Etikettarkiv: Tre sekunder

När gamarna bjuder in till dans

En anställning, skötta räkningar och en anspråkslös lön. Detta har jag, vilket tydligen är gott nog för dem. Vilka då, frågar du dig? Den nya generationens banker.

När jag väl fick min nuvarande anställning innebar detta ett ekonomiskt lyft för mig, ett betydande sådant. Men min famlj lärde mig pengars värde. Jag är tacksam för det. Jag började betala av lån jag hade, först studielån för journalistutbildning, senare bolån – så min bank hade all anledning att vara nöjd med mig som kund.

Även CSN hade anledning att vara nöjda, trots att jag en tid var tvungen att begära uppskov från inbetalningar. Lånet växte så sakteliga under tiden min ekonomi var djupfryst. Att därför kunna gå in till banken och göra en massamortering var sällsynt tillfredställande. Jag löste då ut det som skulle tagit åtskilliga år för de flesta att betala av.

Varför gjorde jag då detta? Delvis på grund av räntan. Just nu befinner den sig på historiskt låga nivåer, förvisso – men hur ser den ut i morgon? Om europeiska ekonomier kraschar igen, hur kommer då relationen att se ut mellan banker och dess kunder? Sanningen är att vi vet väldigt lite om detta. Så jag gick in, betalade och lämnade banken med en betydande känsla av frihet i kroppen.

Efter en tid började dock brev komma hem till mig. Trots ett klistermärke på min dörr som säger ”Nej tack till reklam”. Det hindrar dock inte företag från att sända direktpost hem till mig, med det ena erbjudandet efter det andra, som har som gemensam nämnare att de är totalt värdelösa. De går i soporna direkt, och jag sörjer lite över resursslöseriet som präglar den karusell av meningslös information som konstant cirkulerar i vårt samhälle.

Du är godkänd

Men några av dessa brev var annorlunda. De innehöll förvisso direktreklam, men det hade en personlig stil och prisade mig som potentiell kund. ”Du är kreditvärdig”, fick jag mer än en gång veta. Det är dags för dig att ta lån. Till vad, kan man undra? En båt, en bil, en tv, ja – tydligen till vadsomhelst.

Företagens räntor var så klart högre än de vanliga bankernas, men i gengäld är det enkelt. Och enklast av alla är förstås sms-lånen, som också i särklass är dyrast. För den som vill förstå allt detta kan man göra sämre än att studera sociologen Zygmunt Bauman. I hans bok Konsumtionsliv driver han idén att vi idag i mångt och mycket har utvecklat samhället i riktning mot en människotyp som förväntas att förverkliga sig själv genom sin konsumtion. Borta är den aktiva medborgarskapstanke som ligger till grund för vår demokratisyn.

Lånet du tar blir alltså till medel att fullt ut delta i samhället. Inte konstigt att människor trillar dit? Själva budskapet som trummas in så effektivt från varenda reklamskylt är ju att du ska begära det de har att erbjuda. Och kan du inte tjäna in pengarna som krävs för att köpa det du vill ha, inga problem! Det är bara att lösa ett lån, trots att din vanliga bank inte vill ha med dig att göra.

Ja, även bankerna och staterna är fast i lånefällan. För när jag skriver detta har det inte gått särskilt lång tid sedan de spanska bankerna beviljades nödlån av Europeiska centralbanken (ECB). Genom en insättning av upp till hundra miljarder euro ges marknaden den injektion av kapital som förväntas ge tidsfrist innan nästa kris står för dörren. En och annan ekonomijournalist har inte utan anledning liknat dessa lån vid heroinistens jakt på nästa fix. Men istället för droger sker jakten istället på offentliga medel, vid kapitalinjektion blir patienten frisk en kort tid för att återigen insjukna när ”medicinen” går ur kroppen. Värre än förra gången.

När jag tänker på detta, är dessa brev som kommer hem till mig inte bara ett exempel på vad som förväntas av mig som samhällsdeltagare, ett löfte om självförverkligande, utan också en tidsdiagnos. ”Alla gör det, häng med!”

Det man som enskild person kan göra är förstås att vägra deltagande. Så återigen går brevet i soporna, en dag hoppas jag att alla dessa verksamheter kommer att gå samma väg. Gärna lika dramatiskt som när Sverker Olofsson basade över Plus och dramatiskt slaktade skitföretag på löpande band.

Text: Robert Halvarsson

MÅNADENS TIPS: Public Enemy no 1, Tre Sekunder & Green day

PUBLIC ENEMY No1

Public Enemy No 1 är den sanna historien om den franske gangstern Jacques Mesrines liv (1936-1979). Mesrine var en charmig, karismatisk narcissist, både förälskad i sin kriminella livsstil och inmålad i ett hörn av densamma. Att han kom från en stabil medelklassbakgrund, var välutbildad och utrustad med ett knivskarpt intellekt gör hans karriärval och öde desto mer fascinerande. Född med den oförvägnes längtan bort från trygghetens stiltje, bejakade han det de friaste andarna ofta tillåter sig mer än andra, nämligen att finna på det ena  fanstyget värre än det andra. Och trivdes förträffligt med det.
Ovillig, eller oförmögen, att finna en plats inom de ramar samhället erbjöd var hans motto att leva hårt och leva nu, för imorgon kunde det vara försent.
I huvudrollen gör Vincent Cassel stordåd. 60- och 70-talsatmosfären doftar äkta. Filmen, uppdelad i två delar, går lös på strax under fyra timmar och lämnar ingen träsmak. Våldsamt underhållande.

TRE SEKUNDER

Han lever ett dubbelliv. Ett med en älskad fru och två små pojkar, en familj han vill skydda till varje pris. Och ett annat, hemligt, där han varje dag riskerar att förlora allt.

Han tvingas ta makten på ett av Sveriges tyngsta fängelser. På uppdrag av polisen. På uppdrag av maffian. Han inser att han från och med nu är ensam, inte kan lita på någon och att han i det ögonblick han avslöjas blir lika farlig för båda sidor. Han kallar sig Paula och vet att det tar exakt tre sekunder att dö.
Tre Sekunder är en intensivt spännande thriller där människor i alla positioner sätts på prov. Jag ger boken tre aspblad av fem.

GREEN DAY – 21st Century Breakdown

Green day slog igenom med succèn ”Dookie” 1994 som blev en av nittiotalets mest sålda album, 15 miljoner exemplar än så länge. Sedan följde ett par lama släpp och det blev ganska tyst om bandet, ända tills de 2004 återkom med dunder och brak med rockoperan ”American Idiot”, vilken så här långt är ett av decenniets bäst säljande i dessa kristider för skivindustrin.

Så förväntningarna är höga när de släpper en ny fullängdare, den här gången kallad ”21st century breakdown”. Även denna gång är skivan uppbyggd som en rockopera, i tre akter, med två karaktärer vid namn Gloria och Christian.

Även om den inte lever upp till föregångarens helhetskvalitéte, så är det inte långt borta. Det är för mycket med 69 minuter, man hade kunnat skala bort några av de arton spåren då alla inte håller måttet, men det är mestadels ypperligt sköna powerpopdängor varvat med underbar punkrock. Titelspåret ”21st century breakdown” och ”Last night on earth” är oerhört vackra och välkomponerade spår, där man kan höra influenser från Beatles, vilket man kanske inte hade förväntat sig av slynglarna som för 15 år sen sjöng om paranoia i punkrökaren ”Basket case”.

Det är genomtänkt och välproducerat med bitska samhällskritiska texter, ett riktigt bra album. Rekommenderas!