Sökes: Vikarie

Jag fick en fråga om varför vi på ASP Bladet inte uppmärksammar vikarierna, Sagt och gjort – jag bad en av sommarens vikarier, Jocke, på Fagottgatan om en intervju.

Vi slår oss ner i deras soffa och stämningen är lättsam. Jag ber honom berätta om sin bakgrund.

– Jag är född och uppvuxen i Hagfors, är utbildad undersköterska och har jobbat inom demensvård och som personlig assistent. Började läsa till socionom och det har jag gjort nu i fem terminer.

Hur kommer det sig att du valde att söka som vikarie hit till Fagottgatan?

– Förra sommaren jobbade jag i Hagfors och det blev en himla massa pendling fram och tillbaka. Då tänkte jag att jag söker jobb i Karlstad istället och då gick jag på den här rekryteringsdagen som var på Karolinen. Där träffade jag Stefan Berndtsson på ett slags ”speedating”. Efter det ringde han upp mig och jag fick komma ännu en intervju. Så hamnade jag här!

Jag undrar hur Jocke trivs och han svarar bara i positiva ordalag.

– Jag trivs otroligt bra! Personalgruppen är bra, det är väldigt högt i tak här. Ingen kör sitt eget race utan man kan diskutera väldigt mycket, det är mycket ge och ta. Det var väldigt lätt att komma in gruppgemenskapen, de var väldigt välkomnande. Sen gillar jag sättet arbetet är ordnat på här också, det är väldigt flexibelt och mycket eget ansvar.

Jag ber honom berätta om vad han har för arbetsuppgifter och han säger att det är väldigt varierat. Det kan vara att hjälpa brukarna med vardagssysslor. Man stöttar i matlagning, tvätt, städning, medicindelning. Man kanske gör lite utflykter för att stimulera människorna man jobbar med.

Kommer du ha nytta av den här tiden i din framtid som socionom?

– Ja, absolut! För mig som jobbat mest inom äldrevården är det en helt ny erfarenhet och jag anser det väldigt nyttigt och givande att möta människor i olika situationer.

Under intervjuns gång märks det att Jocke trivs på sin arbetsplats. Och det är nog så viktigt, både för personalen och i slutändan de som brukar kallas för ”brukare”. ASP Bladet önskar honom lycka till i allt vad han företar sig i framtiden, men lite hoppas vi väl att han kommer tillbaka till Fagottgatan. Eller så dyker han kanske upp någon annan stans i Vuxenavdelningens olika verksamheter.

Text & Foto: Kajsa Jansson

På jobbet: Cecilia Eriksson, Socialsekreterare på USB-enheten, Vuxenavdelningen

Nyfikenhet kring hur människor fungerar är själva grunden till varför Cecilia Eriksson har valt att jobba med det hon gör. På USB-enheten har hon därför hamnat rätt, och får här möjligheten att ständigt utvecklas.

Berätta om din bakgrund, hur kom det sig att du började arbeta som socialarbetare?

– Innan jag började studera till socionom jobbade jag inom vården, som vårdbiträde för handikappsomsorgen. Sen fick jag för mig att jag skulle bli lärare ett tag, men det visade sig att det skulle jag inte alls. Sedan 2006 har jag jobbat som socialsekreterare.

Vad har du för utbildningsbakgrund?

– I grund och botten är jag socionom och har en sådan utbildning. Men som så många andra har jag ändrat mig flera gånger i livet kring vad jag vill göra. Tidigare ville jag bli lärare och funderade även på att bli bagare. Jag studerade till undersköterska en tid och jobbade med det, men ändrade mig igen. Till slut blev det socionomutbildning, vilket var förutsättningen för mig att jobba här.

Fick du bra verktyg genom din utbildning?

– Det tycker jag. Men det är en sak att läsa om något och en annan att göra det. Det är svårt att föreställa sig hur det är att verkligen jobba med något förrän man gör det, hur allt är runtikring och hur det ser ut i verkligheten. Man plockar med sig kunskap längs med vägen. Man lär sig något vid varje tillfälle, då alla människor är olika.

Hur känner du att du har utvecklats sedan du började som socialsekretare?

– Om man lyssnar på andra är det klart att man utvecklas. Det vore nog svårt om man inte lärde sig nya färdigheter under tiden man jobbade, om det inte skedde något med en själv. Det tror jag är en förutsättning. Som tur är så händer det saker med en hela tiden. Man lär sig grejer; om så inte varje dag, så åtminstone varje vecka. Om man ger andra chansen att lära en, så får man kunskap av alla runtomkring. Kollegorna stöttar en i jobbet.

Är det en bra egenskap att vara lyssnande?

– Det är en grundförutsättning. Om man inte kan lyssna på de man träffar så är det svårt att hjälpa dem på rätt sätt, det går helt enkelt inte. Jag har ett allmänt och generellt intresse för hur människor fungerar. Sen det området jag har hamnat i är något som intresserar mig särskilt mycket.

”Om man inte kan lyssna på de man träffar så är det svårt att hjälpa dem på rätt sätt, det går helt enkelt inte.”

Vilka är det du träffar i ditt dagliga arbete på USB?

– Det är lite olika faktiskt. Det är de som känner att de behöver hjälp från USB, och så är det andra som tycker att någon de känner behöver hjälp. Man kan säga att det i huvudsak är personer som behöver stöd från både kommunen och landstinget, människor med ”dubbla behov”. Behov av samordnade insatser har nog alla, men främst handlar det här om just personer som har behov av mer stadigvarande insatser av fler parter.

Vad har du för tankar om kommunens arbete med utsatta människor?

– Min övertygelse är att mycket av det kommunen gör är bra. Sen är det klart att det är mycket som kan bli bättre. Det handlar också om hur förutsättningarna för att hjälpa människor ser ut, de kan är alltid förbättras. Sedan finns det även resursfrågor och vad man väljer att satsa på. För egen del tycker jag trots allt att det finns stor möjlighet att hjälpa till samt stora möjligheter att påverka.

Vad motiverar dig i ditt arbete?

– Att man får vara med att skapa förutsättningar för att människor ska lyckas, när de vill någonting. Man får vara involverad i när det händer saker för folk. Det är riktigt roligt och naturligtvis det som är drivkraften.

Vilka tankar och förhoppningar har du kring det sociala arbetet för framtiden?

– Jag tänker en del kring min egen arbetssituation och situationen vi har här, även om det inte handlar så mycket om vad som sker på ett övergripande plan. Vi har olika sätt att jobba, men när det gäller samverkan med landstinget, så hoppas jag på ett mer strukturerad och samordnat arbete mellan oss. Även om det kan tyckas tjatigt finns det väl också kanske en orsak varför det talas om så ofta. Att man vill något annat än det som är idag, vilket är positivt!

Text och foto: Robert Halvarsson

Korta frågor:
Ålder: 33 år.
Bor: Hyresrätt i centrala Karlstad.
Familj: Särbo.
Drömresa: Kina.
Senast lästa bok: Twinkle twinkle, av Kaori Ekuni.
Favoritmat: ”Allt med ost”.

På Jobbet: Monica Svensson – Socialsekreterare på USB, Vuxenavdelningen

Monica Svensson är socionomen som inte hade tänkt jobba med det hon gör nu, men som ASP Bladet uppfattar det är ”rätt person på rätt plats”. Hon arbetar med utredningar och motivation riktat mot personer med missbruksproblematik.

Berätta om din bakgrund. Hur kom det sig att du började arbeta på USB?   Jag har en rätt brokig bakgrund själv. När jag utbildade mig till socionom så sa jag tidigt att det här området inte var någonting jag hade för avsikt att jobba med, men efter att jag hade varit ute på praktik på USB så blev jag kvar. Först fick jag ett sommarvikariat, sedan ett förnyat vikariat vilket i sin tur följdes upp av en fast tjänst. Rätt nyligen tog jag min socionomexamen dessutom.

Vad tyckte du om utbildningen?  Den var bra, men jag saknade vissa bitar. Det finns en viss risk när man pratar om klient- och brukarperspektiv att det stannar vid ord. Det blir bättre och bättre och jag vill inte vara alltför kategorisk och hård, men det kan se ut på så sätt att man bjuder in ”Kalle, Anders och Britta” som är brukare, och när detta är genomfört så tycker man att detta perspektiv är tillgodosett. Därför är kursen ”Perspektiv på psykiskt lidande och återhämtning”, där Karl-Peter Johansson har en viktig roll väldigt bra.

Vad har du för arbetsuppgifter?  Jag är socialsekreterare på USB, vilket som enhet jobbar med utredning, stöd och behandling. Det innehåller mycket administrativt arbete för min del. Det finns förstås olika anledningar till att människor kommer hit för utredning, men i samband med detta så jobbar jag mycket med motivering och stöd. Ett verktyg i jobbet är MI (motiverande samtal) som är en metod som jag tycker är väldigt bra.

Hur arbetar du med motiverande samtal?  Att motivera på ett bra sätt tycker jag inte handlar om att sitta och tala om för människor hur de ska göra.  Att jag säger att: ”det här blir bra” eller ”nu ska du göra det här”, utan mer att man finns kvar när det är jobbigt. Att man tål att brukaren blir förbannad på en. Samt att man har civilkurage och vågar säga ifrån i olika situationer. Ska jag kunna nå en annan människa måste jag försöka möta personen och visa respekt för denne.

Vilken är anledningen till att du valde att jobba med sociala frågor?  Alla människor har saker som man bär med sig: exempelvis kan det röra sig om psykisk ohälsa, missbruk och så vidare. Även en person som är ute och skriker på Drottninggatan är någons mamma, pappa, son eller dotter. Det som får mig att bli motiverad är att jag har möjligheten att kunna påverka andra människor, hjälpa människor hitta sin egen kraft och kunna se till att de får stöd och insatser. Det är också inspirerande att kunna se hur en människa utvecklas.

Vad har du för tankar om kommunens arbete med utsatta människor?  Rent generellt tycker jag att Karlstad är en bra kommun. Jag är stolt över att vara en del av det här sammanhanget. Jag har jobbat i en mindre kommun tidigare, och det var inte alltid lika roligt kan jag säga. Sen är det klart att vi brister också, i och med att vi är människor. Men det finns en övergripande vision och en grundsyn som är väldigt sund. Den är svår att uttrycka i ord, men man skulle kunna beskriva det som en respektfull atmosfär. Sen finns det förstås mycket som jag skulle vilja ändra på också.

Vilka förändringar skulle du vilja se kring det sociala arbetet på en mer övergripande nivå? Rent generellt så är frågan kring alla människors rätt till bostad viktig. Sen tycker jag även att våldsutsatta kvinnor i missbruk bör uppmärksammas. Att detta ska bli bättre vill väl alla förmodligen, och jag är stolt över att det går framåt här på de punkterna i Karlstad.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

På jobbet: Christine Björkman – Behandlingskonsulent på NEXUS, ASP/ANA

Christine Björkman vill vara ett verktyg i förändringsprocesser för unga med missbruksproblematik och jobbar som behandlingskonsulent på ASP-ANA i Karlstads kommun. Månadens ”På jobbet”-porträtt är en engagerad kvinna som har Motiverande samtal (MI) i fokus.

Vad har du för bakgrund och hur kom det sig att du började arbeta på Nexus och ASP-ANA?
– Jag tog min socionomexamen år 2000. Då började jag jobba här som socialsekreterare en kortare tid och trivdes väldigt bra. Jag förstod då att det var någonting med just missbruk och beroende där jag kände att jag kunde göra en insats. Sen var jag nyfiken på att jobba med yngre så jag ”fältade” ett tag och hade även andra jobb. Det blev allt tydligare att det här med förändring är något jag går igång på.

Kan du berätta för våra läsare lite vad man gör om man ”fältar”?
– För mig handlade det då att finnas på de arenor där unga befinner sig och vara en vuxen person där. Samt även att upptäcka ungdomar som var lite på fel väg och att erbjuda dem stöd. I praktiken var jag ute på kvällar och helger där unga är och tyvärr även mycket alkohol finns. Det var en kort och intensiv tid. En lärdom jag drog var att vuxna behövs ute kring unga. Tyvärr har vi en tendens att lämna barn och ungdomar lite för mycket själva.

Berätta lite för våra läsare vad ditt nuvarande yrke går ut på?
– Jag är behandlingskonsulent och det handlar om att möta unga upp till 26 år som är i missbruk eller beroende. Unga som på något sätt har börjat fundera på om man skulle vilja förändra det här. Det bygger på att jag ser mig som ett verktyg i den unga personens förändringsprocess. För man kan ju aldrig förändra en annan människa, men man kan vara ett bollplank i den processen för att stötta personen.

Du säger att man inte kan förändra någon å dennes vägnar, är detta ett viktigt perspektiv enligt dig?
– Det tror jag absolut. Det gör en stor skillnad om man ser att personen har en egen potential och möjligheter att hitta lösningar. Vi jobbar mycket med ett instrument som heter MI; Motiverande samtal, som går ut just på det här. Där handlar det om att använda sig av ”förändringsprat”, så det ligger väl i linje med detta.

Hur ser ert konkreta stöd ut till unga som vill bort från droger?
– Det ser väldigt olika ut men det vanligaste är att man kommer hit någon gång i veckan för att träffa en behandlingskonsulent. Även det här med drogtester kan vara ett stöd. Det är faktiskt så att det är många unga som vill ha drogprover som ett stöd i behandlingen. Det absolut viktigaste är däremot samtalet. Det finns vissa som har behov av att komma hit flera gånger i veckan och en del mycket mindre.

Ni arbetar bland annat med gruppverksamheter riktade mot unga tjejer, hur ser tjejers behov ut och hur skiljer det sig från unga killar?
– Vi har hittills bara haft en grupp riktade mot unga tjejer. Men framförallt kan jag tycka att tjejer har en annan utsatthet. Det är en ganska överhängande risk om man befinner sig i miljöer där det förekommer missbruk att man som tjej utsätts sexuellt. Det är en tydlig skillnad kan jag känna. Även om det är en grov generalisering kan jag själv också uppleva att det ofta är väldigt mycket känslomässiga problem i fokus när det gäller tjejer. Mer än när det gäller killarna.

Finns det några fördomar om missbruk och tjejer som du vill passa på att ta hål på här i vår diskussion?
– I och för sig kanske det inte bara handlar om tjejer men det finns en tanke om att bara man ser till att må bra blir man drogfri. Det som är viktigt för oss är att hålla fokus på missbruket och beroendet. Sen är människor jättekomplexa och har väldigt mycket som behöver prata om. Men det är alltid missbruks- och beroendefrågorna vi pratar om här och utan den kompetensen tror jag att det kan bli svårt. Om man tänker att tjejer ofta kan ha lite lättare att uttrycka detta kring sin känslomässiga situation så kan man lätt fångas i det. Då kan man nog lätt komma in på lite fel spår tror jag.

Hur hoppas du att Nexus och kommunens arbete kommer att utvecklas i framtiden?
– I behandlingen finns det olika delar men de hör alla ihop. Det är viktigt att man får en sysselsättning och att man har ett tryggt boende. Sen har vi Gemet och det samarbetet hoppas vi kommer att fortsätta utvecklas. Det är på jätteviktigt att känna att man kan få göra nytta och att det finns möjligheter att kunna ta sig ut på arbetsmarknaden eller ut i andra sysselsättningar. Jag tror också att vi kan göra stor nytta och en insats med mindre medel i ett tidigare skede i missbruket. Vi är även sugna på att utveckla gruppverksamheter för de unga.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad