På Luciadagen den 13 december 1973, kom Kristina Elander till Sverige. Då var hon fyra och en halv månad gammal och kom från Sydkorea.
När man säger Korea i adoptionssammanhang handlar det alltid om Sydkorea. Det fattigare Nordkorea har en stolthet i att inte adoptera bort ”sina” barn, de anser att det skulle vara ett svaghetstecken.
Kristina hittades utanför socialkontoret i Soul, Sydkoreas huvudstad. En farbror hade hittat henne någonstans och lagt henne där. På sig hade hon en lapp med födelsedatum och klockslag, klockan 19:00 svensk tid. På baksidan av lappen hade farbrorn skrivit sin adress, men när Kristina 18 år senare sökte upp platsen så var den helt omgjord, så hon kunde aldrig träffa mannen.
Besök i Soul
Hennes ursprungliga familj vet hon ingenting om. Hon vet inte huruvida hennes mor och far är i livet, om hon har syskon och i så fall vad som hänt med dem. Vid 18 års ålder besökte hon med hjälp av adoptionsbyrån barnhemmet i Soul. De hade en lång radda med böcker, på en tunn rad fann man en bild av Kristina och lite information om henne. Där fick hon veta att hon blev lugn av mat, tyst av välling och lugn av att bada.
– Ungefär som nu! skrattar Kristina.
Hon rekommenderar verkligen personer som är adopterade att utforska sina rötter.
– Det är nyttigt, men vänta till myndig ålder så man förstår innebörden av resan. 18 år är lagom, beroende på hur mogen man är. Det är mycket intressant.
Besöket på barnhemmet var nog det starkaste, berättar hon. De har än idag bilder på hennes svenska föräldrar, på andra sidan jorden! Hon blev också glad då hon fick veta att det datum och klockslag hon tidigare ”vetat” att hon var född, visade sig stämma.
Som en cirkus
Mest ledsen blev hon över de barn, som anses ha så grava fel att landet inte kan hitta adoptionsförälder. Hon filmade inte det för hon upplevde det ovärdigt, ”som en cirkus” där de skulle in och titta.
– Även om jag bara var 18 år så kände jag att jag ville ta med allihop så det skulle få bo i Sverige och få hjälp!
En annan sak hon reagerade på, och som förvånade henne, var att killar kunde gå hand i hand utan att vara bögar. Ungdomar fick inte träffas ensamma, utan det skulle vara tjejgrupper och killgrupper där modern kunde hålla uppsikt, för att sitta och sticka invid.
– Bland annat dansade de tryckare med samma kön!
Aldrig så svensk som där
– När jag var i Korea var jag 100 procent turist förutom till utseendet!
Folk talade koreanska med henne på restauranger och liknande och de förstod inte varför hon ville tala engelska med dem. De äldre talade inte engelska alls. Hon hade också lite problem med gatuförsäljare som lade ut mattor, smycken och kläder överallt:
– Alla kläder var ju ”one size”, och jag är ju lite större än en genomsnittlig korean…
Viktigaste är idag
Hon vill påpeka att trots alla kontroller, så kan man aldrig garantera att barnen hamnar i en idealisk familj. Men hon är ändå tacksam för att hon fick komma till Sverige, och få chansen att ha det goda liv hon har här nu, för av någon anledning så kunde inte hennes biologiska föräldrar ta hand om henne.
– Men det viktigaste är, att även om mina svenska föräldrar inte är tillsammans idag, så har jag ändå aldrig saknat kärlek och att föräldrarna tror på mig! Jag har fått självförtroende.
Jag frågar henne om hon har några saker hon vill förmedla till ASP Bladets läsare om adoption:
– Var öppen med att tala om att barnen är adopterade och stötta deras nyfikenhet om sin bakgrund, se det inte som ett bakslag att de ställer frågor!
Hon anmälde sig när det begav sig, till ett tv program som handlade om adoptioner, för flera år sedan. Men hon blev inte antagen, då de inte fokuserade på Sydkorea.
– Jag vill träffa min mor. Nu när jag har egna barn så har jag fått mer tankar kring det. Skulle jag skiljas från mina barn så skulle det inte gå en dag utan att jag skulle tänka på dem. Jag skulle vilja säga till min mor att jag har det bra, att hon gjorde rätt.
Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Privat
ASP BLADET 
