När livet känns främmande

Suicide Zero startades för att motverka psykisk ohälsa, som allt fler drabbas av i samhället. De arbetar också för att sprida information till politiker och allmänheten, så att de som mår psykiskt dåligt kan få rätt stöd.

Att den här organisationen är ideell betyder att de inte har mer än tre anställda, medan resten av arbetet görs med hjälp av volontärer. Just nu är Suicide Zeros huvudsakliga verksamhetsarbete att samla in pengar, för att i framtiden kunna driva verksamheten på ett mer långsiktigt plan och förhoppningsvis anställa mer personal.

Suicide Zero arbetar på flera olika sätt för att nå ut till allmänheten med information och att förmedla den kunskap de har angående suicid. Engagemanget kräver kunnig personal som träffar politiker och som även använder sig av sociala medier, för att informationen ska spridas ut till hela Sverige.

Första hjälpen vid psykisk ohälsa
Allt fler personer mår psykiskt dåligt. Utvecklingen är oroande, och om inget positivt händer i deras liv så finns risken att de till slut försöker avsluta det. Vissa kommer att fullfölja detta, men lyckas man bryta den negativa trenden är det ett stort steg i rätt riktning.

Deprimerade personer skadar inte enbart sig själva, utan även sina anhöriga som ser hur en människas mående försämras. Självmord kan dock förhindras, och nedan följer några åtgärder som Suicide Zero anser skulle underlätta för personerna som mår dåligt, så att de har möjlighet att tillskansa sig den vård de har behov av.

Ett kriscenter ska finnas i varje län för att ett kristeam snabbare ska kunna rycka ut till familjer som har drabbats av självmord. Kristeamet stöttar de efterlevande, men ger även professionell vård för de som har försökt avsluta sina liv.

När de som har vårdats för suicid-försök har avslutat sin behandling är det viktigt att följa upp personerna i efterhand. Suicide Zero menar att ett kvalitetsregister bör införas över vården av suicidala människor, allt för en smidigare eftervård. Personal inom verksamheter som kan möta personer med psykiska sjukdomar, behöver få mer kunskap kring varningssignalerna hos de som har ett självskadebeteende. Det bör enligt Suicide Zero finnas en förstahjälpen-utbildning i psykisk ohälsa för dessa yrkeskategorier.

När människor, och speciellt ungdomar, begår en suicidal handling, måste en utredning göras av en oberoende myndighet. En sådan granskning kan ge kunskap kring vilka omständigheter som ligger till grund för att människor börjar må så dåligt att en självmordsprocess inleds. Förhoppningsvis kan granskningen av människor med självmordstankar hjälpa till att utveckla samhällets stöd till den här gruppen.

Rapporter från bland annat Folkhälsoinstitutet visar att den psykiska hälsan hos unga fortsätter att försämras, men det finns sätt att förbättra Elevhälsans arbete. Olika föreningar har under en längre period rekommenderat ett tak för max antal elever som skolsköterska, skolläkare, kurator eller psykolog ansvarar för. Det ska finnas specialutbildade personer som lär skolpersonalen livskunskaper. Detta ger förutsättningar för eleverna att lösa sina nuvarande och framtida livsproblem utan att hamna i en nedåtgående spiral när det gäller sitt psykiska mående.

Ifall man är i ett skede av livet där man av en speciell anledning inte mår så bra, så finns det stöd att få via bland annat Nationella Hjälplinjen, SPES telefonjour och Jourhavande medmänniska.

Nationella Hjälplinjen
Landstinget tog över Nationella Hjälplinjen 2013, så nu finns tjänsten att tillgå på 1177, Vårdguidens hemsida, och du kan även ringa dem på 020-22 00 60. Personliga berättelser och erfarenheter från andra människor som mår dåligt psykiskt kan leda till att man inte känner sig lika ensam.

SPES Telefonjour
SPES inriktar sig på att underlätta livet för familjer som förlorat en närstående som har tagit sitt liv. En händelse som naturligtvis skakar om hela livet för de anhöriga. Det kan vara svårt för människorna i familjens omgivning att skaffa sig kunskap om hur man beter sig efter ett sådant besked. Då kan någon utomstående som har liknande upplevelser vara ett bra stöd i sorgeperioden.
Man kan nå telefonjouren på:
08-34 58 73.

Jourhavande Medmänniska
Jourhavande Medmänniska är en ideell organisation som har som grundidé att vara en röst i natten för de människor som mår dåligt av olika anledningar. Här kan man prata ut med en utomstående som inte dömer utan bara lyssnar. De som arbetar i organisationen har en grundutbildning men utöver det ska ett medmänskligt bemötande vara grunden för samtalen.

Du kan nå Jourhavande Medmänniska på: 08-702 16 80.

Alla dessa organisationerna som man kan vända sig till har tystnadsplikt och man kan vara anonym om man vill.

Text: Patrik Eriksson
Foto: Stefan Ek
Källa: Suicide Zero, SPES Telefonjour, Nationella Hjälplinjen, Jourhavande Medmänniska

Samtalsterapi kan vara bättre än medicinering vid psykisk ohälsa

Alina Koltsova är socialliberalt sinnad grön liberalfeminist och aktiv samhällsdebattör. Hon menar att vi bör tänka nytt kring psykisk hälsa och den psykiatriska sjukvården.

Psykvården är ett blödande sår. Det har jag hört många säga. Allt från bekanta med psykisk ohälsa till poliser och erfarna läkare. Vi kan säga att det till synes är en unison konsensus. Men vad gör vi åt det? Vad vill vi göra åt det? Och hur behandlar vi de som vågar trycka på dessa tabubelagda knappar? Låt mig härmed få ta med er på en ytterst obekväm resa i ämnet, som gärna undviks.

Jag läste för en tid sedan en artikel i Svenska Dagbladet om Maths Jesperson, före detta psykiatripatient som grundat nätverket Demokratisk Psykiatri. Han har föreläst om ämnet världen runt i femton års tid, idéerna har nått så långt att det brittiska parlamentet diskuterar hans projekt. Internationell litteratur har också snappat upp idéerna om hur han vill att psykiatrisk vård ska bedrivas.

Jesperson är väldigt rak och tydlig med att den medicinska modellen är helt ineffektiv, och kritiserar idén om att psykisk ohälsa är kopplad till sjukdomar och kroppen. Hans idé är att helt skrota den medicinska aspekten, och istället börja rikta fokus mot samtalsterapi och att hjälpa människor med sina svårigheter, för att på så sätt omredigera och omstrukturera psykiatrisk vård. Där finns också kritiken mot diagnostiseringen av människor. Oavsett enighet eller oenighet rekommenderar jag er alla att läsa artikeln.

Först och främst ska jag nämna att jag inte köper Jespersons idéer helt och hållet, då vissa människor behöver sina antidepressiva för att kunna fungera i vardagen och att vissa diagnoser kan kartlägga den hjälp människor är i behov av. Men vi kan inte bortse från att Jesperson trycker på en öm knapp. Det är helt enkelt för mycket fokus på att låsa in människor och att medicinera dem.

De som själva har tillbringat nätter på psykakuten och kanske ytterligare nätter på rättspsykiatrin, vet vad Jesperson menar. Tilliten till medicinering är betydligt starkare än till samtal. Med den mentalitet som är kring medicinering kontra samtal låser vi inte bara in de människor som mår dåligt. Vi låser samtidigt in oss själva från att verkligen närma oss dem och åtminstone försöka hjälpa dem.

Ibland är det saker människor upplever som obehagliga som krävs för att syna vården. De flesta minns säkert Anna Odells skandalomsusade projekt Okänd Kvinna från 2009, då hon fejkade en psykos på Liljeholmsbron, som hon förvisso tidigare upplevt, och lurade S:t Görans psykakut i Stockholm. Visst kan man kritisera det sätt Anna Odell valde att syna vården på, men när väl irritation och ilska lagt sig är det dags att tänka på vad hon släppte fram i ljuset. Återigen var det en mycket öm knapp som trycktes, det var som om den psykiatriska vården helt plötsligt blev den nakna kejsaren. Den slutna världen kom att likt ett troll spricka i solljuset.

Vad har då Anna Odells projekt för samband med Maths Jespersons idéer om psykiatrin? För det första visar de att dagens vård har väldigt lite fokus på individen och är baserad på det kollektiva. Visst är det en utmaning att omstrukturera psykiatrin och lägga fokus på individen, men någonstans måste man ju börja. För det andra medicineras det väldigt lättvindigt.

De som behöver medicin ska absolut få det, men den där personen vars anhöriga lider av cancer kanske inte behöver just medicin för att rida ut sin tunga sits. För det tredje bör varje läkare få någon form av utbildning i psykisk hälsa. Att kropp och knopp hör ihop är inte bara en kliché, det är verklighet.

Att prata om psykisk ohälsa och den psykiatriska vården är fortfarande något som de flesta drar sig undan för att göra. Det är lättare att stå ut med ett brutet ben än självmordsbenägenhet. Det är definitivt mycket bättre nu än vad det var för 30 år sedan på den fronten, men fortfarande finns en slags rädsla för att ta itu med det.

Detta tabu gör att det går för långsamt för psykiatrin att följa med sin tid, samtidigt som självmordsstatistiken är väldigt hög för vissa grupper, särskilt bland ungdomar och minoriteter.

Nuförtiden finns ideella organisationer som Suicide Zero, vilka hjälper självmordsbenägna i ur och skur, men de kan inte göra hela det arbete som psykvården egentligen borde göra.

Ska vi tala om en kollektiv lösning så bör vi integrera psykvården med allmän sjukvård mer än vad vi redan gör. Ska vi tala om individens väl och ve måste vi ta det lugnt med att medicinera allt och alla som mår dåligt, och sluta vara så tysta om det obekväma. Ska vi tala om lösning överhuvudtaget bör den psykiatriska vården moderniseras.

Text: Alina Koltsova
Illustration: Peter Sundström