Vem ska uppfostra barnen, skolan eller föräldrarna?

Ett av vårt lands stora problem är mobbning, menar Kent Lokvist från Sunne – han vill se större föräldraansvar i frågan.

Varje dag finns det tiotusentals barn som går till skolan och genomlider ett helvete. De misshandlas, hånas och även hotas till livet. Mobbarna har sina föräldrars skydd att fortsätta med sina handlingar, då inga gränser sätts. Skolan är mobbarnas borg. Rektorerna är mobbarnas riddare. De redan osynliga barnen blir ännu mer osynliga. Alla berörda parter är medvetna, men smiter undan med sitt ansvar. Förnekelsen lyser igenom. Förnekar du något behöver du heller inte ta något ansvar.

För de mobbade barnen finns ju inte. Finns det inga barn som mobbas finns det heller inga problem på min skola, säger de ansvariga. Att vuxna blundar för mobbning har också att göra med osäkerhet och okunskap.

Man vet inte hur man ska hantera situationen. Att då undvika sånt som väcker obehag blir en del av en förljugen lösning. Det går inte att blunda för att det många gånger inte finns civilkurage att ta tag i problemet.

Ska vi någonsin komma åt mobbingen, måste föräldrarna ta mer ansvar för sina barn när det gäller uppfostran. Självklart har skolan sitt ansvar, men huvuddelen av fostran ska ske i hemmet. Det är inte skolans uppgift att fostra barnen att visa empati och vara en god och medkännande kamrat, utan det är ett föräldraansvar.

Utifrån en dålig uppfostran hemifrån, där barnet inte fått lära sig vad som är rätt och fel, går det många gånger ut på andra elever som då utsätts för mobbning. Förmågan att visa empati är påverkad av barnets uppväxtmiljö. Barn föds med empati, men det finns två saker som bryter den empatiska förmågan.

Den första handlar om familjer där barnen utsätts för fysiskt och psykiskt våld och/eller sexuella övergrepp. De får sina gränser utplånande. Den andra är familjer där föräldrarna uppfattar sin roll som en servicefunktion. Dessa blir så kallade ”curlingföräldrar”, som satsar allt på att förskona sina barn från allt jobbigt, på det viset gör de sin familj till ett miniparadis. Dessa barn växer upp i gemenskap där stora och viktiga känslor är förbjudna. Därmed utvecklas inte barnets förmåga att uppfatta andras känslor, vilket blir uppenbart när barnet börjar i förskolan eller skolan.

Undviker konflikter
Detsamma sker i familjer där föräldrarna gör nästan allt för att undvika konflikter, för att uppfylla barnets minsta önskan. Föräldrarna blir själva gränslösa. Dessa barn lär sig inte hur viktigt det är att uppmärksamma och respektera andra människor.

Empatin borde vara en hörnsten i samhället. Föräldrar ska heller inte ha en kompisrelation med sina barn. Istället ska de vuxna sätta tydliga gränser. Barnet har nytta av detta senare i livet. Att lära sina barn hyfs är ett föräldraansvar, men som det ser ut idag har detta ansvar flyttats mer och mer till skolan. Många gånger till lättnad för många föräldrar, som därmed frånsäger sig ansvaret för sina barns handlingar. Lärarna går på knäna, till följd av en tuff arbetsmiljö då ska de förväntas ta hand barn som inte vet vad som är rätt eller fel.

Men skola och samhället ska inte stå för uppfostran. När inte barnen får lära sig vad som är rätt och fel, får skolan ta hand om problemet, vilket tar upp samma tid som annars skulle gå till att undervisa. Skolan ska inte både undervisa barn och samtidigt vara en uppfostringsanstalt. Syftet med skolan ska vara att skaffa kunskap. Skolan av i dag är tyvärr mer som ett ”ungdomsdagis”, där lärarna får lösa konflikter istället för att undervisa. Hur ska då den övriga klassen få någon arbetsro?

Var är föräldraansvaret?
Det värsta är att föräldrar till barn som mobbar inte tar sitt ansvar, utan i stället vältrar över det på skolan. Är det inte föräldrarnas ansvar att deras barn får de rätta värderingarna? Dessa värderingar måste komma från familjen. Skolan kan göra hur mycket som helst för att motverka mobbning, men det är ändå från hemmet som de sunda värderingarna borde komma, som barnet sen tar med sig ut i livet. Det är en skyldighet föräldrar har att uppfostra sina barn.

Kan de inte det, borde de gå i skola för att lära sig det. Det går inte att vara konflikträdd. Föräldrar säger att tiden inte räcker till, men tid finns för Facebook. Barnen i sin tur mobbar och hotar varandra genom exempelvis Facebook, Instagram utan förälders insyn. Man törs inte ställa de krav som är berättigade.

Det finns föräldrar som tar ansvar för sina barn, men tyvärr gör alla inte det. Borde det inte inrättas obligatoriska föräldrakurser redan på BB? Även under uppväxttiden och i synnerhet under den svåra tonårsperioden, där föräldrar många gånger står helt handfallna eller uppgivna för att de saknar kunskap hur de ska hantera svåra situationer?

Många förespråkar höjda lärarlöner, och att detta skulle vara den ultimata lösningen på problemet, men det tror jag inte på. Jag tror att problemet tyvärr ligger mycket djupare än så. Skolans ansvar är att på ett professionellt sätt förmedla kunskap. Även när det gäller betyg förs många gånger en konstig debatt. Om man går 30-40 år bakåt i tiden, när det gäller betyg, frågade föräldrarna sitt barn varför hon eller han fick så dåliga betyg? I vår tid frågar föräldrarna istället läraren varför deras barn fått dåliga betyg.

Det är tyvärr så vi idag betraktar skolan. Misslyckas en elev i skolan så är det enligt många föräldrar alltid skolans fel. Föräldraansvaret borde återupprättas. Om sunt förnuft får råda, är det inte så att föräldrarna då äger huvudansvaret?

Text: Kent Lokvist, Sunne
Foto: Per Rhönnstad

Ett hus för alla

RSHM (Riksförbundet för social och mental hälsa) i Sunne är en spännande verksamhet, som erbjuder en mötesplats för alla människor, oavsett funktionsnedsättning, ålder och social tillhörighet.

Personligt Ombud – Frykenstrand 2010

Personligt Ombuds konferens på Frykenstrand i Sunne 2010.

Ett besök på Stadsmissionen

ASP Bladet har träffat Britt-Mari Bråby för att veta mer om stadsmissionen i Karlstad.

Stadsmissionen kom hit 1994, och har sedan dess funnits här. Det är på samma adress nu som då, Herrgårdsgatan 7. Vart det har funnits förut ska jag låta vara osagt för det är endast ordförande Maj-Britt Gustavsson som vet det. Men här har det funnits sen 1994 som jag vet i alla fall.” säger Britt-Mari

Så du har vart föreståndare hela tiden sedan 1994? ”Nej det har funnits två tidigare, men nu är det jag som är föreståndare..” Innan 1994 fanns det samma verksamhet då som nu? ”Ja det fanns det men jag är lite osäker huruvida det fungerade då men det vet Maj-Britt bättre för den som drev det var en diakon som dog tillslut, så jag vet inte riktigt hur det såg ut…”
Har du märkt av några andra verksamhetsinriktiningar under tiden du vart här eller har ni samma inriktining nu som ni haft hela tiden? ”Ja tycker vi haft samma inriktining hela tiden…”
Hur är stadsmission uppbygd som verksamhet? ”Vi står under en styrelse som heter AU, Arbetsmarknadsutskottet, och det är Maj-Britt Gustafsson som du kan prata med om det för hon är styrelseordförande och är den som vet mest om det…”
Har ni stått för samma verksamhet hela tiden med mat och smörgås samt den mänskliga varma kontakten ni förmedlar? ”Från början var det bara soppa som vi delade ut, men sen har det blivit mat som delas ut tillsammans med smörgåsar och kaffe. Vi blev ju sponsrade av olika affärer. Som ett exempel så fick vi mycket av Ica ute på Örsholmen men sen flyttade de, så nu får vi mat ifrån en matvaruaffär här i stan. Hagahallen har vart fantastiska i sitt generösa handlande, ditt åker jag varje måndag och onsdag och fredag och får med mig mat till stadsmissionen.

Det är det enda stället som vi får mat i från just nu” men tillägger vidare att ”under jul och storhelger så får vi extra från andra givare också, vi har företag som ger bort kläder till våra besökare. I Sunne har vi en givare som ger väldigt mycket kläder, som förs bort till Gengåvan och Gengåvan är ju Erikshjälpen och Stadsmissionen och Pingstkyrkan så därifrån får vi pengar till vår verksamhet. När alla löner och sådant är betalt så går resten till vår verksamhet.”
Märker du av en hårdare attityd för missbrukarna i dagens samhälle? ”Ja dom blir ju lite tufft behandlande i dagens läge. Efter behandling så kommer dom till exempel till Trossen och där får de ju supa, sen dom som kommer till Ullebergsgården och där stannar de ett par dagar sen är de åter på gatan igen. Dom skulle öppna någon typ av tillnyktringsenhet, så de kunde få komma till ett ställe och sova ordentligt. Det tycker jag är viktigt. Sen är det svårt att hjälpa våra besökare i bland för vi stänger klockan två, sen kommer inte besökarna åt någon hjälp. Det är många gånger jag fått sitta hemifrån och hjälpa dem, jag brukar inte ge mig mot kommunen och desamma gäller socialjouren. Vi har ju inga resurser att bistå med till hotellrum till besökarna.
Kjell Edvinsson och jag arbetade mycket tillsammans innan han tragiskt nog gick bort, och hade mycket kontakt med dem som var mest utsatta och många gånger fick vi hysa in dom mest behövande på ett hotell i stan där de fick tak över huvudet i den bistra vinterkylan. En gång så fick jag ta hem folk till mig så att de fick tak över huvudet Jag tog hand om en familj, bland annat, som fick duscha och sova och använda köket. Hit på missionen går det inte att ta in folk heller, för det larmar ju halv elva…”

En episod som hon berättar var när en nästan blind gumma hade gjort 20 par raggsockor som Kjell Edvinsson kom hit med som sedan delades ut till dem som behövde. ”Men nu har vi ingen sådan kontakt kvar som Kjell, han var ´görbra´ och var en unik människa i sig, som alltid brydde sig om alla människor. Sådana skulle vi behöva mer av. Sen är ett problem för missbrukarna i dag att alla regler som sätts upp är jättesvåra att följa för de skall infinna sig hit och dit, eller inrätta sig i ledet så att säga…

Kommer de hit och ber om hjälp så brukar jag ordna det mesta säger Britt-Mari.

Hur ser samarbetet ut mellan er och ANA? Både bra och dåligt, de ringer många gånger, men nu har dom ju bytt personal, förut hade dom ju Anita Sandell som jag hade väldigt bra samarbete med och hon var jättebra, hon kunde ringa på mobilen sent på eftermiddagen och fråga om hur det var med en viss individ, så jag kunde åka ner ifrån Skattkärr och titta efter personen, så han/hon var ok. I dag har vi mest kontakt med Margareta Sandeback, och hennes kollegor på ”Uppsökarteamet”.

Har du nåt som speciellt som du vill utveckla runt er verksamhet? Min dröm är att kunna ha ett hus där jag kunde lägga de hemlösa i. Då skulle de få gå ut och in som de ville. Jag bodde ju i hus ett tag och jag hade en del som hjälpte mig med olika sysslor. Alla som är narkomaner och alkoholister är ju snälla mot oss, det är väldigt sällan det blir bråk mellan dem. Sen lyssnar de på om vi säger ifrån. Det finns ju ett stort behov av ett härbärge av nåt slag i denna stad.

När jag intervjuar Britt-Mari så känner jag mig stolt över att få prata med henne på detta vis, för hon tillsammans men många andra gör så mycket gott i denna stad för människor som behöver hjälp av alla olika slag. Jag hoppas att de får sin rättvärdiga uppmärksamhet på ett sådant sätt som dom själva vill ha det. Deras arbete är enormt viktigt för de som behöver, och de som är utsatta i samhället. Sen nämner Britt-Mari denna underbara människa Kjell Edvinsson som under tiotals år lade hela sin själ i att hjälpa andra människor i nöd och han är värd ett kapitel för sig. Då han inte finns med oss i livet i dag finns han alltid med i alla våra själar och tankar hos de som kände honom. Ett arbete på samma sätt som Britt-Mari gör, då hon är i livet guskelov! Det behövs fler sådana människor i samhället som engagerar sig i de utstöttas öden…

Text: Thomas Andersson Foto: Per Rhönnstad