Etikettarkiv: socialtjänsten

I Fokus: Kvinnojouren Karlstad

777I årets första I fokus har ASP Bladet besökt Kvinnojouren. Den har funnits sedan 1982 och hjälper kvinnor och barn som i en nära relation är utsatta för våld. ASP Bladet träffade Elisabeth Björk, vice ordförande i Kvinnojouren, som berättade om deras verksamhet.

Kvinnojouren i Karlstad har verkat för kvinnors rättigheter, i över trettio års tid. De har varit en hjälp i den utsatthet som våld i nära relationer kan innebära.
Elisabeth Björk, vice ordförande, har varit aktiv i Kvinnojouren sedan 2010 och stöttar bland annat upp ordföranden och hjälper till med en del av hennes uppgifter. Hon jobbar ideellt och har ett vanligt jobb vid sidan av.

Kvinnojoursrörelsen började på 1970-talet i England och kom hit till Sverige på början av 1980-talet. Här i Karlstad var det från starten ett flertal politiska partier i samarbete med olika föreningar som startade Kvinnojouren. Efter ett par år blev det en helt egen förening, vilket den också är idag.

Kvinnor som är utsatta för våld kan med hjälp av jouren få möjlighet att bo i skyddat boende. Detta boende är beläget på en hemlig adress. Det finns två typer av boenden, en större lägenhet och en mindre där man kan ha med sig husdjur. Det är vanligt att även djuren utsätts för våld eller att man hotar att skada djuret, för att komma åt kvinnan. En del av kvinnorna kommer via, eller i samråd med Socialtjänsten.

Det varierar hur stort trycket är på det skyddade boendena. Ibland står det tomt, men under vissa perioder är det fullbelagt.
– Det är i det akuta läget som det är tänkt att man ska vistas i boendet. ”Nu är jag i livsfara och behöver jag någonstans att bo, tills jag hittar ett eget boende”, förklarar Elisabeth Björk.

Den största delen av Kvinnojourens verksamhet inriktar sig på stödsamtal. Dessa samtal äger rum i Kvinnojourens lokaler. Det finns tre anställda och en person på tjejjouren som möter kvinnorna. Oftast ringer kvinnorna jouren och bokar en tid för ett samtal.

Våld mot kvinnor har inga gränser vad gäller klass eller socialgrupp. Det ser ut på samma sätt, menar Elisabeth.

– Efter den långa erfarenhet vi har, kan vi säga att ingen speciell grupp är mer vanligt förekommande, våldet finns i alla samhällsgrupper. Det finns överallt och följer liknande mönster oavsett om man är rik eller fattig, säger Elisabeth Björk.

Hon säger att de flesta politiska partierna är positivt inställda till Kvinnojourens verksamhet. Jouren vill att man ska få ett mer långsiktigt stöd till verksamheten. Något som partierna är med på.

– Vi anordnade en paneldebatt i valrörelsen 2014 om kvinnofridsfrågor, där alla närvarande partier ”sa ja” till ett långsiktigt stöd och en säkrare ekonomisk framtid, eftersom vi är beroende av stöd. I samhället överlag tror jag att det finns en positiv inställning till Kvinnojouren, säger hon.

Kvinnojourens största utmaning är idag att få till en hållbar ekonomisk situation. Som det ser ut nu finansieras verksamheten av bidrag från kommunen och sökta projektpengar.

– Nu har regeringen tillsatt hundra miljoner kronor om året till kvinnojourerna, därifrån kan vi söka pengar, men ännu vet vi inte vad vi får, säger Elisabeth Björk.

Elisabeth menar att samhället idag inte är mer våldsamt än tidigare. Däremot säger hon att vi har annan syn på vad våld är, jämfört med femton, tjugo år sedan. I dag har vi större kunskap att våldet finns i vårt samhälle.

– Kvinnojoursrörelsen har generellt jobbat med att synliggöra våld som sker mellan hemmets fyra väggar. Det finns större kunskap om detta idag, men vi har långt kvar att gå, menar hon.

Text och foto:
Henrik Sjöberg

På jobbet med Marita Halvarsson

546t5e4546På jobbet har denna månad besökt Vuxenavdelningens chef Marita Halvarsson, för att bland annat prata om hennes första år som avdelningens högsta ansvarig.

Hur har dit första året varit?
Det har varit väldigt spännande, intressant och lärorikt. Hela året har varit fantastiskt och jag har blivit bemött på ett bra sätt. Jag har lärt mig mycket om avdelningens två stora ansvarsområden: missbruk och socialpsykiatri. Sedan har jag besökt verksamheterna och träffat medarbetarna, det har varit väldigt viktigt för mig. Jag verkligen satt mig in i avdelningens arbete, mitt sätt att leda bygger på att jag kan verksamheten. Jag skulle gärna vilja fortsätta att besöka avdelningens verksamheter på samma sätt som jag har gjort nu, men det kommer att bli svårt att göra i samma utsträckning. Under mitt första år har det också varit viktigt att lära känna enhetscheferna, eftersom jag leder avdelningens ledningsgrupp. Det arbetet har varit mycket givande och de är väldigt viktiga för mig.

Kan du berätta om din bakgrund?
Jag har jobbat inom social- och arbetsmarknadsförvaltningen i över tjugo år. Under många år jobbade jag som socialsekreterare inom alla områden som finns i socialtjänsten, både med försörjningsstöd, barnavård och missbruksvård. Innan jag hamnade här i Karlstad jobbade jag i fem år i Arvika inom socialtjänsten, dessförinnan var jag skolkurator i Åmål. Jag är socionom och tog examen 1985

Hur ser din chefsroll ut?
Jag har varit chef under femton år. Det är väldigt spännande och intressant att vara chef. Jag gillar att ta ansvar och att vara chef är ett sätt att vara med och påverka. Jag vill att det ska bli så bra som möjligt för de personer som vi är till för, det vill säga Karlstads kommuns medborgare som behöver våra insatser. Det har jag större möjligheter att påverka i rollen som chef.

Vad är din motivation?
Min motivation är att få en så bra socialtjänst som möjligt för de som behöver våra insatser. Vi ska kunna svara på deras behov på ett professionellt sätt. Det finns alltid förbättringsbehov, vi har en bra verksamhet idag men det finns alltid förbättringar att göra. Det är också viktigt att lyssna på brukarna. Brukarnas synpunkter är extremt viktiga samt att vi har former så att de kan göra sin röst hörda genom kundbrukarundersökningar.

Vad är den största utmaningen för Vuxenavdelningen?
Just nu har vi höga kostnader och avdelningen överskrider budgeten. Detta gäller missbruksvården, och det handlar om upphandling av extern vård. Utmaningen är att få till behandling i vår egen organisation, så att vi slipper köpa dyr extern vård. Det jobbar vi intensivt med nu. Vi har egna behandlingsinsatser som exempelvis Ullebergsgården och Bore samt ett antal behandlingskonsulenter. Det jag håller på med nu är att se till att det fungerar som det är tänkt. Organisationen ska bli så ändamålsenlig som möjligt för brukarna i så stor utsträckning det går. Det kan leda till att vi får ändra saker och ting i linje med brukarnas behov, detta för att vi ska slippa köpa extern vård. Men vi kommer alltid behöva köpa en viss del av behandlingarna, för en del brukare har oerhört komplexa behov som vi inte klarar av att hantera.

Hur ser du på kommunikation i ditt arbetet?
Kommunikation är jätteviktigt. Det gäller att personalen får information om vad som händer och vet vilka beslut som tas av ledningsgruppen, och varför de tas. Det är väldigt viktigt att jag är tydlig i min kommunikation. I min roll träffar jag inte all personal särskilt ofta, det kanske bara blir på avdelningskonferenserna en eller två gånger om året. Jag använder mig mycket av e-post, när det är något särdeles viktigt jag vill informerar alla medarbetarna om. När det gäller brukare är kommunikation också betydelsefullt. Vi flyttar boendet från Fagottgatan till Malmtorgsgatan och det är väldigt viktigt att brukarna på Fagottgatan har fått information om varför flytten sker, för att de ska känna sig motiverade och tycka att det här bli bra.

Hur ser du på Vuxenavdelningens arbete i framtiden?
I framtiden är min förhoppning att vi får fler boendeplatser till personer som behöver särskilt boende. Jag tror att vi är på väg att få en tydlig och ändamålsenlig organisation, som kommer att motsvara klienternas behov, i högre grad än idag. En tydlig organisation gagnar brukarna. Det är jag helt övertygad om.

Hur har det sociala arbetet förändrats sedan du började jobba?
Arbetssättet är det samma. Det bygger på att personer av någon anledning behöver stöd av socialtjänsten. Idag är det mer specialiserat än förr, då togs oftast ett helhetsgrepp för personen ifråga. Idag är det inte så, utan man försöker separera insatserna mellan olika delar i förvaltningen. En stor skillnad finns på missbrukssidan. Nu finns det en större och grövre problematik än tidigare. Det finns mer narkotika och helt andra droger, exempelvis nätdroger som spridits mycket. Många av dessa är inte kända och kan vara hur farliga som helst. En ökad tillgänglighet gör det enklare att få tag på droger och narkotika. Många unga idag tar väldigt lätt på droger och tror inte att det är så farliga som det egentligen är. Trots detta, tycker jag att utvecklingen går framåt och jag tillhör inte de som anser att det var bättre förr. Den bästa tiden är just nu.

Ålder: 53 år.
Familj: Man och fyra vuxna barn.
Bor: Skåre.
Senaste lästa bok: En man som heter Ove, Fredrik Backman
Senaste sedda film: Monica Z.
Favoritmat: Fisk i alla former.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Per Rhönnstad

Den långa vägen till trygghet

För en tid sedan tog föreningen ”För ungas rätt” över rådgivningen och projektet Stella. Genom den ger de stöd till kvinnor som lever i två kulturer och som upplever konflikt med familj och släkt.

”Att leva i två kulturer är inte alltid enkelt. Ibland kan det bli konflikt med familjen eller släkten. Det kan vara skönt att ha någon som man kan prata med”, skriver man på sin hemsida. Genom rådgivningen arbetar man specifikt mot det som brukar kallas för hedersvåld. En tung och viktig uppgift, helt klart.

– Vi jobbar med att hjälpa människor som ringer till oss. Det går i perioder om vi får många samtal, men just nu är det många som kontaktar oss, berättar Asal som jobbar för rådgivningen.

ASP Bladet frågar Asal om de bedriver någon form av verksamhet utöver rådgivningen:

– Ofta kontaktar oss människor som befinner sig i någon sorts akut läge, där det är kris. Det innebär att man inte har kommit så långt i sin process att man trivs att sitta i någon grupp.

Vägen till en tryggare och mer hälsosam situation kan dock vara rätt lång. Att söka hjälp är sällan någonting som sker i en handvändning. Delvis handlar det om acceptans, att se att man befinner sig i en situation som involverar våld måste leda till en insikt om den egna styrkan att ta sig ur det hela. Den känslomässiga pressen är svår att förstå, kanske omöjlig, för någon som aldrig har befunnit sig i den sitsen.

– Man kan behöva acceptera sin situation, och det kan gå ganska länge innan de inser att de behöver ta sig ur det, säger Asal.

Allt detta ställer stora krav på en enskild människa. Genom Rådgivningen Stella kan man dock få stöd att ta de steg som behövs för att komma bort från utsatthet och gå mot ett bättre liv.

Första kontakten

– För de flesta är vi den första kontakten som de tar. De första de berättar för vad de har varit med om. Vi försöker sen slussa vidare dem till socialtjänsten och andra som arbetar vidare med dem.

Rådgivningen står dock inte ensamma. De samarbetar med andra organisationer som brottsofferjourer, polisen och socialtjänsten och finns även med inom ramen för Trygghetcenter.

Upplever du att du behöver stöd, eller känner du någon som kan ha nytta av Stella?

Stellas telefontid är mellan tisdag-torsdag 10.00 -15.00.

De går att nå på telefonnummer: 073-584 91 45

info@stella-varmland.se

Text: Robert Halvarsson

Foto: Per Rhönnstad

En enhet med många uppgifter

Familjerättenheten har fler olika uppgifter. Deras största uppgifter är dock faderskapsutredningar, vårdnadsutredningar, upplysningar, adoption och samarbetssamtal. Alla som jobbar där är socionomer.

Men den mest tidskrävande uppgiften för de som arbetar där är vårdnadsutredningar, på uppdrag från tingsrätten. De är cirka 25-30 st per år, och tar mycket tid i anspråk.

Innan de gör utredningar så brukar det börja med att tingsrätten ger dem ett uppdrag att lämna upplysningar. När någon av föräldrarna stämt den andra för vårdnad, boende eller umgänge så ska Socialtjänsten lämna upplysningar och detta är Familjerättenhetens uppgift.

– Då kollar vi dels i socialregistret och ibland tar vi även utdrag ur polisregistret för att få fram eventuellt uppgifter och har även samtal med både föräldrar och barn, säger Susanne Hagerö.

Familjerättenheten arbetar med föräldrar i den kommunen de bor i. Om föräldrarna bor i olika kommuner så försöker man arbeta kommunerna i mellan, ett samarbete som oftast fungerar bra.

Tingsrättssamarbete

De gör aldrig bedömningar utan redovisar bara vad det finns i registren och vad föräldrarna har sagt, men ibland begär tingsrätten en utredning. Då träffar enheten föräldrarna och barnen flera gånger och har referenssamtal med skola/dagis och gör hembesök. Där gör de också en bedömning och ger ett förslag på hur de tycker att vårdnaden, umgänget och boendet ska se ut, utifrån hur situationen ser ut.

Familjerättenheten jobbar även med adoptionsutredningar och när man vill adoptera vänder man sig till dem. De gör då en medgivandeutredning, vilket innebär att man utreder om dessa personer är lämpliga för att ta emot adoptivbarn. Beslutet om man ska få ett medgivande eller ej går sedan vidare till Arbetsmarknads- och socialnämnden för ett beslut.

Allt äldre

Ibland stämmer dock inte riktigt givarländernas krav med Sveriges normer:

– Åldern är en stor fråga, för i dag finns så många olika sätt att få barn och generellt får vi barn senare i Sverige. Många föräldrar hamnar nära den övre åldersgräns som lagstiftningen rekommenderar, säger Inger Olsson.

Apropå hög medelålder, premieras hos Familjerättsenheten mognad och erfarenhet, då dessa egenskaper gör arbetet enklare att utföra. För hög ålder är inte alltid ett problem, även om samhället har kommit att bli lite åldersfixerat.

– Vissa ungar kommer nära ens hjärta. Det finns utredningar jag gjorde för 15 år sedan som jag minns väldigt väl och inte kommer att glömma, säger Inger Olsson.

Text: Joanna Halvardsson Foto: Per Rhönnstad

Bildtext:

Inger Olsson (t.h) och Susanne Hagerö (t.v) är två erfarna socionomer på Familjerättsenheten.

Evidens i praktiken

Den 5:e maj bjöd FoU Välfärd Värmland in till ett seminarium under rubriken: ”Evidensbaserad praktik i socialtjänsten” – vad innebär det? Lars Oscarsson, författare till boken Evidensbaserad praktik inom socialtjänsten, talade om hur ett sådant arbete kan se ut i mötet med brukare.

Ett 40-tal åhörare hade samlats i en hörsal på Karlstad Universitet för att lyssna till Lars Oscarsson. Med underfundig humor och passion för sitt ämne gav Oscarsson en intressant inblick hur praktiskt evidensbaserat arbete kan se ut.

Vad är evidens?

Nationalencyklopedin förklarar det på detta sätt: något som ger visshet. I den mediciniska professionen har begreppet evidens blivit liktydigt med evidensbaserad medicin (EBM). Det viktiga är att evidensen står på empirisk grund, dvs. att den är baserad på verkliga erfarenheter. De som förespråkar ett evidensbaserat perspektiv menar att det praktiska arbetet med brukare ska grunda sig på forskningsresultat av empirin.

Det har skett stora förändringar sedan 1970-talet, då socialtjänstens arbete baserades på vad Lars Oscarsson kallar ”Det goda mötet”, där man likt jazzmusiker improviserade fram ett resultat. Det gjordes få effektstudier och det skedde ingen kunskapsutveckling på området.

Efter millennieskiftet skiftades fokus mot ett mer kunskapsbaserat tankesätt. Det pratades om förbättringskunskap och professionalitet i arbetet med brukare och patienter.

– Om det ska skapas en profession inom socialtjänsten, exempelvis inom den somatiska sjukvården, behövs beprövad kunskap, säger Oscarsson.

På senare tid har evidensbaserad praktik fått högre status inom socialtjänstens verksamheter, detta på grund av nya riktlinjer från myndigheterna. Socialstyrelsen menar att samhällets insatser ska bygga på den bästa tillgängliga kunskapen. Det specificeras också att metoderna ska vara till nytta och aldrig skada klienten.

En balans behövs

Oscarsson menar att en viss metod är evidensbaserad på den grupp den är avsedd för. Den specifika metoden är inte lämpad för alla, utan bara dem den är avsedd för. Olika områden behöver olika metoder. Sammanhanget är viktigt och det går inte att utgå från att metoden fungerar överallt, menar Lars Oscarsson.

– Forskningen kan inte ge alla svar, säger han och visar på att arbetet med människor inte bara handlar om teorier och vetenskapliga fakta. Det finns mjuka värden som behövs också. Exempelvis de erfarenheter som brukaren har med sig.

Oscarsson beskriver evidensbaserad praktik (EBP) som integreringen av bästa forskningsstöd med professionell praktisk erfarenhet, och klientens värderingar, förväntningar och förutsättningar i övrigt. Han ­efterlyser en balans mellan metodfixeringen och ”Det goda samtalet”.

Båda sidorna behövs för att skapa en bra vård för patienter och brukare. Metodfixeringen kan gå ut över de terapeutiska delarna, medan ”Det goda samtalet” saknar strukturer för ett lyckat resultat. Det gäller att mötas på halva vägen och finna en balans som gynnar brukare och patienter.

Det viktiga är allt måste hänga ihop, både den vetenskapliga hårdvaran och de mjuka delarna, för att skapa en bra grund för en evidensbaserad praktik. För att detta ska ske behövs stöd uppifrån, och även en vilja i organisationen att implementera detta arbetsätt.

                                                                                                                                                 Text: Henrik Sjöberg

På jobbet: Monica Persson

Karlstads kommun har fått en ny socialdirektör i egenskap av Monica Persson. ASP bladet ville självklart känna henne på pulsen och höra hennes tankar och visioner såhär i början av anställningen.

Vad gör man i egenskap av socialdirektör?
– Som socialdirektör har man ansvaret för hela Arbetsmarknads- och socialförvaltningen, alltså lika mycket arbetsmarknadsfrågor som socialtjänst. Det är en ganska stor förvaltning med 500 anställda och nästan 400 miljoner i budget. Det är också vi som ska se till att ta hand om de behov som alla medborgare kan ha. Vi skall räcka till åt alla som bor i Karlstads kommun. En del av mitt jobb är att försöka få de pengar vi har att räcka till så mycket som möjligt för medborgarna.
Hur kommer det sig att det blev just du som blev ny socialdirektör?
– Jag började som tillförordnad i slutet av september förra året så jag hann prova på jobbet väldigt länge. Det är självklart en bidragande orsak. Sedan hoppas jag naturligtvis att man valde mig för att jag är jag, att jag som person har något att bidra med till den här stora förvaltningen. Sedan fick jag också som alla andra sökande genomgå ett flertal olika tester för att säkerställa att jag har ordning på vissa funktioner som man måste ha som socialdirektör. Jag har dessutom ett genuint intresse för det här jobbet och det lyste nog igenom under alla de här testerna och intervjuerna.
Kan du berätta lite om din bakgrund och dina tidigare erfarenheter?

– Jag började jobba som socialsekreterare i Hällefors 1990 och efter det har jag fortsatte jag som det i många år och i många olika småkommuner. När man jobbar i de mindre kommunerna får man en bred kunskap för där jobbar man med allt. Det är dock både för- och nackdelar med det, för jag tror det är en väldig styrka att vara den här stora organisationen som blir väldigt duktiga på respektive bit. Det i sin tur leder dock till att människor kan uppleva att de slussas runt på väldigt många olika ställen och det är något jag tycker vi bör se över.

-Som chef och ledare började det när jag jobbade i Filipstad. Jag gick den försiktiga vägen och blev först förste socialsekreterare och sen fick jag ett jobb i Kil som IFO-chef. Det är i princip samma sorts jobb som det jag fått nu, fast i mycket mindre skala. Till Karlstad kom jag 2001 och började då som avdelningschef för IFA och sedan blev jag avdelningschef för Barn och familj som det hette på den tiden.

– Mina tidigare erfarenheter tror jag hjälper mig jättemycket. Bredden är viktig och det är viktigt att veta inifrån sig själv att det är väldigt ovanligt att man bara har ett bekymmer när man kommer till socialtjänsten. Missbruk exempelvis drar med sig så många andra problem. Det är som att lägga pussel med olika bitar och det fick jag öva mig väldigt mycket på i de små kommunerna. Sen kan jag tänka att det är bra att jag varit chef tidigare för det är något man lär sig och utvecklar över tid, det är inget man lär sig i ett nafs.

Är det svårt att ha översikt över hela verksamheten med tanke på att den är så pass stor?
– Jag måste lita på att man tar så mycket ansvar och har så tydliga uppdrag att man gör sitt jobb ute i verksamheten, för jag skulle aldrig ha möjlighet att kunna kontrollera varje specifik del. Jag måste istället ha koll på uppdrag, arbetsuppgifter, rutiner och riktlinjer och dylikt för att det skall fungera. Utmaningen för mig ligger mycket i att hänga med i utvecklingen för det jag vet att de gjorde på ett boende för tre år sedan gör de säkert inte på samma sätt idag. Rutiner utvecklas, man samverkar mer, man har mer brukarinflytande och man arbetar med andra processer. Inför större beslut får man nog verkligen undersöka så att man har dagsläget klart för sig. Det är lätt hänt att man tror att man kan allt, men så är det oftast inte.
Vilka utmaningar står du och verksamheten inför och vad behöver ni lägga ner extra mycket jobb på?

– Boendesidan är väldigt viktig. Det är ett stort behov och det är också en resurs som vi inte själva äger, då vi inte äger husen där människorna skall bo. Vi är helt beroende av att få de här bostäderna av andra och det är en stor utmaning att få tag i de lägenheter vi behöver. Det har varit en brist för vår målgrupp i många, många år. Det är en utmaning men det är också en fråga som är väldigt rolig att jobba med. Jag anser att allt som har med den grundläggande tryggheten att göra är en jätteviktig fråga som berör oss alla.

Vad har du för förhoppningar inför framtiden?
– Jag önskar mig själv en god start och jag ska verkligen göra allt jag kan för att den skall bli så bra som möjligt. Jag hoppas att det här kommer att fortsätta vara en förvaltning där det är högt i tak, där man får tycka och tänka, klaga och ge beröm. Man måste få säga vad man tycker i alla lägen. Att vi har en förvaltning där man tycker det är roligt att arbeta och där människor som kommer till oss känner sig trygga. Jag kommer att respektera alla som jobbar här och alla som söker sig hit, men jag vill också att man skall respektera mig. Jag önskar mig ett öppet klimat och en öppen dialog, för jag tror att de farligaste sakerna är de vi inte talar om. Det är något jag lärt mig under alla de här åren.

Text och foto: Kajsa Jansson

Redovisning av kartläggning

bengt webI ett samtal med Bengt Palo, utredare på ASP/ANA, berättar han om kartläggning av brukare/klienter vecka 15. En vecka per år görs en kartläggning och eftersom vi sedan årsskiftet har slagit samman ASP och ANA avdelning blev det från och med i år en gemensam kartläggning. ANA har sedan tidigare gjort mätningar sedan 2003 och ASP sedan 2006. Tidigare var det alltså på varsitt håll men i år är det första gången vi går in och gör en gemensam kartläggning med ett gemensamt underlagsformulär.

Vi har delat upp kartläggningen i tre målgrupper och de vårdgrupperna är avdelningens målgrupper: Psykiskt funktionshindrade, psykiskt funktionshindrade med missbruk samt personer med missbruk/beroende. Då vecka 15 var det 584 stycken brukare/klienter som hade kontakt med oss på olika sätt. Av alla de så delade vi upp dem i de här tre huvudgrupperna.

Vi gör det här för vi behöver ha en samlad bild över avdelningen. Vem är brukaren/klienten? Hur ser åldersfördelningen ut? Hur är könsfördelningen? Hur är boendesituationen? Hur ser sysselsättningsbiten ut? I vilken utsträckning har brukaren/klienten egen försörjning?

Lite speciellt i år har vi också tittat på hemlöshet. Egentligen kom de här mätningarna från första början till för att se på just hemlöshet men har från 2003 fått ge en mer samlad bild över olika variabler kring boendesituation. I år har vi som sagt lagt mer fokus på hemlöshet.

Socialstyrelsen har fyra definitioner gällande hemlöshet:
1. En person är hänvisad till akutboende, härbärge, jourboende eller är uteliggare.

2. En person är intagen eller inskriven på antingen kriminalvårdsanstalt, behandlingsenhet eller stödboende inom socialtjänst, landsting, privat vårdgivare, HVB-hem eller SiS-institution och planeras att skrivas ut inom tre månader men har inte någon bostad ordnad inför utskrivningen eller utflyttningen.

3. En person är intagen eller inskriven på antingen behandlingsenhet eller stödboende inom socialtjänst, landsting, privat vårdgivare, HVB-hem eller SiS-institution och planeras inte att skrivas ut inom tre månader men har inte någon bostad ordnad inför eventuell framtida utskrivning eller utflyttning.

4. En person bor tillfälligt och utan kontrakt hos kompisar, bekanta, familj, släktingar eller har ett tillfälligt (kortare än tre månader efter mätperioden) inneboende- eller andrahandskontrakt och har på grund av denna situation sökt hjälp eller varit i kontakt med den uppgiftslämnande myndigheten eller organisationen under mätperioden.

Vi har utifrån de här fyra olika definitionerna tittat på hur många som är hemlösa och som det såg ut så är det 102 personer som är hemlösa utifrån definition två och tre. Elva brukare/klienter är hemlösa utifrån definition ett, alltså en ganska liten grupp. 33 stycken har en lös boendesituation enligt definition fyra. Sammantaget blir det 146 personer av 584 som är hemlösa. Sedan 2003 har hemlösheten enligt definition ett har sjunkit

Dock är den här kartläggningen bara en del av allt material och underlag som finns. Till exempel har vi brukarrevisionerna som också fungerar som underlag för oss. Vi måste ju vara uppdaterade för att få en så bra bild som möjligt. I och med att vi gör den här karläggningen varje år så kan vi lättare följa upp. Hur såg det ut förra året jämfört med idag?

Det vi gjort i år är att anpassa oss mer till nämndens inriktningsmål. Det handlar om boende för målgruppen, försörjning, tidiga insatser hos barn och ungdomar och att förbättra livssituationen. Det här gjorde vi för att också nämnden ska få svar på hur det fungerar utifrån de övergripande målen. Vi har även tittat på ålders- och könsfördelningen.

Dessutom har vi gällande beroende- och missbruksproblematiken tittat på vad som är huvuddrogen. Vilka droger är det som används av klienterna som hör till ANA? När det gäller det har vi även jämfört de andra grupperna och vi kan se att det även förekommer hos de med psykiskt funktionshinder. Det finns 22 stycken av 170 i den gruppen som har alkoholproblem. Mellangruppen är ju att man både har psykiskt funktionshinder och missbruk och det är ungefär 50 personer. Alkohol är den dominerande drogen följt av cannabis, heroin och amfetamin. Anmärkningsvärt är också att man använder narkotikaklassade läkemedel. Sedan har vi också ansvar för de med spelmissbruk.

En annan anledning till att man har kontakt med vår avdelning är att man har psykisk problematik. Flera har diagnoser som tillhör psykisk ohälsa men inte alla. Många lider av psykisk ohälsa som inte är klassificerad av sjukvården.

Insatser är en annan sak vi tittar på. Vilka typer av insatser används utifrån de här tre olika målgrupperna? Boendestöd är representerat och det är den vanligaste insatsen tillsammans med sysselsättning när det gäller personer med psykiska funktionshinder. När det gäller mellangruppen ser vi att en del har behandlingsinsatser individuellt och det beror ju på att man har problem utifrån två områden. På missbrukssidan är det behandlingsinsatser individuellt och i grupp som främst är representerat. Antingen att man är placerad på våra egna institutioner eller är placerad externt på behandlingshem. Här får vi en ganska bra bild av hur insatserna ser ut och hur fördelningen ser ut.

I vilken utsträckning jobbar vi då med att samordna vårt arbete runt brukaren/klienten? Har man gemensamma arbets- och planeringsmöten? Har man parallella vårdplaner? Om man tittar på de här tre grupperna igen och fokuserar på barn- och ungdomsperspektivet så blir det fler frågeställningar. Har man hemmavarande barn under eller över 18 år? Har man då ett gemensamt och strukturerat samarbete med familjeavdelningen?

Både nämnden och förvaltningen vill ju att vi skall jobba mer ihop. Man behöver ju hjälp från olika avdelningar och de avdelningarna behöver synka ihop sig för att göra ett bättre jobb. Det här är första gången vi tittar på det här så nästa år får vi se om det skett förbättringar eller inte. Vi har jobbat utifrån de nationella riktlinjerna. Vi måste jobba parallellt med de personer som har både psykisk ohälsa och missbruk och man måste göra det gemensamt. Gör man inte det så blir det inte bra för brukaren/klienten.

I och med att vi har historiska data inom ANA så har vi tittat tillbaka i tiden för att jämföra. Hur har ärendeantalet förändrats mellan 2005 och 2009 och då ser vi att det har på sätt och vis planat ut och inte blivit någon dramatisk ökning. Vi har även tittat på åldersfördelningen och där ser vi att den yngre gruppen har ökat. Är det en tendens bara för i år eller är det något som kommer visa sig även nästa år? Det visar på tendenser som vi måste se upp med.

Slutligen gällande den här undersökningen så är det som så att vi ställer frågor och får massor av svar men samtidigt väcker de svaren i sin tur fler frågor. Är det bra eller kan det bli bättre?

Text: Karl-Peter Johansson & Kajsa Jansson