framtidens torg

Under fyra dagar förra året hade Stadsbyggnadsförvaltningen en plats för medborgardialog, i form av en container på torget i Karlstad, för att fråga hur Karlstadsborna vill att torget skall användas i framtiden.

Mia Börjesson från Stadsbyggnadsförvaltningen är med i den grupp som ska ta fram ett förslag på hur torget skall se ut. I september 2015 genomförde de en kartläggning och samtalade med karlstadsborna om hur de tycker att torget fungerar idag.

Förvaltningen vill att torget skall fungera som en mötesplats även i framtiden. Som det ser ut just nu siktar de på ett färdigt förslag för Stora torget mellan 2017 och 2018.
– I vårt uppdrag ingick att vi skulle jobba med en medborgardialog som ger ett bra underlag, säger Mia Börjesson.

Diskussionen om vad torget skall användas till började redan för 100 år sedan. Under åren har kommunen kommit fram med en del förslag. Nu har de fått ett nytt uppdrag och containern de använde förra året var ett sätt för kommunen att föra vidare samtalet.

– Vi har fått en bra dialog med folk, tycker Mia Börjesson.

Många var intresserade av att berätta vad de tycker om torget, som idag kan uppfattas som grått och tomt. En del tycker att torghandeln är positiv, andra vill ha mera evenemang. Arbetsgruppens jobb är ett stort projekt där många är berörda, även affärsinnehavarna är viktiga, liksom allmänheten.

Arbetet pågår i tre steg. Det första steget innebär att man skall samla in information om hur folk vill använda torget i framtiden. I det andra steget sammanställer de alla synpunkter. Det sista steget innebär att de blickar framåt, när de har fått fram flera förslag på hur torget skall användas så kommer folk att få yttra sig över dem.

– Vi kommer att arbeta och föra dialog med medborgarna genom hela processen, säger Mia Börjesson.

Text: Olle Stagnér
Foto: Lotta Tammi

Mer information kommer att dyka upp på projekts hemsida allteftersom:
http://karlstad.se/storatorget

Ett olagligt pojkstreck

Lite lätt disträ slår jag mig ned bredvid ett äldre par, med varsin gåstol framför sig. På gatstenarnas kärva domäner, trampar väntande resenärer omkring. Bakom mig bjuder fontänen på sin eviga vattenserenad. Det känns som om den försöker skingra ljuden och klangen från torgets alla röster. Det porlar. Det plaskar. En behaglig känsla infinner sig.

För en stund sedan var jag på väg hem och tankarna var fullt upptagna med att bearbeta ”att-göra-listan”. Fontänens skvalp och den solvarma luften fick mig att stanna upp. Jag var plötsligt på plats. Här och nu. På en bänk vid Stora torget i Karlstad.

Jag väntar på bussen. Väl ombord vandrar en tanke iväg till en historia från förr, en händelse som idag är preskriberad, men inte glömd. Berättelsen utspelar sig i Karlstad på Stora torget, i en tid då de grå inslagen i livet hade tydligare skiftningar mot svart och vitt. I slutet av 80-talet. Då jag var tonåring.

Alla uppfinningarnas moder
Det var ungdomsnatt i juni. Ont om pengar fanns det gott om. Krogarna var stängda eller på god väg att stängas. Jag och min kompis – som även var min studiekamrat – utgjorde en liten del av en stor enhet, en liten del av en massiv folksamling med ett gemensamt mål. Vi var en del av en lång ringlande kö vars ena ände ledde fram till torgets enda korvmoj. Vi var hungriga. Det doftade försommar och parfym. Det doftade fylla, kräk och matos.

Halvägs in i kön – med lätt glansiga ögon, men ändå med tydlig skärpa – föreslår min kompis:

– Vi skiter i att betala.

Han fortsatte:

– När det blir vår tur så tar vi emot mosbrickan och springer iväg, utav bara helvete!

Han hade gjort det förut. Han visste hur det gick till. Han smålog och fånflinade sådär som bara han kunde, när det vankades busigheter runt hörnet. Han skrattade till, när han såg min förvånade min. Hans blick sökte och letade i mina ögonvrår. Den flackade än hit, än dit, sökandes efter reaktioner.

Höga på livet
I det ögonblicket kändes det som min hjärna gjorde hundra frivarv under min tjocka och gelédränkta kalufs. När snurrandet avtog och jag började ana vad det var vi skulle göra, målades ett scenario upp för mitt inre. Vi skulle sno snabbmat. Vi skulle råna ett gatukök på korv och mos – mitt framför ögonen på personalen och det hungriga folket bakom oss i kön. Vi skulle köra springnota, som jag långt senare fick lära mig att det hette. Luften andades busighet och utmaning. Nu fånflinade även jag.

– Klart vi gört, svarade jag med en lätt berusning. Inte av alkohol. Jo kanske lite ändå, fast berusningen bottnade mest i spänningen, inför vad vi skulle göra. Jag fick snart horn i pannan. Benen darrade medan fötterna letade fäste, precis som en tjur som skrapar hovarna i marken inför en attack.

Vi rånar ett gatukök
Det blev min tur vid luckan. Jag var först ut. Det pirrade i hela kroppen. Jag beställde två kokta med mos, ketchup och senap. Jag gjorde en hastig blick på min kompis bakom mig. Han försökte se allvarlig ut, men jag kunde ändå skönja ett bubblande inre bakom den där fasaden han visade upp. Tjejen innanför den osande luckan sträckte fram min portion och placerade den på den smala, plåtbelagda bänken mellan oss. Hon var redo att ta emot pengarna. Det fick hon aldrig.

Jag ryckte åt mig brickan och rände iväg som en oljad blixt. Jag tog sikte mot Haga. Halvvägs dit vände jag mig om. Ingen förföljde mig. Frustande och flåsande gick jag försiktigt tillbaka en bit och tog skydd bakom de högväxta pionerna vid domkyrkan. Inte den trevligaste matplats jag dinerat på. Tillhållet bakom buskarna var ändamål för andra aktiviteter. Det gick inte doften att ta miste på. Jag åt medan benen darrade. Hornen försvann. Hur gick det för min kompis? Vi strålade samman en stund senare. Han log triumferande.

Analys i grått
Framme vid min ändhållplats konstaterar jag nu med en vuxen gråzonsanalys, med ett erfaret och tudelat förstånd, att det vi gjorde var ett tvättäkta pojkstreck, även om det var och är straffbart enligt lag. Jag godkänner upptåget och förbannar det i samma andetag. Varken svart eller vitt, eller både och. I en mix. Grått.

Det här är min historia, ett minne som utspelade sig på ett nu hundrafemtioårigt torg. Varje karlstadbo, liksom alla turister som passerar staden, har med sannolikhet sina egna upplevelser att berätta om. Torget i sig, bär på sin egen historia och skriver alltjämt nya rader.

Text: Ulf Puhls
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Torgets Sol

Skrammel, duns, duns. Det var sommar på Stora torget i Karlstad. Människor, som sprang till bussarna, packningarna stora och otympliga, skratt blandade med skrik. Vad kan man säga? Under denna varma dag var solens folk i full fart.

Min vän och jag sökte skydd i skuggan från ett träd, jag bar en turkos klänning och en stor svart solhatt. Min vän, som för övrigt heter Olle, tyckte nog det var synd att jag led så av solens sken.

Skrammel, duns, duns. Där var ljudet igen. Det kom från en vagn som en ung barfota man drog efter sig. Med sitt ljusblonda hår och lika strålande leende gick han längs torgets kullersten. Jag blev hänförd, log inombords, samtidigt som jag fortsatte att prata med min vän. Vårt samtal var ett ytligt tidsfördriv innan bussen kom, vilket skulle ta oss bort från den gassande solen.

Skrammel, duns, duns. ”Vilken vacker hatt Ni har.” Där befann han sig mitt framför oss, med ett bländande vackert leende och en vagn, lastad med en gitarr, en sovsäck och andra saker.

”Era ögon glittrar som stjärnorna, liksom Ert skratt.” Han talade med inlevelse, men var ändå alldaglig. Jag blev mållös, rörd till det yttersta. Jag hade nästan glömt bort min vän, som log brett. Min vän märkte inte hur omskakad jag blev. Han märkte inte att kvinnan inom mig strålade starkare än solen.

Min vagabond lämnade oss lika plötsligt som han dök upp. Innan han försvann gav han mig ett varmt leende, blinkade med ena ögat och höjde handen. ”Fortsätt skina!” Vår buss anlände och vi klev på. Jag stirrade ut genom fönstret, min barfota vagabond vandrade från människa till människa och förgyllde deras tillvaro.

Vad är hans historia? Vad hade han sett? Vad hade han upplevt? Frågorna var många, mitt svar blev endast ett leende. Hans enkla sätt att ta vara på varje sekund som om den vore den sista, är en unik egenskap i vår tid.

Bussen lämnade torget och solen bakom sig. Kvar fanns endast en fondvägg av barnens klingande skratt blandat med pensionärers lättsamma skrockande. Mitt minne skulle blott bevara en ung vagabond.

Text: Theresia Axelgård
Foto: Stefan Ek

Kyrkan på stan – socialt fältarbete på kristen grund

Vanligtvis har vi i denna artikelserie satt fokus på föreningar och nätverk som på olika sätt vänder sig till personer med erfarenhet av psykisk ohälsa. Denna gång är vårt fokus lite annorlunda. Vi har valt att lyfta fram nätverket Kyrkan på Stan.

Nätverket Kyrkan på Stan är inte en förening i traditionell mening, utan är ett ekumeniskt nätverk mellan de kristna kyrkorna i Karlstad. Medlemmarna utgörs av de samverkande församlingarna med Karlstads Baptistförsamling som bas. De som engagerar sig aktivt i Kyrkan på Stans arbete är enskilda församlingsmedlemmar från de olika kyrkorna i nätverket. Att engagera sig aktivt sker antingen genom att följa med ut på stan eller genom att vara förebedjare.

Att vara förebedjare innebär att be för nätverkets verksamhet och för de personer som man möter under en kväll med Kyrkan på Stan.

Idén
Tanken är att gemensamt gå ut från kyrkan och möta sina medmänniskor ute på stan. Möta deras behov av att få samtala och att någon lyssnar till deras frågor. Även om många är berusade då nätverket är ute, så är ändå behovet stort att få dela med sig av sina funderingar.

Man kan säga att det sociala fältarbetet består i att sprida medmänsklig värme och att erbjuda någon som lyssnar. Man skulle kunna kalla det för själavård där det goda aktiva lyssnandet är huvudingrediensen.

Hur en kväll går till
Det är oftast fredagskvällar som man går ut. Ungefär halv tio på kvällen samlas man i Baptistkyrkan för praktiska förberedelser och bön inför kvällen. När klockan har slagit elva går kvällens grupp ut och placerar sig vid Stora Torget i Karlstad. Med sig har de kaffe/te och kakor, ibland pannkakor. Sedan följer själva fältarbetet med fika och samtal. Framåt tvåtiden på natten avslutar man och beger sig tillbaka till Baptistkyrkan. Gruppen summerar kvällen tillsammans och ber för kvällen som gått. En person i kvällens grupp utses, som författar ett ”bönebrev” med förbönsämnen utifrån den gångna kvällen. Brevet förmedlas sedan till förebedjarna.

Text: Karl-Peter Johansson Foto: Robert Olsson