Etikettarkiv: Thomas Andersson

Ett kapitel i mitt liv

robert1Här får vi en inblick i Robert’s väg till ett normalt liv…

Robert kommer från en trasig barndom där familjeförhållandena och relationer alltid varit lite speciella. Redan som ung fick han lära sig att ta hand om sig själv och andra. Trots allt så har Robert alltid försökt att leva så vanligt som möjligt, gymnasietiden var hård men en tillfällig paus i livet.

På gymnasiet läste han Handel & Administration på Tingvallagymnasiet och började praktisera på Domus Ljud & Bild. En plats där Robert trivdes väldigt bra och inom kort fick han en anställning. Som de allra flesta minns brann tyvärr Domus ner, och Robert blev erbjuden jobb på OBS Bergvik i stället. Från att ha haft en trygghet och en framtid, stod nu extrajobb och osäkra anställningsförhållanden framför mig. Det var nu svårt att få ihop ekonomin och en förändring i livet krävdes. ”Så jag flyttade till Norge i stället” säger Robert, där fanns det jobb att få och han kände att han hade bättre möjligheter att bygga upp sitt liv där. ”Sen kunde man få jobba hur mycket man ville. Jobbmarknaden ser lite annorlunda ut i Norge än i Sverige” menar Robert.

Tyvärr var det först där som hans problematik verkligen tog fart.

”Jag hade nog inte riktigt rett ut min situation på det mentala planet innan jag flyttade till Norge.”

Anledningen är ganska enkel, -98 så försökte min bror ta sitt liv och det påverkade mej väldigt mycket. Den händelsen hade jag aldrig riktigt bearbetat känslomässigt fullt ut. Samma år tog det även slut med min dåvarande flickvän som jag hade haft en relation med i nästan fyra år. Inte nog med det, det var även runt samma år som Domus brann ner (1999) så det hände mycket för mej de åren.

Men jag beslutade mej för att göra en förändring i mitt liv och det ledde mej till Norge.
Jag började jobba på en kiosk och jag jobbade väldigt mycket. Under ett par månader under en sommar jobbade jag upp till 360 timmar/månad. Så kroppen tog ju stryk men ändå kände jag att jag började på att bygga upp mitt liv. Jag hade jobb och min ekonomi var bra så jag kände att jag var på väg åt rätt håll. Jag kände att jag hade den trygghet runt mej som jag strävat efter under så lång tid, men jag kunde aldrig riktigt njuta av den. För samtidigt så pressade jag mej själv mer och mer och nya utmaningar i livet. Så jag sökte bytte jobb och började jobba som ”dörrknackare” iställetJag jobbade med att sälja Internet, hemtelefoni & digital-tv. Jobbet var ok, men problemet var att jag blev anställd under vissa anställningsformer som ganska direkt ändrades till det sämre. Hela mitt liv & lön blev baserad på hur mycket jag sålde, ingen fast månadslön eller trygghet alls. Så om jag inte sålde någonting så fick jag heller ingen lön. Det skapade en väldig press på mej. Det var en jobbig tid för det enda jag gjorde var att jobba och samtidigt hade jag minimal kontakt med familjen och vänner.

Tillslut kände jag att jag var tvungen att göra något åt min situation. Tyvärr var det nu inte så lätt att förändra mitt liv längre. Jag bodde i ett annat land med en helt annan kultur och jag kände mej väldigt ensam under denna tid. Men jag fick ett annat jobb men det gick i tre månader bara innan min kropp började säga ifrån. Jag fick stickningar i  bröstet och tappade förmågan helt att koncentrera mej.

En dag när jag var på kundbesök så fanns det där en blodtrycksmätare som jag testade. Mitt blodtryck var då 163/113. Det var där och då jag verkligen förstod att min kropp sa emot. Så jag sökte läkarhjälp och hon rekommenderade att jag skulle gå hem och vila upp mej. Det låter väldigt enkelt, men där och då var just att sitta still och ta det lugnt det sista jag kunde göra, att ligga på soffan och inte göra någonting var helt plötsligt en kamp. Det höga blodtrycket under denna tid visade sig vara en inflammation i brosket som håller fast hjärtat. Inte nog med det, på grund av detta fick jag även problem med njurarna och mina ben och fötter blev vätskefyllda, kunde inte få på mej skor ens när det var som värst. De var nästan dubbelt så stora helt plötsligt.

I början på denna sjukskrivningen så var det rent fysiska besvär. Men samtidigt så märkte min läkare att det var något mer som låg gömt, så hon rekommenderade att jag skulle börja gå hos en kurator. Kuratorn skickade mej vidare till en psykolog och han fastslog att jag hade en djup depression. Jag bar mycket med mej i min själ som jag aldrig hade behandlat. Jag bodde kvar i Norge under den första delen av sjukskrivningen. Efter första året av sjukskrivning får man ansöka om rehabliteringsersättning, detta gav de mig dock avslag på, de tyckte att jag hade för lite kontakt med psykologen.

Det som är lite bizarrt är att fastän jag gick en gång i veckan till psykologen, ansåg inte handläggaren från Norska försäkringskassan att detta var nog. När jag frågade hur många ggr jag behövde gå så fick jag svaret att ”Det visste hon inte”.
När jag sedan frågade vem jag skulle fråga?, svarade hon att ”det var hon som bestämde det.” Jag förstod direkt att jag inte skulle få någon mer hjälp av dem så jag försökte överleva så gott jag kunde på mina sista besparingar.

Jag var nu helt utan inkomst i ett annat land. Härligt läge, men men sånt är livet ibland. Jag försökte dock under denna period att få gå tillbaks och börja arbeta på min gamla arbetsplats, men utan min vetskap hade de gått i konkurs. Jag hade absolut ingenting kvar. Det jag sparat ihop ekonomiskt gick nu åt till att betala hyra och mat. Under denna tid sökte jag mej dels till Norges motsvarighet till arbetsförmedlingen samt socialtjänsten. Men jag fick ingen hjälp alls så jag gick utan inkomst i ett halvår och sista tiden levde jag på 300 kronor i månaden.

Min psykiska & fysiska hälsa blev under denna tid betydligt sämre. Jag gick ner 30 kg på 3 månader. Jag hade infektioner i hela kroppen samt en obehandlad diabetes så det tärde hårt på min själ vilket resulterade i att min kropp tog slut både mentalt och kroppsligt.

Till slut svalde jag stoltheten och flyttade hem till Sverige igen, men för mig kändes det som ett nederlag. Jag hade flyttat härifrån för att visa att jag kunde klara mig själv och kom hem helt förstörd, utan pengar och utan framtid. Min mamma gjorde plats åt mig hemma hos henne och jag flyttade in hos min mamma och min bror.

När jag kom hem igen till Sverige 2005 så var all livsglädje som bortblåst i mej. Inte nog med det, det som verkligen tog knäcken på mig var den kamp som stod framför mig. Börja om från början, dels med livet och framförallt börja om i det svenska systemet igen.

Det tog sin tid innan jag fick hjälp igen, jag fick en remiss till öppenpsykiatrin i Klara. Där jag träffade läkare som inte kunde fastställa orsaken till varför jag mådde som jag gjorde, istället för hjälp testade de massa olika mediciner. Det jag nog mest skulle ha behövt var en samtalskontakt. Jag fick en kontakt med en kurator men det funkade inte alls, jag var nog inte mogen för att kunna aktivt ta tag i mina problem. Det som stressade mig mest var att bara bli sjukskriven en månad i stöten, något jag tog upp med dem och de gick mej till mötes och sjukskrev mej 3 månader åt gången istället, det gav mej lite andrum.

Eftersom jag varit utskriven från försäkringskassan i o m att jag hade varit skriven i Norge fick jag ingen sjukpeng från dem, istället levde jag på socialbidrag och det var genom IFA som jag kom i kontakt med jobbcenter. Där fick jag en väldigt bra kontakt med min handläggare. Hon hjälpte mej med att komma i kontakt med de olika människor som jag behövde samt hjälpte mej även med att kontakta öppenpsykiatrin. Hon hjälpte mej ut i sysselsättning och det var oerhört viktigt för mej att komma ut. När jag mådde som sämst satt jag bara hemma för mej själv,  ville inte gå ut eller prata med någon i telefon så jag fick hjälpen i rätt tid.

Det är mycket hennes förtjänst att jag är på Mediagruppen och har lönebidragsanställning i dag.

I dag mår jag betydligt bättre och har en positiv inställning till livet. Jag har gått upp på 75% sysselsättning och trivs bra med det. Det jag har lärt mig mest från min period då allt var nattsvart är att ta en sak i taget och låta det ta den tid det tar. Jag har också lärt mig att värdesätta saker på ett annat sätt och inte ta saker för givet. Mina målsättningar i livet är också samtidigt mer realistiska.

Numera handlar det mycket mer om mitt välmående och att se till att bevara den tryggheten jag har runt mig. Jag vill inte förlora den igen.

BISAM – Vad händer nu?

bisam-webBISAM är nu slut som projekt. (Förkortningen BISAM betyder brukarinflytandesamordnare)
Vi undrar vad som skett under projekttiden och hur man tar tillvara på den kunskap som man fått. Det är  viktigt att kunskapen tas tillvara, och att personalen finner den bästa möjligheten att förverkliga projektets framgångar så den når brukarna på bästa tänkbara sätt.

Vad har ni arbetat med under tiden som BISAM projektet pågått? Syftet med projektet har varit att utveckla brukarinflytande och det vi mest arbetat med har varit att ge brukarna möjligheter att komma till tals på olika sätt. Men vi har också pratat med personalgrupperna om arbetssätt och metoder och ibland gett förslag på lösningar. Vi har pratat mycket om att inte göra det för svårt. Små enkla saker kan ha stor framgång. Jag tycker det viktigt och säga att det är samarbetet mellan brukare och personal som utvecklar brukarinflytandet, säger Vasti.

Vi är många enheter och flera som varit engagerade, både brukare och personal ute i verksamheterna. Mycket av arbetet har varit förberedelser och planering inför träffar och aktiviteter. I starten av projektet bildade vi en arbetsgrupp med brukare och personal för att få i gång samarbetet. Vi har träffats regelbundet och delat erfarenheter. Vi har även besökt husmötena ute på dom olika boendena och tipsat om hur man kan få mer aktiva möten och göra brukarna mer delaktiga. Det fanns inte husmöten på alla boenden så på vissa ställen har vi vart med och hjälpt till att starta upp sådana. Husmöten är viktiga forum där alla får komma till tals och framföra sina synpunkter samt även ställa sina frågor. Vi har hållit i brukarråden och haft flera omgångar med studiecirklar. Under hösten har en revisionsgrupp fått utbildning och arbetat med förberedelser av en brukarrevision. Den ska börja genomföras nu i dagarna. Vi har också informerat om projektet vid flera tillfällen, både muntligt och skriftligt.

Har ni märkt av några effekter som BISAM projektet åstadkommit? Ja det tycker jag. Vi hade som mål att det ska ge plats, aktiviteter och utrymme för brukarna att vara delaktiga och föra fram sina åsikter, samt att vi tar tillvara deras erfarenhet. Det är inte alltid så att var och en av brukarna säger vad de tycker och tänker, men genom att vara deltagande så engagerar dom sig. Till exempel hade vi två brukare som var med och delade med sig av sin syn på hur viktigt det är med stöd och bemötande när vikarierna informerades före sommaren. I brukar rådet är det mycket diskussioner och några föreningar har börjat se på hur de kan hjälpa varandra. Där är det tänkt att de också gå i en studiecirkel, som heter ”Din egen makt”.  Vi har dessutom lämnat några förslag på en policy kring brukarinflytande som vi hoppas skall gå igenom. Varje personalgrupp har inflytande-ansvariga.

Har det utvecklats som det var tänkt? Det har varit lite speciell att jobba i projekt. Från början gjorde vi ett tidsschema och planerade för olika aktiviteter, men allt eftersom tiden gick fick vi tänka om och göra på andra sätt. Målen med satsningen tycker jag vi nått, även om jag nog hade hoppats att vi hunnit med mer, och kanske kommit längre i processen. Jag tror många tyckt att det gått bra att ha brukarperspektiv i jobbet,  dock inte alla, men lite så är det ju med helt nya koncept. Det behöver tid på sig, och handlar om vad brukarna vill och förmår också.

Vad händer nu? Det finns mycket mer att göra för att nå ännu bättre resultat. Ledningen tycker att det här området är viktigt och vill att arbetet fortsätter i verksamheten. Tills vidare kommer jag att dela min arbetstid på Spegeln, med att tillsammans med Sofia Lagerkvist arbeta vidare för utvecklingen av brukarinflytande. Vi kommer nu att fortsätta besöka husmöten där vi bjuds in och hjälpa till med det vi kan. Studiecirklar är något vi satsar på. Några personalgrupper är också intresserade av studiecirkel på arbetsplatsen. Det tror jag är en jättebra ide. Arbetsgruppen fortsätter sitt arbete och just nu planerar vi för en halvdag kring delaktighet och kommunikation. Brukarrevisionen ska pågå under hela året.

Text: Thomas Andersson

På jobbet: Peter Andersson

peter-andersson-kopiaPeter Andersson är anställd av Karlstads Regions Räddningstjänst, som är inhyrd av kommunen rörande säkerhetsfrågor. Varför behöver kommunen en säkerhetskoordinator? Vad är hans framtidsversioner? Det är några frågor som han svarade på i vår intervju.

Vad har du för bakgrund? Jag har jobbat som polis i 20 års tid. Första tio åren i Stockholm och dom sista tio åren i Karlstad och Värmland.

Hur vill du beskriva dig själv med egna ord? Jag är energisk, ivrig, otålig och samtidigt lugn.

Hur länge har du haft ditt nuvarande jobb? Det är ganska nytt jobb för mej och jag har jobbat med det i ett år och tre månader. Det har varit mycket nytt att sätta sig in i och förvaltningen är ju utspridd över stan så det är mycket att lära sig att hålla reda på. Även beslutsordningen inom Karlstad Kommun är ny för mej.

Vad ingår i ditt jobb som säkerhetskoordinatör? Jag betraktar mej själv som en säkerhetskonsult som hanterar alla säkerhetsfrågor som rör personal eller förtroendevalda i Karlstad Kommun. Det kan betyda allt ifrån stödjande i olika frågeställningar, eller som ASP/ANA’s sammanslagning, där det gäller att konstruera det så säkert som möjligt, utan att inkräkta för mycket på miljön. Det är viktigt att det känns välkomnande och öppet då man kommer till avdelningen. Jag jobbar också mycket med att bygga upp en plattform så att säkerhetsarbetet sitter på plats, och är  kvalitetssäkrat, så till vida att, om till exempel en anställd blir hotad, så finns det en färdig plan på hur vi skall arbeta.

Vilka utmaningar ser du framför dig i ditt jobb? Målet är att dom anställda i Karlstad Kommun skall känna en stor trygghet i att gå till jobbet, utifrån det här säkerhetsperspektivet. Mitt mål är att vi kanske skall bli den bästa kommun i Sverige när det gäller säkerhetsfrågorna. Jag sätter ribban ganska högt.

Varför behöver kommunen en säkerhetskoordinator? Det är delvis för dom anställdas trygghet. Vi styrs också av lagstiftningar som säger att vi måste ha vissa saker, som måste finnas i en kommun. Detta styrs b.l.a annat av arbetsmiljölagstiftningen. Sen säger Peter att i dag har säkerhetsarbetet växt så pass mycket så att kommunen är tvungen att ha personer som jobbar fullt ut med säkerhetsfrågorna.

Vad har du för framtidsvisioner med ditt jobb? Det är lite det som jag var inne på tidigare, säger Peter, att utveckla säkerhetsarbetet inom Karlstads kommun och att bygga upp en gedigen plattform så att säkerhetsarbetet inom kommunen är tryggat oavsett vem som jobbar med det.

Text: Thomas Andersson

Kunskap till Praktik

Förbättring av missbruksvård i fokus på regional konferens i Kristinehamn.

Värmlands läns vårdförbund och Kunskap till Praktik, Sveriges kommuner och Landsting, arrangerade torsdagen den 4 december en regional konferens som syftade till att förbättra och utveckla missbruksvården och beroendevården i Värmlands län.

Kunskap till praktik är ett utvecklingsarbete inom Sveriges Kommuner och Landsting där målet är att utveckla och förbättra den svenska missbruksvården och beroendevården.

Målet är att alla brukare ska få bästa möjliga vård. Arbetet går ut på att utveckla ett kvalificerat stöd för kommuner och landsting/regioner genom att utbilda och informera praktiker , chefer och politiker om vilka metoder och arbetssätt som har bäst effekt, och att stödja kommuner och landsting i förändringsarbetet samt utveckla en organisatorisk struktur för erfarenhetsutbyte och samverkan mellan kommuner , landsting , lokala FoU-enheter , högskolor och universitet.

gunborg1

Kunskap till praktik var titeln på föredraget som Gunborg Brännström, projektledare på SKL, höll.

Hur går man vidare med den kunskap ni får fram?
Vi har en överenskommelse med regeringen, säger Gunborg Brännström, om att implementera de nationella riktlinjerna d.v.s. att utveckla evidensbaserad praktik. Sedan har vi träffat överenskommelser inom psykiatrin och kommuner från första februari om hur det ska gå till. Vi gör då skriftliga överenskommelser med olika läns lansting och kommunförbundet, vårdförbundet eller regionförbundet där det framgår hur man organiserar sig på länsnivå.

Sedan hjälper vi SKL att stödja utvecklingsarbetet genom att man får ett ekonomiskt stöd av oss, man skriver under en överenskommelse där man åtar sig att bygga upp en struktur för arbetet. Där åtar man sig att på länsplanet stötta utvecklingen på lokalplanet i samverkan mellan kommun och landsting. Vi kräver också att de län som är med ska beskriva vad de ska göra med medföljande plan. Vi tycker det är väldigt viktigt att de utgår ifrån där de är i dag. Att de tittar på hur tillgänglig vården är hos dem, samt att de tittar på vad de gör och vad de inte gör i dag och vilka deras förbättringsområden är. Sedan vill vi hjälpa till kompetensutveckling och stöd, att utveckla det som man bestämmer sig själv för att man saknar.

Är det någon som kommer att kolla upp det som ni genomför?
I den överenskommelse som SKL träffat med regeringen står det att IMS, som är en del av socialstyrelsen, ansvarar för utvärderingen tillsammans med SKL och regeringen. Det är nu klart att det blir Lunds Universitet som kommer att ansvara för att följa det här arbetet under tre år, de ska då titta på vad det är som främjar utveckling av evidensbaserad praktik. De ska också se hur överenskommelsen med SKL och regeringen fungerar totalt sett..

Varför tror du att detta kommer att fungera?
Som grund för detta arbete så har vi gjort en utredning för SKL, intervjuat ett stort antal personer om man känner till riktlinjerna, och på arbetsplatserna diskuterat  samverkan mellan kommuner och landsting. Där såg man en hel del brister, folk som jobbade med de här frågorna visste inte vart de skulle vända sig om de ville fördjupa sin kompetens. Det är brister när det gäller samverkan mellan kommun och landsting och där måste det till strukturer för att de ska få till ett bra samarbete, det är oerhört viktigt att man utgår från hur det är på det lokala planet.

Jag tror att det som gör att vi kommer att komma längre med det här stödet är att vi sätter fokus på frågan, att vi kräver struktur och att vi stödjer en utveckling i samverkan. Vi håller också på med att ta fram utvecklingsplaner för de här yrkesgrupperna, vi har en expertgrupp på 20 personer som håller på att ta fram vad alla yrkesgrupper som jobbar med det här borde få för utbildning.

Vi har ju både en hälso- och sjukvårdslag och en socialtjänstlag som reglerar olika områden och det vi måste göra är att skaffa en gemensam nämnare för dem så att de tillsammans ska kunna utveckla det här. Det är ju det som är målsättningen.

Har ni mycket samarbete med frivillig organisationer och brukarorganisationer?
Vi har ett brukarråd där frivilligorganisationer sitter med, för vi tycker det är väldigt viktigt då vi utvecklar evidensbaserad praktik. Detta har både att göra med de nationella riktlinjerna som måste sammanvägas med brukarnas erfarenheter och önskemål, och sedan med de professionella som arbetar med det då deras erfarenheter och kompetens också läggs in i helhetsbilden.

Är det viktigt med brukarorganisationer?
Definitivt viktigt, inledningsvis redovisar vi att så här säger riktlinjerna och då blev det väldigt tydligt att riktlinjerna bara talade om en liten del av vad man borde göra. Så vi bjöd in till en hearing med brukarorganisationerna och de sa helt andra saker som inte står i riktlinjerna. Bemötandet är ett av de viktigaste ämnena, men det står det inte mycket om i riktlinjerna. Tillgängligheten är också viktig, det står det heller inte så mycket om.

En väldigt viktig del är att det inte bara handlar om missbruket i sig utan att det berör boende och sysselsättning också. Vi hoppas kunna bli en lots i systemet då man ofta inte vet vem man ska vända sig till beträffande riktlinjerna. Så hoppas vi kunna fylla en funktion.

mikael1

Leif Jacobson och Mikael Sandlund från statens offentliga utredningar pratade om sitt uppdrag från regeringen angående utredningen om missbruks- och beroendevård i Sverige.

Vi på ASP bladet fick en möjlighet att prata lite med Mikael Sandlund, sekreterare och leg läkare/docent.

Finns det inte en risk i att alla olika pågående utredningar tappar länken till verkligheten?
Jo, det tror jag tyvärr.

Hur kan ni påverka det?
Genom att ha så bra kontakt med verkligheten som möjligt.

Genom att påskynda utredningarna då?
Ja, men på ett sätt är det nog viktigt att de går långsamt också. De farligaste utredningarna kan vara de som man hetsar igenom för att det finns ett jättestort politiskt tryck. Politiskt tryck kan vara något som skyndar på en utredning åt fel håll, framförallt då det gäller att på kort tid prestera något som tilltalar folket och politikerna, själva grundproblemet kan ju då tappas bort. Själv känner jag mig tillfreds med den svenska modellen då det utreds ordentligt och tar lite tid, för då får man bra genomlysning på problematiken. Under en utredning är det viktigt att låta olika aktörer komma till tals så man får med helheten.

Missbruksvården är ju lite naggad i kanten och är på olika håll i akut behov av hjälp och förändring. Finns det en risk att den havererar innan alla utredningar är klara?
Det tror jag faktiskt, och det vi försöker säga hela tiden är att vi nu är ute efter att lämna förslag, vad som går igenom och vad som inte går igenom är en helt annan sak. Det viktiga är att se det jobbet som vi nu gör som ett sätt att fixa till lagstiftningen så att inte olika berörda inblandade aktörer motverkar varandra.

Sedan gäller det att förtydliga ansvarsbiten inom missbruksvården så att alla vet vem som har ansvaret. Svårigheten ligger ofta i att kommuner har huvudansvaret och sedan ligger en del hos hälso- och sjukvårdmyndigheten. Problem kan ofta uppstå då man inte ser sitt eget ansvar utan individen blir bollad mellan de olika myndigheterna. Det blir både en dyr lösning dåligt för individen.

Jag som skriver måste tillägga att jag fick ett spontant bra förtroende för Mikael Sandlund så jag tror att utredningarna är bra gjorda och kan bara hoppas att politikerna fattar rätt beslut i slutändan.

bjarne1

Bjarne Olsson, Verksamhetschef på Beroendecenter, var den som höll i micken under dagen och var en av dem som anordnade konferensen.

Asp bladet passade på att ställa några frågor.

Vart kommer konferensdeltagarna ifrån?
De flesta tror jag kommer från Värmland, sedan är det lite spritt. Längst bort är Söderhamn, så är det Vingåker, Katrineholm och Eskilstuna mm. Deltagarna kommer från både kommuner och landsting.

Det jobbas i olika områden mellan expertgrupper och brukarråd. Hur ligger Värmland till i den utvecklingen?
Jag tror vi ligger bra till faktiskt, framförallt inom socialpsykiatri och inom missbruksvård tror jag vi har kommit en bra bit på vägen.

Hur ser du på brukarråd?
Brukarmedverkan är viktigt men sedan om man ska organisera det i brukarråd eller inte beror ju på vad man skall ha för verksamhet. Det är viktigt att brukare får komma till tals och det kan ske på olika sätt genom frågeformulär eller annan kontakt. Vi har haft brukare med från beroendecenter här i dag, direkt från avgiftningen.

Har de nationella riktlinjerna fått fäste i Karlstad? Jobbas det aktivt utifrån dem?
Man jobbar med att sprida dem men att säga att de fått fotfäste är att säga för mycket. Alla har nog hört talas om dem men det innebär ju inte att man jobbar konkret efter dem. Men vår målsättning är att alla ska göra det.

Det pratas en del om lagstiftning inom missbruksvård. Är det positivt tycker du?
Ja, det tycker jag, det är ju för att ge kommunen möjligheter, men också för att den enskilde brukaren ska känna rättssäkerhet och veta vad det är för spelregler som gäller.

Kan en klar och tydlig lagstiftning bespara kommun och landsting diskussionen om vem som bär ansvaret?
Ja, det tror jag. Genom en klar lagstiftning blir det klart och tydligt vem som är ansvarig.

Hur tror du det skulle se ut om all missbruksvård gick under en enda enhet i landet?
Man skulle ju slippa tjafset mellan kommun och landsting om det var samma pengapåse, men hur det skulle gå att genomföra rent praktiskt vet jag inte. Det viktigaste är ju att man kan samarbeta.

Tycker du dagen fallit väl ut?
Jag tycker det har varit spännande grejer som kommit fram. Speciellt de praktiska exemplen. Sedan är det intressant att de små kommunerna får chansen att visa upp sig. Så dagen har varit bra för alla parter.

Text: Thomas Andersson