Etikettarkiv: Susanne Lindell

Dansterapi ”Jag känner luften på min hud”

234234324Andreas Josef Keller har mött killar med en hopsjunken hållning, utan uttryck i ansiktet som nu har ett kroppsligt självförtroende och fäste under fötterna. Det är dansterapins uppgift; man skapar inre förändringar genom yttre förändringar. Detta berättar Andreas för ASP Bladet.

När människor går med rak hållning, lyft huvud och en rak blick är det väldigt svårt att vara ledsen, menar Andreas. Han minns tillbaka:

– Jag är inte så ung längre. Dansterapeuten och sjukgymnasten Andreas Josef Keller ler. Jag har levt ett helt liv. Jag är professionell dansare. På balettskolan i Leipzig fick jag min grund som dansare eller dansentusiast. Jag dansade i tio år, sedan blev jag skadad i ryggen. Sen utbildade jag mig till koreograf på högskola och jobbade som frilans. Därefter hade jag tänkt jobba som dansterapeut.

Nu arbetar han på Vuxenhabiliteringen i Karlstad och är anställd som sjukgymnast.

– Jag kände att jag var tvungen att lägga en grund, så jag utbildade mig till fysioterapeut i Tyskland 1997-2000 och nästan samtidigt som dansterapeut 1998-2003. Dansterapikurserna hölls i femdagarsperioder, så det tog ganska lång tid.

Han började arbeta dansterapeutiskt på en neurologisk rehabklinik och då hade han redan arbetat lite med dansterapi. Det var spännande berättar han, för det var strokepatienter, Parkinson, multipel skleros och mycket minnesrubbningar som vårdades på en sluten avdelning.

– Man får anpassa terapin, så att det passar typen av patienter.

Dansterapi har spridit sig ganska mycket menar han, något han är glad för. På Danshögskolan i Stockholm finns en dansterapeutisk utbildning, men ursprunget kommer från Amerika.

– Jag har lärt mig att titta mycket på personens helhet, det passar också väldigt bra här; personer kan ha stress, ångest, dålig självkänsla och självförtroende. De känner inte sin kropp så bra, tankarna snurrar runt i huvudet hela tiden och personerna har svårt att vara här och nu. När jag dansar kan jag känna luften på min hud. På så vis tycker jag dansterapi passar bra till habiliteringen.

KARLSTAD
Andreas kom till Sverige för fem år sedan med sin sambo bara för att de ville ha det lugnare.

– Vi bodde i Berlin i 25 års tid och jag tyckte att Sverige var så vackert, det tycker jag fortfarande. Jag är född bakom muren i DDR. När jag var barn och vi åkte på semester till Östersjön fanns det mjölkförpackningar på stranden med ett konstigt språk. De sa till mig att det var svenska, då tittade jag bort över sjön och tänkte ditt vill jag åka nån vacker dag, ”det måste vara fint!”

ATT DANSA SIN BILD
Ibland har han behandlat en och samma person med dansterapi i två år eller längre.

– Ofta blir klienterna mycket mer självmedvetna och självständigare och tar sitt liv i sina egna händer efter en lång tid av dansterapeutisk behandling. Om man kan sluta med sin medicin efter en framgångsrik behandling kan man dock inte säga, det är olika från fall till fall, men ofta behöver man ha stöd genom medicinen också.

Ibland kör de dubbelspårigt; Andreas gör det på ett kroppsligt sätt och samtidigt går personen hos en psykolog som arbetar på ett verbalt sätt.

Dansterapi tar mycket från olika terapier, berättar han. De arbetar även med penna, papper och färger, sen kan man dansa sin bild, eller använda tyg.

– När jag behandlar killar försöker jag undvika ordet dans; då kallar jag det
rörelseterapi, men vi gör alltså samma grej, där ingår kroppskännedomsträning. Det beror på vart personen befinner sig.

Arbetet med kroppshållning och kroppskännedom har även bidragit till Andreas välmående.

– Jag är dansare. När man är dansare, så är man dansare hela sitt liv. Jag har alltid haft en bra hållning och jag har utvecklat den. Jag har haft superdåligt självförtroende. Att jag gick dansterapiutbildningen har verkligen hjälpt mig, nu försöker jag ge det jag fick vidare.

Andreas berättar att dansterapin hjälper personer att vara sig själva. För att dansa så måste du visa dig själv, säger han, annars måste du dansa bakom ridån. Men ibland finns det också ett visst motstånd som man först måste komma över, något som är helt normalt. Självklart måste man dock kunna ta till sig själva terapiformen.

HAN HAR SLUTAT SKÄMMAS
På den neurologiska rehabkliniken i Tyskland hade jag haft en 60-årig manlig patient som helt hade tappat minnet på grund utav en stroke.

Han kom några veckor till min terapi och en gång kom hans fru med. Frun sa: ”jag har hört att du dansar med min man, hur kommer det sig? Han har aldrig dansat med mig?” Hon grät och tittade på oss.

– Ja, sa jag, han har tappat minnet. Han har glömt vad han ska skämmas för. Han har glömt vad han lärde sig i unga år om hur pojkar skall vara. Han har glömt det helt och hållet, och gör bara vad som kommer ur honom. Alla dansar, även djur, en fjäril eller en fågel. Alla dansar. Det är problemet med vissa killar, de har inte en minnesrubbning.
En del killar vågar inte dansa för det anses omanligt, säger han. De har svårt att visa sina feminina sidor. Alla har ju båda sidor i sig, kvinnliga och manliga, ying och yang, men männen tror att de bara har yang, men det stämmer inte, tycker han. För att dansa måste man vara modig!

LÄR AV VARANDRA
Andreas har hand om två grupper, en grupp för personer med utvecklingsstörning och en med personer med Aspergers syndrom. Han har enskilda träffar med personerna som har Aspergers syndrom; många är rädda för att träffa andra människor. De kan arbeta två och två, de kan byta erfarenheter och se: ”aha, gör hon så? Det kanske jag också kan prova”. Man lär mycket av varandra i grupp.
– Gruppen har jag fått ihop på de tre år jag har arbetat här, det går inte fort att skapa en grupp, men de är glada tillsammans.

Andreas vill berömma sina chefer Lena Möller och Susanne Lindell, för när han sökte jobbet, sa de att dans är ett positivt komplement till de övriga sjukgymnastiska insatserna som finns inom habiliteringen.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

Med anhöriga i centrum

Vad händer när man som förälder inte längre är vårdnadshavare? Denna och flera frågor behandlades den 22 september då Anhörigcentrum anordnade en föreläsningskväll riktad mot anhöriga till personer med Asperger eller autism. Ett trettiotal deltagare kom på kvällen och ett anhörignätverk ser ut att kunna starta som följd. ASP Bladet träffade tre huvudpersoner för dagen.

Ulf Jernetz, Carin Wallman och Susanne Lindell talade på Anhörigcentrum om Asperger och autism.

Under de senaste åren har anhörigarbetet både breddats och utökats. Till grund ligger en insikt om anhörigas potentiellt positiva roll i återhämtningen, där de frågor som kan uppstå hos anhöriga till de med exempelvis funktionshinder, missbruksproblematik och långvarig sjukdom behöver vädras. I detta sammanhang kan Anhörigcentrum spela en positiv roll hoppas kommunen.

På anhörigcentrum träffar vi Susanne Lindell som är arbetsterapeut på Vuxenhabiliteringen, LSS-handläggare på Biståndskontoret Ulf Jernetz och Carin Wallman som är anhörigkonsulent vid Anhörigcentrum. Tillsammans representerar de både Karlstads kommun och Landstinget i Värmland. När ASP Bladet träffade dem har redan föreläsningskvällen ägt rum.
– Många som jag har träffat har fått sin diagnos ganska så sent i livet. Oftast sker det när man kommer upp i tonåren. Som anhörig har man kanske inte hängt med riktigt vad den här diagnosen är för någonting. Det som var utgångspunkten för kvällen var att få information, kunskap och få träffa andra som är i en liknande situation, berättar Carin Wallman.

Tillsammans med Carin Wallman pratade även Susanne Lindell, som fokuserade på vardagsproblematiken som kan ingå i diagnosbilden. Men inte bara de problem som kan uppstå, utan även det stöd och hjälp som kan finnas. Däribland kognitiva hjälpmedel, vilket säkerligen är bekant för ASP Bladets läsare.
– Det jag pratade om handlade om kognitivt stöd och hur man kan tänka kring det. Jag började prata om hur svårigheterna ser ut och vad diagnosen autism och Asperger innebär. Jag repeterade först lite kort vad Eva Fagerberg, psykolog på vuxenhabiliteringen, gick igenom på en tidigare träff och lade upp det på ett sätt så att det blev nära kopplat till hur vardagen ser ut, berättar Susanne Lindell.

Problembilden cirkulerar ofta kring de så kallade ”exekutiva” funktionerna. Hur hjärnan dirigerar den orkester av intryck och låter personen gå från tanke till handling. Susanne Lindell förklarar hur det hela hänger ihop:
– Man har svårt att planera, svårt att begränsa sig och organisera, komma ihåg saker och så vidare. Allt detta är exekutiva funktioner som man kan ha svårt med om man har autism eller Asperger, och ett anpassat kognitivt stöd kan hjälpa personen att fungera bättre i sin vardag, säger Susanne Lindell.

För att återgå till den inledande frågeställningen: vad händer då när man som förälder inte längre är vårdnadshavare? Och på vilket sätt kan samhället stödja? Ett exempel är Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), vilket är en rättighetslag som är ett sätt att trygga den enskildes stödbehov. LSS-handläggare Ufl Jernetz berättade lite om vad som sker ur myndighetsperspektiv.
– Oavsett om man har funktionshinder eller ej blir man myndig vid 18 års ålder och bestämmer själv. Som anhörig till ungdomar över 18 år kan man uppleva frustration för att man ser att den enskilde behöver mycket stöd men det är inte säkert att den enskilde själv uppfattar behovet av stödinsatser, säger Ulf Jernetz.

För att kompensera för svårigheter i vuxen ålder berättar Ulf Jernetz att det finns olika stödsystem, som det kring God man exempelvis. Har personen svårigheter att ansöka om stöd exempelvis kan en God man göra detta åt dem, vilket kan vara ovärderligt om man har svårt att hävda sina rättigheter och behov. En annan stödform är den kring Personligt ombud (PO), som kan vara en person som kan finnas som stöd i myndighetskontakter bland annat.
– Dock är det så att när det gäller Personligt ombud ger den enskilde personligt ombud ett uppdrag som exempelvis kan handla om en specifik insats. T.ex att vara behjälplig med ansökan om boende och sedan följa processen fram till inflyttning och att uppdraget därefter upphör, säger Ulf Jernetz.

När det gäller Anhörigcentrum är det viktigt att betona att det riktar sig mot alla anhöriga. Inte bara förälder har möjlighet till stöd utan även partners, syskon och vuxna barn är alla välkomna. Det finns också en styrka i att möta andra människor med liknande erfarenheter.
– Att få känslan att det inte bara är hos mig som de här funderingarna finns och att man inte är ensam är viktig. Här kan man ha kommit olika långt och ha löst olika saker på olika sätt och får ta del av varandras kunskap och erfarenheter. Att bara kunna få landa tillsammans med andra är en viktig bit, berättar Carin Wallman för ASP Bladet.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad