Drogtestmottagningen har öppnat

På Tingvallagatan i centrala Karlstad öppnades första februari 2013 Drogtestmottagning. Ansvariga för verksamheten är Krister Stål och Anna Höög. Tanken är att ge en lättillgänglig urinprovtagning.

Efter önskemål från Familjeavdelningen, IFA och Vuxenavdelningen, nystartades första februari i år drogtestprovtagningen som under ett års tid legat nerlagd. Den tidigare verksamheten drevs av Landstinget i Värmland tillsammans med Karlstads kommun. Nu är det Arbetsmarknads- och socialförvaltningen som ansvarar för den nya mottagningen. Förvaltningsavdelningarna har samarbetat när det gäller kostnaderna, där Vuxenavdelningen står för den största delen av den ekonomiska biten.

Sedan landstinget försvann från scenen för ett drygt år sedan, har det varit svårt att få till en bra provtagning. Det är utifrån detta faktum som behovet av en drogtestmottagning har sitt ursprung ur.

Krister Stål och Anna Höög ska hålla i trådarna när mottagningen nu har slagit upp sina portar. Krister har sedan mitten av 1990-talet jobbat i lokalerna på Tingvallagatan. Han har varit del av många olika konstellationer som under årens lopp passerat revy. Anna Höög har inte lika lång tid i kommunens tjänst som Stål, utan har sedan 2011 arbetat kommunalt. För Annas del är det också en ny arbetsmiljö att bekanta sig med.

– Det är alltid roligt att vara med från början i ett projekt. Man har då möjligheten att forma verksamheten, men samtidigt finns det riktlinjer som man måste ta hänsyn till, säger hon.

Drogtestmottagningen ska i första hand utföra urintester, sedan kan det utökas till utblåstest eller salivtest. Men det vet man inget om idag. Arbetsuppgifterna delas mellan Anna och Krister. Det finns en referensgrupp bestående av representanter från varje avdelning som har det övergripande ansvaret. Förutom referensgruppen är Sigge Säll chef för lokalerna och Ann-Sofie Nordenberg ansvarar för verksamheten och den metod som Drogtestmottagningen använder sig av.

Tanken och ambitionen är att Drogtestmottagningen ska bli en permanent verksamhet. Mottagningen ska till en början vara öppen under en sexmånaders testperiod. Trots det måste Anna och Krister utforma arbetet på bästa sätt. Det gäller bland annat att människor blir testade och bemöta på samma sätt.

– Det gäller att utveckla arbetet kvalitativt, så att den blir en rättssäker provtagning, enligt Socialstyrelsens anvisningar, säger Krister Stål.

Text: Henrik Sjöberg
Foto: Lotta Tammi

KURAGE STÄNGER…

I slutet av juni stänger Kurage på Tingvallagatan, och verksamheten flyttas till Beroendecentrum på Centralsjukhuset.

Bland oss deltagare (ca 25 personer) har stället gått under smeknamnet ”Basen”. För de läsare som inte vet vad Kurage är kan jag upplysa att det är en plats för frivilligvård, dit man kan vända sig om man har missbruksproblem. Man går dit varje vardag för att få en medicin som heter Subutex (eller Suboxone), som blev godkänd som läkemedel 1999. Människorna som kommer till Kurage har prövat det mesta som finns i behandlingsform. När behandlingshem m.m. inte har hjälpt är Subutex och Suboxone sista utvägen för att kunna bli fri från heroin.

För att kunna delta i projektet måste du uppfylla vissa kriterier. Det tar minst tre månader av utredning och kissprover för att få detta läkemedel. Långt ifrån alla som kommer dit för prövning lyckas komma i behandling. Medicinen är ett opiatämne – och är sålunda narkotikaklassat – och funkar som ett antabus mot heroin. (Enkelt uttryckt tillfredställer det samma receptorer som endorfiner, och binder sig till dessa, vilket dels ger en stimulering av endorfinsystemet, dels hindrar andra opiater att bindas till dessa receptorer. Om personen vill dra i sig heroin uteblir följaktligen effekten.)

Nåja, tanken var inte att skriva så mycket om mediciner, den stora grejen är att alla projektdeltagare kommer att omplaceras till Beroendecentrum. Det kanske inte låter som en stor sak, men för vissa har Kurage kommit att bli ett andra hem. Om man går till en plats varje dag så skapas givetvis relationer till både personal och andra vårdtagare.

Något som varit bra är att de tre som jobbar där, Krister, Annika och Anette, kan oss utan och innan. Den som till exempel försöker ljuga om ett återfall är chanslös. Sånt ser de direkt. Sen har det varit jäkligt skönt att ha haft någon som man alltid kunnat gå och prata med, både när man mår dåligt eller bara för att småprata. Det är sånt jag kommer att sakna, och jag tror att de flesta håller med mig.

Text: Christer Adrian

Nygamla ansikten på stan

”Kanske någon behöver hjälp med att träffa doktorn, någon annan som behöver kontakt med en förening. Vi är länken till rätt hjälpinsats.”FÄLT & UPPSÖKARTEAMET är ett resultat av sammanslagningen mellan ASP och ANA. Vi söker upp folk i deras hem men även ute på fältet, ute på stan. Dom vi söker upp är personer med psykisk ohälsa och/eller missbruk, och har varit verksamma sedan 1:a Februari i år. Vi intervjuade teamet i deras nya lokal på Tingvallagatan. Gruppen består av Pär Johansson, Margareta Sandeback, Jan-Olof Ekström och Linda Lantz.

Vad är Fält & Uppsökarteamet för slags verksamhet? Det är en verksamhet som bygger på en vidareutveckling av ett projekt i fjol som hette ”Möt upp-Sök upp”, samt ”Fältverksamheten” som Margareta Sandeback har jobbat mycket för tidigare. Det är också ett resultat av sammanslagningen mellan ASP och ANA. Vi söker upp folk i deras hem men även ute på fältet, ute på stan. Dom vi söker upp är personer med psykisk ohälsa och/eller missbruk. Vi har varit verksamma sedan 1:a Februari i år, berättar Pär Johansson.

Vad är syftet med det ni gör? Syftet är att upptäcka om någon har problem och att finnas till för dom mest utsatta, dom som ofta rör sej på stan. Vi vill försöka upptäcka problemen i ett tidigt skede, det kan gälla bostaden tillexempel att man riskerar vräkning. Om man har stora behov av stöd så skall vi kunna finnas på plats, och vi vill nå dom som inte söker hjälp på egen hand. Det är själva grundtanken egentligen.

Vad har ni för arbetstider då ni finns tillgängliga? Nu i början så utgår vi från dagtid, 08.00-17.00, men det är sagt så att om vi ser att det finns behov av andra tider som kvällar och helger så får vi ändra oss efter det. Som det ser ut i nuläget så tycker vi att dagtid är bra.

Vilken kategori människor är verksamheten riktad till? Det är personer med psykisk ohälsa och missbruk, men också en speciell grupp som har en samordnad vårdplan med Landstinget och Kommunen. Personer som är dömda enligt LRV och LPT. Den gruppen skall vi finnas särskilt till för eftersom vi är delvis finansierade av socialstyrelsen.

Hur ser fördelningen av klienter ut gällande kvinnor, män och ungdomar? Det har vi egentligen ingen specifik statistik över, men det är nog ganska jämt fördelat, med någon övervikt för män. Sen är det ju så att vi enbart vänder oss till vuxna över 18 år, inte ungdomar. Vad gäller Fältdelen så är det nog större övervikt av män. Det är ju dom som syns mest ute på stan.

Har ni några tankar om vad det beror på? Det är det traditionella beteendet att kvinnor håller sej mera i bakgrunden och missbrukar i det fördolda, säger Margareta Sandeback. Kvinnorna är därmed betydligt svårare att upptäcka.

Finns det mer behov i vissa områden? När det gäller Fältarbetet så handlar det mycket om själva centrum, men det finns planer på att vi ska vidga vårt arbete och försöka hitta dom människorna som finns i sk. problemområden. När det gäller hem och uppsök så är det jämt fördelat överlag i Karlstad. Vi åker även ut till de yttersta områdena som Vålberg, Molkom osv. Vi har ärenden i alla stadsdelar.

Vilken hjälp kan ni erbjuda rent konkret? Vi kan vara en länk till rätt stöd för någon som har problem. Vi tar inte några formella beslut, vi gör inga utredningar utan  är enbart till för att träffa människor och se till att dom får rätt hjälp. Det kan vara hjälp och stöd inom Kommunens ramar, eller Landstinget. Kanske någon behöver hjälp med att träffa doktorn, någon annan som behöver kontakt med en förening. Vi är länken till rätt hjälpinsats. Vår främsta uppgift är att försöka motivera personen att själv söka hjälp, antingen att göra det helt själv eller tillsammans med oss.  Ibland är motivationsarbetet mycket långt, en annan gång kan det räcka med ett samtal. Det där varierar stort från individ till individ.

Sen kan vi också göra snabba flexibla lösningar om det finns någon som har ett konkret behov och man kanske inte kan vänta på att få saken utredd som exempelvis att få insatser med boendestöd och liknande eller någon kanske blir vräkt i ett visst läge om inget görs snabbt. Då har vi möjligheten att gå in och göra snabba korta insatser. Det kan också gälla att transportera folk dit dom ska i de fall de inte tar sej dit själva. Man kanske har en kontakt på psykiatrin och inte tar sej dit, då finns vi till hands och kan hjälpa till och se till att personen kommer dit den ska.

Text: Helena Båtman