Jag hör mig själv på radion. I skrivande stund, hör jag min singel, The Humming Air, strömma ut ur radion som en surr-ealistisk dröm hämtad ur mitt förflutna. Jag ler och klappar mig själv på axeln. Just idag, här och nu, smakar livet sött som sockerbiten i den mörka koppen.
Jag har hört låten tusentals gånger. Jag borde vara ganska trött på den, vilket jag också är, men låten fungerar ändå som en glädjebägare för mig. Allt slit, de många timmarna och de sena nätterna. Jag blir glad när jag tänker på att det har betalat sig. Jag har skrivit musiken. Jag har själv rattat spakarna bakom hela produktionsledet, förutom den sista finputsningen som jag överlät till professionella ljudtekniker. Finputsningen kallas mastering och innebär att frekvenserna maximeras för att musiken ska uppträda på bästa sätt genom all världens olika högtalarsystem.
Jag har sedan på egen hand, genom mitt lilla skivbolag, släppt singeln. Och jag har på egen kraft, med små medel, även skött marknadsföringen. Min vattenstämpel flyter genom radions högtalare.
Belöningen
Att låten nu spelas i riksradion fungerar för mig som en kvittens på att jag har lyckats med något som jag långt tillbaka bestämde mig för att genomföra. Ett ljudbevis. Som en karamell att suga på när man vacklar i sin ambition och strävan. En brygga av ljus över trötta tankars avgrundsdjup. Ett litet tomtebloss som lyser upp i mörkret och gör livet surt för de där besvärliga gråtrollen som ständigt ränner omkring i vårt inre med målet att sprida mörker, lögner och dålig stämning. Ljus varde här!
Valet
Nu, och i liknande ögonblick, känner jag mig stolt över att jag lyssnar på mig själv, att jag tagit mig tiden att lyssna. Långt tillbaka fattade jag ett beslut. Ett avgörande val. Jag känner trygghet i det. Jag känner att jag valde rätt. Jag gör något som jag verkligen vill, kan och tror på. Detta känner jag, trots att vägen mestadels varit en otrampad, ringlande stig. Jag har hamnat på sidospår och irrat omkring. Trampat snett och ömsom skuttat och snubblat. Men jag har lärt mig massor längs vägen.
Valet. Jag måste lyssna till mitt inre, annars hör jag inte min egen röst. Och om jag inte lyssnar, så sviker jag mig själv. Vem kommer då att lyssna på vad jag har att säga? Vem kommer då att tro på det jag säger och gör?
Tändvätskan
Tro på dig själv och det du gör. Omfamna glädjebägaren. Häll tändvätska på din slumrande glöd och sug länge livets glädjekarameller. De innehåller inget socker, men dess sköna kickar finns där och du blir inte fet av dem. Så proppa i dig en hel påse emellanåt och ge dig själv duktigt med beröm, så fort tillfälle ges. Håll fast vid din dröm och dina mål. Det är bara du som vet vad du vill och varför. Du kan och du är begåvad. Ge inte upp. Ge aldrig upp! Belöningarna kommer. Tomteblossen är många.
Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek
ASP BLADET 