Etikettarkiv: stigma

Stigma för nybörjare

Många vet mer. Attityderna verkar dock över ett tiotal år ha blivit sämre. Vi talar om psykisk ohälsa. Hur kan vi reducera stigma och vilken sorts kunskap är det egentligen som fungerar för att skapa grogrund för bättre attityder?

Kunskap i ämnet finns att hämta hos bland annat Centrum för evidensbaserade psykosociala insatser (CEPI), som hade sin årliga konferens i Malmö 2010. Då handlade det om levnadsvillkor för människor med psykisk ohälsa. Det var även temat när Matthias C. Angermeyer med flera presenterade sina arbeten om allmänhetens attityder i förhållande till människor med dessa förutsättningar.

De senaste tiotalen år har kunskapen ökat om psykisk ohälsa. Det har skett en dramatisk förändring och forskning har bidragit till nya läkemedel, terapiformer och insikter. Den psykosociala miljöns betydelse har inneburit att förebyggande arbete har hamnat i fokus.

Men trots denna kunskap har attityderna försämrats avsevärt mellan 70- och 2000-talet. Hur vet man då detta? Jo, undersökningar har på en global skala genomförts om attityder under en längre tid. Så även i Sverige. Undersökningar i Vilhelmina mellan 1973 och 2003 visar på en markant försämring.

På frågan om personer med mental ohälsa utsätter andra för våld i större omfattning än personer utan ohälsa svarade 24 % att det var så 1976. 2003 resulterade samma fråga i att över hälften trodde det, mer än en fördubbling med andra ord. 1976 ansåg 51 % att psykisk sjukdom skadade ryktet mer än fysisk. 2003 hade detta ökat till hela 89 %.

Inte särskilt våldsamma

I verkligheten förhåller det sig så att den stora majoriteten av sjuka likväl som friska inte är våldsamma. Våldsrisken påverkas förvisso, och ökar betydligt, om missbruk finns med i bilden. Men det finns även andra riskfaktorer, som om föräldrar sysslat med inkonsekvent och hård uppfostran och om man har vuxit upp med stora familjekonflikter. Allt detta enligt en studie av Terrie Moffitts vid Kriminologiska institutionen på Cambridge universitet.

Vad är då stigma? För att göra det enkelt för oss kan vi låna en enkel modell från Professor Lars Hansson på Institutionen för hälsa, vård och samhälle vid Lunds universitet. Enligt dennes modell är Okunskap + Fördomar + Diskriminering lika med Stigma. Det räcker alltså inte med okunskap och fördomar, de måste omsättas i någon sorts praktisk handling för att sägas kunna stigmatisera. En sådan handling kan vara att personen får sämre tillgång till vård- och stödinsatser eller betraktas som suspekt på bostadsmarknaden.

Ny typ av kunskap

Varför fungerar ökad kunskap så dåligt för att påverka allmänhetens attityder då? Kanske är det fel typ av kunskap som har torgförts … ” Ett för stort beroende av neurobiologiska orsaker för psykisk ohälsa är i bästa fall ineffektivt och som sämst potentiellt stigmatiserande.”, menar sociologiprofessor Bernice Pescosolido.

Hon fortsätter: ”Aktuell stigmaforskning föreslår en fokus på färdigheter, kompetenser och samhällsintegration för personer med psykisk sjukdom och att detta kan leda mot en lovande riktning för att adressera offentligt stigma.”

Dessa insikter verkar ha beaktats i skapandet av nya kampanjer för att vända skutan och den negativa trenden. Nu har vi kampanjen (H)järnkoll, attitydsambassadörer, människor som träder fram och berättar om sina levnadsöden. ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”, för att citera Internationalen av Eugène Pottier.

Rädsla växer med avståndet

Lars Hansson konstaterade under CEPI:s konferensdag att kontakt/närhet till människor med ohälsa leder till mer positiva attityder. Samtidigt kretsar de flesta negativa attityder kring att man inte vill ha personer med psykisk ohälsa i närheten av sig. Det blir lätt ett moment 22. Den psykiskt sjuke är inte välkommen och därför är man också rädd för denne.

Dagens Nyheters litteraturskribent Ingrid Elam tycker sig se en ökad öppenhet, bland annat i nypublicerade berättelser av namn som Ann Heberlein, i hennes Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, Beate Grimsruds En dåre fri och Arvid Lagercrantz Mitt galna liv. De berättas inifrån och inte utifrån och är självbeskrivande och utlämnande.

Samtidigt finns det förstås de som vill befästa avståndet. Tydligast som politisk kraft formuleras det idag kanske genom Sverigedemokraterna, som tycker att det bästa vore om stenen rullades tillbaka till en återinstitutionalisering av psykvården. ”Prioritet bör ligga vid trygghet för medborgare ute i samhället, framför den sjuka individens rätt att leva fritt ute i samhället”, skriver man i sina generella riktlinjer för sin regions- och landstingspolitik.

Problemet är att avståndet då befästs. Paradoxalt kan då rädslan också leva vidare i avsaknad av närhet. Men närhet är inte bara frågan om en fysisk verklighet där du eller jag kan ha en granne; eller vara grannen, som är schizofren, utan en fråga om vilka berättelser som ryms i offentligheten. Större öppenhet om de mänskliga dimensionerna som nyanserar de biologiska kan kanske skapa denna närhet.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad

Nu skrattar vi åt den andre

I denna månadens debattartikel gör ASP Bladet åter ett nedslag i attitydsfrågor i förhållande till människor med psykisk sjukdom. För tidningen Resumé som ingår i Bonnierkoncernen har nyligen intervjuat en man som kallas för ”Alliansens bortglömda pr-konsult”. Han får i tidningen uttala sig kring om att han tror sig ha jobbat för Alliansen i marknadsföring.

Anslaget är menat att vara humoristiskt och artikeln avslutas med att konstatera att Moderaterna och Folkpartiet tillbakavisar mannens uppgifter och bestrider den faktura på över en halv miljon kronor han har skickat till dem. För en tid sedan publiceras även en film på Youtube som skildrade en man som en tidig sommarmorgon inleder en förvirrad monolog inför ett par killars videofilmande mobiltelefon där han säger sig ha “ett noterat börsvärde på 5000 miljarder ungefär”. Samt ha haft 1300 livvakter och 50-60 privatjet. Han skulle även äga en rad företag som Ericsson och Volvo bara för att nämna några.

Bloggaren och skribenten Rasmus Fleicher tror att det är samma man i båda sammanhangen. På sin blogg Copyriot skriver han som reaktion följande: ” Hur skulle det kännas om “Sveriges största mytoman” var din son, din far, din make eller din bror? Hur skulle det kännas om det var du som led av periodiska psykoser och efter att du återkommit från en tvingades inse att 350000 svenskar gapskrattat åt dig? Skulle det underlätta tillfrisknandet?” och avslutar med följande ord: ”är det så att andra tidningar – för att inte tala om YouTube – har en pressetik som Resumé saknar?”

Inom sociologin pratar man om stigmatisering när grupper eller individer som avviker från samhällets normer blir utsatta för negativ behandling. Att bli skrattad åt på grund av sin egenskap som psykiskt sjuk är ett tydligt exempel på vad som kan anses vara stigmatisering enligt denna definition.  Socialpsykiatriskt forum skriver följande om stigmatisering och media: ” Mycket tyder på att medias rapporteringar om psykisk sjuka/funktionshindade som ”våldsverkare” som inte vet sitt eller andras bästa ytterligare försämrat situationen för dem.”

Till detta kan tillfogas synen på psykiskt sjuka som genom sina vanföreställningar blir reducerade till komiska original. Människor man kan skratta åt obehindrat på Youtube utan att ställa sig följdfrågan: vem är denna människa och vad är orsaken till hennes nuvarande tillstånd, idéer och tankar? Kanske behöver människan hjälp och stöd och saknar verktyg för att få den. Möjligtvis bevittnar vi nu konsekvenserna av att en människosyn som kommer till uttryck i vissa dokusåpor spiller över till annan media. Att den förflyttar gränserna mot att en ganska rå mobbningsmentalitet kan anses som det normala. Eller så ser vi något mycket mer tidlöst än så.

Hur det än må vara med orsakssambanden: efter att skrattet har lagt sig kan vi försöka tänka steget längre och reflektera kring oss själva och ”den andre”. När det handlar om att du eller jag tappar greppet, hur vill vi att samhället ska bemöta oss? Hur är situationen hos den som saknar kompass att skilja mellan fantasi och verklighet. Det är åtminstone något att fundera över när tidningar nu anser det ok att hänga ut personer som med största sannolikhet lider av psykisk sjukdom.

Text: Robert Halvarsson

Forskar för rättvisa

Graham Thornicroft arbetar vid prestigefyllda King’s College i London. Han är professor i socialpsykiatri och har under sitt rika yrkesliv intresserat sig för diskrimineringsfrågor och stigmatisering av människor med psykisk ohälsa. Detta har bland annat resulterat i boken ”Shunned: Discrimination against People with Mental Illness”. ASP Bladet fick sig en pratstund med Thornicroft, som dessutom snart är aktuell med ny bok igen.

Om du tycker namnet är bekant, är det inte underligt. Tidigare i år talade Graham Thornicroft vid Socialpsykiatriskt forums årskonferens ”Tillställning om inställning” i Stockholm. ASP Bladet fanns då på plats och kunde lyssna till hans föredrag. Det hela var så pass intressant att vi valde att kontakta Thornicroft för att lära oss lite mer om honom.

Varför är du är intresserad och engagerad i att arbeta med social-psykiatri, psykisk ohälsa och stigma?
– Jag upplever att mental ohälsa och hur det påverkar oss människor är oerhört intressant. Dessa förhållanden är extremt vanliga och påverkar över 20 procent av befolkningen varje år, och nästan hälften av oss under vår livstid. De flesta människor med dessa problem får dock ingen behandling för det och jag tycker det är en skandal att detta försummas. Människor med psykisk ohälsa behandlas dessutom som om de vore satta i exil, och skys av vårat samhälle. Detta är orättvist och borde stoppas.

Jag har förstått att du arbetar med människor över hela Europa i ditt arbete, hur kommer det sig?
– Den låga behandlingsgrad som människor med mental ohälsa samt social uteslutning är vanlig över hela Europa vilket gör att jag samarbetar med kollegor i över 45 länder över hela världen i min stigmaforskning. 20 av dessa länder är i Europa.

Ser du någon likhet mellan social uteslutning av människor med psykisk ohälsa och andra grupper som riskerar att utsättas för diskriminering?
– Ja, det finns klara likheter med människor med AIDS/HIV, med sexuella minoriteter och med personer med fysiska funktionshinder i hur det är att ”komma ut”, att göra anspråk på civila och medborgerliga rättigheter och behovet av att organisera för en långsiktig kamp för rättvisa.

Det finns skillnader mellan olika regioner och samhällen och hur man betraktar och behandlar människor med psykisk ohälsa, vilken är rollen för forskning på global nivå?
– Överraskande nog så är det inte så. Vi har nyligen publicerat en studie över 27 länder över hela världen som visar på höga nivåer av diskriminering gentemot människor med schizofreni och få variationer länderna däremellan. Det finns ingen evidens för att människor med psykisk ohälsa i ekonomiskt mer välutvecklade länder behandlas bättre.

Oxford University Press släppte din bok Shunned 2006; har du fler idéer eller planer för fler böcker i framtiden?
– Ja, just nu håller vi på att färdigställa en ny bok: “Mental illness, discrimination and the law: fighting for social justice”. Det är en sammanfattar om hur lagar används på ett positivt sätt i olika delar av världen för att minska diskriminering.

Vad fick du för reaktioner efter att Shunned publicerades?
– Många brukare och personer som köpt boken berättade att de kände igen det jag skrev, att det påminde dem om deras erfarenheter och att de var glada att jag kunde göra detta offentligt.

Hur ser du på rollen för vetenskaplig forskning när det kommer till att få bukt med diskriminering samt social uteslutning av människor med psykisk ohälsa?
– Den består i att utveckla evidensbaserade metoder för att reducera stigma och diskriminering och att i sin tur sedan sprida denna kunskap så att den används och implementeras.

Text: Robert Halvarsson Foto: King’s College London