Etikettarkiv: Socialt företagande

På jobbet: Martin Seppenän

ASP-bladet har i artikelserien ”På jobbet” den här månaden träffat Martin Seppänen som är verksamhetsutvecklare på Vuxenavdelningen.  Han har ett stort engagemang och trivs när det är mycket att göra.

Berätta om din bakgrund och hur du hamnade på Vuxenavdelningen?

Jag är utbildad socionom. Parallellt med mina studier jobbade jag på Klarälvsgården.  Klarälvsgården är en sluten ungdomsinstitution för killar som är 16 till 20 år. I slutet av min utbildning  sökte jag ett jobb på Gylleby behandlingshem som biträdande föreståndare. Gylleby ligger nära Sunne-tätort och är också ett behandlingshem men är inte en sluten institution som Klarälvsgården. Jag jobbade på Gylleby i två år men efter tag blev det ganska jobbigt att pendla från Karlstad.  Jag upptäckte då att Karlstad kommun sökte efter en verksamhetsutvecklare och i september 2011 började jag jobba på Vuxenavdelningen.                            

Vad gör en verksamhetsutvecklare?

– Det jag gör bland annat är att hålla koll på vad som händer i omvärlden. Det kan vara vad den senaste forskningen säger, rekommendationer och liknande. Jag har varit med och skrivit en projektansökan om IPS ( Individual Placement and Support). Det är en metod som vänder sig till dem med psykisk funktionsnedsättning som står långt från arbetsmarknaden. Jag har även jobbat med vissa delar av det nya dokumentationssystemet VIVA. Ofta är det problem med nya system, då försöker man titta vad som går att göra bättre och även hitta lösningar för att få fram rätt uppgifter. En annan arbetsuppgift som tar upp min tid är de nationella riktlinjer för personer med schizofreni. De är rekommendationer om vad kommunen och landstinget bör erbjuda inom sina verksamheter. Riktlinjerna säger också att kommunerna och landstinget ska samarbeta i detta. Det är en utmaning som jag ser hoppfullt på. Det tar säkert lite tid men på sikt kommer det bli bättre om man kommer igång med det. Jag har försökt att besöka så många delar av verksamheten som möjligt, för att få en bild av den. Det jag har gjort är bland annat att gå med personalen på boenden. Jag har varit på Rönngården och Strandgården för att se hur de jobbar. Det är jättenyttigt och man lär sig väldigt mycket. En verksamhetsutvecklare måste förstå verksamheten och se hur den ut, och hur den är uppbyggd. Jag tycker mitt arbete som verksamhetsutvecklare är mycket omväxlande.

Vilka projekt arbetar du med nu?

– Veronica Höjier har startat en arbetsgrupp för socialt företagande som jag är en del av. Arbetsgruppen ska ytterligare utveckla socialt företagande och kooperativ. Tanken är att starta nya kooperativprojekt. Politikerna i Karlstad har beslutat att ambitionen är att starta ett nytt socialt företag om året. Jag tycker att socialt företagande är jätteintressant. Det är något som man börjar få upp ögonen för på många håll och man inser det positiva med kooperativ och socialt företagande.

Vad motiverar dig?

– När jag har mycket att göra blir jag per automatik motiverad. Jag har ett inre driv och jag vill att det ska hända mycket. Det får gärna vara svårt och utmanande, inte för lätta uppgifter. Allt går att lösa om man bara vill men det får ta sin tid. Det man får fundera över är hur vi ska lösa uppgiften, så att det blir bra för alla. Att göra det på sitt sätt hela tiden går inte, utan man måste hitta en medelväg.

Hur arbetar du med förändringar i organisationen?

– När det sker en förändring i omvärlden, så är det oftast jag som tar del av informationen först. Sedan tar jag ett beslut och värderar vad som är viktigt att föra vidare till respektive chef i organisationen. Därefter är det deras uppgift att bestämma om det är viktigt att föra det vidare ut i verksamheten eller ej.

Vad ser du som de största utmaningarna i ditt arbete?

– Jag gillar utmaningar och det var det som lockade mig att söka den här tjänsten. Utmaningen ligger i att det är så många olika saker man håller på med. Det är jättekul att ha många bollar i luften och att vara med att driva organisationen framåt. Ibland trycker man på för mycket framåt och vill se att det händer något snabbt. Utmaningen är att tänka långsiktigt och lugna ner sig och ge det lite tid. Eftersom organisationen är stor behöver man ibland vänta in så att alla är på samma spår.

Vad är din uppfattning om Vuxenavdelningen hittills?

Jag jobbar med jätteengagerade personer som verkligen brinner för det här arbetet. Det är inspirerande att jobba med människor som tycker och vill samma saker och har samma värderingar som en själv.

Vad är dina förhoppningar för framtiden?

– Det ska bli jättespännande att vara med på den här resan. Det är många saker på gång och mycket som händer hela tiden. Jag har en positiv syn på framtiden. Det ger även ett mervärde när man gör saker som är riktigt roliga och som har effekter för andra.

Ålder: 29 år

Bor: Herrhagen, Karlstad

Familj: Sambo

Senaste lästa bok: Aldrig fucka upp, Jens Lapidus

Favoritfilm: Pulp Fiction

Favoritmusik: Rockallätare

Drömresa: Machu Picchu, Peru

Favoritmat: Mammas köttfärslimpa

             Text: Henrik Sjöberg

                                                                                                                                                                Foto: Kajsa Jansson

Killstad gård – Gemets senaste arbetsstation

Sedan ett år tillbaka driver Gemet arbetsinriktad rehabilitering ute vid Killstad gård, strax norr om Karlstad. Personer som kommer till Gemets verksamhet kan exempelvis ha erfarenheter av psykisk ohälsa och får här en chans att både återhämta sig och lära sig nya färdigheter.

Här sker arbetsträning för att deltagarna på sikt ska kunna återgå i arbete eller studier. Nio personer arbetstränar, varav en är tjej. Ytterligare åtta personer ingår i annan verksamhet på Killstad gård som centreras kring att man får en yrkesutbildning via Nobelgymnasiet.

I ett stort rött hus finns Gemets lädertillverkning och i ett mindre hus finns också en smedja. Arbetsträning sker även i köket.

Det hela är ett samarbetsprojekt mellan Arbetsmarknads och Socialförvaltningen samt Gymnasieförvaltningen och Individuella programmet på Nobelgymnasiet.

Markus Tempelman, som är utbildad konstsmed, anställdes för ett år sen på Gemet för att arbeta som handledare vid lädertillverkning och smideri. Det Markus gör är att visa hantverket så att deltagarna kan prova på och se om det är något för dem. Man tillverkar till exempel ljusstakar, arbetsknivar och enkla gårdssmiden. – Vi försöker hålla en grundläggande nivå på det vi tillverkar här, säger Markus.

Smedjan – som går under namnet Solasmedjan – tog ett par månader att bygga. Man ägnar sig åt både silversmide och vanligt smide, men silversmidet är i samma hus som lädertillverkningen.

På lädertillverkningen tillverkas armband och man har dessutom renoverat en packväska för motorcyklar. Det man tillverkar säljs på Sandbäcken eller så köps det av eleverna.

Petra Reijers arbetar som samordnare och ser till att rätt insatser finns runt personen. Ingen tidsgräns finns på hur länge man kan vara på Gemet (alla har en individuell planering och rehabiliteringsplan). Man får ingen yrkesutbildning, men man kan använda sina kunskaper som en hobby eller söka till en utbildning.
Vi pratar med en av killarna som kom till Gemet i mars 2007, han var utbränd. Han hade arbetat som kundmottagare på en bilverkstad. Nu har han praktik två dagar i veckan på ett företag i Karlstad och resten på Gemet.

– Arbetsträningen är kanonbra och det är bra kamrater här, säger han.
Han tycker att han har utvecklats mycket på arbetsträningen, speciellt när det gäller dagliga rutiner. Det träningen lär dem är bland annat att skapa rutiner, få arbetsdisciplin och att känna sig produktiva. Och att trivas med det.

Flera säger att de denna verksamhet hade funnits så hade de gett upp. Några menar att detta ger dem en mening med livet, de tror att alternativet hade varit att befinna sig i djup depression. De säger att de är ett bra gäng med god stämning, och påpekar att jämlikhet råder i gruppen.

Text: Olle Stagnér
Foto: Per Rhönnstad

100% av mig

27/5 Blåsigt var det. Bordstälten fick surras fast ordentligt. Men solen sken. 100% av jag gick runt och ställde några frågor till människor som var 100% av sig själva. Vad som slår mig när jag lyssnar igenom intervjuerna nu efteråt är det stora engagemanget utanför staten Sverige. Kanske börjar en gräsrotsvälfärd växa fram, och ersätta den brokliga och förgängliga 1930-tals välfärden, som har urholkats genom åren, och som nu är märkligt borträknad?

Det finns ju många teorier om det här. Jag tycker att det både är sorgligt och glädjande. Det är som att begrava och förlösa. Människan är ett socialt djur. Oavsett vem man är. Man behöver hjälp, och man behöver hjälpa. Nationalstaten förtvinar. De olika väl surrade tälten på Sandbäckens gräsmatta är ett mycket intressant fenomen som berör det. Ett tecken på en folklig strategi när ideologierna och utopierna och berättelserna är döda, sönderlästa, och ur epilogen skymtas en prolog. Något nytt. Jag vill i alla fall berätta lite om vad jag fick berättat. Och upplevelsen var för mig något helt unikt.

Jag satt i solen och rökte när Veronika Höjer plötsligt kom fram och tyckte att jag skulle prata en stund med Ingela Wretling. Ingela är nämligen en viktig person. Jag blev genast nervös, eftersom jag inte hade en aning om vem hon var. Bara att hon hade inlett dagen med ett litet tal på en kvart som jag inte hade lyssnat på. Jag förstod när jag läste programmet för dagen att hon var ordförande för Arbetsmarknad och socialnämnden. Jag skrev ned några frågor lite snabbt, och plötsligt satt hon där redo att intervjuas.

Kooperativ och social ekonomisk företagsamhet, harklade jag ur mig, är det en strategi som kommunen jobbar aktivt med? Jag kände mig duktig. Och det var jag. Och det var det. För Ingela Wretling tror väldigt mycket på det här och att det har en stor utvecklingspotential för människor som jobbar inom de här kooperativen., och även för kommunen i sin helhet.
Vari ligger då nästa steg, är detta något som kommer utökas? Ja, svarade Ingela, hela tanken med det här är ju att det ska växa underifrån. Och som politiker, så kan man bara stödja när idéerna väl kommer, man kan ju inte driva den själv. Det måste komma från de människor som har nya idéer, och i den mån kommunen kan stödja och förverkliga idéerna, så kommer de göra det. Hon berättade vidare, när jag undrade om vad dagen egentligen kommer att leda till, att det är viktigt att ha ett forum där föreningarna kan träffas och få ett utbyte med idéer och tankar – för trots allt, är det ju så kunskap kan uppstå.

Och plötsligt började det blåsa rejält. Jag tittade med förskräckelse på de rangliga tälten, och folk sprang runt och försökte förankra bordstälten. Jag tänkte att det kunde tolkas metaforiskt, och det kan det givetvis göra om man anstränger sig lite, jag släppte dock den tanken för stunden. Men vad är visionen för dig, undrade jag, för att få in samtalet på ett lite mer personligt plan. Det misslyckades fatalt. Ingela vill få ut Karlstad på Sverigekartan när det gäller deras arbete med social ekonomi och socialt arbete. Och kommunen har medverkat på många olika mässor och konferenser. Dessutom, säger Ingela stolt, så nämns Karlstad som ett gott exempel i en skrift om social ekonomi. Jag frågade henne vad hon tyckte om dagen såhär långt, men kom precis på att den nyss börjat, och att man inte hunnit få något större intryck än. Men Ingela svarade artigt att hon trodde att det skulle bli en bra dag, och att det hela var ett mycket bra initiativ. Sedan hoppades hon på att det inte skulle bli regn, och jag tittade upp på en blå himmel, och förstod att samtalet härmed var över. Jag tackade henne för pratstunden.

Sedan satt jag där helt själv igen och tittade på människorna, som nu hade börjat röra sig bland tälten. En ung singer-songwriter hade ett musikinslag, och jag tyckte det lät bra. Jag visste ingenting om henne, och hon visste med all säkerhet ingenting om mig, men fint var det, och jag tog fram en cigarett och rökte den musikaliskt. Fick sommarens första myggbett, och bestämde mig för att gå runt lite bland borden och fråga de olika föreningarna och sociala företagen lite kloka och bra frågor. (Här kan man ju inflika att jag lider av social fobi, och att kloka och bra frågor inte kommer sådär spontant när man står där med darrande händer, men några frågor blev det i alla fall, eller försök till sådana…)

Arbetskooperativet och den ekonomiska föreningen Brillianten  Michael Brenner
Brillianten är ett arbetskooperativ, ett socialt företag som driver en rad olika verksamheter. Det drivs som en förening, har styrelsemöte en gång i månaden och även årsmöte där medlemmarna väljer ny ordförande och allt det där. Det här kan jag säga med en viss säkerhet, eftersom det var så Mickael Brenner presenterade det för mig. Vidare berättade han att de drivs med en såkallad ”empowerment-process” som teoretisk grund, vilket går ut på att varje medlem ska kunna och få utvecklas med egen makt över sin situation och sitt arbete, och därav kunna stärkas i sin självkänsla.

Arbetsmiljön är otroligt viktig. Både den fysiska och den psykiska, menar Mikael. Verksamheten som bedrivs är väldigt mångfasetterad, konstaterade jag när jag såg på skylten som beskrev den mångfasetterade verksamheten som bedrivs. Bland annat så bedrivs det ett café, en cykelverkstad och ett väveri, i och runt lokalen på Drottninggatan (strax intill busstationen). På caféet serveras olika sorters delikata mackor, godis och kaffe och hela faddirullan. Man har även utmärkt läge att, med hjälp av närheten till busstationen, locka ett stort utbud av kunder, och utöka den redan inte alltför knapphändiga verksamheten.

Men hur gör ni reklam för allt det här? undrade jag. Jo, en skylt står ständigt på Drottninggatan och broschyrer är upptryckta och låg prydligt uppställda på bordet, som av ett under skyddade från blåsten. Det finns även en hemsida och där kan man gå in och kolla vad som finns att erbjuda, möjligheter finns även att komma med kommentarer och synpunkter och annat internetskt. Cykelverkstaden är dock redan ganska inarbetad. Faktum är att den är ett av Sveriges första kooperativ i sitt slag. Och som om det inte är nog med det, så arbetar Brillianten även med företagstjänster av olika slag. Om vad bestäms av kunden. Så nya verksamheter och idéer knyts ständigt till Brillianten av medlemmarna och kunderna själva. Även om just företagstjänsterna, under kristider, gått något sämre, konstaterar Michael. Kooperativet omfattas för närvarande av ett trettiotal medlemmar, som jobbar mer eller mindre aktivt inom verksamheten. Lokalen ägs av kommunen, men något som Mickael ser som viktigt ät att våga förändra och anpassa lokalen för de behov som råder. Därför har Brillianten börjat hyra vissa delar av den. –    Men det gäller ju att börja i liten skala, försiktigt. Man kan ju inte göra allt på egen gång, tycker Mickael.

Föreningen 100% av mig
Musikunderhållningen avtog. Det blev inte tyst för det, men betydligt mindre ljudligt. Jag kom att tänka på att min nästa lilla frågestund skulle vara med Veronica Höijer och Fredrik Werling, som är en av arrangörerna och initiativtagarna till den här dagen. Jag skyndade mig dit och vi satte oss i den vackra matsalen i den vackra herrgårdsbyggnaden. Jag började genast fråga, och eftersom jag inte är en van frågeställare, var frågan ganska banal: Vad är det här för tokig tillställning? –    Ja, dagen heter ”100% av mig”, börjar Veronica, och tanken är att skapa en mötesplats för föreningar och social företag, ja allt egentligen som finns utanför det offentliga. För de som verkar inom den sociala ekonomin. Och det gör ju nästan var och varannan, man behöver inte ha något ”problem” för att vara med i det här, utan det kan vara idrottsföreningar, pensionärsgrupper, och ungdomar – ja det man gör utanför, för att kunna känna att man hör till någonstans. Och syftet med att anordna den här dagen är dels för att visa upp olika konstellationer av verksamheter som finns i Karlstad, men framför allt för att skapa en mötesplats för alla föreningar, att skapa ett forum där det finns möjligheter att dela kunskap och erfarenheter.

Meningen med ”100% av mig” är att den ska bli en förening, och att föreningen ska verka för att de sociala företagen och föreningarna får en extra drivkraft, och ett samlingsorgan för utbyte av erfarenhet. Men att man även finns där och hjälper upp att starta olika evenemang, och hjälper till att arrangera dem.

–    Det finns många här i huset, i verksamheten i Gemet, ungdomar som vill göra någonting som ligger lite utöver det vanliga, där det handlar väldigt mycket om att arbeta kvällstid. Att starta upp och ha evenemang här på då, och att det kan vara föreningen som driver detta. Och samtidigt fungera som en samarbetskoppling mellan olika föreningar, och skapa nya konstellationer, och nya evenemang, som det inte riktigt har funnits tidigare. Dagen innehöll en hel del olika uppträdanden och presentationer av en handfull föreningar. Allt från PRO till mindre organisationer, Och blandningen, menar man, har tydligt syfte. Det fanns ju allt ifrån energimassage, RFSU, till Världens mat (en mataffär i Kronoparken), och man ville visa mångfalden.

–    Internationella Kvinnoföreningen (IQF) är tillexempel här för att berätta om sin verksamhet, man vill knyta ihop allt det på något vis. En mångfald av kulturer, och en mångfald av mål och idéer, och en mångfald av intresseskapelser för företagen.

Arena-dagen är vidare någonting som har tänkts upprepas årligen, och med åren mer omfattande, större, fler organisationer och föreningar. Veronika och Fredrik menar att eftersom det här är första gången något liknande organiseras i Karlstad så känner de sig lite som nybörjare. Samtidigt så är det meningen att föreningen ”100% av mig” kommer skapa ytterligare evenemang som främjar samarbeten. Arenadagen är här för att stanna, och i fortsättningen är målet att föreningen 100% av mig, håller i och organiserar den.

”Gemet” – Tillverkningsgruppen

När jag kommit ut igen hade en hel del folk samlats. Eller ja, ”en hel del” är väl att överdriva något, för att inte säga ganska grovt. Men människorna såg intresserade ut, gick mellan borden och meningar och erfarenheter utbyttes. Förmodar jag i alla fall, tänkte jag när jag gav mig ut på gräsmattan, fylld av en samhörighet. En positiv sådan.

Mattias på ”Gemet, deltagare i tillverkningsgruppen

Verksamheten på ”Gemet” på Sandbäcken bygger på en social arbetsmarknadsrehabilitering för personer med psykisk ohälsa, och är en uppdelad i fem olika stationeringar: Bageri/Café, Verkstad, Trädgårdsskötsel, Kök och Tillverkning. Under en fyraveckorsperiod har den nya deltagaren chans att prova på de olika stationerna, för att sedan fokusera mer grundligt på en vald form. Jag frågade Mattias, deltagare i ”Tillverkningsgruppen” lite om vad han gjorde och hur han har tänkt runt att delta på ”Gemet”. Framför mig på bordet låg en mycket vacker samling läderföremål, armband, klockremmar, ringar och andra mycket fina saker. Föremålen finns för tillfället endast till försäljning i caféet som ligger i anslutning till Sandbacken, men en idé börjar växa fram om att starta ett arbetskooperativ och i framtiden öka produktionen och fortsätta med det här man har satt igång. Än så länge arbetar fyra personer med den här tillverkningen, och så finns det ett antal andra deltagare som provar på för att se om man kan tycka att det är intressant att fokusera mer på. Lokalen de arbetar i ligger på vindsvåningen i den stora herrgården, men om man tillslut väljer att starta ett kooperativ blir det nog till att flytta till en annan lokal. Detta är något man i så fall får ta ställning till när det blir aktuellt tillsammans med kommunen då givetvis, säger Mattias.

NBV – Kunskap genom varandra
Jag förflyttar mig lite motvilligt därifrån, och går vidare till nästa bord, som är dess totala motsats kan man säga. Nej, givetvis är det inte så, men NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet är ju i alla fall någonting helt annorlunda. Personen som jag får prata med heter Mona Sandström som berättar att NBV är helt politiskt eller religiöst obundna, och deras verksamhet går ut på att få folk att engagera sig i olika studiecirklar, och lära sig mer. Det är deras och folkbildningsarbetets syfte, att få folk att lära sig mer tillsammans med andra. Vara en förändrande kraft i samhället. Och fokus ligger på allt ifrån studiecirklar till  föreläsningar av olika slag och musikunderhållning. Ja, ett verkligt brett register helt enkelt.
På bordet ligger en mängd olika böcker och informationsbroschyrer. Jag undrar lite skojsamt om de är här för att kränga böcker? Så är det inte.
–    Nej, vi säljer inte, utan det här är ett axplock av vad vi erbjuder som studiematerial. Beroende på vad man vill göra och lära sig mer av. Om du tillexempel tycker om idén om en rättvisare värld, och kanske tycker om tanken att köpa ”fairtrade-produkter” så kan man tillexempel, med tre fyra andra låna en film och titta på den, och lära sig mer, och samtidigt bjuda hem sina kompisar för att få en gemenskap. Eller om du vill ut och resa, och göra det på ett etiskt sätt, så kan man till exempel läsa en studiecirkel som heter ”Välkommen till paradiset”. Hur man egentligen ska bete sig när man kommer till nya ställen i världen, för att inte trycka ned människorna i landet och bete sig oartigt.

NBV får endast bidrag av staten, och är alltså inte styrt av kommunen i någon större grad, även om de visst får ett litet kommunalt bidrag i en del av Värmlands kommuner, och inte heller av någon kyrka eller politiskt part, utan är obundna och fria. Eller ja, de olika studieförbunden som NBV samarbetar med har ju givetvis olika huvudmän som i sin tur är styrda av intressenter. Och i NBV:s fall så ”ägs” de av nykterhetsrörelsen. Men det innebär inte att man som person inte är välkommen att studera hos oss på NBV bara för att man inte är nykterist.  – Anledningen till att jag står här denna dag och informerar är att ett av NBV:s huvudstråk är just hälsa, och psykisk hälsa innefattas ju givetvis där.
Man har också ett väldigt gott samarbete med EBL-skolan, som tipsade om denna dagen, Det intressanta, tycker Mona Sandström, är att hälsa är ett så brett begrepp, det kan vara allt ifrån sorgehantering och hälsosam mat till självkänsla. Och NBV menar att man får gå hur djupt man vill i ett ämne, och att de ska finnas som ett alternativ oavsett. Vid frågan om undervisningen är avgiftsfris, så är det så att det beror på vilken skola man väljer, och hur upplägget är. En hantverkscirkel har ju oftast en handledare som är avlönad, och då betalar man en deltagaravgift. Men verksamheten i NBV bygger mycket på kamratcirklar. Vilket innebär att man är minst tre personer som tillsammans träffas minst tre gånger under minst tre timmar , och då har man en studiecirkel som NBV kan hjälpa till på ett eller annat sätt, till exempel låna ut en  lokal eller köpa varsin bok till deltagarna, som man sedan kan diskutera inom cirkeln. Och detta är givetvis kravlöst och avgiftsfritt.  – Vi vill att deltagarn ska uppnå kunskap om något som intresserar, och något som gör att man utvecklas som människa. Detta gör man lättast tillsammans, lärande genom varandra.

Solatassens hunddagis
Efter detta tackade jag Mona Sandström, satte mig i solen en stund och fick syn på en hund som också satt i solen. Tyckte plötsligt väldigt synd om hunden som satt och svettades där fastsurrad vid ett bord. Nu var det förvisso inte särskilt varmt, men det måste ändå vara ganska outhärdligt att ha en päls. Jag föreställde mig i päls fastsurrad vid ett bord en dag som denna, och rös av tanken. Då gick det plötsligt upp för mig att anledningen till att hunden satt där med sin päls måste vara för att presentera det nya hunddagiset Solatassen som jag hört så mycket bra om. Och att det var Solatassen hade jag rätt om, men annars fel för hunden var blott rekvisita utlånad av Karin Haster, Verksamhetschef på ”Gemet”, och istället var det Magnus och Marina, två människor utan päls och som varken satt fastsurrade, eller i solen, utan satt och hade det bra under bordstältet och pratade och hade det trevligt, som stod för presentationen. Och hunden var det inte synd om heller. Den satt förvisso fastsurrad i solen med päls, men blev klappad och omtyckt av varenda människa som gick förbi: Och tillslut var det bara mig kvar att tycka synd om, men det gick snabbt över efter en läsk och en cigarett.

Solatassen är alltså ett hunddagis, väldigt nystartat, som ligger idylliskt på Erikbergs gård några kilometrar från IKEA. Jag frågade hur det för ett nystartat hunddagis i dessa dar? Magnus svarade att det går bra. Än så länge finns där tre hundar, som har en egen hemsida http://www.solatassen.se , där man kan läsa lite om verksamheten och dylikt. Solatassen är ett arbetskooperativ som har sex stycken medlemmar och tre praktikanter. Fyra personer jobbar heltid där för tillfället. Jag förstod att verksamheten bara var i ett slags förstadium just nu, med tanke på personaltätheten och hundglesheten, men frågade om det var meningen att i framtiden bli ett självförsörjande arbetskooperativ? Och så var tanken. Men att man precis slagit upp portarna.  –  Jag är egentligen anställd här på Gemet, svarade Marina, men är utlånad dit. Och den långa token där (Marina pekar på en ganska lång tok) är handledare, och han vet verkligen allt om verksamheten.

Istället för att ta emot bidrag från kommunen så köper de in rättigheter till arbetsplatspraktiker av Solatassen, så om man bortser från hundarna är det så man finansierar verksamheten. Praktikanterna kan sedan bli medlemmar efter sex månader, berättar Magnus, och det är ju efter man sett hur det fungerar och hur de trivs. Men Magnus menar att det är ett väldigt bra jobb. Att man jobbar efter sin egen förmåga, och att acceptansen är stor för hur mycket man orkar jobba, och vad man klarar av. Hundar är dessutom väldigt tacksamma djur, snälla och ett mycket bra sällskap. Vilket jag betvivlar, men har förståelse för att man kan tro på.

Självhjälpsgrupper – Svenska Kyrkan

Från hundar till kyrkan. Och från dagis till självhjälpsgrupper. Jag är kanske inte beredd att köpa hela bibeln för att bli hjälpt. Kanske första moseboken, men resten? Det är ingenting man ska behöva göra heller, menar Eva Persson, även om hon förstås inte borde ha något emot det. Eva Persson är på Arenadagen för Norrstrands församling, Svenska kyrkan. Men främst är hon här för att presentera de självhjälpsgrupper som anordnas på Sensus studieförbund, med vilket de samarbetar. Främst i Karlstad, men det finns grupper över hela Värmland egentligen. Och vad gör då en självhjälpsgrupp?  –    Ja, då sitter man och pratar om någonting man har gemensamt, någon erfarenhet i livet som man vill prata om, förklarar Eva. Man träffar andra personer som är i samma situation. Och det är det att man känner igen sig, att det finns människor som har varit med om samma sak. Det gäller ju egentligen för alla människor, det finns alltid något i livet som man vill prata om.
Grupperna består av minst fem stycken. Och än så länge har nio grupper startats, kontinuerligt under året, och är alltså inte terminsbaserat. Fem kronor kostar kaffet om man nu dricker det, annars behöver man inte ens betala det. Kurserna är nämligen gratis. Och vad man behandlar är allt ifrån ”Leva med skilsmässa” till ”Jag duger-kurser”. –  ”Jag duger”-kursen är något om är väldigt populärt, det är den tredje gruppen som vi har igång här nu.

Och det är för alla. Alla människor. Det finns ingen speciell målgrupp. En ledare är med tre gånger, en igångsättare. Men det är inga direkt fria samtal, utan det går runt i en cirkel, en i taget, som delar med sig av sina erfarenheter och tankar och då är det ingen som avbryter deltagaren om man inte uttryckligen vill ha råd från de andra deltagarna. Många fortsätter att hålla kontakten, enligt Eva. Att det är många som fortsätter stötta varandra, och hjälpa till i vardagen.

sjalvhjalpsgrupp.com
, är hemsidan för den som är intresserad eller nyfiken om det finns någon grupp som passar. Här kan man också få allmän information om vad som händer och bedrivs i närområdet.

IQF – Med hjärta för världens kvinnor Det sista bordet jag valde att gå till var IQF – Internationella Qvinnoföreningen i Karlstad. Jag hade fått ont i nacken av allt blåsandet, och jag kände att mitt lilla reportage skulle bli för långt annars. Nu blev det för långt ändå, men skit samma. Jag fick göra ett axplock, som man brukar uttrycka sig. Det sista bordet jag gick till var IQF i Karlstad och pratade med Camilla Berglund. Nu vart det så illa att nästan hela min inspelning blåstes bort av vinden, så jag ber om ursäkt om det finns fel här och var.

IQF jobbar i alla fall utifrån tre områden: Integration, jämställdhet och mångfald. Utifrån detta försöker man skapa olika former av mötesplatser i form av projekt och verksamheter. Genom detta vill man då driva mot de mål man satt upp. IQF är en ideell förening, religiöst och politiskt obunden. Har ungefär 150 medlemmar i Karlstad för tillfället. Det blir säkert en anstormning nu efter mitt eminenta reportage. Jag frågade lite försynt vilka projekt man förde?
–    Ja, de är ganska många, berättar Camilla. Lättast är att gå in på vår hemsida iqfkarlstad.se, där kan man läsa om våra projekt. Det kändaste är ju kanske Café Iris på Klaraborg (gamla kårhuset). Och där har vi även en liten saluhall med rättvisemärkta matvaror. Och caféet är en verksamhet för kvinnor som har praktik och arbetsträning.

För att ni ska få uppfattning av några projekt som IQF jobbar med här i Karlstad, så kan nämnas (förutom Café Iris):
– Klara – Ett familjenätverk där ”svenska” familjer och invandrande familjer möts för att byta erfarenhet och motverka fördomar.
– Frida – Ett friskvårdsprogram som syftar till att öka kunskapen om den egna hälsan och behovet av motion och rätt kost,
– Athena Kvinnomakt i Karlstad – Empowerment av kvinnor som ska stimulera till deltagande i politik eller fackföreningsrörelse. Vänder sig till unga kvinnor som invandrat till Sverige.

Verksamheter som anordnas (exempel):
– Cafékvällar
– Svensk språkträning
– Friskvård
– Ungdomskurs

Man finansierar verksamheter och projekt bland annat med stöd från Karlstad Kommun, Landstinget Värmland. KBAB och så vidare… Hur ser er relation ut med Karlstad Kommun, vill ni bli fria den styrningen?  –  Jag tycker att det har fungerat bra, vi har haft bra uppbackning genom åren. Nu är det kanske lite svårare, med tanke på finnanskris och allt, så det har jag märkt. Men sen är det givetvis viktigt att kunna vara oberoende, och ha en självständighet, och att man ska kunna prata om vissa områden som kanske är lite känsliga. Men då är det viktigt att våga ta upp dessa frågor, utan att vara rädd att förlora föreningsstödet.

Målgruppen är då givetvis kvinnor. Invandrande kvinnor, nyanlända, men också kvinnor som bott här i tiotals år och fortfarande har svårt för det svenska språket. Det, menar Camilla, visar på ett stort utanförskap. Men man riktar sig också till svenskfödda kvinnor som har ett intresse för andra kulturer. En integration från bägge håll alltså.

Så…
Så jag åkte då tillslut tillbaka till Mediagruppen och ASP-Bladet. Med den där känslan jag skrev om i början. Att det bubblar bland gräsrötterna, om än att jag förstår upplevelsen var arrangerad och i koncentrerad form. Men strategierna finns där trots allt. Även om många är beroende av eldsjälar. Vackra, bedårande konstverk upphängda med betongkrok. Och något större intresse kunde jag inte skönja bland allmänheten, eller i lokalpressen.

Kanske är det inte illa nog än? Fortfarande är jag rädd att det engagemang jag sett den här dagen blott är den gamla vanliga skenheligheten. Kommunen börjar kanske bli rädda nu när allt fler blir utförsäkrade? Det gäller att det finns en tro på att en välfärd fortfarande är möjlig. En global sådan, som inte enbart är upphängd med en betongkrok eller någon nyliberal företagsfinansierad leksakstejp. Utan en tro på en bred front för varandra. Alla behöver hjälp. Om det är nu, eller om trettio år. Vad spelar det för roll? Och om alla behöver hjälp. Varför behöver inte alla hjälpa?

Text: Håkan Christensson

Offentlig Upphandling

En artikel om sociala företag och inbjudan till anbud från arbetsförmedlingen, ”Rehabilitering och sysselsättning för personer med psykisk funktionsnedsättning”

brillianten web
Lena Merayo, handledare Brillianten, och jag, var på en kurs om offentlig upphandling i Stockholm. Det var en mycket intensiv dag, som började tidigt med en tågresa i morgonsolen. Vår planering, och SJ:s tågtider, gjorde att vi hade bråttom både till och från kursen. Den anordnades av KFO, alldeles intill slottet. Vi fick springa för att hinna med tåget hem för att vi gick till fel spår. Men, vi lärde oss mycket– föreläsningarna var mycket innehållsrika.
Offentlig upphandling går till så att en myndighet eller kommun skriver ett dokument som beskriver vad de vill köpa. Detta kallas förfrågningsunderlag. Där beskrivs alla krav som ställs. Sedan ska de som vill sälja till myndigheten skriva ner sina förslag, det kallas att lämna anbud. Sedan väljs det anbud som passar bäst enligt förfrågningsunderlaget. Förfrågningsunderlaget från arbetsförmedlingen börjar med att beskriva hur det är för psykiskt funktionsnedsatta på arbetsmarknaden, för att sedan komma in på sociala företag. Sedan hänvisas till en studie som Nationell Psykiatrisamordning genomfört. Regeringen ska satsa 50 miljoner på rehabilitering av psykiskt funktionsnedsatta. Arbetsförmedlingen ska använda pengarna till 750 rehabiliteringsplatser på sociala företag.
I Pressmeddelandet ”Psykiatri-satsning 2009” från den 12:e mars 2009 står det under rubriken ”Uppdrag att upphandla tjänster för personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av psykisk funktionsnedsättning (december 2008)” att ”Regeringen vill särskilt stödja att sociala företag, såsom sociala kooperativ, får möjlighet att erbjuda sysselsättningstjänster. Regeringen tog beslutet den 18 december 2008.”
Sociala företag och kooperativ är en speciell sorts företag. Att tjäna pengar är inte den enda, och viktigaste, uppgiften. En mänsklig vinst kan inte räknas i kronor och ören. Det kan vara som för mig: Jag skulle annars sitta hemma och ändå få sjukpenning. Men jag tror att jag skulle ha blivit psykiskt sämre då. Att arbeta på Brillianten har gett mig en bättre syn på livet och mig själv. Och så är jag i ett socialt sammanhang, där jag har kamrater och känner engagemang och samhörighet. I Karlstad är de mer kända kooperativen Solakoop, med sitt Bed & Breakfast, och Solatassen med hund dagis verksamhet. Brillianten är ett av de äldsta sociala kooperativen i Sverige, beläget vid busstationen sedan 1990, och med en bred verksamhet: Cykelverkstad, secondhand, mattväveri, företagstjänster och café.

-Att ha en uppgift, att fylla en funktion och att vara behövd är viktigt för alla människor. Erfarenhet visar att arbetslöshet ofta allvarligt förvärrar prognosen för personer som har en psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning. Därför är det viktigt att vi hjälper dem som av olika anledningar står långt från arbetsmarknaden att hitta arbeten som är anpassade efter deras förutsättningar, säger socialminister Göran Hägglund i ett pressmeddelande från Socialdepartementet den 18 december 2008.

Text: Michael Brenner, Kooperatör på Brillianten