Jag höll på att dö

Kroppen håller på att lägga av. Den kanske kan ge mig 10 år till, men i vilket skick? Jag som missbrukat droger och alkohol saknar frisk lever.

Min medvetenhet över att jag inte längre är en ungdom börjar bli påfrestande. Mina yttre förhållanden stämmer inte in med mina inre värden. Om jag inte slutar med allt som är onyttigt så kommer det ge mig jobbiga konsekvenser. Om jag fortsätter dricka alkohol så kommer jag som redan har en dålig lever få det jäkligt jobbigt om jag över huvud taget blir gammal.

Från heroin till alkohol
För 10 år sedan gick jag med i ett program frivilligt för att få hjälp med mitt heroinmissbruk. Jag fick då en ersättningsmedicin som funkar som ett antabus mot heroin. Den gör också så att suget minskar. Att ta Suboxone mot mitt missbruk har funkat mycket bra. Jag har knappt tagit ett återfall på heroin på 10 år.

Med facit i hand så kan jag se att jag började dricka för mycket alkohol när jag slutade med heroinet. Jag ersatte den ena drogen med en annan, trots att jag hade blivit varnad att folk som hade slutat med heroin hade lätt för att börja missbruka alkohol. Folk med stor kunskap om missbruk hade varnat mig om att ta det lugnt med alkoholen. De hade sett i verkligheten hur missbrukare byter från en drog till en annan.

Under många år så trodde jag att det skulle gå att dricka sprit som normala människor. Så som de flesta gör, ta en sup eller två vid helgen. Det gick ganska bra under ett flertal år men till slut blev det för mycket. Har man väl skapat ett beroende då är det nog nästan omöjligt att kunna hålla på så där lagom som andra gör.

För mig tog det flera år innan jag fattade att jag hade problem med alkoholen. Det tog också lång tid att våga erkänna att jag höll på att utveckla ett alkoholmissbruk. Det krävde också stake att be om hjälp.

I alla behandlingsformer så påstås det att man måste erkänna att man har problem, annars kan man inte få hjälp. Erkänner man inte problemen finns det ju inget man kan göra. Det har jag hört på Dr Phil. Även 12-stegsbehandlingens första budord handlar om detta. Erkänn att du har ett allvarligt problem, ett problem som du med egen vilja inte kan kontrollera.

För cirka ett och ett halvt år sedan bad jag om att få hjälp med mina alkoholproblem. Då började jag med antabus, som är ett läkemedel som används mot alkoholberoende. Om man tar medicinen tillsammans med sprit får man mycket obehagliga konsekvenser. Ibland till och med livsfarliga konsekvenser.

Läkarna påstår att om man har tagit antabus under en period så bör man inte dricka alkohol på minst en vecka, eller längre tid efter att man slutat. Annars är risken stor att få en negativ antabusreaktion. Ofta består en sådan här reaktion av att man får rodnader i ansiktet, dunkande huvudvärk, svårigheter att andas, yrsel, kräkningar, hjärtklappningar och blodtrycksfall. Intensiteten växlar stort från person till person. Med andra ord, var det en nära-döden upplevelse.

Nära döden
För cirka ett år sedan så gjorde jag ett uppehåll med antabus. Jag tänkte göra ett försök för att se om jag kunde klara mig utan. Anledningen till att jag gjorde ett uppehåll var att jag skulle på en fest som jag hade sett fram emot. Problemet var att det bara hade gått fyra dagar sedan jag tog min sista antabus. Så min tanke var att om jag nu drack försiktigt, då kanske det skulle gå bra. Om inte annat så bör jag väl åtminstone få någon sorts av varning… Jag chansade alltså.

10 timmar senare vaknar jag upp på lasarettet med en massa slangar på kroppen. Jag har ingen aning om vad som har hänt. Det kommer in en syster som berättar att ambulansen hämtat upp mig från festen. Jag hade tydligen trillat ihop och blivit medvetslös. Jag höll nästan på att DÖ. Att det skulle var så farligt fattade jag inte.
Efter ett uppehåll, började jag senare med antabus igen, och idag går det riktigt bra.

Till och med mina levervärden har återhämtat sig och blivit ok. Ett tag när jag drack som mest då hade jag mycket dåliga levervärden. Konsekvensen av det vill jag inte uppleva igen. Jag fick en trötthet utöver det vanliga. Det var inte alls bra för en sån som mig, som tränar varje dag.

Jag som har varit beroende av både droger och alkohol kan lätt säga att avstå droger är enklare än att avstå från alkohol.

Varför? Jo, för att alla pratar om alkohol. Alkohol finns överallt. Bland dina vänner, i reklam, i omklädningsrummet efter träningen, överallt i det svenska samhället så snackas det ofta om fester och fylla. Så det är ingen enkel match att vara nykter med tanke på alla frestelser som finns överallt. Men det är i alla fall enklare i dag när jag bestämt mig för att leva nykter. Till skillnad för ett år sedan då jag letade efter tillfällen för att få festa.

Ett tips till alla er som dricker för mycket: bestäm er för en period att pröva på att leva helt nykter. Testa att ha en vit månad, eller gör som jag; pröva att vara nykter på obestämd tid. Jag kan lova att ni efter ett tag kommer må mycket bättre, din lever behöver nykterhet då och då.

Text: Bengt Andersson
Foto: Per Rhönnstad

KURAGE STÄNGER…

I slutet av juni stänger Kurage på Tingvallagatan, och verksamheten flyttas till Beroendecentrum på Centralsjukhuset.

Bland oss deltagare (ca 25 personer) har stället gått under smeknamnet ”Basen”. För de läsare som inte vet vad Kurage är kan jag upplysa att det är en plats för frivilligvård, dit man kan vända sig om man har missbruksproblem. Man går dit varje vardag för att få en medicin som heter Subutex (eller Suboxone), som blev godkänd som läkemedel 1999. Människorna som kommer till Kurage har prövat det mesta som finns i behandlingsform. När behandlingshem m.m. inte har hjälpt är Subutex och Suboxone sista utvägen för att kunna bli fri från heroin.

För att kunna delta i projektet måste du uppfylla vissa kriterier. Det tar minst tre månader av utredning och kissprover för att få detta läkemedel. Långt ifrån alla som kommer dit för prövning lyckas komma i behandling. Medicinen är ett opiatämne – och är sålunda narkotikaklassat – och funkar som ett antabus mot heroin. (Enkelt uttryckt tillfredställer det samma receptorer som endorfiner, och binder sig till dessa, vilket dels ger en stimulering av endorfinsystemet, dels hindrar andra opiater att bindas till dessa receptorer. Om personen vill dra i sig heroin uteblir följaktligen effekten.)

Nåja, tanken var inte att skriva så mycket om mediciner, den stora grejen är att alla projektdeltagare kommer att omplaceras till Beroendecentrum. Det kanske inte låter som en stor sak, men för vissa har Kurage kommit att bli ett andra hem. Om man går till en plats varje dag så skapas givetvis relationer till både personal och andra vårdtagare.

Något som varit bra är att de tre som jobbar där, Krister, Annika och Anette, kan oss utan och innan. Den som till exempel försöker ljuga om ett återfall är chanslös. Sånt ser de direkt. Sen har det varit jäkligt skönt att ha haft någon som man alltid kunnat gå och prata med, både när man mår dåligt eller bara för att småprata. Det är sånt jag kommer att sakna, och jag tror att de flesta håller med mig.

Text: Christer Adrian

Inblick i Beroendeenheten

De senaste åren har antalet patienter som äter Concerta eller Metadon, Subutex/Suboxone ökat. Detta är ett av de ämnen som Anna på Beroendeenheten kommer att beröra i framtiden. Det är viktigt att de som äter medicin också kan känna av en gemenskap.

Hur länge har du jobbat inom beroendeenheten? Jag har jobbat som enhetschef i fyra och ett halvt år här i Karlstad, berättar Anna, varav två och ett halvt år på beroendeenheten. Innan det så jobbade hon bl. a. som chef inom rättspsykiatrin i många år i Stockholm. Så hon har sett både öppen- och slutenvård.

Har beroendeenheten förändrats mycket under tiden som du jobbat här? Ja, när jag började på beroendeenheten, som då hette Livana, så jobbade man mycket med kommunen i Basen, Credo och Kurage. Sen omorganiserade kommunen sig så halva Credo och Basen försvann. Flertalet sjukskrivningar inom personalen gjorde att vi tillfälligt var tvungna att lägga ned verksamheten. Då jobbade vi med att anställa fler sjuksköterskor och rehabilitera tillbaka de som var sjukskrivna. Som beroendeenheten ser ut i dag med sex tjänster har den sett ut i ett och ett halvt år. Kurage finns fortfarande kvar och är ett stödprogram för unga heroinmissbrukare och det drivs tillsammans med ANA. Beroendeenheten har lagt ner mycket tid på att utveckla samarbetet med ANA och ASP under Annas tid som enhetschef. Att kommunen och lanstinget har ett nära samarbete är viktigt för att alla ska få så effektiv hjälp som möjligt.

Vad har du för personligen för mål och visioner i ditt jobb? Som enhetschef är det två delar, ena är att se till att personalen som jobbar på beroendeenheten mår bra och har en bra miljö att jobba i samt att låta dem utvecklas och att kunna ge dem råd och stöd. Att personalen mår bra är viktigt. Personal som trivs i sin miljö och får möjlighet att utvecklas är till förmån för alla vårdtagare som söker hjälp. Det andra är att vi får en bredare beroendevård i hela Värmland. Mycket händer med det nya psykiatrihuset som byggs just nu. Där kommer bl. a. en ny vårdavdelning att finnas med inriktning på dubbeldiagnoser. Där kommer också att finnas en länsgemensam mottagning för läkemedelsassisterad behandling.  Jag har varit delaktig i processen under planeringen av psykitrihuset och jag och beroendeenheten kommer fortsätta att jobba för att hjälpa de olika lokala öppenvårdmottagningarna med kunskap om hur man arbetar med patienter med läkemedelsassisterad behandling, så att det blir lika för alla som bor i länet. Tillgänglighet och samverkan är viktigt i båda fallen, både för personal och klienter.

Är det något du skulle vilja förändra inom ditt yrke? Vi skulle vilja jobba mer med nätverkskontakter och anhörigbiten, den blir lite lidande i dag då trycket är så stort på oss. Det är något vi vill jobba med på våra planeringsdagar; att utveckla anhörighets-kontakten och nätverket runt klienten. Sedan är det viktigt att se över vilka tillgångar psykiatrin har inom landstinget så det går att samordna vården så att den blir så effektiv som möjligt för alla inblandade och på så sätt skapa mer resurser. Antalet klienter ökar hela tiden och vi får mer och mer att göra. Alla skall ju ha rätt till vård.

Hur ser samarbetet ut mellan kommun och beroendeenheten? Vi har delat in sjuksköterskorna i samverkans områden så att de är lite olika inriktade mot ANA och ASP, så att det ska bli lättare för båda parter att få tag på den som är ansvarig. En sjuksköterska jobbar på Nexus två eftermiddagar varje vecka, där hon träffar klienter. Sen har sjuksystrarna möte med olika delar av ANA och ASP för att underlätta samverkan. Det är viktigt att ha strukturerade möten så att vi har lätt för att få kontakt med varandra, allt för att samarbetet skall flyta på så smidigt som möjligt.

Känner du att ni lever upp till förväntningarna som era klienter har? Det tror jag, säger Anna, det känns att våra klienter är väldigt tacksamma över att få hjälp. Det är en svår fråga men det känns inte som om det finns något missnöje från våra klienter, vi får mycket bra kredit för vad vi gör, det känner vi alla på beroendeenheten. Många säger att dom är glada och nöjda för hjälpen, men det bästa, säger Anna, är att se förändringen hos patienten som växer och arbetar hårt för sin utveckling mot ett drogfritt liv.

Vad tror du om idéen att kunna starta en självhjälpsgrupp för alla som har olika mediciner, vilket inte accepteras inom vissa kretsar? Det tror jag skulle vara jättebra, säger Anna, vi har förstått att man inte riktigt känner sig accepterad på samma sätt inom vissa grupper, så det vore en bra sak. Vi har hört den önskan från flera klienter och vi hoppas att det blir av.  De senaste åren har antalet patienter som äter Concerta eller Metadon, Subutex/Suboxone ökat. I vår framtida planering kommer vi att beröra detta ämne och se hur vi kan vara med och stötta.

Vi som äter mediciner behöver ju också känna att vi kan gå till en stödgrupp där vi accepteras för de vi är. Men för mig som skriver detta så känns det som om vi med olika mediciner inte är accepterade fullt ut inom AA eller NA, och borde försöka skapa en grupp av egen kraft.

Det var en mycket givande pratstund med Anna Henriksson, som vi på ASP bladet fick. Personligen tycker jag det känns jättetryggt med Anna som chef utifrån det klientperspektiv som jag har, för hon är en varm och omtänksam människa och sådana kan vi klienter aldrig få nog av, och detsamma gäller hela beroendeenheten.  De ska ha en massa kredit för att de alltid försöker vara till hands och hjälpa alla klienter.

Text & Foto: Thomas Andersson