LARS EDVINSSON: En förebild, och en medmänniska

Att det skulle vara ont om människor ute på stan en fredagskväll i Karlstad är ju en absurd tanke. Men många ungdomar upplever det så. I alla fall om man ska tro Lars Edvinsson, ordförande för Nattugglorna här i Karlstad. Och honom borde man ju tro på. ASP-bladet utgår från det. Vi gjorde en liten intervju för att säkerställa saken.

Vilka är Nattugglorna? Nattugglorna är en styrelse på fem personer. Vi vill att alla vuxna Karlstadsbor skall vara med, man går ut och vandrar bland ungdomarna, framförallt på fredagskvällar. Vi är som sagt en styrelse, men vi hoppas få fler “Nattvandrare”.

Bör man själv ha barn i tonåren för att aktivera sig? Nej, det behöver man inte alls. Det viktigaste är att man är en vuxen förebild, som är  ute bland ungdomarna och umgås och pratar med dem. Man ska inte vara polis utan en vanlig medmänniska.

Vilket är ert egentliga syfte? Syftet är att åstadkomma en dämpande roll bland ungdomarna i city, dvs förhindra bråk och dylikt. Det har också visat sig att ju fler vuxna som är ute och vandrar ju lugnare blir det. Från och med i år är vi klädda i röda jackor istället för gula, främst för att färgen tycks verka mer lugnande, och inte skapa så mycket dispyt som den gula gjorde.

Är ni ute och vandrar varje fredag året om? Nej, vi har uppehåll under sommarlovet och framförallt på vintern, då många är hemma hos varandra när det är kallt. På somrarna är ungdomarna på semester eller i sommarstugan på landet med föräldrarna. Runt valborg börjar vi nattvandra igen och håller på till skolavslutningen. Vidare så börjar vi igen när skolorna startar och håller på till Alla Helgons-helgen. Varför det är just fredagar är för att vi har frågat ungdomarna, de säger också att fredagarna är bättre för att på lördagarna är det alltid någon som har föräldrafritt hemma. Det är inte många vuxna som ställer upp på nattvandring, vi ser helst att fler ställer upp. Tar sitt ansvar.

Hur är ungdomarnas syn på er verksamhet? Ungdomarna är väldigt positiva och glada när de ser oss, de säger: ”Det här måste ni göra fler gånger. Det är lite tunt med människor runt omkring oss, vi vill ha fler vuxna ute på stan.” Det är faktiskt ungdomarnas uppmaning.

Vilka arbetsmetoder har ni, och vidare, hur ser en typisk fredag ut? Det är inga speciella metoder, vi samlas klockan nio här på Trygghetscenter. Då har vi en polis vid namn Bo Gustafsson här som varje fredagskväll går igenom vad som gäller för Nattugglorna, vad man ska fokusera på den natten. Att det inte får förekomma någon sprit, vem man ska ringa till i så fall. Vidare har vi som arbetsmetod att förhindra att det blir någon oro bland ”kidsen”, och om så trots allt sker, att man då genast ringer vidare till polisen. Sedan går man ut och vandrar två och två, det är viktigt att man aldrig är ensam. Vi går runt i Tingvallastaden och runt 23- tiden går vi tillbaks till Trygghetscenter, där man får sig en kopp kaffe och smörgås. Då kommer också yttre befälet och berättar om vad som hänt under kvällen i Karlstad och resten av Värmland, mötet tar mellan en halv timme till en timme. Så runt klockan ett går vi hem och lägger oss.

Ert arbete är ju frivilligt, kan man kalla er volontärer? Nej, vi är inga volontärer utan det här är ett ideellt arbete, vårt arbete uppskattas av Karlstad Kommun. Vi får också vara på Trygghetscenter gratis. Polisen är mycket nöjda med vårt arbete, det är kul att man gör en samhällsnytta.

Ser ni mycket fylla, våld etc.? Inte så mycket, men självklart förekommer det en del berusade ungdomar, slagsmål och bråk, men oftast runt krogköerna, speciellt när krogarna stänger vid två tiden. Och då är ju vi vandrare hemma och sover. Men det är en hel del berusade ungdomar, speciellt sommartid har Sandgrundsudden varit ett tillhåll, även Sundstatjärn vid idrottshuset. Där har det varit en hel del samling av ungdomar, och det har nyttjats en mycket alkohol, fast då ringer Nattugglorna till konstapeln Bosse på Trygghetscenter som i sin tur kontaktar polisen som åker ut med bilar och skingrar ungdomarna.

Arbetar ni i skift? Det brukar vara 6 – 8 personer på en natt.

Vilka är era sponsorer? Nej, vi har inga sponsorer direkt, utan det är Karlstad Kommun som sponsrar. Förutom nattfikan har vi inga större kostnader heller för den delen. Jackorna är till låns så länge man är villig att nattvandra. Det rullar på helt enkelt, det finns också ett medlemsregister där man betalar runt hundra kronor i månaden, mer än så är det inte.

Anser du att det blir ett bra resultat? Ja, absolut. Själv bor jag på Våxnäs, förut var det mycket liv, typ mopedkörning, skrik och skadegörelse. Det var runt 70 ungdomar som drog runt, vilka antagligen kom från Gruvlyckan, Hultsberg och Henstad. Men i och med att nattvandring pågått nu ett tag, har det lugnat ner sig avsevärt.

Anders här (pekar på Anders) har hand om området och Matilda Hansson som sitter i styrelsen har också hand om området på Våxnäs. Vi samarbetar även med olika skolor, just nu arbetar vi med Rudskolan. Rektorn har gått ut till föräldrarna om möjligheten att vara Nattvandrare, det kan ju vara väldigt bra att föräldrarna är ute på stan och ser vad ungdomarna sysslar med. Utöver skolor samarbetar vi också med en del frivilligorganisationer som vi kontaktar för att ställa upp på nätterna. Exempelvis brukar PRO vara med, och de tycker att det är roligt att visa för pensionärer att det inte är farligt att vara ute på stan under kvällstid. Bryggan har också varit här och hjälpt till. Bland andra.

Text: Stefan Gustafsson Foto: Robert Olsson

Futuro

ASP Bladet har mött upp med Camilla Nykvist, projektledare på Futuro för att få en liten inblick i deras verksamhet.

Vad är Futuro? Futuro är ett tre-årigt projekt för ungdomar mellan 16 till 29 år med psykisk ohälsa och/eller social problematik som behöver stöttning för att komma ut i arbetslivet alternativt börja studera. Futuro drivs av Samordningsförbundet Samspelet som består av fyra parter: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Landstinget samt kommunerna, Karlstad, Kristinehamn, Hammarö och Grums.

Futuro kom igång november 2008 och deltagarna började tas in i december 2008 så projektet har inte pågått så länge. Just nu är det 11 deltagare inne i projektet. Som mest kan Futuro ha 20 deltagare i projektet, där man så att säga jobbar aktivt med 10 stycken och där 10 kan vara ute på längre praktik osv. Att jobba aktivt med fler än tio deltagare känns inte aktuellt för då försvinner en del av syftet med projektet, att skapa en trygg relation till varje deltagare.

Hur många är ni som arbetar med projektet? Vi är från och med denna vecka två stycken som jobbar i projektet, jag som är projektledare och Sanna Andreasson som är jobbcoach.

Finns det några krav? För att komma med i Futuro måste man kunna se det som möjligt att deltagaren ska kunna komma ut i arbete eller börja studera inom ett år. Ett annat krav är att den av de fyra verksamheterna som har remitterat en deltagare hit, via en handläggare, ska själva ha uttömt sina resurser inom verksamheten innan de remitterar hit.

Hur fungerar det hela? Upplägget brukar vara som så att deltagaren kommer hit ca:1 gång per vecka för enskilda samtal, där jag och deltagaren mer eller mindre kartlägger deltagarens livssituation och därefter gemensamt planerar steg för steg mot arbete eller studier. Under dessa samtal kan vi t.ex. komma fram till att deltagaren behöver en arbetsförmågebedömning, samtalsterapi eller en utredning för att ta sig vidare. Tanken är också att när jag och deltagaren har gjort det s.k. ”grundjobbet” så blir det Sanna i större utsträckning som går in och jobbar med deltagaren för att ta fram passande praktikplatser till deltagaren osv. Det som är viktigt att komma ihåg är att deltagarna själva är aktiva och delaktiga i processen, det är deras framtid det handlar om, inte vår.

Förutom de enskilda samtalen så har vi stående gruppaktiviteter i form av så kallat ”öppet hus” som kan innehålla allt från diverse gruppövningar, till korvgrillning utomhus, spela spel som bidrar till allmänbildning samt föreläsningar då vi bjuder in någon speciell person. Vi har tex haft Thomas Andersson från ASP-bladet här som hade en föreläsning om ADHD, vilket var mycket uppskattat. Vi har även träning en gång i veckan där deltagarna även kan få rådgivning av en sjukgymnast under varje träningstillfälle.

Vad är målet med projektet? Målet är att 50% ska vara självförsörjande genom arbete eller studier inom ett år. Hittills är det en deltagare som har börjat studera, så för vissa kan det gå snabbare än ett år medan det kan ta drygt ett år för någon annan.
Hur trivs du på jobbet? Jag trivs väldigt bra. Jag har alltid velat jobba med människor, speciellt denna typ av målgrupp och i detta jobb får man vara kreativ och komma på nya sätt att jobba på. Man är inte så styrd i sättet att jobba på vilket jag gillar. Dessutom är jobbet både flexibelt och givande så jag är jättenöjd!
Vilken problematik ställs man inför? Varje individ som kommer hit är ju unik på sitt sätt och de har alla sina olika problem och svårigheter i form av psykisk ohälsa, social problematik eller kriminalitet.

Det kan vara en utmaning att t.ex. få en person att börja passa tider och komma hit på bestämda tider om det är något som personen tidigare misslyckats med i alla andra sammanhang. Man får även vara beredd på att ha olika typer av ”samtal”, det passar inte alla att sitta i en fåtölj och lätta på sitt hjärta, för vissa är det lättare att prata när man t.ex. är ute och går. Det gäller att vara beredd på att anpassa upplägget utifrån individens önskemål och behov.

Till sist: Jag tycker att det känns jättebra att ett projekt som Futuro har startats upp. Målgruppen är ju en ofta utsatt grupp och det känns bra att man kan erbjuda dessa personer ett samlat stöd från ett och samma ställe. Dessa personer har ju ofta ”bollats runt” mellan olika myndigheter eftersom ingen har haft ett helhetsansvar för personen, det slipper dem nu!

Text: Stefan Gustafsson

Studiecirkel runt de Nationella Riktlinjerna

Ann-Sofie Nordenberg och personal från Landstingets Beroendeenhet (öppenvårdspsykiatrin), IFA och ASP/ANA har en studiecirkel om missbruk/beroende och samtidig psykiatrisk och/eller somatisk sjukdom.

I inbjudan till studiecirkeln skrevs bland annat ”Ny och gammal kunskap, forskning och praktik”.
De stora förändringar som skett inom alkohol- och drogområdet under senare tid ställer helt nya krav på den personal som ska möta personer med missbruks- och beroendeproblem.  (sid 66, Nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevård)

Vad innebär detta? Vad är nytt? Gäller inte ”gammal” kunskap längre? Vad säger forskningen och hur överstämmer det med den erfarenhet Du har?” Vi började att med prata om våra erfarenheter om målgruppen. Det finns mycket erfarenhet och ett stort engagemang bland de personer som träffats i studiecirkeln.

Vad har vi gjort i studiecirkeln? Vi har pratat om olika begrepp och vad de betyder, att det kan bli missförstånd när vi inte pratar samma språk, både mellan kommun och landsting men också inom kommunen och inom landstinget. Vi använder olika förkortningar och olika ord för samma saker. Ibland menar vi olika saker med samma ord.. Det är inte konstigt att det blir fel och förvirrande när vi ändå jobbar med samma människor.

Kan ni berätta några exempel som gör att det blir förvirrande? Vårdplan är ett exempel på något som betyder två olika saker mellan kommun och landsting men även inom kommunen. Vi som jobbar med samma människor fast på olika sätt måste reda ut begreppen som vi använder. Vi har pratat om en del begrepp och vad de står för, t ex vad är psykosocialt stöd, psykosocial behandling, vad är samtal, vad är missbruk, vad är beroende. Vi har ibland också olika uppfattning om vad som är bra. Detta kan bli problem så det är bra om vi kan förstå varandras verksamhet och synsätt.
Vi har också tittat på och pratat om den överenskommelse som finns mellan psykiatri och allmänmedicin, vem som tar ansvar för vad när det gäller alkohol och när det gäller narkotika.

Vi ska jobba ihop och inte bestämma åt varandra utan vi ska förstå våra verksamheter, så att vi kan säga vad gör vi och vad gör dom andra. Det är bra med samverkan och det är inte frågan om vi ska samverka utan frågan är hur. Vi omorganiserar oss både hos kommun och hos landsting, så vi får leta och hitta nya vägar men vi ska göra det.

Detta är en del av det vi har diskuterat. Denna sista gång ska vi bestämma hur vi ska presentera det vi har gjort. Vi ska sammanfatta de viktigaste sakerna som vi kommit fram till och hoppas få träffa våra chefer inom landstinget och våra olika avdelningar inom kommunen för att lämna över, både vad vi gjort och vad vi tycker att man skulle behöva fortsätta att arbeta med.

Text:  Stefan Gustafsson  Foto: Robert Olsson

Våldet i Samhället

I dagstidningarna kan man så gott som dagligen läsa om våldshandlingar ute på stan. Att någon blir mördad är mer eller mindre vardagsamat. Har nutiden blivit mer våldsbenägen, är en fråga man kan ställa sig.

Man kan läsa nästan varje dag om mord eller misshandel i Karlstad. En liten stad som Karlstad har hamnat i fokus vad gäller gatuvåldet i Sverige. Vi läser om det dagligen i våra lokala dagstidningar.

För ca. 20 år sedan dränktes en kvinna i älven, som jobbade vid ett socialkontor i Karlstad.. Det handlade om ett icke utbetalt socialbidrag. Gärningsmannen slog till efter en krogrunda.

Det är numera inte ovanligt att tonåringar, barn, blir rånade på sina mobiltelefoner och pengar när de vistas ute på stan, och ofta attackerar gärningsmännen i grupp. Att vandra ensam i centrum på kvällarna ökar risken att bli rånad. Det används ofta tillhyggen, som knivar eller tårgas, som kan orsaka svåra personskador.

Affärerna i centrum har stora problem med snatterier. Inte bara dyra varor är begärliga, utan man snattar även i “kort-datum-disken”. Det körs ochså mycket bil i Värmland. Andelen körkortslösa och drogpåverkade bilförare har ökat markant.

Själv har jag blivit lite för gammal att springa på gator och torg på kvällarna och jag hänger inte med längre i den nya ungdomsmentaliteten. Jag undrar dock vart samhället är på väg?

Har våldsbenägenheten blivit större, och så mycket grövre sedan jag var ung, eller handlar det helt enkelt om att det uppmärksammas i media på ett annat sätt numera?

I vår stad händer det något nästan dagligen. Vad kan vi göra för att få slut på det här beteendet? Är det en fråga för kommunen att ta tag i, eller handlar det om vad vi som medborgare och föräldrar kan göra?

Stefan Gustafsson