Etikettarkiv: Sverker Belin

Relationen i främsta rummet

Ett stort antal personliga ombud samlades vid en naturskön miljö vid Frykenstrand i Sunne under två dagar för att ta del av ett späckat program vid den årliga regionsträff som hade temat ”Relation före metod”.  ASP Bladet var på plats för att få en inblick i det mänskliga sammanhanget och fick en stor dos smittande glädje på köpet.

Yrkeskategorin Personligt ombud (PO) är något unikt som människor som arbetar för och tillsammans med personer med psykiska funktionsnedsättningar som har komplext vård och stödbehov. Dessa människor har ofta svårt att göra sin röst hörd gentemot myndigheter och kan därför behöva ett professionellt stöd.
– Allt handlar om att tänka nytt. Att vända på tanken, som jag brukar kalla det. Var bäst tänker man då nytt? Jo i en sådan här miljö, säger Lena Norman och syftar på den vackra natur som omger hotell Frykenstrand.

Med temat ”Relation före metod” speglade föreläsarna det mänskliga mötet före systemtänkande. I just detta sammanhang hade arrangörerna bjudit ett antal i sammanhanget intressanta namn. Först ut var Sverker Belin, som till vardags är psykoterapeut inom den humanistiskt orienterade psykologin.

Sverker berättade bland annat om hur man som vårdande människa speglar sig i relationen med andra människor. Något som han kallar för resonanseffekt. Som ett virus sprids känslor från person till person, och är man inte medveten om detta kan det bli väldigt jobbigt om det handlar om negativa känslor. Den egna personen håller upp en spegel mot patienten eller klientens känsloliv och tvingas konfrontera egna känslor som seglar upp i kölvattnet.

Sverker Belin var först ut med djup erfarenhet som behandlande psykoterapeut. Relationen är central i hans arbete.

Under 1970-talet arbetade Sverker en tid på Säter mentalsjukhus. Det var en omtumlande upplevelse då hans förhoppning var att jobbet skulle handla om att bygga relationer med dem som vistades där. Istället mötte han en helt annan sorts verklighet.
– Min föreställning var att man hamnade på mentalsjukhus för att det i någon mening hade gått åt skogen. Att alla relationer har kvaddats. Men det jag märkte var att det inte var den tanken man skulle ha. Man skulle istället lära sig att hålla distans med hjälp av en naturvetenskaplig förklaring där något ansågs fel på synapserna i huvudet på personerna, berättar Sverker Belin.

Att prata och att möta personerna var på Säter mindre viktigt än mediciner och kontroll över patienterna. Att just det arbetssättet kom att utvecklas var kanske inte heller så konstigt, tror Sverker. För om man ska agera vakt och undvika att skapa relationer måste man hålla en stor distans till sina patienter och deras känsloliv.
– Ska man ha relation till folk och göra något annat än att vakta, då behövs det ett annat tänk. Men så länge man är vakt så kan man hålla på någon slags jämnmod i tillvaron. Men för er är det något annat idag och så är det också inom psykiatrin. Där duger det inte längre att vakta folk. Det handlar om att man ska använda sin person i någon form för att bygga tillit, berättar Sverker Belin.

Smittande livsglädje
Träffens andra huvudperson bjöd på livsbejakande sång och en berättelse av det mer storslagna slaget. Lena Maria Klingvall kommer från den mindre orten Habo och har gjort en spektakulär livsresa och delade med sig av sin berättelse för deltagarna. 1968 föddes Lena Maria utan armar och vänster ben hälften så långt som det högra benet och har ställts inför stora utmaningar. Hon har lärt sig att göra de flesta saker själv.
– Efter att man har lärt känna mig kommer frågan från alla håll och kanter om jag behöver hjälp. Det tycker jag personligen är jättebra, för vi får aldrig sluta ge och erbjuda varandra hjälp. För hjälp behöver alla människor i olika situationer, berättar Lena Maria Klingvall.

Utan armar men full med liv. Lena Maria Klingvalls sång gick rakt in i hjärtat hos många deltagare.

Genom vilja, en stöttande familj och en kreativ drivkraft som har gjort henne till både framgångsrik idrottskvinna, sångerska som konstnär har hon kunnat resa genom hela världen som en ambassadör för personer med fysiska handikapp. Viktig för hennes drivkraft har mycket med hur familjen behandlade henne när hon växte upp.
– Var jag och min lillebror än kom presenterades vi alltid som Lena och Olle. Min mamma och pappa tyckte att folk själva fick se att jag inte hade några armar. Jag tycker det är jätteskönt idag att jag aldrig har blivit presenterad som mitt handikapp, berättar Lena Maria Klingvall.

Lena Maria varvade sin berättelse med sång som gick rakt in i hjärtat på många deltagare, även på denna skribent. Hon sjöng både evergreens med stort hjärta för vår nordiska natur, såväl som en klassisk melodi på kinesiska om den i Kina beundrade jasminblomman. Med detta i åtanke är det kanske inte så konstigt att hon har turnerat i Östasien.
– Under den största turnén hade vi tre konserter i Singapore med 9000 besökare varje tillfälle. Ett tillfälle hade vi bara högstadieelever och en kväll var presidenten i Singapore där på första raden. Det var jättehäftigt, berättar Lena Maria Klingvall.

Utöver sin passion för sången och musiken har hon även annat i det digra bagaget. Som att hon har tagit guldmedaljer som simmare i Paralympics. Hemligheten består i att inte vara rädd för misslyckanden.
– När jag växte upp fick jag aldrig höra någon gång att ”det där kommer du aldrig någon gång att kunna göra.” Det har gjort att jag aldrig har dragit mig för att pröva någonting, samtidigt var jag kanske den som misslyckades mest bland mina kompisar när jag växte upp. Men väl den dagen då jag hade klarat något, var det som att misslyckandena inte betydde någonting, säger Lena Maria Klingvall.

”Allt verkligt liv är möte”
Efter en intensiv första dag samlades deltagarna med fräscha huvuden dag två för att lyssna till Emmanuel Ezra. Ezra är kirurg och bosatt i Arvikas mylla. Hans fokus för dagen låg på att diskutera det goda mötet. Det som man i egenskap av personligt ombud; likt alla yrkesroller där mänskliga möten ingår, bör sträva att skapa bra förutsättningar för. Publiken spetsade öronen när han talade och lyssnar med andakt.

Respekt, medvetenhet och tillit. Emmanuel Ezra satte fokus på centrala begrepp och entusiasmerade deltagarna med sin avväpnande stil.

Ezra lyfte bland annat vikten av att man i en yrkesroll som läkare inte får glömma att när två människor formar en yrkesmässig relation faktiskt inte bör glömma det absolut mest grundläggande:
– Först och främst är det två människor som möts. Inte en läkare och en patient, eller ett Personligt ombud och en klient. Utan ett du och ett jag, säger Emmanuel Ezra.

Det är heller inte svårt att anta att en person som blir ombud kommer att få se en del svåra möten med människor som upplever sig osynliggjorda och diskriminerade. Därför är det extra viktigt att försöka skapa tillit och förtroende. Emmanuel Ezra liknar det som vi visar upp för omvärlden vid ett isberg.
– Det vi ser är bara en liten del av en större verklighet. Vi ska inte vara så snabba att döma ut det där lilla som syns. Jag tänker att om du och jag går runt hela livet och köper det lilla vi ser som hela sanningen, det är som att tro på att löpsedlarnas verklighetsbild är det enda sanna, berättar Emmanuel Ezra för publiken.

Genom att dagligen påminna sig om isberget kan vi förhoppningsvis bli mer ödmjuka gentemot oss själva men också mot våra medmänniskor. Emmanuel skriver upp ett antal viktiga ord som han vill lyfta i sammanhanget. Däribland ordet trygghet. För att en god relation ska kunna skapas gäller det också att komma ihåg att grunden ligger i det mänskliga mötet. Ett möte som är centralt för inte bara personliga ombud, utan alla människor både privat och på jobbet.

Text: Robert Halvarsson Foto: Per Rhönnstad