kommunen bryter mot kommunallagen då man ger stöd till sociala arbetskooperativen. Det finns dock ett visst svängrum som man kan hävda, vilket
Kommunala stöd till enskilda näringsidkare av Magnus Reiborn (Reiborn, 2010) visar på.

De stöd som medges i enlighet med 2 kap. 8 § 2 st. KL kräver synnerliga skäl. Hur de dessa två rättsliga konstruktioner är ämnade att fungera och vad de leder till i praktiken ska behandlas genom följande exempel på stöd till privata näringsidkare:
Allmänt främjande i form av borgensåtaganden,
Arbetsmarknadsåtgärder, allmänt främjande som leder till enskilt stöd, synnerliga skäl, Synnerliga skäl i avknoppningsprocesser med underprissättning,
Hyresrättsomvandling som parallell till avknoppningar,
Stöd till näringsidkare som utför kommunal kompetensenlig syssla,
Synnerliga skäl genom vikande servicenivå för stöd till enskild näringsidkare
”.

I den uppräckningen så är det särskilt: Arbetsmarknadsåtgärder, allmänt främjande som leder till enskilt stöd, synnerliga skäl samt Stöd till näringsidkare som utför kommunal kompetensenlig syssla som man kan hävda att kommunen använder för att försvara sitt stöd till de sociala arbetskooperativen.

Kommunerna har ett problem, de har sett sociala arbetskooperativ som oproblematiska sätt att lösa arbetsmarknadens ovilja eller oförmåga att anställa personer med svårigheter. Det har dock visat sigatt kommunerna har agerat trots att det saknas lagrum som reglerar de sociala arbetskooperativen. Ett sådant lagrum skulle kunna vara att erkänna de sociala arbetskooperativen som en särskild företagsform.

Nu börjar kommunerna och samarbetsorganen få problem. Detta för att det börjar gå upp för deras jurister att stöd och hjälp kan betraktas som oförenligt med kommunallagen, lagen om offentlig upphandling samt kompletterande lagar. Därför kan det nu bli nödvändigt att lyfta de sociala arbetskooperativens juridiska status och det offentligas förhållande till de sociala kooperativen till Riksdagen för att reda ut förhållandena.

Litteraturförteckning

Andersson, J. (2010). Arbetsmarknadsprojekt som kooperativ. Linköping : Temagruppen Integration i arbetslivet (TIA), Linköpings universitet.

Reiborn, M. (2010). Kommunal stöd till enskilda näringsidkare.Stockholm: Stockholms Universtet .

Text: Johan Holst

För en grönare framtid

GrönFramtid är ett nystartat socialt arbetskooperativ som har sitt kontor i Kaptenens gamla hus, det vill säga i samma hus som Solakoop Bed & Breakfast har sitt gemak. GrönFramtid sysslar främst med utomhussysslor, men de riktar sig även mot rehabilitering.

ASP Bladet har träffat både Elisabeth ”Bettan” Lidström, som har hand om utomhusaktiviteterna och Christina Malmström, som arbetar med GrönRehab. De berättade båda om GrönFramtid i nuläget och hur de tror och hoppas att det kommer att se ut i framtiden.

Vad står namnet GrönFramtid för?

Bettan: GrönFramtid har vi kommit på genom att vi fick ta över GrönRehab. Det var ren rehabiliteringsverksamhet för människor med utmattningssyndrom. Vi ville utöka allting med vanligt arbete, och inte bara satsa på rehabilitering. Då kom vi på namnet GrönFramtid. Det vi har som idé är att arbeta med trädgårdsservice, stall som vi har en samarbetspartner kring och att vara ute i naturen.

Christina: De som kommer hit är människor som är arbetslösa, långtidssjukskrivna och en del som har hamnat snett i livet. På GrönFramtid får de möjlighet att arbetsträna. Sen har vi den andra delen kring GrönRehab, som arbetar kring rehabiliteringen. Hit kan sådana som är sjukskrivna och behöver stanna upp lite grann komma.

Hur många anställda är ni?

Bettan: Än så länge har vi inte ansvar för egna anställningar utan vi får stöd från olika håll, i form av lönebidrag och tillsvidareanställning.

Christina: Vi har två stycken som har utvecklingsanställning.

Vad innebär en utvecklingsanställning?

Christina: Det är en anställning genom kommunen och den löper under ett års tid, ett halvår i taget.

Inom vilka områden arbetar ni, vad gör ni just nu?

Båda: Vi har ett samarbete med ett stall, Stall Lyckan, där de har rehabilitering för travhästar. Det finns staketjobb och banjobb,  vi är även ute och kör med mindre traktorer och fyrhjuling. Vi har också tänkt inrikta oss på gravvård, tvätta rent stenar från mossa och göra rent statyer från exempelvis fågellort.

Christina: Vi planerar att kontakta kommun igen för vidare uppdrag. Som GrönRehab:are spenderas mycket tid i vår lokal som vi har här i Solakoop Bed and Breadfast-huset. Här kommer vi att ha långa frukostar, relaxning i ljusrummet och stretching – om de vill arbetsträna lite lätt, får de gärna göra det. Då har vi Sandbäckens trädgård att vara i och vi har även växthus där. Man kan ju så på våren och sköta om rabatterna här. Det finns möjligheter att gå långa och många promenader i skogen för det är väldigt vackert runt i kring här.

Om jag exempelvis har en större trädgård, kan jag ringa hit för att anställa er?

Bettan: Nej, vi kommer att nischa oss mot att arbeta för kommunens boendestöd, alltså Rönngården, Strandgården och de andra stödboenden runt om i Karlstads kommun.

Hur kommer man i kontakt med er angående rehabilitering?

Båda: Då ringer man hit, är man intresserad av GrönRehab kontaktar man oss här på GrönFramtid. Man går alltså inte via kommunen eller arbetsförmedlingen. Det bör vara någon arbetsgivare som kontaktar oss angående personalens rehabilitering för man är ju oftast anställd någonstans.

Hur når ni ut till era kunder?

Båda: Det är genom marknadsföring folk får kunskap om oss. Sen har vi avtal med Kommunen, Gemet och även med Samspelet, därigenom får vi ett antal personer.

Hur länge har ni funnits?

Bettan: Vi är ganska nystartade, vi började den 1 augusti 2011.

Hur kom det sig att du, Bettan, blev inblandad i GrönFramtid?

Bettan: Jag har varit långtidsarbetslös och har även ett gammalt missbruk bakom mig, men det är 22 år sedan det var aktuellt. Sedan dess har jag bildat familj, haft tillfälliga jobb här och där, därefter kom jag i kontakt med Gemet. Genom dem började jag praktisera och gick på aktivitetsstöd i ungefär sju månader. Chefen som var här då, Karin Haster, tyckte att jag hade någon slags förmåga så hon anställde mig på lönebidrag och jag fick gå en kooperativkurs. Jag gick en kooperativkurs m ed några som ville starta ett Basta i Värmland men alla hoppade av och till slut var det bara jag kvar. Då ringde jag till några tjejer som jag visste var långtidsarbetslösa och då utvecklades det här kooperativet, i samma veva fick vi ta över GrönRehab. Det blev ett riktigt ansvar!

Vad ger det dig att vara inblandad i GrönFramtid, vad får du ut av det?

Bettan: Det är en väldig utveckling i att få vara med i ett sammanhang som leder någon vart. Man har en egen anställning plus att man får hålla på med saker som man tycker om och är intresserad av. Det ger en hel del både vad gäller det sociala och ekonomiska planet.

Hur ser ni på framtiden?

Bettan: Den ser väldigt, väldigt ljus ut!

Text: Jane Alsing Foto: Henrik Sjöberg

Återhämtning är möjlig

Mediagruppen var i slutet på september på plats för att dokumentera en föreläsningsdag vid Stadshotellet i Karlstad på temat Återhämtning. Arrangören var Socialpsykiatriskt forum.

Under dagen föreläste ett flertal personer, det hölls paneldiskussioner och karlstads sociala arbetskooperativ presenterades som en konkret väg till återhämtning. Föreläsarna hade olika infallsvinklar kring själva temat, speglat bland annat genom brukarinflytande och kamratstöd.

Ing-Marie Wieselgren, psykiater och överläkare, hade dagens första pass. Hon talade om varför det är så svårt att omsätta återhämtning till praktik inom vården. Återhämtning kan uppfattas lite som en främmande fågel. Tidigare har det funnits en idé om att det är elakt att ge människor falska förhoppningar kring exempelvis sin schizofreni, men denna attityd avfärdas nu alltmer. Potentialen för förbättring är större än vad vi först kan tro.

­­­– Det finns mycket motstånd och förenklingar kring återhämtning. För mig kan det ske på väldigt många olika sätt. Ibland kan det ske med hjälp av medicin, men inte alltid. Det är sällan det bara räcker med sådant, det kan dock vara ett hjälpmedel för att arbeta med sin funktionsförmåga, berättade Ing-Marie Wieselgren.

För åhörarna visade Wieselgren ett bildspel kring personerna ”Ture och Tova”, vilken berättade historien om hur det kan gå för en patient när psykiatrin samt samhället utanför fungerar när den är som bäst.

– Att hjälpa folk till återhämtning är en social investering – man får många gånger tillbaka, sade Ing-Marie med eftertryck.

Men skall man våga vara öppen? Skulle en Kalle eller Malin få behålla sitt jobb om det kom ut att de led av schizofreni? Svåra frågor förvisso, central för Wieselgrens förståelse är dock att personer som arbetar med brukare bör skapa och underhålla människans hopp.

– Man behöver ett hem, gemenskap, delaktighet, stöd och träning för att kunna komma ut i livet. Det är som ett trädgårdsland där man planterar och någon behöver vattna. Vi behöver hopp att någonting skall kunna bli bättre för yttre och inre återhämtning. Vi behöver också tro på att vi duger och att livet kan bli skapligt, sade hon.

En human människosyn 

Dagens andra talare var Hans Nordén, journalist och författare. Han fyllde sin framställning med en del anekdoter, bland annat om hur han tidigare besökt ett mentalsjukhus i Rumänien. På avdelningen blandades personer med schizofreni, utvecklingsstörning, hjärnskador och kanske mer sorgligt, politiska motståndare och regimkritiker.

Metoder som använts inom psykiatrin historiskt har bland annat handlat om att knuffa ner patienter i kallt vatten, åderlåtning och att använda nålar och brännjärn på dem. Även i Sverige finns ett sådant arv, fast vi har kommit en god bit på vägen mot en mer human psykiatri. Nordén betraktar också psykiatrireformen på 90-talet som i grund och botten bra, men även här har snedsteg skett som behöver rättas till.

– Psykiatrireformen hade brister, men den har radikalt förändrat samhällets syn på psykisk ohälsa. Från att ha varit en marginaliserad grupp finns nu psykisk ohälsa på det politiska smörgåsbordet, om än inte bland delikatesserna, berättade Hans Nordén

Nordéns bok ”Nu åker jag slalom” är själva grundstommen för konferensen. Där lyfter han fram tanken på återhämtning som central, men det är viktigt att understryka att det inte nödvändigtvis är detsamma som friskhet. En person kan återhämta sig helt eller delvis fastän han eller hon aldrig blir frisk från sin sjukdom, vägen är individuell och bygger på insikten att psykisk sjukdom inte är ett evighetstillstånd. Den KAN brytas.

100 procent av mig

– Alla har rätt att arbeta 100 procent av sin förmåga! Med det kraftfulla budskapet lanserade Veronica Höijer sin presentation om Karlstad kommuns arbete med sociala arbetskooperativ. Hon arbetar som enhetschef inom Vuxenavdelningen för kommunen, och har ett djupt engagemang för stadens sociala ekonomi.

Konsum Värmland, HSB och tidigare Milko: alla är de exempel på den kooperativa företagsformen. Sociala arbetskooperativ är dock en specifik variant, där brukare i självförvaltning identifierar och tillfredställer sina ekonomiska, sociala och kulturella behov. Kooperativet ska givetvis tjäna pengar för att kunna utvecklas, men det är aldrig hela syftet. Och genom att forma och underhålla band både till det offentliga likväl som det privata, skapar man också rum för meningsfull sysselsättning.

Elisabeth Lidström, som själv är med i ett socialt arbetskooperativ vid namn Grön framtid, berättade passionerat kring sina upplevelser.

– Jag kände tidigare att det inte fanns någon plats för mig i samhället, det blev ett vakuum. Här öppnas allting upp, man får igång hjärnan igen, jag tror alltså att det finns många olika nyttigheter med just kooperativ, berättade Elisabeth Lidström för konferensdeltagarna.

Från frågetecken till utropstecken

En tanke som uttrycktes under dagen var att frågetecknet kring om återhämtning är möjlig måste rätas ut till ett utropstecken. När socialarbetare och brukare drar åt samma håll, med fokus på klientens egenmaktsupplevelse, kan stora saker ske. Här kan en verklig återhämtningsprocess ta sin början.

Text: Robert Halvarsson & Maria Lundby Bohlin

Foto: Per Rhönnstad