Etikettarkiv: staten

Ändrade regler för underhållsstöd

underhåll

Från och med den första april 2016 gäller nya regler kring underhållsstöd till barn med ensamstående föräldrar. ASP Bladet har tagit del av lagändringarna och synpunkter från bland andra Arbetsmarknads- och socialförvaltningen i Karlstads kommun.

När ett barn efter en separation bor endast hos en av föräldrarna (boförälder), ska den andra föräldern betala underhållsbidrag tills dess att barnet fyllt 18 år, eller längst till och med 21 år på grund av skolgång. Hur mycket den ena föräldern ska betala till boföräldern är något de själva kan räkna ut och komma överens om. Minimibeloppet är 1573 kr/månad, en summa som är fastställt i socialförsäkringslagen.

Föräldrarna kan sköta detta helt utan inblandning om reglerna följs och båda parter är nöjda. Om den underhållsskyldige föräldern inte har ekonomiska förutsättningar att betala hela eller delar av underhållsbidraget, så ersätter Försäkringskassan, efter godkänd ansökan, med underhållsstöd eller utfyllnadsstöd upp till minimibeloppet till boföräldern.

Ökat ansvar till föräldrar
I höstas överlämnade regeringen en proposition till riksdagen gällande förändringar kring underhållsbidrag och underhållsstöd. Propositionens huvudsakliga innehåll var att ändra reglerna kring underhållsstöd, och att ge Försäkringskassan och kommuner ett utökat uppdrag med att hjälpa föräldrar att komma överens genom samtal och webbaserade verktyg.

Syftet med de ändrade reglerna är att spara pengar för administration kring underhållsstöd/utfyllnadsstöd samt inte minst förtydliga att det är föräldrarna som är försörjningsansvariga för sina barn och inte staten.

En månad
Innan lagändringen den första april i år kunde boföräldern, utan att först ha försökt komma överens med den underhållsskyldiga föräldern, direkt ansöka om underhållsstöd hos Försäkringskassan. De nya reglerna innebär att boföräldern inte kan ansöka om underhållsstöd förrän det gått en månad efter separationen. Staten avser med denna förändring att ge föräldrarna ökade förutsättningar för att tillsammans lösa sitt eller sina barns försörjning. Om den underhållsskyldige och boföräldern efter en månad inte kommit överens, kan boföräldern ansöka om underhållsstöd hos Försäkringskassan, som sedan kräver in pengar från den underhållsskyldige föräldern.

Hela ansvaret efter sex månader
De nya reglerna innebär även att om den underhållsskyldige, under sex månader skött återbetalningarna på underhållsstöd till Försäkringskassan, så upphör rätten till stödet och föräldrarna får hela ansvaret att sköta pengatransaktionerna utan Försäkringskassan som mellanhand.

Undantaget är boföräldrar och barn som har skyddad identitet eller lever med en tydlig hotbild. Med denna förändring sparas många miljoner kronor för administrativt arbete inom statlig verksamhet. Om betalningarna inte sköts efter sex månader kan boföräldern göra en ny ansökan, men får då betala en expeditionsavgift för den nya ansökan, förutsatt att den beviljas.

Trampa inte på ensamma mammor
Linn Hjort, Jurist och klimataktivist,  skriver ledaren i tidningen Dagens ETC varannan tisdag, och i hennes artikel ”Trampa inte ensamma mammor på tårna” ger hon sin syn på de förändrade reglerna;

– Allting framstår som så väldigt enkelt och siffrigt när man läser regeringens förslag och uttalanden. Som om det bara handlade om betalningsförmåga.

En skilsmässa är sällan enkel och inblandade parter kan ofta ha skilda åsikter både gällande pengar och praktiska detaljer.

Linn Hjort menar att många ensamstående föräldrar med låg inkomst nu lever i rädsla för att deras ekonomi kommer att krascha efter dessa sex månader.

– Underhållsstödet kan utgöra skillnaden mellan att kunna betala hyran och inte, kunna handla käk eller inte. Skapa ett system som uppmuntrar frivilliga överenskommelser men som aldrig riskerar att sätta ensamstående låginkomsttagare och deras ungar i skiten.

Remissvar från Karlstad Kommun
Arbetsmarknads- och socialförvaltningen i Karlstad kommun har lämnat ett remissvar på förslagen som trädde i kraft den första april i år.

Förvaltningen var i huvudsak positiv till lagförändringarna, de tycker att det är bra med ett tydliggörande att det är föräldrarna som är primärt ansvariga för sitt eller sina barns försörjning. De ansåg också att de nya reglerna skulle bidra till att barn i större utsträckning får det underhåll de är berättigade till.

Drabbar barnen
Förvaltningen ansåg att sex månader är för kort tid innan underhållsstödet dras in. Socialtjänstens erfarenhet är att konflikter brukar bestå längre tid än sex månader, och att det ur ett barnperspektiv är viktigt att inte skapa nya konfliktområden mellan föräldrarna.

Förvaltningen ansåg inte heller att det finns någon rimlig anledning till en expeditionsavgift vid en nyansökan om underhållsstöd. De menade att i gruppen med ensamstående föräldrar finns en stor andel låginkomsttagare som saknar ekonomiska marginaler. Linn Hjort uttrycker i sin ledare att underhållsstödet kan utgöra skillnaden mellan att kunna betala hyran eller inte.

Arbetsmarknads- och socialförvaltningen i Karlstad kommun ser också detta som en risk och att det i förlängningen drabbar barnen. Hur det blir kan ingen veta förrän tidigast i höst då det har gått sex månader efter lagändringarna.

Text: Ylva Alsterlind
Foto: Stefan Ek

Integritet i den digitala världen

2345235634Barn och unga spenderar en allt större del av sitt vakna liv uppkopplade på nätet. Det är inte enbart i underhållande syfte utan även som hjälp i skolarbete. Nätet är en plats för utveckling, umgänge och samvaro. Men med stora möjligheter följer också problem.

Den senaste undersökningen av ungas medievanor från Statens Medieråd visar att i åldersgruppen 12–16 år ligger internetanvändningen på hela 98 procent. Det är en avsevärd ökning de senaste åren. E-post och chattande har fått stå tillbaka markant till förmån för umgänge via sociala medier. Istället för att mötas fysiskt möts man digitalt.

Det händer något med oss människor när vi kommunicerar på distans med andra. När vi befinner oss på ett så kallat ”behörigt avstånd”. Helt plötsligt gäller andra regler för vårt förhållningssätt till varandra. Vi gör saker som vi aldrig skulle göra annars. Om vi vore helt nära, öga mot öga. När vi befinner oss på distans, själva bakom vår skärm, finns det också en tendens att vi börjar lämna ut personlig information som vi annars aldrig skulle göra.

Datainspektionens senaste undersökning om integritet från 2011 säger följande:
”… det blir vanligare att unga lägger upp bilder, skriver kommentarer under eget namn och inte minst det senaste året även lägger upp videoklipp på sig själva. Teknikutvecklingen och den ökade förekomsten av communities där man kan dela med sig av information om sig själv är till stor glädje för många unga. Samtidigt får den snabba utvecklingen stora konsekvenser för möjligheten av att vara privat. ”

Tänk efter före
Det är också en väsentlig skillnad i att vara privat på nätet och att vara personlig. Att vara väldigt personlig i sin kommunikation online innebär inte att man för den sakens skull måste vara privat. Du kan säga mycket utan att lämna ut dig själv på ett sätt som kanske får en bitter eftersmak. Ju mer du öppnar ditt allra innersta så gör du dig mer sårbar. Detta gäller både rent tekniskt (personuppgifter, lösenord och så vidare) som känslomässigt.

Ju mer man investerar i sin digitala identitet, desto mer sårbar blir man, och anonymiteten ger ett bedrägligt skydd. Det man har sagt och gjort i tron att man är helt anonym eller osårbar kan få tråkiga konsekvenser om ens alias blir röjt. Så, å ena sidan ska man inte agera under sin verkliga identitet, men å andra sidan kan man heller inte känna sig fullständigt trygg ens under ett alias.

Ofta vill vi bara att ett begränsat antal personer ska se en bild eller film. Lägg därför inte bilderna publikt och öppet. Ge bara tillgång till människor du redan känner och litar på. Och glöm inte att den person du litar på idag kan vara din ovän i morgon. En partner som smekt av sig kläderna framför webbkameran kan bittert få ångra detta när relationen är över. Att sprida just detta material kan uppfattas som den perfekta hämnden för ett brustet hjärta och en sårad stolthet. Detta händer hela tiden. Effekterna i den digitala världen kan dock bli absurda. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ta kontroll över det man publicerar på nätet. En bild online går inte att ta tillbaka, framför allt inte om det är en bild av stort allmänintresse.

Så återigen. Impulsiva handlingar kan lätt leda till att man i slutändan sitter där och biter i det sura äpplet. Har man väl lagt ut information och bilder på nätet är det försent.

I cyberspace finns ingen delete-knapp.

Har du blivit oschysst behandlad på nätet?
Gå in på Datainspektionens webbplats: www.krankt.se

Text: Kajsa Jansson
Foto: Ellen Berner

Nu blir det moralpanik igen

Personerna på bilden har ingenting med artikelns innehåll att göra.

Jag tycker att för det mesta att debatten kring ungdomars uppförande och beteende blir ofta högljud. Moralpaniken ligger alltid på lur. I debattprogrammen på TV, Radio höjs rösterna efter varje inlägg. I tidningarna fylls insändarspalterna av upprörda formuleringar om hur snett samhället har hamnat.

Vi har alla varit unga som sökte efter en plats i en föränderlig värld. För varje ny generation är detta en process att sig genom. För ett tag sedan läste jag en insändare i Nya Wermlands Tidningen som tog upp problem kring dagens unga. Insändaren handlade om att unga klagade för mycket. Unga borde engagera sig mer för det hade han gjort när han var ung. Det var annorlunda förr. Då var man inte lika bortskämda med materiella ting som idag. Man bet ihop och kämpade.

Det ligger mycket i det han skriver om att delta i aktiviteter av olika sort. Aktiviteter som i sin tur leder till att man känner man har en plats tillvaron. Det finns en mening med vad man gör. Ett hopp skapas för framtiden. Många unga idag aktiverar sig i olika sammanhang, så insändarskribenten kanske överdrev sin ståndpunkt. Jag tycker att dagens unga i större utsträckning är mer allmänbildade och insatta i olika ämnen jämfört med 20 år sedan.

I alla tider har unga utsatts för press av olika slag från samhället. Samhället vill forma människan till vad det tror vara det bästa för den enskilde personen. När han eller hon slår bakut, som ofta händer i tonåren, blir det konflikter. Konflikter som vi alla känner igen. Det finns inga lösningar, bara försöka rida ut stormen och när tiden är mogen kommer insikten att mamma eller pappa inte hade så fel ändå.

I Medierådets rapport som kom i slutet av oktober visade att många ungdomar hellre möts på nätet än öga mot öga. Rapporten visar att internetanvändningen har tagit över mötet mellan människor. Sätten hur man träffas har snabbt ändrats jämfört med bara 5-10 år sedan.

För två år sedan, enligt Medierådet, var den vanligaste mötesplasten skolan därefter att träffas hemma hos sina kompisar eller på stan´. Många vuxna kan säkert skaka på huvudet inför denna utveckling. Vi ska nog vara försiktiga att för hårt kritisera detta. Jag tror att internet kommer att bli komplement till möten i verkliga livet. Att helt leva utan den vedertagna kontakten ser jag som omöjlighet. Hur skulle då människan fortleva som art om inte det skedde en fysisk kontakt.

Videovålddebatten 1980 i debattprogrammet Studio S är ett bra exempel i raden av debatter om nya ungdomsfenomen. Titta gärna på You Tube, sök på Studio S och videovåld och jämför gärna dagens diskussioner kring ämnen som dessa.

I skriften Staten, Platons stora verk som anses vara hans viktigaste, resonerar han kring hur en idealstat kan se ut. Det handlar mer om en etisk inställning än en politisk. Här ingår även den sociala interaktionen människor emellan, unga och gamla hur de bör leva tillsammans. Hans egna ord beskriver det på detta sätt:

”…att de yngre bör iaktta en passande tystnad i de äldres närvaro, stiga upp för dem och lämna dem plats, ha omvårdnad om sina föräldrar; vidare iakttaga vissa regler angående hårets klippande, kläder, skodon, hela sitt uppträdande samt allt annat dylikt. ”

Detta skrevs för 2500 år sedan och vi kan idag känna igen oss i hans resonemang. Vad har hänt under den långa tidsrymd?  Vi kan trösta oss med att risken är stor att vi själva beklagar oss över ungdomens beteenden när vi har blivit gamla. Det är ingen som vet hur det blir med det. Att var ung eller gammal har sina sidor. Det bästa är att låta de unga vara unga och de äldre vara äldre, alla efter bästa förmåga.

Text: Henrik Sjöberg

Psykiatrin skjuter nödraketer – Stort underskott av psykiatriker i vården

Svensk psykvård har akut brist på psykiatriker. Mångåriga neddragningar samt strukturella problem inom utbildningsorganisationen har skapat en problemknut som kommer ta åratal att lösa upp. Det råder landsomfattande läkarbrist inom svensk psykiatri. Samtidigt utbildas alltför få läkare, orsakerna bakom problemkomplexet är mångfacetterat.

Idag anser 75 procent av landstingen att efterfrågan på specialistläkare inom psykiatrin är mycket större än tillgången
, medan resterande nöjer sig med att konstatera att efterfrågan ”endast” är större än tillgången. Möjligheten att rekrytera psykiatriker är också mycket skevt fördelad över landets olika landsting. Stockholmsområdet har exempelvis tre gånger fler psykiatriker per 100 000 invånare än norra Sverige.

Psykvården har dåligt rykte

Psykvården har länge dragits med ett imageproblem. När psykpatienter begått svåra våldsbrott har medias strålkastarljus visat på pressade och stressade organisationer, där budgetramar och kvantitetsmål överordnats de individuella patientbehoven. Det är osexigt att arbeta i en bransch med dåligt renommé. Inte bara psykpatienter känner sig utpekade av all negativ publicitet, även vårdgivarna känner av detta stigma, vilket tveklöst skadar psykvårdens möjlighet att konkurrera om personal.

Katten på råttan, råttan på repet

Till följd av nedskärningarna inom de allmänpsykiatriska avdelningarna under andra halvan av 1990-talet, har personalen på landets mottagningar fått finna sig i att försöka sy ihop en fungerande verksamhet under något som förefallit vara ett permanent tillstånd av omorganisation. Dessa innebar en alltför tung arbetsbelastning för läkarna, vilket ledde till att många blev utbrända och lämnade psykiatrin. Detta ledde i sin tur till att de som stannat kvar fått bära ett ännu tyngre lass. När blivande läkare gör sin AT-tjänstgöring på psykiatriavdelningarna kan de se hur överhopade med arbete den underbemannade personalen är, och skräms således bort från psykiatrin, trots att många egentligen kunnat tänka sig att arbeta där.

Resursdräneringen har skapat en skadlig kedjereaktion som innebär att avdelningarna tvingas förlita sig på bemanningsföretagens dyra hyrläkare för att kunna hålla näsan ovanför vattenytan. 2008 uppgick landstingens samlade kostnader för hyr- och stafettläkare till 1,8 miljarder kronor.

Psykiatrin – kusinen från landet

Ett annat problem är att psykiatrin länge setts över axeln inom läkarutbildningen. Dess låga status speglas i att av fem och ett halvt års grundutbildning är endast fyra veckor avsatta för studier i ämnet. När socialstyrelsen gjort bedömningen att mellan 20-40 procent av befolkningen lider av lättare eller svårare psykisk ohälsa, är fyra veckors psykiatriutbildning tämligen snålt tilltaget. På grund av psykiatrins svaga ställning inom sjukvården kan det bli nödvändigt att staten går in och styr upp situationen, inte minst för att majoriteten av den medicinska professionens ”nomenklatura” aldrig visat något större intresse av att ta strid för ämnesområdet.

Vårdcentralerna ropar efter psykologer

Primärvårdens nuvarande brist på psykologer är också ett problem som fortplantar sig i landstingens psykvårdstruktur. 30 procent av dem som besöker en vårdcentral har någon form av psykisk ohälsa, och primärvården ska ha både kompetensen och resurserna att behandla alla med lättare till måttliga besvär – som exempelvis ångest- och stresstillstånd – som kan uppstå vid livskriser. Dagens underskott av psykologer på vårdcentralerna (2008 bedömdes att endast en av fem vårdcentraler hade tillgång till psykolog) innebär att dessa patienter skickas vidare till specialpsykiatrin, där de tynger ner en verksamhet redan drabbad av köer och eftersläpning.

Läkare – en bristvara

Psykiatrins rekryteringsproblem speglar också den generella läkarbrist som råder i hela riket. Idag tvingas många landsting ge sig ut och aktivt rekrytera från utlandet. Många känner sig obekväma med att Sverige utnyttjar andra länders utbildningsresurser för en nyckelgrupp inom alla länder infrastruktur. För närvarande är det inte fel att påstå att vi parasiterar på andra när det gäller att fylla vakanserna på våra landsting. 2008 gick 60 procent av alla nyutfärdade läkarlegitimationer till läkare som utbildats utanför Sverige, och samma år var en femtedel av hela den yrkesverksamma läkarkåren utlandsutbildad. Man bör skänka en tanke åt att även i Östeuropa (varifrån majoriteten av rekryterade läkare kommer) behöver människor gå till doktorn.

Att Sverige inte klarar av att vara självförsörjande på läkare är faktiskt anmärkningsvärt. Det råder ingen brist på behöriga sökande till läkarlinjen – tvärtom – men på grund av alltför få utbildningsplatser måste de sökande lita till turen och hoppas att de lyckas lottas in till grundutbildningen.

Många väljer att lämna landet och själva betala för en utländsk utbildning. Idag är var tredje svensk läkarstudent elev på ett utländskt universitet, där Polen gått förbi Danmark som vanligaste utbildningsland. En ironisk poäng är att fyra av de fem populäraste länderna dit svenska läkarstudenter reser, ligger i det Östeuropa svenska landsting nu själva dränerar på läkare (Polen, Ungern, Rumänien och Tjeckien). Även om studenterna är berättigade studiestöd från CSN, får de själva lägga ut mellanskillnaden i levnads- och utbildningskostnader. Detta innebär att svenska staten spar stora pengar för varje färdigutbildad student som efter avklarad utländsk examen söker svensk läkarlegitimation.

Fler utbildningsplatser ett måste

Staten, Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Högskoleverket och Läkarförbundet är alla överens om att antalet platser till läkarutbildningen måste utökas om man ska kunna svara upp mot en ständigt ökande efterfrågan på vårdtjänster.

Regeringen har sedan ett par år också utökat antalet platser, från 900 till knappa 1100 per år. Det räcker dock inte på långa vägar. Högskoleverket vill se ytterligare 300-400 platser – för att ens kunna komma i närheten av det verkliga behovet. Läkarförbundet har i en prognos kommit fram till att det kommer att finnas ett underskott på 4000 läkare år 2015.

Idag bedriver sex universitet läkarutbildning. Röster har höjts för att Sverige måste öka antalet lärosäten med läkarutbildning, inte minst för att kunna garantera studenterna en god praktiktjänstgöring och adekvat handledning, men sådana projekt har en lång startsträcka och kostar stora pengar.
Strukturella hinder försvårar nyrekryteringen

Det är staten som har finansieringsansvaret för den grundläggande läkarutbildningen, som leder till läkarexamen. Ett stort problem med utbildningen är att ansvaret delas av flera aktörer, som sinsemellan brister i kommunikation, samarbete och översyn.

Det årliga antalet studenter som antas till utbildningen styrs av flertalet hänsyn. Naturligtvis spelar budgetmässiga skäl in, men universiteten har också bestämmanderätt i frågan. Dock är landstingens förmåga att kunna förse studenterna med handledningsresurser den kanske starkast styrande faktorn. Sammantaget förefaller dessa orsaker begränsande på antalet antagna studenter.

De två efterföljande stegen i utbildningen, AT (allmäntjänstgöring, 18-21 månader lång – leder till läkarlegitimation) samt ST (specialisttjänstgöring – femårig heltidstjänst för att bli specialiserad inom ett visst område) är huvudsakligen finansierade av landstingen. Varje landsting styr själva vilken dimensionering AT- och ST-tjänsterna ska ha i deras organisation, utan någon nämnvärd samordning med andra landsting. Vissa tillsätter ST-tjänster baserade på kortsiktiga motiv med utgångspunkt i lokala behov.
Detta innebär givetvis att hela rikets behov av vissa typer av specialistläkare riskerar att inte bli tillgodosett, inte minst inom psykiatriområdet.

Statens styrning av läkarutbildningen försvåras även av att man saknar tydlig förankring inom Regeringskansliet, där ansvaret delats upp mellan olika departement. Konsekvensen av den spretiga organisationen leder till brist på överblick i styrning och planering.

Pengarna som försvann – statliga punktbidrag ingen lösning

Både föregående och nuvarande regering har naturligtvis inte varit omedvetna om psykiatrins svåra situation, och har genom punktinsatser gått in med tillfälliga ekonomiska bidrag för att lindra problemen. Dessa tillskott har kommit landstingen till del vid fyra olika tillfällen under åren 2001-2007.

Trots att dessa summor sammanlagt uppgått till flera miljarder, motsvarade de aldrig – utslagna över 21 landsting – mer än två till fyra procent av landstingens egna nettokostnader för specialiserad vård under perioden.

Det faktum att stora delar av pengarna inte heller villkorades till psykiatrin – utan enbart rekommenderades – innebar att landstingen kunde stoppa slantarna i vilka hål de själva så önskade.
När Riksrevisionsverket (RiR) undersökt vilka resultat dessa tillskott inneburit för psykiatrin, har man inte kunnat finna några som helst mätbara effekter. RiR ställer i sin undersökning den retoriska frågan om det över huvud taget är motiverat att staten stöder landstingspsykiatrin med tillfälliga resursförstärkningar.

Vägen framåt – långsiktiga mål, starkare styrning

Befintliga förslag för att få rätsida på dagens situation går ut på att långsiktigt pumpa in statliga medel i verksamheten på ett sätt som garanterar styrning och utvärderingsmöjligheter. Istället för att ge pengarna direkt till landstingen ska staten hålla i tömmarna, och inte skyffla ner pengar i ett illa fungerande system. Även om dessa belopp i sammanhanget kommer förefalla blygsamma, kan de få en positiv inverkan på psykvården om de kopplas till forskning och utbildningsinsatser. Förhoppningsvis kan sådana insatser hjälpa till att göra psykiatrin mer attraktiv.

Man bör se till att förstärka inslaget av psykiatri i läkarnas grundutbildning, och därmed bättre jämka utbildningsinnehållet mot sjukdomsmönstret i befolkningen. Att utöka AT-tjänstgöringstiden inom psykiatrin är även det en möjlighet.

Obligatoriska fortbildningskurser för all psykvårdspersonal – baserade på områdets senaste forskningsrön – kan hjälpa till i utfasningen av föråldrade behandlingsmodeller och se till att patienter får bättre vård snabbare.

Forskningen – psykiatrins hopp

Bland dagens unga läkarstudenter finns ett starkt intresse för hjärnans och nervsystemets funktioner. Under de närmaste åren kommer stora forskningsinsatser att göras inom just detta område, vilket gör det nödvändigt att ta vara på dessa studenter.

Genom en god introduktion och bra handledning kan blivande läkare – som ser en möjlig framtid inom psykiatrin – motiveras av framsynta och stimulerande forskningsmiljöer där de vill arbeta kvar. Här finns en god möjlighet för psykiatrin att fånga upp en ny generation och samtidigt öka psykiatrins status inom läkarkåren. Det är dessutom absolut nödvändigt, eftersom utan läkare: ingen psykiatri.

Under de kommande åren har psykvården många tuffa strider framför sig, strider man absolut kan vinna, men endast om ansvariga parter inser att konsekvensen av vatten-och-bröd-budgetar innebär usel patientsäkerhet, samt en psykvård som vilar tungt på övermedicinering och lätt på medmänsklighet och kompetent personal.

Text: Christer Jansson