Etikettarkiv: spindelfobi

Det kommer aldrig gå…

flicka och hund_redigerad-1Jag tror de flesta känt någon gång att ”Det kommer aldrig gå, jag som är så höjdrädd!”, eller att man undviker öppna platser, hissar eller stora folkmängder för att försöka hålla ångesten i schack.

Kanske är det tvärtom? Att om man som höjdrädd ger sig tusan på att måla husväggen, eller utsätta sig för folk­mängder, i lagom doser, blir starkare av det? Att man stärks av att tilltala främmande människor, om än bara för att fråga vad klockan är, eller kanske inte åker den där flygresan till Island, men kanske tar en fika på flygplatsen, utan att åka någonstans, som en början?

Studier visar att det är mindre farligt att åka flygplan än att köra bil. Att flyga är för en flygrädd en mardröm, man kan ju inte hoppa av ett plan i luften, såsom man kan på tunnelbanan eller på bussen, men det går. Man kan låta bli att åka till platser som Island, dit det krävs att man åker flygplan, men kanske åka en helg till Stockholm med inrikesflyg, sova bra innan, ta en lugnande tablett och inte sitta vid fönstret om man kan välja.

PERSONLIGT
Undertecknad har nyligen varit på Kana­rieöarna, och där bjöds många situatio­ner; folktomma mörka gator där man kan bli rånad eller våldtagen, folkrika gator med ficktjuvar, restauranger med hög ljudnivå och stimmigt med folk. Det bjöds även på resor med buss högt upp i bergen, med stor buss och smala vägar med bara stup på ena sidan. Där finns även flygplatser där jag känner att jag ska bli arresterad i säkerhetskontrol­len och flygplan där varje ändrat motor­ljud tolkas som att en av motorerna lagt av så vi måste nödlanda i havet och blir uppätna av hajar… men jag åkte ändå!

ANPASSNING
Enligt KBT, Kognitiv beteendeterapi, kan man släcka ut fobier, helt eller delvis, genom att sakta närma sig det man är rädd för. Först kan man få se det skrivna ordet ”spindel” och tala om detta, sen en tecknad bild, därefter ett foto. Redan det skrämmer många med spindelfobi. Senare kan man få se en liten ofarlig spindel i en burk. Efter det kan man få träffa spindeln utan burken. Till slut kanske man kan klara av att hålla den i handen.

På samma sätt kan man göra med hund­rädsla. Se en bild på en hund, tala om känslorna, kanske hälsa på små valpar, för att till slut klappa en stor hund (må vara inte en aggressiv sådan). Tillsam­mans med hund-vett och etikett, som att man exempelvis aldrig skall klappa en hund utan att fråga ägaren först, och andra bra tips, kan det gå vägen.

ATT GÖRA SJÄLV
Det finns mycket att göra för oss som kanske inte har rena fobier, men som har småsaker att störa sig på. De som är hundrädda kan ju hälsa på i en familj där det finns en hund i en trygg miljö, de flesta har någon vän eller familj med hund eller andra djur. Man behöver inte rida om man är rädd för hästar, men man kan ringa till en ridskola, där är de flesta hästarna lugna, och fråga om man kan få gå genom stallet, kanske ge en morot till en häst utan att man nödvän­digtvis behöver röra vid hästen.

Man kan också, om man är mindre rädd, besöka terrarier, där det finns spindlar och ormar. Undertecknad är inte rädd för ormar, men när jag såg en puffader, i ett terrarium i Göteborg med världens giftigaste ormar, en kort tjock giftorm, kände jag mig inte särskilt tuff, även om det var glas emellan…

KUNSKAP GÖR SKILLNAD
Viktigast dock, för att känna sig trygg, är kunskap; springer man inte barfota på en åker på sommaren, så är sannolikhe­ten för att råka på en huggorm i Sverige väldigt liten. Dessutom så är det få som skadas allvarligt av huggormsbett, är man inte allergisk så behöver man till exempel inte åka in till sjukhus för motgift, men ring alltid Sjukvårdsrådgiv­ningen för att höra vad de säger!

Det finns också lugnande mediciner, men få behöver dem, ofta kan de ha motsatt effekt, alltså att man blir ång­estfylld när man inte kommit ihåg att ta dem, så de ska man ta med måtta. Bättre är KBT-terapi eller egenvård. Tänk logiskt; ser du en orm, gå åt andra hållet, ormar kommer inte efter dig, de blir sannolikt mer skrämda än du. Hur skulle du tänka, om det kom en tio meter hög människa, när du själv bara ligger på marken utan ben? Dessutom; träffar du på en hund, häst eller orm som du är rädd för, skriv upp det i en bok; ”Idag träffade jag en stor hund på gatan, jag blev rädd, men det gick bra!”
Lycka till!

Text och Illustration: Maria Lundby Bohlin

Konsten att skriva av sig

skriva av sig illustrationMånga som går i terapi får vissa övningar för att bearbeta ett jobbigt förflutet. Kognitiv Beteendeterapi (KBT) är en sådan terapiform. Här handlar det om att möta sina rädslor, till exempel får en som har spindelfobi lära sig att ”umgås” med spindlar.

På egen hand har undertecknad kommit på en alldeles egen terapiform. Den är så pass ny att den ännu inte fått något namn. Det handlar om att skriva av sig och det i sig är inget nytt, det har er ödmjuka berättare gjort i snart femtio jordsnurr. Det nya är att uttrycka en känsla för dig själv, innan du börjar skriva, det kan handla om kärlek, tvivel, svek, svartsjuka, vänskap, avundsjuka, hat et cetera. Denna känsla ska sedan hållas kvar och ges utlopp för medan du skriver texten.

För den som skrivit kärleksbrev eller -dikter är detta inget nytt. Det nya är att låta alla känslor komma fram, inte bara de mer finstämda eller romantiska. Jodå, visst låter det enkelt och banalt, ja, nästan simpelt. Men, poängen är att det faktiskt fungerar!

Omvandla energin
En alldeles egen teori är att när vi drabbas av en stark känsla, så lagras den i kroppen. När vi sedan inte får utlopp för denna känsla, lagras den i kroppen som en form av energi. Och en av fysikens grundläggande lagar säger att energi inte kan förstöras, utan bara omvandlas.

Så, när vi då får utlopp för denna känsla till hundra procent, släpper vi loss denna energi. Till exempel svek omvandlas till ord. I och med att vi är alldeles uppfyllda av denna känsla av svek, så styr hjärnan texten till att bli en text fylld av ”svek-känslan”.

Undertecknad skrev en text i helgen, genomsyrad av en viss känsla och efter det infann sig ett stort välmående. Denna känsla återfinns även i texten genom ordval, disposition och andra berättartekniska faktorer. För att citera Evert Taube: ”Jag är fri! – Jag har sonat!”

Så, kära läsare. Börja skriv med must och märg, fart och kläm, och det får dig garanterat att må betydligt bättre! Om inte annat, så gör ett ärligt försök, även om du bara tycker att det är rent och skärt struntprat! Det är bättre att försöka och misslyckas, än att inte försöka alls!

Text: Robert Halvarsson & Liselotte Frejdig
Illustration: Martin Bäckström-Ledin