Ensamkommande flyktingbarn självmedicinerar med heroin

Svenska Dagbladet rapporterar att ett stort antal ensamkommande flyktingbarn missbrukar heroin. I många fall har de blivit bjudna på den första dosen av äldre landsmän som utnyttjar deras psykiska ohälsa som är en följd av flykten till Sverige.

Polis och socialtjänst har slagit larm om ett utbrett narkotikamissbruk bland ensamkommande flyktingbarn. Till Maria ungdoms akutmottagning i Stockholm har det skett en kraftig ökning av uppsökande narkotikaberoende flyktingbarn sedan 2015.

– Under hela förra året hade vi flera ungdomar som sökte hjälp varje dag. En övervägande majoritet är afghanska pojkar eller unga män som missbrukar heroin, säger Mathias Sjöberg, överläkare på Maria ungdomsmottagning.

Många av de ensamkommande barnen och ungdomarna använder narkotika för att döva sin ångest. De mår dåligt och bär på stora trauman både från sina hemländer och under flykten till Sverige.

– De gör ingen klassisk svensk missbrukarkarriär där man börjar med att röka cannabis och sedan successivt tar allt tyngre droger, utan det verkar som om de hoppar över flera steg och börjar med ett avancerat missbruk, oftast rökheroin, på en gång, säger Mathias Sjöberg.

I Stockholmsområdet har missbruket bland ensamkommande flyktingbarn medfört att heroinhandeln, som tidigare till största del varit centrerat till Sergels Torg (plattan), spridit sig till vissa förorter. Polisen i Stockholm har gjort flera tillslag mot bland annat tunnelbanestationerna i Rinkeby och Kista.

– Den bild vi har är att det är ensamkommande flyktingbarn som står för nio av tio fall där vi misstänker heroin, men alltså inte när det gäller andra droger. Det vi kan stå för är att vi har en ny trend att man handlar med heroin i främst Rinkeby och att köparna är ensamkommande, säger Christoffer Bohman, verksamhetsansvarig vid polisen i Järva.

Stockholm är inte ensamt drabbat. Även Göteborg och flyktingboende i Gästrikland och Landskrona rapporterar om ett ökat drogmissbruk.

Text: Ylva Alsterlind

Barnen från långtbortistan

Det finns många barn i världen utan föräldrar som kan ta hand om dem. Det finns också många vuxna som önskar sig att bli föräldrar, men som av olika skäl inte kan eller vill få biologiska barn. De som vill adoptera godkänns dels av kommunen och dels av barnens ursprungsländer.

Det finns många barn i världen utan föräldrar som kan ta hand om dem. Det finns också många vuxna som önskar sig att bli föräldrar, men som av olika skäl inte kan eller vill få biologiska barn. De som vill adoptera godkänns dels av kommunen och dels av barnens ursprungsländer.

En adoption är att få bli förälder till ett barn som redan finns. Ofta har barnet inte bara en separation bakom sig, utan flera, detta sätter höga krav på de nya föräldrarnas lyhördhet och empati. Ibland vet man mycket om barnet, ibland nästan ingenting alls. Det viktiga är inte hur mycket man vet, utan hur man förhåller sig till vad man vet eller inte vet; det kan vara tungt att leva med (o)vetskapen om att mamman kanske var missbrukare, pappan psykiskt sjuk, föräldrarna fattiga, eller att man själv kanske kommit till efter en våldtäkt.
Andra barn kan ha ”special needs”. Några kanske har en arm som inte fungerar till fullo, andra kanske är lite äldre än de av de blivande föräldrarna oftast mer ”önskade” bebisarna eller spädbarnen, eller så kan de ha en orolig social bakgrund. Vad som räknas som ”special needs” varierar kraftigt mellan länder, något man bör vara uppmärksam på där som man önskar att adoptera.

Historiskt
Adoption har förekommit i de flesta folk. Inom den asiatiska delen så var inte syftet alltid primärt att ge barnlösa och föräldralösa en familj, utan de adopterade in barn i familjen för att förpliktiga den adopterade att utföra vissa religiösa riter som var förpliktigade familjen; detta för att de skulle få ro i graven. Detta var vanliga skäl även hos indogermaner såsom hinduer, greker, romare och andra.

Olika typer av adoption
Närståendeadoption är en vanlig typ av adoption. Detta innebär att en ny parter adopterar den förra partnerns barn. Det finns samkönade adoptioner vid registrerat partnerskap eller äktenskap, dessa är dock inte så vanliga då många länder inte vill adoptera till samkönade.

Helt sedan 1917 har adoption varit en juridisk fråga i Sverige, även om det förekom tidigare. Från 1959 är alla adoptioner ”starka”. Detta innebär att beslutet inte kan återkallas, såtillvida man inte adopterar tillbaka barnet, däremot finns inga regler mot sociala kontakter.

Mellan 13 och 23 svenska barn adopteras inom landet per år. Dessa kan endast ske med vårdnadshavarens samtycke; Socialtjänstens omhändertagna barn blir därför sällan föremål för adoption, istället är det de barn som under graviditeten uttryckts oönskade som adopteras bort.

Ensamstående
Chanserna för ensamstående att få adoptera har minskat drastiskt det senaste året, i och med att de flesta adopterande länder prioriterar att ge sina barn en mamma och en pappa. Detta innebär att de barn som är möjliga att placera hos ensamstående, är de barn som har särskilda behov. Särskilda behov är något i och för sig alla adopterade barn kan anses ha, men här syftar man på barn med handikapp, eller äldre barn, oftast uppe i skolåldern. Som ensamstående förväntas den sökande vara en kvinna, att som ensamstående man få adoptera idag är i stort sett omöjligt.

Internationell adoption
Eftersom det i princip är omöjligt att adoptera inom landet så har de internationella adoptionerna ökat sedan de började på 1960-talet. Det kommer cirka 1800 barn årligen till Sverige. De första adoptionerna skedde genom att missionärer tog hem barn i stort behov av hjälp. De barn som först adopterades var från Sydkorea i efterdyningarna av kriget, Indien och vissa länder i Afrika och Europa.

Förändringar för barn
Det innebär en stor påfrestning för barnet att byta miljö, där ljud, dofter, smaker och språk med mera kan vara mycket annorlunda. Är barnet i stark stress är det bra att söka hjälp hos en psykolog på Barnavårdscentralen, hellre förr än senare. Ofta verkar barnet på en lägre åldersnivå än födelsedatumet visar, samtidigt som de kan verka äldre på andra sätt, på grund av allt de gått igenom. Vid internationella adoptioner kan gulsot vara vanligt, liksom salmonella.

Adoptionsprocessen
Att adoptera är en omständig process. Först måste man utredas i kommunen där man är skriven. Om man godkänns får man kontakta en organisation, till exempel Adoptionscentrum. Där går man igenom en till utredning. Man måste vara frisk och ha en god och stabil ekonomi för att tas i fråga för adoption. Det är mycket pappersexercis.
När man fått godkänt att adoptera ett eller flera syskon så får man reda på detta via telefon. Man skall själv resa för att hämta sitt barn, men om detta genast sker eller om flera månader varierar, från fall till fall och mellan länder. Vistelsetiden är också mycket varierande.

Efter att man hämtat hem sitt nya barn skall man efter ett halvt till ett och ett halvt år skriva en rapport till ursprungslandet, detta för att underlätta om det skulle bli så att den adopterade senare i livet vill besöka landet de adopterats från.

Lämplighet
Det finns faktorer som kan påverka ett pars chanser att adoptera. Detta kan handla om pågående eller tidigare sjukdom hos den adopterande, eller för hög ålder, övervikt och arbetslöshet. Men det stannar inte där – du kan även få problem om du har utländskt medborgarskap, negativa formuleringar i utredningen, om det är stor åldersskillnad mellan makarna, funktionshinder, psykisk ohälsa, utmattningsdepression och så vidare. En fördel för att få adoptera kan vara att man arbetar med barn eller inom vården, har varit ungdomsledare i fritidslivet, jobbat som kontaktperson eller via fritidshem. Bra också är om man är ung (under 40 år) då processen att få adoptera ofta är lång.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Per Rhönnstad

För föräldrar och familjer
http://www.adoptionscentrum.se
http://www.ffia.se
http://www.bfa.se

För adopterade
http://vuxnaadopterade.weebly.com
http://www.madeinkorea.se/akf

Medskapare istället för mottagare

Sveriges kommuner- och landsting (SKL) antog tidigare i år ett positionspapper med ett principiellt ställningstagande för en uppdaterad syn på brukare och patienter. Den traditionella synen på dessa som ”mottagare” av socialtjänstinsatser och hälso- och sjukvård ska ersättas med ett förhållningssätt där personen anses vara medskapare.

Anders Knape som är ordförande i SKL skriver att socialtjänsten och hälso- och sjukvården i Sverige har en stark tradition av att involvera sina patienter och brukare på olika sätt. De senaste åren har inneburit en förstärkning och utveckling av detta synsätt, och nya positionspapper förändrar inte detta. Men de förtydligar och lägger an en riktning mot framtiden.
– Med allt fler välutbildade medborgare, nya tekniska lösningar och lättillgänglig information ökar kraven och förväntningarna på den gemensamt finansierade välfärden. Detta kombineras med en trend av individualisering, där många gärna ser skräddarsydda lösningar, skriver Anders Knape i förordet.

SKL lyfter bland annat fram att man vill verka för patient/brukarmedverkan som en strategi i sina verksamheter. Man konstaterar att detta skulle bidra till att öka kvalitén och effektiviteten i vid bemärkelse. Detta synsätt innefattar förutom funktionshindrade även personer med nedsatt autonomi, unga och barn. Synsättet där professionella yrkesutövare är auktoriteter som ska ”lösa individens situation” anses däremot vara otidsenlig och förlegad.

Dialog människor emellan
Att utveckla ett perspektiv där den enskilde är medskapande innebär att brukarupplevelser och önskemål anses vara en kunskapskälla som ska vägas samman med forskning och beprövad erfarenhet. Brukare som medskapande handlar heller inte bara om att man ska få medverka i traditionella verksamheter inom socialtjänst och hälso- och sjukvård. Det kan även innebära att vissa välfärdstjänster kan utövas av patienter och brukare själva.

Inom socialtjänsten kan detta betyda att t.ex sysselsättningsverksamheter eller sociala aktiviteter styrs av brukare eller det civila samhället. Ett annat exempel man lyfter fram är utvecklandet av självhjälspgrupper, vilket ASP Bladet tidigare har bevakat.

En nyckel för att patienter, brukare och deras närstående ska kunna inta rollen som medskapande är att det finns tillgänglighet till god information. SKL nämner kvalitétsredovisningar av verksamheter och öppna jämförelser som exempel på detta. De konstaterar också att medborgardialog i dagsläget ofta sker genom intresseföreningar och att det därför finns en risk att särskilt utsatta människor som inte har en stark föreningsverksamhet bakom sig får samma möjlighet till dialog.

Text: Robert Halvarsson