Barndomens upplevelser bär man med sig hela livet. Utan rätt bemötande och hjälp kan man råka illa ut. Skolgången kan bli en jobbig transportsträcka. Särskilt utsatta är de barn som har olika diagnoser. ASP Bladet har träffat två föräldrar från olika familjer, vars barn är diagnostiserade med ADHD och ADD.
– Till ett barn med synfel säger du inte ”Du får väl se dig för!”, men till ett barn med ADHD, eller med ADD för den delen, är det lättare att säga ”Du får väl skärpa till dig!”, säger mamman till barnet med ADHD.
Familjernas barn – som båda snart är vuxna – har levt med sina diagnoser sedan de var små. I långa perioder uteblev det viktiga stödet. Föräldrarna har ofta känt sig besvikna och uppgivna när vardagen i såväl hemmiljön som i skolmiljön inte fungerat. Barnen fick sämre självkänsla och blev emellanåt utåtagerande och fick svårt att tillgodogöra sig skolundervisningen.
Skolan – en lång transportsträcka
Hos barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar förekommer problem med finmotoriken. Det är lättare för barnen att riva ett legobygge snarare än bygga det. En susande köksfläkt eller den ofta bullriga miljön i skolans matsal, är exempel på situationer som stör deras koncentrationsförmåga.
– Min son har extremt bra minne. Han ser allt i svart eller vitt, men har svårare att se nyanserna. För honom kan det också vara svårt att tolka uttryck som ”kaffe på maten” eller ”lägga benen på ryggen”, säger pappan till barnet med ADD.
Frånvaron av fungerande rutiner och strategier gjorde att barnens skolgång blev en enda lång och jobbig transportsträcka, ända fram till högstadiet. Det var först när det stod klart att eleverna inte skulle kunna tillgodogöra sig skolutbildningen och inte få några slutbetyg, som de efterlängtade insatserna kom.
Föräldrarna menar att skolans personal behöver mer stöd, att det bör läggas mer fokus på pedagogiken i lärarutbildningen vad gäller att bemöta eleven och anpassa skolmiljön efter elevens olika förutsättningar.
– Men det kanske inte alltid krävs adekvat utbildning. Det kan säkert – många gånger – räcka väldigt långt med ett team som – med stöd från elevhälsan – kan skruva på sin verksamhet utan att det tillkommer extra kostnader, säger mamman.
Tidig diagnos hjälper alla inblandade
Föräldrarna menar att tidigt ställda diagnoser hjälper alla inblandade. Man får då svaren på vilken medicinering och vilket stöd som barnet bäst behöver. Rätt insatser minskar troligen även de kostnader som samhället kan komma att betala på ett eller annat sätt.
Men barn blir ju så småningom vuxna, och en del skaffar barn. Eftersom ADHD är ärftligt, kan man tänka sig ett scenario där både förälder och barn är diagnostiserade.
– För en förälder som själv bär på diagnosen men saknar stöd… hur ska den klara av att sätta upp tydliga strukturer och rutiner för sina barn?
Låt inte barnet misslyckas
Föräldrarna anser att anpassade rutiner och strategier är viktiga och måste byggas utifrån respekt utan att kränka barnen. Det är viktigt att inte låta barnen misslyckas! Deras självkänsla måste stärkas. Att på förhand veta hur man möter en situation innan den uppstår, har stor betydelse. Föräldrarnas önskemål är att skolan engagerar sig mer. Men allt handlar givetvis inte om skolan, föräldrarnas roll är också viktig.
– Det gäller att hitta barnets stoppknappar, sammanfattar mamman.
Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek
ASP BLADET 