På Internet florerar personer som jag uppfattar tillhöra en psykiatrisk subkultur. Det är farligt att säga, då oskyldiga kan anklagas felaktigt, men det finns många tonårs-emo-jag-vill-också-gå-på-BUP-för-jag-är-så-speciell-och-unik.
Några kännetecken är tiaror, korta kjolar, sexuellt utmanande kläder, hårt smink, zebraränder, leopardmönster, neonrosa, svart och tävlingar i vem som har mest och värst mediciner och värst och mest diagnoser. Detta är personer som ofta benämns med det nedsättande epitetet emo (ej liktydigt med musikstilen emotional hardcore och den därtill hörande subkulturen fashioncore), andra kallas Attention Whores, eftersom de gör utspel om till exempel suicidhot, utan att fullfölja.
Självskadebeteende ingår, ju mer desto bättre, liksom ibland mycket alkohol, droger och sexmissbruk. Frekventa besök på psykjouren förekommer, med och utan inläggningar, där personen vill bli inlagd när hon är ute, och vill ha frigång när hon är inlagd. Flera gör mer eller mindre seriösa självmordsförsök eller gester. Ofta får dessa personer diagnosen borderline.
Fenomenet fick ett starkt uppsving i och med boken ”Vingklippt ängel” skriven av Berny Pålsson som, mot sin uttryckliga vilja, blev en idol för en generation av främst unga flickor med psykiska problem. På hennes föreläsningar kommer personer med tiaror, prinsesstavar, korta tyllkjolar och med håret färgat i svart och vitt liksom Berny; ena sidan av håret svart och det andra vitt, med rakblad i kedjor kring halsen. Några personer har ett plastband kring vristen från inläggningar på psyket och några är uppenbart påverkade av mediciner. Jag upplever att fenomenet lagt sig något efter att tid har gått sedan ”Vingklippt ängel”, men subkulturen finns ändå stark, både före och efter Berny.
Det är viktigt att veta att Berny inte skapade subkulturen, hon råkade bara bli ansiktet utåt. På fristaden Bilddagboken (numera kallas sajten Dayviews) skrivs dikter och deprimerade texter om hur dåligt de mår och näst intill dagliga ”jag klarar inte längre”. Det viktigaste är att visa respekt. Även om en del av dessa ungdomar inte är psykiskt sjuka ”på riktigt” så mår man inte bra om man lever i en sådan värld. Men minst lika viktigt: många av dem är faktiskt psykiskt sjuka. Det svåra är att veta vilka som är suicidbenägna och vilka som bara anammat stilen, ofta tror jag omedvetet.
Text: Maria Lundby Bohlin
ASP BLADET 