Nu skrattar vi åt den andre

I denna månadens debattartikel gör ASP Bladet åter ett nedslag i attitydsfrågor i förhållande till människor med psykisk sjukdom. För tidningen Resumé som ingår i Bonnierkoncernen har nyligen intervjuat en man som kallas för ”Alliansens bortglömda pr-konsult”. Han får i tidningen uttala sig kring om att han tror sig ha jobbat för Alliansen i marknadsföring.

Anslaget är menat att vara humoristiskt och artikeln avslutas med att konstatera att Moderaterna och Folkpartiet tillbakavisar mannens uppgifter och bestrider den faktura på över en halv miljon kronor han har skickat till dem. För en tid sedan publiceras även en film på Youtube som skildrade en man som en tidig sommarmorgon inleder en förvirrad monolog inför ett par killars videofilmande mobiltelefon där han säger sig ha “ett noterat börsvärde på 5000 miljarder ungefär”. Samt ha haft 1300 livvakter och 50-60 privatjet. Han skulle även äga en rad företag som Ericsson och Volvo bara för att nämna några.

Bloggaren och skribenten Rasmus Fleicher tror att det är samma man i båda sammanhangen. På sin blogg Copyriot skriver han som reaktion följande: ” Hur skulle det kännas om “Sveriges största mytoman” var din son, din far, din make eller din bror? Hur skulle det kännas om det var du som led av periodiska psykoser och efter att du återkommit från en tvingades inse att 350000 svenskar gapskrattat åt dig? Skulle det underlätta tillfrisknandet?” och avslutar med följande ord: ”är det så att andra tidningar – för att inte tala om YouTube – har en pressetik som Resumé saknar?”

Inom sociologin pratar man om stigmatisering när grupper eller individer som avviker från samhällets normer blir utsatta för negativ behandling. Att bli skrattad åt på grund av sin egenskap som psykiskt sjuk är ett tydligt exempel på vad som kan anses vara stigmatisering enligt denna definition.  Socialpsykiatriskt forum skriver följande om stigmatisering och media: ” Mycket tyder på att medias rapporteringar om psykisk sjuka/funktionshindade som ”våldsverkare” som inte vet sitt eller andras bästa ytterligare försämrat situationen för dem.”

Till detta kan tillfogas synen på psykiskt sjuka som genom sina vanföreställningar blir reducerade till komiska original. Människor man kan skratta åt obehindrat på Youtube utan att ställa sig följdfrågan: vem är denna människa och vad är orsaken till hennes nuvarande tillstånd, idéer och tankar? Kanske behöver människan hjälp och stöd och saknar verktyg för att få den. Möjligtvis bevittnar vi nu konsekvenserna av att en människosyn som kommer till uttryck i vissa dokusåpor spiller över till annan media. Att den förflyttar gränserna mot att en ganska rå mobbningsmentalitet kan anses som det normala. Eller så ser vi något mycket mer tidlöst än så.

Hur det än må vara med orsakssambanden: efter att skrattet har lagt sig kan vi försöka tänka steget längre och reflektera kring oss själva och ”den andre”. När det handlar om att du eller jag tappar greppet, hur vill vi att samhället ska bemöta oss? Hur är situationen hos den som saknar kompass att skilja mellan fantasi och verklighet. Det är åtminstone något att fundera över när tidningar nu anser det ok att hänga ut personer som med största sannolikhet lider av psykisk sjukdom.

Text: Robert Halvarsson

Låg tillgänglighet till hjälpmedel

Den 26 augusti genomförde FoU Välfärd Värmland på Karlstads Universitet ett seminarium där de presenterade en rapport under bearbetning om kognitiva hjälpmedel. På plats samsades arbetsterapeuter och brukare med personer från både landstings och kommunpsykiatrin. ASP Bladet fanns på plats för att bevaka tillställningen.

Enbart en av tio har idag tillgång till den typ av kognitiva hjälpmedel som de anses behöva, berättade Per Folkesson för seminariets åhörare. Med denna insikt gav Hjälpmedelsinstitutet FoU Värmland i uppdrag att undersöka tillgängligheten till hjälpmedel hos målgruppen.

I centrum för rapporten står brukarna själva, som i ett antal nedskrivna intervjuer får sin röst hörd till följd av det gedigna arbete Per Folkesson och Therese Karlsson har genomfört. Även om saker är i förändring; vilket också rapporten är ett uttryck för, berättar Therese Karlsson att tillgängligheten är starkt beskuren.
– Tillgängligheten till förskrivningsbara kognitiva hjälpmedel har varit starkt begränsad till specifika kommunala verksamheter i ett fåtal kommuner, under den tiden som intervjuerna genomfördes. Kunskapen om psykiska funktionsnedsättningar och kognitiva hjälpmedel upplever vi som personbundna till de arbetsterapeuter som har ett specialintresse kring detta, berättar Therese Karlsson.

De tre huvudfaktorerna som Per och Therese Karlsson lyfter fram varför tillgängligheten är låg är: bristande kunskap, små ekonomiska resurser och att vi talar om ganska komplexa organisationer. Det finns flera huvudmän, med andra ord ska kommun och landsting dra åt samma håll. Men när det gäller stöd för hjälpmedel finns det inget som säger att inte arbetsförmedling, försäkringskassa och arbetsgivare skulle kunna ha ett intresse av att stötta den som är i behov av detta.

Många gånger är också behovet okänt både av personen som skulle kunna dra nytta av hjälpmedel samt av omgivningen. Kopplingen görs inte mellan funktionsnedsättning och hjälpmedel. Förutsättningarna är därför låga att rätt hjälpmedel till slut ska kunna hamna hos rätt person. Lättast att få hjälpmedel förskrivna är de som har kontakt med socialpsykiatrin, som ju har också har arbetsterapeuter knutna till sin verksamhet.
– Man vet inte vilka rättigheter man har och vart man ska vända sig. Det är något som framkommer tydligt i många intervjuer. Får man inte information om vad som finns att få är det också väldigt svårt att få ett brukarinflytande utöver det stöd som ges. Information är en grundläggande aspekt för inflytande och egenmakt, menar Therese Karlsson.

Under seminariet fick även arbetsterapeuten Gunilla Barse Persson och Marit Granberg Eskel, doktorand i sociologi, agera opponenter. Att opponera innebär i universitetsvärlden att man sätter sig in i texten för att kunna komma med kritik som förhoppningsvis leder fram till att slutresultatet blir bättre. Även åhörare kunde under seminariet komma med olika infallsvinklar.

En diskussion som väcktes var skillnaden mellan funktionshinder och nedsättning. En inte helt självklar fråga, då samtal om vilka ord man bör använda ständigt förs överallt i samhället. En annan huruvida en rättighetsbaserad lagstiftning skulle kunna vara en väg framåt, vilket socialpsykiatriskt engagerade Görgen Göstas tror. Therese Karlsson och Per Folkesson listar även förslag på åtgärder i rapporten. Bland annat vill man se spridning av information samt ökad kunskap och kompetens.
– Det anses vara en dold målgrupp och en dold problematik. Vi har hållit på att harva med detta hur länge som helst. Men det är inte en dold problematik utan man väljer att inte se. Det handlar om diskriminering och stigma. Man blundar för problemen, säger Marit Grönberg Eskel, doktorand i sociologi och opponent för dagen.

Text: Robert Halvarsson Foto: Kajsa Jansson