Stress och psykisk ohälsa allt vanligare hos män

Sveriges Radio P4 rapporterar att allt fler män upplever stress och psykiska besvär på grund av jobbet. Samtidigt är stressbesvär på jobbet nästan dubbelt så vanligt bland kvinnor. De fysiska besvären minskar medan de psykiska blir allt vanligare.

Arbetsmiljöverket har på uppdrag av Statistiska Centralbyrån (SCB) genomfört en telefonundersökning på 15 000 personer om hur de upplever arbetsrelaterade besvär. Resultatet visar att mer än var femte person (motsvarande en miljon invånare) som är sysselsatt har arbetsrelaterade psykiska eller fysiska besvär. Personer som arbetar inom vård och omsorg, sociala tjänster och utbildning står för den högsta andelen av arbetsrelaterade besvär.

Det är fortfarande vanligare att kvinnor har arbetsrelaterade problem men andelen av män har under de senaste åren stadigt ökat.

– Det har visat sig att också män som arbetar under samma villkor; såsom hög arbetsbelastning, brister på resurser, ohälsosamma arbetstider och kränkande särbehandling, drabbas i samma utsträckning som kvinnor, säger Erna Zelmin-Ekenhem, generaldirektör på Arbetsmiljöverket, i ett pressmeddelande.

Sömnproblem, ångest och depression
De vanligaste problemen bland kvinnor är sömnproblem, oro, ångest, depression och andra psykiska besvär. Bland männen är det problem med ryggen som är mest förekommande och därefter oro, ångest, depression och andra psykiska besvär.

– För att kunna angripa arbetsrelaterad psykisk påfrestning, oavsett kön, behöver arbetsgivare arbeta förebyggande, på samma sätt som man gör med den fysiska belastningen. Orsakerna finns oftast i hur arbetet är organiserat och i det sociala samspelet på jobbet, säger Erna Zelmin-Ekenhem.

Text: Ylva Alsterlind
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

”Det som sägs i radio ska ingen anmärka på”

Vår tids censur beter sig möjligtvis annorlunda än den vi ofta ser i historieböckerna. Men, när Anders Zorns fotografier försvinner från Facebook, eller ett par ammande bröst skyls av digitala moralister, talar vi fortfarande om censur.

Nutida censur är på sätt och vis effektivare än den statliga motsvarigheten. Statens censur är enkel att se och kritisera, idag utövas censur istället av många olika aktörer. Av såväl maskiner, tjänstemän, opolitiska byråkrater och inom det privata näringslivet rensas det opassande ut. Den liberala ivern för yttrandefrihet mäktar heller inte riktigt med att uppfatta censuren då den inte utövas av staten.

Ibland blir censur-ingrepp ofrivilligt komiska eller motsägelsefulla. Jag var inte den enda som ryggade tillbaka då orsaken blev offentlig varför en radioteater baserad på Ödön von Horvaths anti-fascistiska roman ”Ungdom utan gud” (1937) stoppades av Sveriges Radio. Till sist slank den ändå, språkligt förändrad, igenom Sveriges Radios finkänsliga censorer.

Förlagan för teatern är en ganska kort roman, ett verk som försöker skildra en av totalitär propaganda förråad ungdom och en lärare som försöker behålla sin anständighet. Läraren oroas över den tidsanda han lever i, där föraktet för ”lägre stående raser” är tongivande. Att ifrågasätta de ungas allt grövre tongångar är förenat med fara.

Eleverna i romanen uttrycker sig givetvis rasistiskt. Det var här skon klämde. Att låta karaktärerna prata på det sätt som var tänkt, framstod som otänkbart.

I ett stycke i boken rättar läraren uppsatser. Han har fastnat för den mest stötande texten. En där eleven skriver att: ”alla negrer är sluga, fega och lata”. I ren självbevarelsebedrift tänker han först låta den glida igenom. Han vet att priset är högt för att kritisera elevernas människoförakt. De är hjärntvättade av radion, och skolan ska förbereda pojkarna för ett liv i det militära.

I radioteatern förvandlas de opassande orden till: ”de i kolonierna”, eller kort och gott ”dom.” Det kanske inte verkar som en stor sak, om det inte vore för att dessa justeringar på sitt sätt gjorde det hemska mer aptitligt.

Horvath själv fick se sina böcker eldas upp av nazisterna. Han var tvungen att skriva romanen då han befann sig i exil, men låter ändå obehaget kantas av inlevelse och absurd svärta. En annan typ av angrepp drabbar verket idag, nästan 80 år senare. Ett samhälle där moderna människor med humanistiska värderingar ser censuren som ett verktyg i de godas tjänst.

Om originalinspelningen av radioteatern trots allt hade spelats upp, hade kanske en och annan lyssnare blivit arg. Är det så farligt? Kanske hade ilskan kunnat vara en bra utgångspunkt kring ett samtal om den smärta som vår kontinent bär på. Som vi har fått som arvegods.

Vi hade kanske kunnat resonera, utifrån verket, om den brutala verklighet som utgjorde inspiration till Horvaths roman?

Kanske, kanske inte. Möjligtvis har vi som samhälle alltför länge inbillat oss att det är de egna känslorna som är den bästa måttstocken för vad som är rätt och fel. Att det värsta som kan ske är att påminnas om att det finns människor som inte delar ens värderingar.

”Allt tänkande är dem förhatligt”, reflekterar läraren över sina elever i Ungdom utan gud. Att hata tanken är antagligen ett mycket vanligare fenomen än vi skulle önska. Även välmenande människor kan göra sig skyldiga till den synden.

Text & foto: Robert Halvarsson
Foto på Ödön: Public Domain

På väg mot bättre psykisk hälsa

I Mars 2015 började en psykiatrisk akutbil användas i Stockholms län. Projektet ska hålla på i två år och det främsta syftet är att förebygga självmord, men enheten tar även hand om människor som befinner sig i annan psykisk akut kris, rapporterar SVT Stockholm.

Bilen, som också kallas PAM (psykiatrisk akutmobilitet), åker på larm som vidarebefordras från SOS Alarm. Detta sker sju dagar i veckan på breda arbetstider, skriver Vårdförbundets tidning på sin hemsida.

Vårdförbundet uppger vidare på sin hemsida att ombord på PAM finns en ambulansförare och två psykiatriska specialistsjuksköterskor. Istället för en bår, finns sittplatser som ska underlätta för ett första samtal.

Tidigare var det polisen som skickades i väg på larm gällande akut psykisk ohälsa. Björn Cewenhielm är tillförordnad chef på regionsledningscentralen på Stockholmspolisen och han säger till Sveriges Radio P4 Stockholm att den psykiatriska akutbilen varit avlastande för polisen i många fall.

– Vi kanske hade varit enda resursen på plats som hade kunnat följa med patienten, eller den omhändertagna, till någon typ av mottagning och sedan skulle hon eller han kanske slussas vidare och till slut hamna rätt, säger han till P4.

Samarbetet ett steg framåt
Från mars till och med augusti har PAM och polisen åkt på över 500 larm tillsammans, men polisen har i många fall kunnat lämna platsen i ett tidigt skede. Mottagandet har varit positivt även från andra involverade.

– Det har gått jättebra. Vi har fått positiv respons både från dem vi möter ute, personer som mår akut dåligt, men även från ambulanspersonal och räddningstjänst, säger räddningschefen och en av ledarna för PAM-projektet Mikael Carlsson till Sveriges radio P4 Stockholm. Han fortsätter:

– En stor skillnad som vi ser är avstigmatiseringen av psykisk ohälsa. Som det har varit tidigare och fortfarande är; mår du akut psykiskt dåligt så blir du ofta hämtad av polis, och det kan vara jättejobbigt. Du är ingen brottsling för att du mår psykiskt dåligt, säger han till P4.

Inspirerade av PAM-enheten i Stockholm har även ett antal folkpartister i Västerbottens läns landsting föreslagit en psykiatrisk akutbil som ska åka runt i länet, skriver den lokala tidningen Norran på sin hemsida.

Om projekt kommer genomföras i fler landsting är ännu oklart, men landstingsrådet i Stockholm, Anna Starbrink hoppas i alla fall att PAM ska göras permanent och utvidgas, uppger SVT Stockholm.

Text: Therese Nilsson
Foto: Fredrik Nilsson

Mindre stress för lesbiska föräldrar

Barnmorskan och doktor Catrine Borneskog vid Uppsala universitet presenterade en avhandling i mitten av december. Där redovisar hon resultat från 165 lesbiska par och 151 heterosexuella par. Resultatet visar att de lesbiska paren både är min­dre stressade och mer nöjda.

Lisa Ljuslin och Jennie Stålfors fick en son för en tid sedan. För P3 Nyheter på Sveriges Radio berättar de, att de tror att IVF-behandlingen är mer påfrestande för heteroföräldrar.
– Vi visste ju om att vi inte kunde få barn på vanligt sätt. He­teropar måste ju försöka själva först. Det känns säkert som ett nederlag varje månad tjejen får sin mens och inget barn växer i magen, säger de till P3 Nyheter.

– Det går att se på de långa och stora mätningarna att lesbiska par har ett bättre resultat jämfört med heterosexuella par, berättar Catrine Borneskog, också hon för P3 Nyheter.
I sin avhandling har hon tittat närmare på symptomen, ångest och depression. De har även mätt stressen hos föräldrarna och resultatet visar alltså att de lesbiska paren är mer tillfreds med sin situation.

– Det är givetvis spekulationer, men jag tror att de tänker igenom hela familjebilden på ett annat sätt, fortsätter hon. Det ökar möjligheten till i att lugn och ro skapar rutiner som gör att de är mer förberedda att bli föräldrar, avslutar hon för Sveriges Radio.

Text: Liselotte Frejdig
Illustration: Robert Halvarsson