Etikettarkiv: Thomas Andersson

Ett besök på Stadsmissionen

Statsmissionen

ASP Bladet har träffat Britt-Mari Bråby för att veta mer om stadsmissionen i Karlstad.

Stadsmissionen kom hit 1994, och har sedan dess funnits här. Det är på samma adress nu som då, Herrgårdsgatan 7. Vart det har funnits förut ska jag låta vara osagt för det är endast ordförande Maj-Britt Gustavsson som vet det. Men här har det funnits sen 1994 som jag vet i alla fall.” säger Britt-Mari

Så du har vart föreståndare hela tiden sedan 1994? ”Nej det har funnits två tidigare, men nu är det jag som är föreståndare..” Innan 1994 fanns det samma verksamhet då som nu? ”Ja det fanns det men jag är lite osäker huruvida det fungerade då men det vet Maj-Britt bättre för den som drev det var en diakon som dog tillslut, så jag vet inte riktigt hur det såg ut…”
Har du märkt av några andra verksamhetsinriktiningar under tiden du vart här eller har ni samma inriktining nu som ni haft hela tiden? ”Ja tycker vi haft samma inriktining hela tiden…”
Hur är stadsmission uppbygd som verksamhet? ”Vi står under en styrelse som heter AU, Arbetsmarknadsutskottet, och det är Maj-Britt Gustafsson som du kan prata med om det för hon är styrelseordförande och är den som vet mest om det…”
Har ni stått för samma verksamhet hela tiden med mat och smörgås samt den mänskliga varma kontakten ni förmedlar? ”Från början var det bara soppa som vi delade ut, men sen har det blivit mat som delas ut tillsammans med smörgåsar och kaffe. Vi blev ju sponsrade av olika affärer. Som ett exempel så fick vi mycket av Ica ute på Örsholmen men sen flyttade de, så nu får vi mat ifrån en matvaruaffär här i stan. Hagahallen har vart fantastiska i sitt generösa handlande, ditt åker jag varje måndag och onsdag och fredag och får med mig mat till stadsmissionen.

Det är det enda stället som vi får mat i från just nu” men tillägger vidare att ”under jul och storhelger så får vi extra från andra givare också, vi har företag som ger bort kläder till våra besökare. I Sunne har vi en givare som ger väldigt mycket kläder, som förs bort till Gengåvan och Gengåvan är ju Erikshjälpen och Stadsmissionen och Pingstkyrkan så därifrån får vi pengar till vår verksamhet. När alla löner och sådant är betalt så går resten till vår verksamhet.”
Märker du av en hårdare attityd för missbrukarna i dagens samhälle? ”Ja dom blir ju lite tufft behandlande i dagens läge. Efter behandling så kommer dom till exempel till Trossen och där får de ju supa, sen dom som kommer till Ullebergsgården och där stannar de ett par dagar sen är de åter på gatan igen. Dom skulle öppna någon typ av tillnyktringsenhet, så de kunde få komma till ett ställe och sova ordentligt. Det tycker jag är viktigt. Sen är det svårt att hjälpa våra besökare i bland för vi stänger klockan två, sen kommer inte besökarna åt någon hjälp. Det är många gånger jag fått sitta hemifrån och hjälpa dem, jag brukar inte ge mig mot kommunen och desamma gäller socialjouren. Vi har ju inga resurser att bistå med till hotellrum till besökarna.
Kjell Edvinsson och jag arbetade mycket tillsammans innan han tragiskt nog gick bort, och hade mycket kontakt med dem som var mest utsatta och många gånger fick vi hysa in dom mest behövande på ett hotell i stan där de fick tak över huvudet i den bistra vinterkylan. En gång så fick jag ta hem folk till mig så att de fick tak över huvudet Jag tog hand om en familj, bland annat, som fick duscha och sova och använda köket. Hit på missionen går det inte att ta in folk heller, för det larmar ju halv elva…”

En episod som hon berättar var när en nästan blind gumma hade gjort 20 par raggsockor som Kjell Edvinsson kom hit med som sedan delades ut till dem som behövde. ”Men nu har vi ingen sådan kontakt kvar som Kjell, han var ´görbra´ och var en unik människa i sig, som alltid brydde sig om alla människor. Sådana skulle vi behöva mer av. Sen är ett problem för missbrukarna i dag att alla regler som sätts upp är jättesvåra att följa för de skall infinna sig hit och dit, eller inrätta sig i ledet så att säga…


DSC06573

Kommer de hit och ber om hjälp så brukar jag ordna det mesta säger Britt-Mari.

Hur ser samarbetet ut mellan er och ANA? Både bra och dåligt, de ringer många gånger, men nu har dom ju bytt personal, förut hade dom ju Anita Sandell som jag hade väldigt bra samarbete med och hon var jättebra, hon kunde ringa på mobilen sent på eftermiddagen och fråga om hur det var med en viss individ, så jag kunde åka ner ifrån Skattkärr och titta efter personen, så han/hon var ok. I dag har vi mest kontakt med Margareta Sandeback, och hennes kollegor på ”Uppsökarteamet”.

Har du nåt som speciellt som du vill utveckla runt er verksamhet? Min dröm är att kunna ha ett hus där jag kunde lägga de hemlösa i. Då skulle de få gå ut och in som de ville. Jag bodde ju i hus ett tag och jag hade en del som hjälpte mig med olika sysslor. Alla som är narkomaner och alkoholister är ju snälla mot oss, det är väldigt sällan det blir bråk mellan dem. Sen lyssnar de på om vi säger ifrån. Det finns ju ett stort behov av ett härbärge av nåt slag i denna stad.

När jag intervjuar Britt-Mari så känner jag mig stolt över att få prata med henne på detta vis, för hon tillsammans men många andra gör så mycket gott i denna stad för människor som behöver hjälp av alla olika slag. Jag hoppas att de får sin rättvärdiga uppmärksamhet på ett sådant sätt som dom själva vill ha det. Deras arbete är enormt viktigt för de som behöver, och de som är utsatta i samhället. Sen nämner Britt-Mari denna underbara människa Kjell Edvinsson som under tiotals år lade hela sin själ i att hjälpa andra människor i nöd och han är värd ett kapitel för sig. Då han inte finns med oss i livet i dag finns han alltid med i alla våra själar och tankar hos de som kände honom. Ett arbete på samma sätt som Britt-Mari gör, då hon är i livet guskelov! Det behövs fler sådana människor i samhället som engagerar sig i de utstöttas öden…

Text: Thomas Andersson Foto: Per Rhönnstad

En dag i mitt liv

thomasTänkte berätta utförligt om hur en dag i mitt normala liv eller min normalitets värdering ser ut. Jag känner mig ofta lite utanför i olika sammanhang men orsaken är jag osäker på, för om jag saknar inre referensramar om situationer som jag är med om, betyder ju det snarare att jag inte skall känna mej utanför utan snarare spetsa mina öron mer och vara intresserad av det jag är med om. För det är ju något nytt jag lär mej och får vara med om.

Att känna utanförskap torde rimligtvis för mig, i alla fall i ovan nämnda stycke, tyda på att jag själv har för låg självkänsla och för lågt självförtroende för att kunna identifiera mej själv i att vara intresserad och nyfiken på det jag inte kan så mycket om.
Tänkvärt är det för mej i alla fall.
Så här ser oftast en dag ut i mitt liv och detta är min verklighet som jag skriver om.
Brukar vakna mellan fyra och halv sex på morgonen och sällan eller aldrig helt utvilad för jag vaknar ofta under natten. Sen gör sig mina 22 operationer påminda i min kropp, så det knarrar lite då jag kliver upp. Förr kunde jag vakna och bara spontant hoppa ur sängen mitt i nätterna och undrande ställa mig frågan: Vad var det jag skulle göra nu då? Jo just det, klockan är tre så du ska lägga dej igen.
Nu för tiden ligger jag lugnt kvar och vilar så gott jag kan. Sen när jag kliver upp, oftast vid fem tiden så har jag min skönaste stund på hela dagen, eller snarare så lägger jag grunden för mitt mående under min kommande dag. Jag sätter på kaffe och tar en kaffekopp sen sätter jag mej vid datan och börjar svara på mailen jag fått under kvällen och natten och det tar mej en timme minst att komma igenom det.
Sen har jag som rutin att alltid varje morgon innan jag går utanför dörren hemma att skriva lite om hur jag skallvara själamässigt under dagen och vilken inställning jag ska ha till mej själv. Så varje morgon skriver jag till mig själv att i dag skall jag vara positivt inställd till mej själv, samt vara kärleksfull och ödmjuk mot mej själv. Det fungerar alltid lika bra och ända gången det inte fungerar är när jag inte tror på mej själv.Men då det fungerar så är det en riktigt skön känsla för de känslorna jag försätter mig själv i om mig själv blir dom samma som jag uppfattar omgivningen!
Sen vid sjudraget så brukar jag dra mej ner mot stadsmissionen för den obligatoriska morgonstunden av kaffe och smörgås, med fina kärleksfulla och omtänksamma inslag av mänsklig värme från personalen och av de andra besökande. Där läser jag tidningen och byter några ord med både besökande som personal. En fin fortsättning på en morgon som börjat bra.

Jag till jobbet och försöker som alltid få något vettigt gjort men ibland slår osäkerhetskänslan åter på mig. Oftast när jag har rätt själslugn så fungerar allt jättebra. Känner mej väldigt nöjd med det jag själv skriver om, det som jag har varit med om själv. Är väldigt trygg i att lämna ut mej själv i tidningen som läses av många inom kommunen samt av många på webben. Gillar att lämna ut mej själv, för jag har levt ett hårt liv och kan man avskräcka en männsiska till att gå samma väg som jag, så är ett liv kanske räddat. Dock om jag ska ut på en intervju, så kan mina tankar dra i väg med mej, jag undrar om han ser på mig att jag levt ett liv i beroende, med allt som det innebär, eller ser han ner på mig för at det syns kanske på mej vad jag är för någon.
Den tankegången eller snarare tankegångarna kan rakt av skrota en halv dag för mej nästan, förr kunde en sådan tankebana sluta inlåst på en anstalt på grund av mitt impulsagerande som alltid byggdes på negativa delar. I dag kan några timmar gå åt pipan men av någon anledning så får jag till intervjun till något bra ändå!

Så mina framsteg märker jag själv nu, ännu bättre när jag skriver om det.
Sen brukar jag gå ut och promenera lite under dagen eller sätta mig på stan och ibland bara vara och ladda batterierna. Dock kommer stunder då jag sitter och ser på människor som kommer och går förbi och undrar vad det är för fel på mig! Hur nu detta egentligen kan blomma upp i min tanke bara genom att titta på en människa som passerar mig. Snacka om att sätta krokben för sig själv liksom..
Grejen blir ju att jag själv ställer mig utanför då jag tänker så, jag blir inte annorlunda utan jag gör andra till annorlunda jämfört med mej själv. Sen när det drar ihop sig till arbets-dagens slut så kommer nästa problem? Vad ska jag hitta på nu? Andra kanske går hem och är slitna och inte har behov av att det alltid måste ske saker efter jobbet. Själv brukar jag ta en promenad, sen, efter jag kommit hem försöker jag bara varva ner och känna mig lugn i själen. Inte det lättaste men jag jobbar på det. Kvällen brukar jag finna själaron på genom att bara vara, och förhoppningsvis lyckas jag släppa alla förväntningar och krav jag har på mej.
Det är då jag kan slappna av och bara vara.
Nu är inte alla mina dagar på detta viset som tur är, men dom infinner sig med jämna mellanrum men med tiden har jag märkt att jag oftast bara släpper taget om allt och bara är. Att gå runt och tänka på vad jag har för fel i mig är bara energikrävande och då är det betydligt lättare att lägga energierna på att man bara är den man som hela tiden utvecklas som individ..
Problemet som jag börjar att se på det och inse är att den ende som ställs utanför via mitt nämnda tänkande är just jag själv! Jag är den jag är likväl som andra är, de som är som de är! Skillnaden på oss människor är ju det som gör det hela intressant och ger oss en chans till att förkovras som människa… Detta blev en blandning av en dag i mitt liv och mina inre tankegångar och reflektioner..
Ta det för vad det är, för det gör jag…

Text: Thomas Andersson  Foto: Robert Olsson

Futuro

futuro-webASP Bladet har mött upp med Camilla Nykvist, projektledare på Futuro för att få en liten inblick i deras verksamhet.

Vad är Futuro? Futuro är ett tre-årigt projekt för ungdomar mellan 16 till 29 år med psykisk ohälsa och/eller social problematik som behöver stöttning för att komma ut i arbetslivet alternativt börja studera. Futuro drivs av Samordningsförbundet Samspelet som består av fyra parter: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Landstinget samt kommunerna, Karlstad, Kristinehamn, Hammarö och Grums.

Futuro kom igång november 2008 och deltagarna började tas in i december 2008 så projektet har inte pågått så länge. Just nu är det 11 deltagare inne i projektet. Som mest kan Futuro ha 20 deltagare i projektet, där man så att säga jobbar aktivt med 10 stycken och där 10 kan vara ute på längre praktik osv. Att jobba aktivt med fler än tio deltagare känns inte aktuellt för då försvinner en del av syftet med projektet, att skapa en trygg relation till varje deltagare.

Hur många är ni som arbetar med projektet? Vi är från och med denna vecka två stycken som jobbar i projektet, jag som är projektledare och Sanna Andreasson som är jobbcoach.

Finns det några krav? För att komma med i Futuro måste man kunna se det som möjligt att deltagaren ska kunna komma ut i arbete eller börja studera inom ett år. Ett annat krav är att den av de fyra verksamheterna som har remitterat en deltagare hit, via en handläggare, ska själva ha uttömt sina resurser inom verksamheten innan de remitterar hit.

Hur fungerar det hela? Upplägget brukar vara som så att deltagaren kommer hit ca:1 gång per vecka för enskilda samtal, där jag och deltagaren mer eller mindre kartlägger deltagarens livssituation och därefter gemensamt planerar steg för steg mot arbete eller studier. Under dessa samtal kan vi t.ex. komma fram till att deltagaren behöver en arbetsförmågebedömning, samtalsterapi eller en utredning för att ta sig vidare. Tanken är också att när jag och deltagaren har gjort det s.k. ”grundjobbet” så blir det Sanna i större utsträckning som går in och jobbar med deltagaren för att ta fram passande praktikplatser till deltagaren osv. Det som är viktigt att komma ihåg är att deltagarna själva är aktiva och delaktiga i processen, det är deras framtid det handlar om, inte vår.

Förutom de enskilda samtalen så har vi stående gruppaktiviteter i form av så kallat ”öppet hus” som kan innehålla allt från diverse gruppövningar, till korvgrillning utomhus, spela spel som bidrar till allmänbildning samt föreläsningar då vi bjuder in någon speciell person. Vi har tex haft Thomas Andersson från ASP-bladet här som hade en föreläsning om ADHD, vilket var mycket uppskattat. Vi har även träning en gång i veckan där deltagarna även kan få rådgivning av en sjukgymnast under varje träningstillfälle.

Vad är målet med projektet? Målet är att 50% ska vara självförsörjande genom arbete eller studier inom ett år. Hittills är det en deltagare som har börjat studera, så för vissa kan det gå snabbare än ett år medan det kan ta drygt ett år för någon annan.
Hur trivs du på jobbet? Jag trivs väldigt bra. Jag har alltid velat jobba med människor, speciellt denna typ av målgrupp och i detta jobb får man vara kreativ och komma på nya sätt att jobba på. Man är inte så styrd i sättet att jobba på vilket jag gillar. Dessutom är jobbet både flexibelt och givande så jag är jättenöjd!
Vilken problematik ställs man inför? Varje individ som kommer hit är ju unik på sitt sätt och de har alla sina olika problem och svårigheter i form av psykisk ohälsa, social problematik eller kriminalitet.

Det kan vara en utmaning att t.ex. få en person att börja passa tider och komma hit på bestämda tider om det är något som personen tidigare misslyckats med i alla andra sammanhang. Man får även vara beredd på att ha olika typer av ”samtal”, det passar inte alla att sitta i en fåtölj och lätta på sitt hjärta, för vissa är det lättare att prata när man t.ex. är ute och går. Det gäller att vara beredd på att anpassa upplägget utifrån individens önskemål och behov.

Till sist: Jag tycker att det känns jättebra att ett projekt som Futuro har startats upp. Målgruppen är ju en ofta utsatt grupp och det känns bra att man kan erbjuda dessa personer ett samlat stöd från ett och samma ställe. Dessa personer har ju ofta ”bollats runt” mellan olika myndigheter eftersom ingen har haft ett helhetsansvar för personen, det slipper dem nu!

Text: Stefan Gustafsson

Nationella Riktlinjer

Ett samtal med Ann-Sofie Nordenberg om dom Nationella Riktlinjerna. Det är viktigt att de riktlinjer som finns bygger på fakta och att det underlag som används har sin utgångspunkt i vad som fungerat bra.

nationella-riktlinjer

Vad är dom nationella riktlinjerna för något?
Det är en sammanställning som ett antal forskargrupper har kommit fram till när det gäller några områden inom missbruksvård och beroende, och det är riktlinjer som gäller både Kommuner och Landsting. Det är lite svårt att sammanfatta det på en mening säger Ann-Sofie, för det är enormt mycket material som ligger bakom riktlinjerna. Riktlinjerna berör flera olika områden inom missbruk och beroendeproblematik.

Hur upptäcker man att någon har har missbruk och beroendeproblematik. Vad gör man om man upptäcker att någon har ett riskbruk eller missbruk, och vad använder man för bedömningsinstrument. Det finns några kapitel som berör behandling, där man delat upp alkohol och narkotika då det skiljer sig en del. Sen finns det ett väldigt kort kapitel som handlar om samsjuklighet, där man kan ha både en fysisk och/eller psykisk samt beroende problematik. Det finns två saker som jag tycker är viktigt för dom här riktlinjerna, det är att dom vänder sig till både Kommuner och Lansting. Så det står med vad både Kommuner och Lansting bör göra.

Sen är det också speciellt för missbruk och beroende, för det har varit så mycket ideologi och tyckande inom det området. Det är viktigt att de riktlinjer som finns bygger på fakta och att det underlag som använts har sin utgångspunkt i vad som fungerat bra. Så att få ett stort antal forskare att enas om minsta gemensamma nämnare för till exempel definitioner av begrepp, är en ren bedrift att ha kunnat genomföra, det tog flera år att göra.

Vart kommer materialet som riktlinjerna bygger på ifrån?
Undersökningar och rapporter både från Sverige och andra länder kring vad som fungerat för olika grupper av klienter/patienter. Sen har det varit olika forskargrupper för olika kapitel. En grupp har jobbat med som exempel, gravida kvinnor med missbruksproblematik och då har man bett om dom forskare som varit mest uppdaterade inom området.

Sen sammanställdes en grupp som tittade igenom dom nyaste fakta som fanns inom området, för att sammanställa vad som var viktigast.

Vänder riktlinjerna till personalen i första hand?
Egentligen så tycker jag att dom kan vända sig till alla säger Ann-Sofie. Jag tror att där vi befinner oss i Sverige i dag, så visst är det viktigt att i personalen i första hand har klart för sig vad som står där, och sen kan presentera det på ett klokt sätt inför människor som söker hjälp. Det som är viktigt att förklara för människan som söker hjälp, är ju att dom rådena och hjälpen som personalen kan erbjuda, bygger på mycket forskning och mycket arbete av forskarlag som studerat resultat och dom olika hjälpinsatserna som finns på ett grundligt sätt.

Det är ju viktigt att personalens tyckande inte blandas in i den här biten. Vården behöver bygga på vad forskningen visar har bra effekt, vad den som söker själv har för uppfattning, erfarenheter och behov samt vet vad som arbetar inom missbruks och beroendevården har för erfarenhet. I den första delen behöver personalen vara uppdaterad på riktlinjerna.

Vad får klienterna för positiva följder tack vare riktlinjerna?
Man får mycket bättre och mer kvalitet på dom insatserna som erbjuds. Oavsett om det handlar om vilket skede man är i missbruket eller oavsett vilken behandling det handlar om. Det är viktigt att människor får den bästa vården och kvalitet och dom nationella riktlinjerna hör väldigt mycket ihop med det.

Det är ju faktiskt den färskaste formen av sammanställd information som finns för beroende och missbruksvärlden. Den bygger ju på material om hur just vi som har eller har haft beroende och missbruksproblem har kunnat tillgodose oss vården som erbjudits, så det lär ju finnas en hel del material att gå på.

Finns det något konkret exempel på hur det arbetas efter riktlinjerna?
Det finns flera exempel i Karlstad säger Ann-Sofie. Det finns rekommendationer kring bedömningsinstrument och dokumentation, där vi till exempel använder AUDIT och ASI som man föreslår att man kan göra. Att ha bedömningsinstrument som är lika för alla, man ska ha samma frågor att gå efter. När det gäller ASI så är det viktigt att frågorna vidrör flera livs områden så inga problem missas.

Riktlinjerna säger även att man ska jobba med motiverande samtal och att ställa frågan, hur det ser ut med ex alkoholvanor, alltså ställa frågan innan det gått för långt. Viktigt att man lyckas fånga upp människor innan det går för långt och då eskalerar i missbruk eller beroende. Detta använder vi oss av i Värmland i dag.

Det finns ett projekt som heter Riskbruksprojektet som använder sig av detta. Man utbildar i hur man kan ställa frågor kring alkohol vanor på vårdcentraler som exempel, och vilket sätt man kan prata med människor om detta. Motiverande samtal används också inom missbruk och beroendevården som ett sätt att samtala med människor om förändringar i livet. Det är lite olika saker det handlar om när det gäller alkohol och behandling och narkotika och behandling, även om mycket är lika så skiljer det sig lite.

Öppenvården har arbetat jättemycket med att följa riktlinjerna för att kunna erbjuda den typ av behandling som rekommenderas, till exempel tolvstegs behandling, kognitiv terapi och familjebehandling. Men det är viktigt att vi inte erbjuder någonting som inte har vetenskapligt stöd. Det gemensamma för behandlingar som har god effekt är tydlig och klar struktur och fokus på missbruket.
När det gäller gravida kvinnor så har vi haft en arbetsgrupp som jobbar med att ta fram en handlingsplan som överensstämmer med riktlinjerna. I den arbetsgruppen har Kommunen (ANA) och Familjeavdelningen och Landstinget (Kvinnokliniken, MVC) arbetat. Så vi har tydliga riktlinjer att följa då det gäller gravida kvinnor som har ett riskbruk, missbruk eller beroende.
bokÄr dom nationella riktlinjerna något som utvecklas hela tiden?
Tyvärr så finns det ingen som jobbar aktivt med dom nu, många kommer och frågar om just det, när en nyare version kommer. Men för dagen finns det inget som tyder på att en uppföljning är på väg.

Det som var en bra bekräftelse för oss när riktlinjerna kom var att vi kunde bocka av en hel del punkter som vi redan hade utvecklat inom Kommunen, även om mycket fortfarande återstår att göra säger Ann-Sofie.

Sen har Värmland i dagens läge blivit ett av länen där bidrag ges från, SKL (Sveriges Kommuner och Lansting) för att riktlinjerna skall följas, så det finns möjligheter till att utveckla hela området och framförallt där det behövs, både i olika delar av Värmland men också inom olika områden som man inte har arbetat lika mycket med i Karlstad

Text: Thomas Andersson  Foto: Robert Olsson

Attention Värmland

bjorn-hoffmanAttention har en viktig roll i samhället gentemot människor som har ett neropsykiatriskt funktionshinder. Som stöd åt den som har funktionshindret samt deras familjer. Sen är det en jätteviktig uppgift att sprida information i samhället så kunskapen och förståelsen ökar.

Attentions styrelseordförande Björn Hoffman svarade på frågor runt området NPF och Attention

När bildades föreningen i Karlstad? Det bildades 2003 och i början förde den en ganska tynande tillvaro. När ja kom till föreningen 2005 tro2 jag det var 34 medlemmar bara. I dag är vi betydligt flera 317 medlemmar. Så medlemsantalet har ökat stort och det utan att vi marknadsfört oss på något större vis säger Björn.

Hur har medlemmarna fått tag på er/ eller fått medvetande om er existens? Dels från mun till mun, men det är inte så många. Vi är ju på BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) och informerar familjer som fått ett barn diagnostiserat med en NPF diagnos. Det ingår i en utbildning som BUP har och då kommer vi dit och informerar om oss och våran verksamhet.

Det vi märkte när vi kom till dessa träffar var att föräldrarna inte visste någonting om diagnosen som deras barn fått, så efter hand ändrade vi vårat sätt att bemöta dom på. Är ju viktigt att familjer får information utifrån deras egna kunskaper. Det finns ju mycket okunskap om ämnet. Men det var en hel del som blivit medlemmar därifrån.

Vilken målgrupp av människor vänder ni er till?
Om vi tittar i våran verksamhets berättelse så står det att vi skall hjälpa dom funktionshindrade och deras anhöriga. Det är portalen, de viktigaste. Sen kommer det näst lika viktigaste och det är att se till att samhället får information och kunskap om människor med funktionshinder.

Viktigt att lärare, kuratorer och liknande får kunskapen om dessa människor så dom vet om hur man har det med sitt funktionshinder. Allt för att underlätta för den som har funktionshindret.

Hur jobbar ni aktivt med att förändra situationen för era medlemmar? Det är att upplysa dom som har med våra medlemmar att göra, viktigt att skapa förståelse om hur människor med funktionshinder. Dom som jobbar med dessa människor behöver få information så dom vet hur människorna dom har att göra med har det.

Har ni stött på några problem med att informera berörda människor inom dom olika yrkena? Nej vi har inte stött på några bekymmer än så länge alls. Problemet är hur vi som ideell förening ska orka, många i vår styrelse har själva personliga erfarenheter från området och dom har jobb och allt tar sin tid för alla inblandade, så vi kan bara ge med oss så mycket vi förmår.

Finns det i dag någon informationsträff gentemot skolorna om NPF? Nej det finns inget och det finns ingenting som säger att det ska vara det heller. Sen finns det någon skola som har begärt att få någon information. Tyvärr så efterfrågas det inte av skolorna och dom har så mycket annat att jobba med så denna biten blir lidande. Det tycker jag som skriver är helt bedrövlig då det är i skolan som många av oss med problematiken börjar på att spåra ur.

Det resulterar ofta i en känsla av utanförskap och genererar dåligt mående, eller i slut ändan till kriminallitet och beroendeproblem. Så hoppas skolorna inför denna information som en normalitet. Barn i skolan som kräver lite mer uppmärksamhet oavsett diagnos eller inte kommer oftast i kläm på grund av ekonomi. Bedrövligt att man redan som barn ses som siffror i en budget. Måste ju gå att tänka om för dom som sitter med beslutsmakten.

Attention har tillsammans med IFA kört en föreläsnings serie under hösten och vinter. Har den varit givande? Har ni märkt av om den har fått mycket uppmärksamhet? Ja det är klart, tidningarna har ju varit där och skrivit om det. Sen hör man folk prata om det. Jag tro det har varit väldigt givande och har uppskattats.

Hur kom den här föreläsningen till? Helst fantastiskt säger Björn. Det var Cecilia Cekestrand på jobbcenter som märkte att hennes klienter hade lite särskilda behov, så hon förstod att det fanns en problematik inblandad i en del av dessa människor. Så hon ville veta mera om området. Så hon började lära sig men insåg ganska snabbt att hennes medarbetare borde veta om mera än dom gjorde med. Så hon tog kontakt med oss och frågade om vi kunde hjälpa till med en föreläsnings serie och då föreslog vi en serie där dom olika funktionshinder togs upp. Så det slutade med en nota på 100 000 som hon tog med sig upp till sin chef och fick det hela godkänt.

Detta är enda gången i Sverige som en kommun har stått för initiativet och ekonomin. Det är helt unikt och många av föreläsarna som vart här har medvetet sänkt sina arvoden för att dom ville så gärna kunna vara med att ta tillfället i akt och sprida sina erfarenheter. Så detta skall Cecilia och kommunen ha mycket kredit för att dom vart med och anordnat denna serie.

Hur ser Attentions framtidsvision / målsättning ut? Målsättningen är att fortsätta utbilda ute i samhället, föreläsningsserien är ett bra exempel på hur vi kan arbeta och hur vi vill arbeta. Nu kan man ju hoppas att skolorna tar efter och anordnar en liknande dag för sina anställda som IFA gjorde.

Det känns jätteviktigt att lyckas nå ut med information till alla berörda parter i samhället som genom sina jobb träffar på dessa människor. Samt givetvis informera och stötta familjer och dom som själva har problematiken. Målet är ja att underlätta för människor med problematiken i samhället vi lever i och då är det viktigt med att informera alla berörde parter i samhället.

Text: Thomas Andersson

HÄLSOKARTLÄGGNING

Katarina Mithander fick i uppdrag att se över kost och aktiviteter hos brukarna inom Avdelningen för socialpsykiatri, alkohol och narkotika

Inom gruppboenden har brukarna stora möjligheter att påverka inköp och vilken mat som serveras. Eftersom personalen har ansvar för inköp och tillagning av maten får brukarna väl sammasatt kost. Inom serviceboenden är det betydligt svårare för personalen att påverka brukarna, många gånger prioriteras cigaretter före mat fastän personalen är kostmedvetna är det svårt att påverka brukarna. Vid de flesta tillfällen personalen lagar mat på serviceboenden kommer dock de flesta brukarna och äter.

dsc05316Katarina Mithander Hälsostrateg på avdelningen för socialpsykiatri, Alkohol och Narkotika har tillsammans med en dietist sammanställt frågor som riktar sig till personal inom dom olika gruppboendena.

Det har under en tid framkommit i media att människor med psykiska funktionsnedsättningar inte sköter sin kost.  Några har även viktproblem på grund av fel kost. Viktproblemen kan också bero på att man får läkemedel vars biverkan är just viktuppgång.

Katarina fick i uppdrag av ledningsgruppen på avdelningen för socialpsykiatri, Alkohol och Narkotika att se över hur kosthållningen fungerar inom vår verksamhet.

Hon tog hjälp av en dietist och utifrån dietistens kunskaper så togs det fram olika frågor som rörde kosten. Sen gick hon ut till alla gruppboenden och all annan personal inom verksamheten.
”Jag gick ut helt förutsättningslöst” – säger Katarina, det viktiga var att få en bild av hur det för dagen ligger till med kosten. Det var inte någons enskilda uppfattning som gällde utan rena fakta om hur det ser ut för dagen. Jag sammanställde sedan svaren jag fick.

Det jag kort kan säga om det är att personalen uppfattar att det är mycket enklare att påverka dom som är inne i boendena. Därför man kan aktivt vara med och påverka på ett annat sätt än dom som bor i egna lägenheter, dom är svårare att kunna påverka. Tyvärr så prioriterar dom ibland inte maten eller så räcker inte pengarna helt enkelt till. När jag sedan redovisade detta inför nämnden så fick jag ett nytt uppdrag, och det var att ta reda på vad brukarna själva säger om deras situation när det gäller kosten.

Nu så kommer jag att vara på Restaurangen Olivlunden i aktivitetshuset Spegeln de dagar det finns tid över till det. Tanken är att jag ska försöka få till möten med människorna som äter på Olivlunden. Så dom får säga vad dom tycker om kosten. Sen även ställa frågor om hur dom gör med maten när dom kommer hem från jobbet. Jag kommer även att ställa frågor till dom som bor inom gruppboendena och höra med dom om hur dom ser på maten som serveras där.

Text: Thomas Andersson  Foto: Robert Olsson

På jobbet – Meta Fredriksson Monfeld

metaMeta Fredriksson Monfeld jobbar som  finansiell samordnare i Samordningsförbundet Samspelet där Karlstad kommun är en av parterna. Det är viktigt att det är den enskilda medborgaren som kommer i fokus och inte den egna organisationens kostnader, eventuella vinster eller besparingar. Individens nytta och samhällets nytta är huvudfokus.

Vad innebär ditt jobb som finansiell samordnare? Det innebär att försöka förvalta dom pengar som arbetsförmedling, försäkringskassan och kommunerna som i dag är både Karlstad, Hammarö, Grums och Kristinehamns kommuner samt Landstinget bidrar med för att få åtgärder till personer som i dag inte kan få hjälp via dom här respektive myndigheterna.

Det är för att få dom som i dag inte har möjlighet att komma in i arbete till att få hjälp med åtgärder för en arbetslivsinriktad rehabilitering så att dom ska kunna slussas ut i arbete eller studier efter det här.

I dag kan personer tyvärr bollas fram och tillbaka mellan olika myndigheter för att ingen har ett helhetsansvar men det är här vi kommer in och samordnar kontaktnätet för individen så att det blir så bra som möjligt för den enskilde. Som finansiell samordnare har jag en pott med pengar som styrelsen beslutat om vad pengarna skall vara till, sen för personen som är med i det här så kan en del ha sjukersättning eller aktivitetsersättning, samt försörningsstöd. Sen finns det dom som inte har någon ersättning men då dom börjar hos oss så kan kanske tex arbetsförmedlingen gå in och lägga på ersättning.

Meta tillägger att hon har väldigt mycket kontakt med IFA och Solareturen samt Gemet och andra olika platser som kan hjälpa till med att få ut personen i sysselsättning. Jag är ansvarig inför styrelsen för de projekt vi startar.  Futuro startade i november 2008 och Växtkraft startar nu i början av februari. Jag ansvarig inför styrelsen att rapportera hur det fungerar samt sen är jag den som sätter igång och köper upp åtgärder till deltagarna, så jag handlar ganska mycket..

Jag har möjlighet att köpa en plats på Solareturen, Gemet eller tex Solatassen, jag kan även köpa nerupsykiatriska utredningar samt samtalskontakt. Allt utifrån vad individen behöver för stöttning för att komma vidare.

I dag har vi tyvärr inte möjlighet att finnas till för alla men innan sommaren så planerar vi att starta upp mer verksamhet.. Som det ser ut i dag så kommer klienterna från handläggare inom ovan nämnda myndigheter då dom känner att deras klienter behöver denna form av åtgärd.

I dag kan personer tyvärr bollas fram och tillbaka mellan olika myndigheter för att ingen har ett helhetsansvar men det är här vi kommer in.

Vad har du för mål med ditt jobb? Mitt mål är att via Samspelet (www.samspelet.se) som vi kallar det ska kunna stötta människor till att dom mår bättre, samt förhoppningsvis ska kunna jobba eller studera i slutändan och vara egenförsörjande.

Vad har du för svårigheter som du stöter på i ditt jobb? Det som jag upplever som svårigheter är när dom fyra parter som jag jobbar tillsammans med ser till sitt eget intresse i stället för att se till individen som behöver hjälp. Det är viktigt att det är den enskilda medborgaren som kommer i fokus och inte den egna organisationens kostnader, eventuella vinster eller besparingar.

Hur skulle du beskriva dej själv?
Som en sann optimist, målmedveten, Trygg och Arbetspositiv.

Vad har du för yrkesbakgrund?
Jag är narkos sköterska från början och jobba som det i 20 år. Tröttnade tillslut på det för avsaknaden av mänskligt tänkande. Sen började jag 97 som processledare på nåt som dom kallade för hälsofrämjande sjukhus och samtidigt började jag på att läsa på universitetet mycket mera.

Sen har jag jobbat väldigt mycket med hälsa mot då patienter och medborgare och anställda inom Lanstinget, på sista tiden höll jag bara på med rehabilitering inom Lanstinget. Så det har blivit mer och mer hälsa och mindre och mindre med sjukdom. Sen har jag reflekterat över att förr fanns det inte så mycket forskning inom nerupsykiatrin men det har kommit mycket mer i dagens läge inom det området säger Meta.

Vad har du för framtidsvisioner inom ditt jobb? Att kunna hjälpa så många personer som möjligt att komma in i samhället. Många lever i dag i utanförskap av en eller annan anledning och det är viktigt att kunna nå ut till dom med den hjälpen vi har att erbjuda. Våra visioner är att vi ska kunna hjälpa å många som möjligt.

Text: Thomas Andersson