Möten ska öka kvinnors trygghet

I stadsdelen Våxnäs hölls den 20 november ett första möte i en serie träffar riktade mot kvinnor. Syftet? Att öka känslan av trygghet för stadsdelens kvinnor.

Robin Olsson jobbar för Räddningstjänsten och är specialiserad på kriminologi. Han är även kopplad till den studiecirkel genom vilket träffarna organiseras, som i sin tur sker genom Trygghetscenter. ASP Bladet kontaktade honom innan första mötet. Han berättar att det inte är första gången de har gjort något liknande:

– Vi jobbar för att öka tryggheten för Karlstad som stad, och då har vi valt att genomföra de här studiecirklarna. Vi hade ett liknande arbete på Rud i fjol, där det handlade om att ge information om brott och hur man kan förebygga det, samt hur man kan skapa ett tryggare och trivsammare bostadsområde, berättar Olsson.

På Rud hade detta koncept visat sig vara framgångsrikt. Något som man givetvis har med sig i bagaget inför mötena vid Fredricelundsskolan på Våxnäs. Intresset vet de sedan tidigare kan vara stort, så var det åtminstone på Rud.

– Vi hade ett tiotal anmälda till den studiecirkeln, men när vi kom till lokalen fanns det ett 40-tal kvinnor som väntade att på få komma in, säger Olsson.

Varför vänder man sig då främst mot kvinnor? Här kommer upplevelsen av otrygghet in. Räddningstjänsten skriver på sin hemsida följande: ”Genom olika undersökningar vet vi att kvinnor känner sig otrygga i sitt bostadsområde. Detta är ett problem, då kvinnorna kanske avstår från att gå ut och uppleva staden.”

Personlig otrygghet

Känslan av trygghet är till sin natur personlig och påverkas av flera olika faktorer. Inte minst spelar medias rapportering roll. Om all skildring av en stadsdel är negativ, riskerar även de boendes upplevelse av säkerhet färgas och påverka hur man rör sig i det offentliga rummet.

Alternativt kan man känna att rapportering kring andra städer och länder också skulle säga någonting om tryggheten på den egna boendeplatsen. Undersökningar pekar som sagt på att det är just kvinnorna som känner sig utsatta, därmed blir det naturligt att rikta sig mot dem.

– Otryggheten är större, samtidigt är utsattheten inte lika stor som för männens del. Vi läser i tidningen om brott som händer i Kiruna och Stockholm samt andra delar av världen, och det gör att man idag ser brottslighet och kriminalitet på ett annat sätt än man gjort förr. Det kan inge en känsla att det bara blir ”värre och värre”. Samtidigt kan man prata om vilka faktorer som spelar in i brottslighet och vad som har hänt under en längre tid, berättar Olsson.

Under mötena kommer bland annat Ungdomar för Trygghet, Brottsofferjouren och Räddningstjänsten att delta och föreläsa.

Text: Robert Halvarsson

Foto: Per Rhönnstad

Tankar om arbete och arbetslöshet

Under ett års tid varit har jag varit utan arbete. Jag har varit arbetslös tidigare men inte under så lång tid. Ett år en lång tid när dagarna och veckorna flyter i varandra. Under den här tiden har jag funderat mycket över arbete och arbetslöshet. Det är ju oftast det som upptagit mina tankar eftersom man har för mycket tid över. Jag tänkte här ta upp problematiken kring dessa problem.

Vad är arbete?
Man kan fråga sig vad arbete är. Enligt Wikipedia definieras arbete som en aktivitet som skapar ekonomiskt värde i form av varor och tjänster. För att ett samhälle ska fungera är arbete en förutsättning. Under kristider när arbetslösheten stiger blir samhället satt under press. En press som leder till utanförskap och i sin tur kan leda till psykisk ohälsa.

Arbete är något som de flesta tar för givet, något som bara finns där under trettio, fyrtio kanske femtio år av livet. Du vaknar på morgonen, går upp, äter, klär dig och tar dig till ditt jobb. Efter åtta timmar är du tillbaka hemma igen för att en stunds vila och sedan börjar proceduren om igen nästa dag. Under ett arbetsliv upprepas denna process tusentals gånger. Det kan synas vara ett evigt kretslopp, ett ekorrhjul som aldrig slutar. Men trots det synbart tröstlösa, inger tillvaron en trygghet. Varje dag vet du vad som väntar. Det finns inga osäkerhetsfaktorer som stör tillvaron.

Arbetskulturen
Kulturen spelar en stor roll för hur vi förhåller oss till arbete. Under lång tid har det svenska samhället präglats av den protestantiska arbetsetiken som menar att arbete är en moralisk plikt. Det är viktigt göra ett gott arbete för att tjäna sitt uppehälle.

In i gråzonen
Att vara arbetslös sätter livet i ett annat perspektiv jämfört med ett liv som är inordnat utifrån ett arbete.  I ett s.k. normalt liv där arbetet är den självklara medelpunkten finns tydliga skillnader mellan arbete och fritid.  Arbete och fritid är två skilda delar där båda är beroende av varandra.
Av egen erfarenhet vet jag att hur svårt det är att finna motivationen i vardagen när tillvaron blir en gråzon. Med gråzon menar jag att det inte går att inordna tillvaron på ett bra sätt, allt flyter samman till en grå massa. När du har ett arbete att gå till finns inte gråzonen. Helger och övrig ledig tid känns då mycket mer värdefull.

Utanförskap
Arbetet definierar vem man är. När jag träffar en person för första gången kommer alltid frågan vad man jobbar med. Om man är arbetslös kan den frågan vara jobbig att svara på. För egen del är har jag fått den frågan många gånger. Jag brukar svara som det är även om det ibland tar emot. Den frågan belyser utanförskapet på ett tydligt sätt. Om jag hade ett jobb skulle samtalet handla om mina arbetsuppgifter men istället beklagar sig den man pratar med över min situation. I sig kan det vara skönt att någon bryr sig men helst vill jag tala om att jag trivs på mitt jobb och jag gör något som är meningsfult för mig.

Om man identifierar sig med sitt jobb, vad identifierar man sig med om är arbetslös? För de som har många kompisar och är engagerande i exempelvis föreningsliv kan det fungera som ett substitut för vad ett arbete kan ge. Men om man inte har så många eller inga sociala kontakter kan utanförskapet fördjupas. I värsta fall kan det leda till social fobi, isolering och ångest.

Vägen tillbaka
En väg tillbaka, hur kan den se ut?  På den frågan finns inget enhetligt svar. Vi är ju alla olika med olika vägar att ta. Den mänskliga kontakten tror jag är mycket viktig för att kunna komma vidare. Det är lätt och bli isolerad och apatisk om man inte får mänsklig kontakt.

Text: Henrik Sjöberg

En dag i anknytningens tecken

I början av maj samlades för tredje gången olika representanter inom dagens psykiatri som ingår i arbetsgruppen som fått namnet ”framtidens psykiatri”. De var där för att få information och föra dialog om prevention och vikten av anknytning för att förhindra psykisk ohälsa.

Kerstin Almqvist, leg. Psykolog och docent vid Karlstads Universitet inledde dagens reflekterande samtal med att berätta om vikten av barns anknytning till sin vårdnadshavare.
Anknytningsförmågan är en biologisk disposition sedan födseln. Det är ett grundläggande fundament och en av de mest framstående forskarna inom området är Daniel Stern som var den första som gjorde forskning på riktiga spädbarn.

 

Bertil Larsson och Ulrika Kullberg lyssnar uppmarksamt på Kjerstin Almqvist då hon berättar om anknytningens roll för den framtida psykiska hälsan.

Kjerstin fortsätter att förklara hur omsorgsrespons fungerar hos den vuxne. Man kan beskriva den som ett ”ångestkretslopp”: När barnets ångest stegras leder det till att det försöker påvisa detta genom exempelvis skrik och gråt. När barnet sedan får den respons den söker genom att någon kommer så går också ångesten ner.

Detta lär barnet hur det självt skall reglera sin ångest – på egen hand eller med hjälp av någon annan – och detta är grunden i psykisk hälsa. Om barnet inte lär sig denna ångestreglering så kan det i förlängningen leda till att barnet växer upp med kognitiva och emotionella störningar. En trygg anknytning är alltså grunden för barnets framtida psykiska hälsa.

Närmare 30 procent av alla barn växer upp med anknytningsmönster som kan ses som otrygga. Dessa kan delas in i tre grupper: Först har vi de barn som vi brukar kalla för ”självförsörjande”. De lär sig att ta sig an världen på egen hand och uppfattas ofta som väldigt självständiga. Sedan har vi de barn som ofta uppfattas som väldigt krävande och de tillhör gruppen som växt upp i en ambivalent miljö. Ibland har de lyckats knyta an till sin förälder och ibland inte. En kluven uppväxt som gör barnet osäker.

Slutligen har vi de tio procent av barnen som hör till gruppen desorganiserade barn. De här barnen upplever inte trygghet genom närhet utan ofta är det tvärtom – närhet är något som förknippas med smärta, otrygghet, utsatthet och ångest. Miljön runt dessa barn består ofta av missbruk, våld, övergrepp, psykisk ohälsa och rädsla. Det här leder till att barnet aldrig lär sig att reglera sin egen ångest och det i sin tur leder ofta till att de som vuxna tar efter sina föräldrars beteende. Mönster förs lätt över.

Efter Kjerstins anförande var det öppet för de andra deltagarna att komma med tankar, frågor och slutsatser. En som tog ordet var biträdande divisionschef Bertil Larsson som ville få de närvarande att reflektera över vem det egentligen är vi bygger vårt samhälle för? Varför faller så stora grupper utanför? Det är frågor som tål att tänkas på. Ulrika Kullberg som är ST-läkare på BUP flikade in att anknytningstänkandet tyvärr inte är något som genomsyrar verksamheten idag och att det nog är något som det borde läggas större vikt vid.

Kjerstin berättade att i Egypten finns det ett ordspråk som säger att ”det krävs en hel by för att uppfostra ett barn”. Kanske ligger det något i det med tanke på att de mest sårbara familjerna är de där det endast finns en omvårdnadsperson. Ensamma unga mammor är speciellt utsatta i dagens tuffa samhälle. Karin Haster ville dock få en positiv avslutning på denna lärorika eftermiddag med följande ord: Det är aldrig försent att hitta trygghet till en annan människa. Det kan exempelvis vara en terapeut som kompenserar för tidigare anknytningsproblem. Det är inte försent, saker och ting kan förändras.

Text: Kajsa Jansson Foto: Per Rhönnstad

Ett besök på Stadsmissionen

ASP Bladet har träffat Britt-Mari Bråby för att veta mer om stadsmissionen i Karlstad.

Stadsmissionen kom hit 1994, och har sedan dess funnits här. Det är på samma adress nu som då, Herrgårdsgatan 7. Vart det har funnits förut ska jag låta vara osagt för det är endast ordförande Maj-Britt Gustavsson som vet det. Men här har det funnits sen 1994 som jag vet i alla fall.” säger Britt-Mari

Så du har vart föreståndare hela tiden sedan 1994? ”Nej det har funnits två tidigare, men nu är det jag som är föreståndare..” Innan 1994 fanns det samma verksamhet då som nu? ”Ja det fanns det men jag är lite osäker huruvida det fungerade då men det vet Maj-Britt bättre för den som drev det var en diakon som dog tillslut, så jag vet inte riktigt hur det såg ut…”
Har du märkt av några andra verksamhetsinriktiningar under tiden du vart här eller har ni samma inriktining nu som ni haft hela tiden? ”Ja tycker vi haft samma inriktining hela tiden…”
Hur är stadsmission uppbygd som verksamhet? ”Vi står under en styrelse som heter AU, Arbetsmarknadsutskottet, och det är Maj-Britt Gustafsson som du kan prata med om det för hon är styrelseordförande och är den som vet mest om det…”
Har ni stått för samma verksamhet hela tiden med mat och smörgås samt den mänskliga varma kontakten ni förmedlar? ”Från början var det bara soppa som vi delade ut, men sen har det blivit mat som delas ut tillsammans med smörgåsar och kaffe. Vi blev ju sponsrade av olika affärer. Som ett exempel så fick vi mycket av Ica ute på Örsholmen men sen flyttade de, så nu får vi mat ifrån en matvaruaffär här i stan. Hagahallen har vart fantastiska i sitt generösa handlande, ditt åker jag varje måndag och onsdag och fredag och får med mig mat till stadsmissionen.

Det är det enda stället som vi får mat i från just nu” men tillägger vidare att ”under jul och storhelger så får vi extra från andra givare också, vi har företag som ger bort kläder till våra besökare. I Sunne har vi en givare som ger väldigt mycket kläder, som förs bort till Gengåvan och Gengåvan är ju Erikshjälpen och Stadsmissionen och Pingstkyrkan så därifrån får vi pengar till vår verksamhet. När alla löner och sådant är betalt så går resten till vår verksamhet.”
Märker du av en hårdare attityd för missbrukarna i dagens samhälle? ”Ja dom blir ju lite tufft behandlande i dagens läge. Efter behandling så kommer dom till exempel till Trossen och där får de ju supa, sen dom som kommer till Ullebergsgården och där stannar de ett par dagar sen är de åter på gatan igen. Dom skulle öppna någon typ av tillnyktringsenhet, så de kunde få komma till ett ställe och sova ordentligt. Det tycker jag är viktigt. Sen är det svårt att hjälpa våra besökare i bland för vi stänger klockan två, sen kommer inte besökarna åt någon hjälp. Det är många gånger jag fått sitta hemifrån och hjälpa dem, jag brukar inte ge mig mot kommunen och desamma gäller socialjouren. Vi har ju inga resurser att bistå med till hotellrum till besökarna.
Kjell Edvinsson och jag arbetade mycket tillsammans innan han tragiskt nog gick bort, och hade mycket kontakt med dem som var mest utsatta och många gånger fick vi hysa in dom mest behövande på ett hotell i stan där de fick tak över huvudet i den bistra vinterkylan. En gång så fick jag ta hem folk till mig så att de fick tak över huvudet Jag tog hand om en familj, bland annat, som fick duscha och sova och använda köket. Hit på missionen går det inte att ta in folk heller, för det larmar ju halv elva…”

En episod som hon berättar var när en nästan blind gumma hade gjort 20 par raggsockor som Kjell Edvinsson kom hit med som sedan delades ut till dem som behövde. ”Men nu har vi ingen sådan kontakt kvar som Kjell, han var ´görbra´ och var en unik människa i sig, som alltid brydde sig om alla människor. Sådana skulle vi behöva mer av. Sen är ett problem för missbrukarna i dag att alla regler som sätts upp är jättesvåra att följa för de skall infinna sig hit och dit, eller inrätta sig i ledet så att säga…

Kommer de hit och ber om hjälp så brukar jag ordna det mesta säger Britt-Mari.

Hur ser samarbetet ut mellan er och ANA? Både bra och dåligt, de ringer många gånger, men nu har dom ju bytt personal, förut hade dom ju Anita Sandell som jag hade väldigt bra samarbete med och hon var jättebra, hon kunde ringa på mobilen sent på eftermiddagen och fråga om hur det var med en viss individ, så jag kunde åka ner ifrån Skattkärr och titta efter personen, så han/hon var ok. I dag har vi mest kontakt med Margareta Sandeback, och hennes kollegor på ”Uppsökarteamet”.

Har du nåt som speciellt som du vill utveckla runt er verksamhet? Min dröm är att kunna ha ett hus där jag kunde lägga de hemlösa i. Då skulle de få gå ut och in som de ville. Jag bodde ju i hus ett tag och jag hade en del som hjälpte mig med olika sysslor. Alla som är narkomaner och alkoholister är ju snälla mot oss, det är väldigt sällan det blir bråk mellan dem. Sen lyssnar de på om vi säger ifrån. Det finns ju ett stort behov av ett härbärge av nåt slag i denna stad.

När jag intervjuar Britt-Mari så känner jag mig stolt över att få prata med henne på detta vis, för hon tillsammans men många andra gör så mycket gott i denna stad för människor som behöver hjälp av alla olika slag. Jag hoppas att de får sin rättvärdiga uppmärksamhet på ett sådant sätt som dom själva vill ha det. Deras arbete är enormt viktigt för de som behöver, och de som är utsatta i samhället. Sen nämner Britt-Mari denna underbara människa Kjell Edvinsson som under tiotals år lade hela sin själ i att hjälpa andra människor i nöd och han är värd ett kapitel för sig. Då han inte finns med oss i livet i dag finns han alltid med i alla våra själar och tankar hos de som kände honom. Ett arbete på samma sätt som Britt-Mari gör, då hon är i livet guskelov! Det behövs fler sådana människor i samhället som engagerar sig i de utstöttas öden…

Text: Thomas Andersson Foto: Per Rhönnstad