Psykofarmaka, mediciner mot psykiska besvär, används av var fjärde kvinna i USA. Men är verkligen mediciner lösningen på alla problem? Denna kontroversiella åsikt representerar bland annat Robert Whitaker, amerikansk författare och journalist.
I tidningen Socialpolitik 2012 nr 1 handlar en artikel av Ingemo Orstadius om Robert Whitaker och hans bok om den amerikanska psykiatrin och dennes kontroversiella syn på medicin, i det land som kanske mest av alla använder psykofarmaka; USA. Han ifrågasätter nyttan, både för individen och inte minst för samhället, i att använda mediciner i en så hög grad.
Robert Whitaker är en amerikansk författare och journalist som föreläser runtom i världen. Nu har han varit i Göteborg och presenterat sin nya bok ”Anatomy of an Epidemic.” Som vetenskapsjournalist arbetade han i slutet av 1990-talet på Boston Globe, där han bland annat upptäckte att personer bosatta i i-länder ofta blir kroniskt sjuka i schizofreni, medan personer i fattigare länder såsom Indien eller Nigeria blev friska efter en kort tids behandling. Detta förvånade Whitaker, då man tidigare hade trott att medicinen avhjälpt en kemisk obalans i hjärnan. Han intresserade sig för ämnet och skrev sin första bok; ”Mad in America.” Han avråddes att skriva om ämnet av sin agent och det tog tio år före han skrev ”Anatomy of an Epidemic,” där han skriver om konsekvenserna av det han anser är en överförskrivning av läkemedel i USA.
ALLT BÖRJADE MED THORAZINE
Läkemedlet Thorazine (i Sverige oftast kallat Hibernal, reds.anm.) började användas 1955 på mentalsjukhus i USA. Thorazine sågs som ett mirakel, då man helt plötsligt hade ett icke-kirurgiskt (lobotomi) verkansmedel mot psykoser vid schizofreni. Den räknades som en revolution, på samma nivå som penicillinet är för allmänmedicinen, enligt Whitaker.
Inom psykiatrin var man stormförtjust, äntligen hade man ett botemedel för alla psykiska sjukdomar. 1988 kom Prozac och den var ännu bättre. På TV i USA visades reklamfilmer om hur depressioner berodde på seretoninbrist i hjärnan. Man var ute efter en ”quick fix”, och det var skönt att på TV få höra att deras psykiska problem hade en fysisk orsak. Whitaker tycker folk vilseletts, han hävdar att vetenskapen redan 1984 kom fram till slutsatsen att teorin om seretoninbrist var felaktig. 2002 kom psykiatriprofessorn Stephen Stahl fram till samma slutsats.
Whitaker går så långt som att påstå att det är en myt att serotoninläkemedel fungerar. 85 procent av den amerikanska befolkningen tror på läkemedlens positiva verkan, och starka ekonomiska krafter antas ligga bakom; 10 procent av den vuxna befolkningen tar antidepressiva tabletter och hela 25 procent av kvinnorna mellan 18-65 år använder antidepressiva, och det är patienterna själva som ber om medicinerna, när de till exempel går genom en skilsmässa. Om nu dessa mediciner är så verkningsfulla, varför fortsätter antalet psykiskt sjuka i USA skjuta i höjden? frågar sig Whitaker.
VERKNINGSLÖSA OCH FARLIGA
Enligt Robert Whitaker är psykofarmaka inte bara är verkningslös, utan även farlig, då hjärnan beskrivs krympa vid långvarigt tablettbruk och att barn kan få bieffekter såsom magproblem, stor viktuppgång, diabetes och motoriska tics. Personer med schizofreni behandlas med medicin livet ut.
1987 var antalet 16 200 ungdomar som hade en psykiatrisk diagnos. Idag är antalet över 600 000. Idag är det vanligare att ungdomar får en psykiatrisk diagnos än en fysisk.
Fosterhemsplacerade barn har i USA i stort sett alltid någon psykiatrisk diagnos som de medicineras för. Robert Whitaker tror att det är medicinerna som gör att dessa barn och ungdomar senare får till exempel en bipolär diagnos. Han ser medicinerna som en ”quick fix” som inte egentligen finns, han anser att vi måste hantera svårigheter utan att tycka synd om oss själva, som han anser medicinbruket är, han anser att psykofarmaka ska användas så lite som möjligt.
LÄS SHAKESPEARE
”Förmågan att bli galen finns inom oss alla” citerar Whitaker, och säger att vem som helst kan bli psykotisk; det räcker med att inte sova på fem dygn. Men vi behöver inte fastna i diagnosen. Han hänvisar till en studie i Finland; olika typer av terapi användes, bara 29 procent av de psykosdrabbade använde mediciner. Fem år senare var 80 procent av patienterna symptomfria och var i arbete igen. Hjälp kan vara stöd från andra drabbade, yoga, motion och diet.
Text och illustration: Maria Lundby Bohlin
ASP BLADET 